Ordinarie lagstiftningsförfarande

Ordinarie lagstiftningsförfarandet

Ordinarie lagstiftningsförfarande, tidigare medbeslutandeförfarandet, är det normala lagstiftningsförfarandet för Europeiska unionens råd och Europaparlamentet att anta en lagstiftningsakt inom Europeiska unionen.

Förfarandet innebär att både rådets och parlamentets godkännande krävs för att akten ska antas. Bestämmelserna om det ordinarie lagstiftningsförfarandet återfinns i artikel 294 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Europeiska kommissionen ansvarar för att initiera lagförslag.

Sedan Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009 tillämpas det ordinarie lagstiftningsförfarandet för större delen av de lagstiftningsakter som antas inom unionen. Vissa områden omfattas fortfarande av särskilda lagstiftningsförfaranden, i synnerhet den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Historia

Lissabonfördraget utökade förfarandet till fler områden.

Medbeslutandeförfarandet introducerades genom fördraget om Europeiska unionen, som upprättade Europeiska unionen. Förfarandet har numera nästintill ersatt samarbetsförfarandet, som innebar två och inte tre behandlingar. Endast ett fåtal medbeslutandeförfaranden har inte resulterat i ny lagstiftning.

I februari 2000 förespråkade Europeiska kommissionen utökandet av medbeslutandeförfarandet till alla lagstiftningsakter som antas med kvalificerad majoritet i Europeiska unionens råd. Dessa förändringar blev verklighet genom Nicefördraget.

Genom Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, utökades medbeslutandeförfarandet så att det omfattade fler typer av beslut. Dessutom ändrades benämningen på lagstiftningsförfarandet till det nuvarande.

Förfaranden

Initiativ

När Europaparlamentet och rådet beslutar enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet, är det endast Europeiska kommissionen som kan initiera ett förslag, utom i vissa undantagsfall. Så länge rådet inte har fattat något beslut kan kommissionen ändra sitt förslag till unionsrättsakt när som helst under lagstiftningsförfarandet. Vissa förslag kan också initieras av en grupp av medlemsstater, Europeiska centralbanken eller domstolen.

För att rådet ska kunna ändra kommissionens förslag måste det, med några få undantag, besluta med enhällighet. Att varken Europaparlamentet eller rådet kan lägga fram egna förslag till lagstiftningsakter skiljer dem markant från de flesta nationella parlament.

En lagstiftningsakt kan dock inte antas utan Europaparlamentets och rådets godkännande.

Första behandlingen

Europaparlamentet inleder den första behandlingen i förfarandet.

När väl kommissionen har lagt fram ett förslag till unionsrättsakt, inleder Europaparlamentet med att behandla ärendet. Parlamentet antar en ståndpunkt som innehåller dess åsikter om förslaget. Denna ståndpunkt ska skickas till rådet.

Om rådet godkänner parlamentets ståndpunkt är akten i fråga antagen i den lydelse som motsvarar parlamentets ståndpunkt. Om rådet däremot inte godkänner parlamentets ståndpunkt, ska det själv anta en egen ståndpunkt. Denna ståndpunkt ska i sin tur skickas till parlamentet. Dessutom ska rådet lämna en fullständig redogörelse för skälen till varför det inte godkänt parlamentets förslag.

Om förslaget initierats av kommissionen ska även den lämna en fullständig redogörelse för sin ståndpunkt till parlamentet.

Andra behandlingen

Rådets säte i Bryssel, Belgien.

Om parlamentet inom tre månader efter att rådet översänt sin ståndpunkt godkänner den eller inte beslutar någonting i frågan, ska akten anses antagen i den lydelse som motsvarar rådets ståndpunkt. Ifall en majoritet i parlamentet däremot misstycker med rådets ståndpunkt från den första behandlingen, fälls förslaget och akten anses som icke antagen. Parlamentet kan också välja att ändra i rådets ståndpunkt. Dessa ändringar ska skickas tillbaka till rådet samt till kommissionen, som ska yttra sig över ändringarna.

Om parlamentet väljer att ändra i rådets ståndpunkt, ska rådet inom tre månader behandla ärendet igen. Rådet kan då välja att med kvalificerad majoritet antingen godkänna förslaget, som då anses antaget, eller att inte godkänna alla ändringar från parlamentet.

Rådet ska besluta med enhällighet om de ändringar som kommissionen avstyrkt. Om rådet väljer att inte godkänna parlamentets förslag ska rådets ordförande i samförstånd med Europaparlamentets talman sammankalla en förlikningskommitté inom sex veckor.

Förlikning

Ett förhandlingsrum i rådets Justus Lipsius-byggnaden.

Förlikningskommittén består av rådets medlemmar, eller representanter för dessa, samt lika många representanter för parlamentet. Den har till uppgift att nå en överenskommelse mellan rådet och parlamentet om förslaget till unionsrättsakt. Förlikningskommittén beslutar med en kvalificerad majoritet bland rådets medlemmar och med en majoritet bland parlamentets representanter. Inom sex veckor från dess sammankallande ska den försöka anta ett gemensamt utkast som baserar sig på rådets och parlamentets ståndpunkter från andra behandlingen.

Kommissionen fyller en viktig funktion vid förlikningen. Den har till uppgift att ta alla initiativ som är nödvändiga för att försöka nå en överenskommelse mellan parlamentet och rådet. Den deltar också i förlikningskommitténs arbete.

Om en förlikningskommitté inte har antagit ett gemensamt utkast inom sex veckor, ska den föreslagna akten anses som icke antagen.

Tredje behandlingen

Europaparlamentets talman är Jerzy Buzek sedan valet 2009.

Om förlikningskommittén når en överenskommelse mellan rådet och parlamentet, har rådet och parlamentet sex veckor på sig att anta förslaget. Rådet ska besluta med kvalificerad majoritet och parlamentet med en majoritet av de avgivna rösterna. Om förslaget inte antas enligt utsatt tid kan det inte antas.

Rådet och parlamentet kan dock förlänga alla tidsfrister på tre månader respektive sex veckor under det ordinarie lagstiftningsförfarandet med högst en månad respektive två veckor.

När väl ett förslag har antagits enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet, ska den undertecknas av Europaparlamentets talman och rådets ordförande. Den ska därefter publiceras i Europeiska unionens officiella tidning innan den kan träda i kraft. Om ingenting annat anges i lagstiftningsakten, ska den träda i kraft tjugo dagar efter att den har publicerats.

Se även

• Europeiska unionens lagstiftningsförfarande
• Förlikningskommitté

Referenser

Noter

EU-portalen — metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.