Max Weber

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Max Weber (olika betydelser).
Max Weber 1894.

Karl Emil Maximilian "Max" Weber, född 21 april 1864 i Erfurt, död 14 juni 1920 i München, var en tysk sociolog, nationalekonom och filosof. Han anses vara medgrundare till samhällsvetenskapen sociologi tillsammans med Karl Marx, Vilfredo Pareto och Émile Durkheim. Han var bror till Alfred Weber.

Weber var professor i handelsrätt i Berlin 1893-94, professor i nationalekonomi i Freiburg im Breisgau 1894-97 och i Heidelberg 1897-1903 samt professor i sociologi i Wien 1918-19 och i München från 1920.

I sin sociologiska forskargärning verkade Weber i den hermeneutiska traditionen. Hans forskning räknas till klassiker inom sociologi, religionshistoria, organisationsteori, politisk teori, juridik, nationalekonomi, statsvetenskap och filosofi.

Ideologiskt var Weber liberal[1], vilket inte minst tydliggjordes i hans senare arbeten med Weimarrepublikens konstitution. Trots detta erkänner Weber själv Karl Marx och Friedrich Nietzsche som garanter för att egen, och andras, teoretiska utveckling.[2] I filosofiskt hänseende influerades han också av Immanuel Kant och Friedrich Hegel och hans verk har kunnat uppskattas av forskare inom ett brett politiskt spektrum.[3]

Weber var äldste son i en stor syskonskara; familjens sociala status kan betecknas som högre borgerskap. Han var gift med sociologen och kvinnorättsaktivisten Marianne Weber, som gav ut makens manuskript efter dennes död.

Vetenskaplig gärning[redigera | redigera wikitext]

Weber studerade i Heidelberg, Göttingen och Berlin samt blev professor i juridik i Berlin 1893 och var samtidigt professor i ekonomi i Freiburg. Från 1896 till 1898 var han professor i Heidelberg, men fick ett nervöst sammanbrott som varade i fem år under vilket han var oförmögen att arbeta. Hans fortsatta verksamhet skedde privat till det sista levnadsåret då han verkade i Wien och München som professor.

Verk[redigera | redigera wikitext]

I Den protestantiska etiken och kapitalismens anda argumenterar Weber för att reformationen betingades av samhällsförändringar i riktning mot en kapitalistisk ekonomi, där inte den romersk-katolska kyrkan förmått bereda väg för nödvändiga sociala förändringar. På ett förtjänstfullt sätt och med användande av "idealtyper" analyserade och beskrev Weber också sådant som en byråkratis funktionssätt.

Metodteori[redigera | redigera wikitext]

Max Weber 1917, med författaren och revolutionären Ernst Toller i bakgrunden.

Av mindre vikt har Webers verstehen-metod varit. Det är en metodteori som grundas på hans definition av sociologi, som är att den går ut på att förstå (verstehen) människors agerande. Metodteorin består av en förklaring av förståelsens beståndsdelar. Denna teori ledde dock till teorin om idealtyper, och teorin om att sociologin kan förhålla sig neutral om den studerar värdena och meningsinnehållet. Hans rykte som en av sociologins grundare består i hans beskrivning av sociologin och andra centrala begreppsdefinitioner.

Klass och status[redigera | redigera wikitext]

Webers klassbegrepp kan anses ha utvecklats i polemik med Karl Marx och dennes ståndpunkter. Medan Marx ser samhällsklasserna som grundade i hur människorna är relaterade till varandra i produktionen, ser Weber klasser främst som uttryck för vad människorna har att föra ut på marknaden, det vill säga deras marknadsresurser. Detta är en avgörande skillnad dem emellan. Enligt Weber kännetecknas klasser av att deras medlemmar har en gemensam specifik orsaksfaktor som påverkar deras livschanser. Denna komponent består av kontroll över egendom och förtjänster eller över prestationsförmåga. Det är den typ av möjlighet man har på marknaden som bestämmer förutsättningarna för individernas öden. Klassituationen är i denna bemärkelse i sista hand en marknadssituation.

