Max Klinger

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Max Klinger, född 18 februari 1857, död 4 juli 1920, var en tysk konstnär.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Max Klinger utbildade sig i Karlsruhe och Berlin samt Bryssel, Paris och Italien, och levde från 1893 i Leipzig. Han var elev till Böcklin och inspirerades av denne till målningar med symboliskt och litterärt innehåll på gränsen till surrealism. [1]

Max Klinger ägnade sig under sin första konstnärstid och även senare åt grafiken, där han försöke flera metoder med en slagkraftig och förenklad form. Han utgav flera sviter grafiska blad, bland annat Ovidische Opfer (1879), Intermezzi (1881), Vom Tode (1889-98) samt Brahmsfantasien (1894). Hans snare teckninagar och etsningar har en dekorativt stiliserad prägel. Genom programskriften Malerei und Zeichung vill han ställa den tecknade konsten vid sidan av måleriet.

Som målare framträdde Klinger med Paris' dom (1887), stor uppmärksamhet väckte Kristus i Olympen. I universitetsaulan i Leipzig utförde han en imposant väggmålning, Den grekiska kulturvärlden (1909) samt en större allegorisk bild i rådhuset i Chemnitz (1918). Här försökte Klinger förena det dekorativt monumentala med det realistiska friluftmåleriet. Slutligen upptog Klinger redan på 1880-talet som skulptör den antika polykromin och utförde en del arbeten i livlig materialbehandling, såsom Salome och Beethoven, den senare färdigställd 1902 väckte stor uppmärksamhet.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Bra Böckers lexikon, 1977