Weber antar, att klassituationen beror på vilken typ av varor eller egendom som medlemmarna kontrollerar, samt på vilken typ av tjänster eller prestationer de kan erbjuda på marknaden. Klassituationerna blir därför mångskiftande och bildar underlag för en mångfald av klasser. Kontroll över olika slags egendom bildar underlag för olika typer av "egendomsklasser". Bland människor utan stora materiella resurser ger skillnader i intellektuell förmåga, grundade på exempelvis utbildning och yrkesskicklighet upphov till skillnader i resurser på arbetsmarknaden och bildar grundvalen för "förvärvsklasser".

Begreppet "sociala klasser" grundas däremot på sociala relationer mellan individerna inom klasser, vilkas sammansättning kännetecknas av stor stabilitet även över generationer. Webers klassbegrepp har vissa likheter med Karl Marx klassbegrepp, till exempel att egendom eller brist på egendom är grundläggande kategorier i alla klassituationer.

Weber såg förutom produktionslivet även konsumtionssfären som en viktig bas för intresse- och konfliktgrupper. Skillnader i livsstil, grundade i erfarenheter i familjen och under uppväxttiden, manifesterade i konsumtionssfären, ger enligt Weber upphov till statusgrupper eller stånd. En social status situation utgörs av en given, positiv eller negativ, socialt bestämd värdering av en individs anseende och heder.

Samhällsklass och social status får inte ses som två olika aspekter av social skiktning. I stället, menar Weber, kommer marknadsresurser, grundade i klassituationer ofta i motsättning till status, som kommer från en vanligtvis nedärvd tillhörighet till en viss statusgrupp.

Eftersom den relativa betydelsen av statusordningen tenderar att minska när den ekonomiska ordningen ökar och vice versa, och då varje grupp av individer tillhör båda dessa ordningar, blir den långsiktiga utvecklingen av konfliktmönstren omöjlig att förutsäga. Därmed följer också att samhällsutvecklingen i stort inte heller går att förutsäga. Här kan man se en avgörande skillnad gentemot Marx, som ansåg att förändringar i den ekonomiska basen bestämmer samhällsutvecklingen. Växelverkan mellan teori och konkret empiri sker över tid och rum.

Förstå och förklara[redigera | redigera wikitext]

I sina sociologiska arbeten studerade Weber både samhällsstrukturernas inverkan på det sociala handlandet och de mekanismer som ligger bakom de mänskliga aktörernas förändring av dessa strukturer. Genom att tolka aktörernas motiv och avsikter ville Weber komma fram till en förståelse för deras handlingssituationer, samt finna en förklaring till det mänskliga handlandets mönster i bestämda historiska situationer..

Weber var alltså i likhet med exempelvis George Herbert Mead intresserad av människans subjektiva handlande, men i högre grad än Mead, gick han bortom det individuella och relaterade i stället handlandet till den sociala strukturen. Enligt Weber skall sociologin tjäna den historiska analysen av spelet mellan aktörerna och deras samhällsomständigheter. Resultatet av analyserna ska i sin tur anknyta till det samtida praktiska behovet av att få kunskap om olika handlingsalternativ. Sociologin kunde därför, om den var framgångsrik, indirekt påverka samhällsutvecklingen i dess helhet. Sociologin och övrig samhällsvetenskap skulle dock inte intervenera i politiken, utan den skulle iaktta objektivitet och värderingsfrihet ("wertfreiheit").

Att Weber tillskriver det mänskliga subjektets handlande en stor betydelse i förhållande till strukturen, står utom allt tvivel. Det visar ju inte minst det vetenskapliga intresse han visat det sociala handlandet, vilket beskrivits ovan. Att han samtidigt är medveten om strukturerna och de sociala normernas styrka är också sant. Weber är kluven i sin syn på det mänskliga förnuftets utveckling, det vill säga rationaliseringsprocessen i samhället. Han hävdar att en fri marknad i kombination med en duglig byråkrati är den i vår tid bästa och förnuftigaste samhällsformationen. Han varnar samtidigt för den ökade byråkratins konsekvenser, vilka kan leda till att individerna placeras i en "järnbur" av omänsklighet och ofrihet. När rationaliteten blir "formell" och medlen blir mål i sig förvandlas rationaliteten till irrationalitet. Vad det gäller byråkratiseringen så är Weber pessimist och tilldelar mänskligheten små möjligheter att stoppa den.

Weber var en av de sociologer som verkligen försökte studera maktens väsen och betingelserna för maktens utövande. Enligt Weber berodde en lyckad maktutövning till stor del på i hur hög grad en maktutövare kan få den underordnade att tro på legitimiteten i hans maktinnehav. De huvudsakliga grundvalarna för att göra anspråk på makt och motiven att underordna sig makten grupperar Weber i tre idealtyper;

(1) de rationella (2) de traditionella (3) de karismatiska legitimeringsgrunderna.

I det första fallet baseras auktoriteten på att de underordnade tror på legaliteten hos en fastställd ordning och på makthavarnas rätt att ge anvisningar för att upprätthålla denna ordning. I det andra fallet är auktoriteten grundad på tron på traditionens okränkbarhet och på legitimiteten i att på traditionellt sätt utse makthavarna. Den tredje idealtypen, den karismatiska, grundar sig på den utomvardagliga hängivenheten för en helig person, hjälte eller annan förebild.

När Weber beskriver dessa ledargestalter måste man betänka att de är idealtyper, som sällan eller aldrig uppträder i renodlad form i verkligheten. Han påpekar även, att det finns andra former av maktutövning som bygger på våldsutövning m.m. och som inte är legitimerad av dem som underkastats makten, men att denna form är ovanligare och svårare att upprätthålla.

Rationalitetens järnbur[redigera | redigera wikitext]

Weber menade att det fanns en rationaliseringstendens i människans historia, vilket man kunde se på den ekonomiska rationalitetens utveckling såväl som på områden som religion, politik och musik. Denna rationaliseringstendens har lett till förändringar i människors sätt att leva. Han urskiljer denna tendens på ett antal olika nivåer (tänkande, handlande, auktoritetens legitimering och organisationsformernas utveckling), som han med hjälp av sina idealtyper för mänskligt handlande använder för att förklara utvecklingen. Från det traditionella handlandet har man gått mer åt värde- och målrationellt handlande, från att legitimera makten traditionellt gör man det alltmer med hjälp av byråkrati och från de traditionella organisationsformerna har det vuxit upp alltmer byråkratiska organisationer. Detta ser han som en paradox, i och med att rationalitetens utveckling har inneburit stora framsteg i fråga om teknik och produktion, men har medfört en förlust för den existentiella grunden i människors liv.[4]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Die protestantische Ethik und der Geist des Kapitalismus (1904-1905)
    • Den protestantiska etiken och kapitalismens anda (översättning Agne Lundquist, Argos, 1978)
  • Wirtschaft und Gesellschaft (1922)
    • Ekonomi och samhälle: förståendesociologins grunder (översättning Agne Lundquist, Argos, 1983-1987) [medöversättare del 3: Joachim Retzlaff]
  • Zwischenbetrachtung
    • Religionen, rationaliteten och världen (översättning Agne Lundquist, Argos, 1996)
Svenska urvalsvolymer
  • Vetenskap och politik (urval och översättning av Aino och Sten Andersson, Korpen, 1977)
  • Kapitalismens uppkomst (urval och förord av Hans L. Zetterberg, översättning Leif Björk, Ratio, 1986)

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Callinicos, Alex, Samhällsteori: En historisk introduktion, Daidalos, 1999, s. 254.
  2. ^ Callinicos, Alex, Samhällsteori: En historisk introduktion, Daidalos, 1999, s. 214.
  3. ^ Callinicos, Alex, Samhällsteori: En historisk introduktion, Daidalos, 1999, s. 213-244.
  4. ^ Anders Boglind. Kapital, rationalitet och social sammanhållning

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]