Medelhavstrut

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Medelhavstrut
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Adult medelhavstrut i juni i Thasos, Grekland.
Adult medelhavstrut i juni i Thasos, Grekland.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Vadarfåglar
Charadriiformes
Underordning Måsfåglar
Lari
Familj Måsfåglar
Laridae
Släkte Larus
Art Medelhavstrut
L. michahellis
Vetenskapligt namn
§ Larus michahellis
Auktor Naumann, 1840
Synonymer
  • Gulfotad trut
  • Larus argentatus michahellis Naumann, 1840
  • Larus cachinnans michahellis Naumann, 1840
  • Larus cachinnans atlantis
  • Larus cachinnans lusitanius
Två adulta medelhavstrutar fotograferade i juli i Porto, Portugal.
Två adulta medelhavstrutar fotograferade i juli i Porto, Portugal.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Medelhavstrut (Larus michahellis) är en stor trut inom familjen Laridae. Den ingår i gråtrutskomplexet och klassificerades tidigare som underart till gråtruten.

Taxonomi och utbredning[redigera | redigera wikitext]

Medelhavstruten beskrevs första gången 1840 av Johann Friedrich Naumann som gav den dess vetenskapliga namn efter den tyske zoologen Karl Michahelles.

Detta taxon ingår i gråtrutskomplexet och har en omdiskuterad status. Den behandlades tidigare oftast som en underart av gråtrut men har även behandlats som underart till kaspisk trut (L. cachinnans). Vintern 2003 beslutade SOF, baserat bland annat på DNA-analyser och morfologi, att splitta upp delar av gråtrutskomplexet i fyra goda arter, varav medelhavstrut var en.

Enligt molekylära data så splittades gråtrut och medelhavstrut evolutionärt ifrån varandra för 100,000-500,000 år sedan.[2] Utöver detta så har data från studier av mitokondriellt DNA visat att i ett område vid västra Svarta havet där medelhavstrut och kaspisk trut häckar sympatriskt så förekommer det ingen hybridisering.[3] Dessa båda populationer uppvisar också skillnader i läte och häckningbiotop där medelhavstruten häckar på klippor.[4]

Det finns dock indikationer på hybridisering med silltrut (Larus fuscus) och allmänt anses medlehavstruten vara närmre besläktad med silltrut än med gråtrut.[5]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Häckningsutbredningen är centrerad till Medelhavet. I Nordafrika är den vanlig i Marocko, Algeriet och Tunisien. Den har också observerats häcka i Libyen och Egypten. I Mellanöstern häckar ett mindre antal i Israel och Syrien och ett större antal i Cypern och Turkiet. I Europa finns det kolonier utmed hela medelhavskusten och västra delarna av Svarta havet. Den är också vanlig i Gibraltar, på Kanarieöarna, Madeira och Azorerna. De senaste årtiondena har den spridit sig norrut och häckar numera i mindre antal i Centraleuropa. Den första häckningen i Storbritannien rapporterades 1995.

Flertalet är stannfåglar medan andra flyttar till mildare områden i Västeuropa eller flyttar längre söderut till och kan då flytta så långt som till Senegal, Gambia och Röda havet. Den har observerats ett flertal gånger i Sverige, men även på Island, nordöstra Nordamerika och Nigeria.

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Medelhavstrut brukar delas upp i två underarter:[5]

I övrigt finns det lokalt beskrivna populationer som ibland behandlas som underarter.
Populationen som häckar i Portugal och utmed den galiciska atlantkusten i Spanien beskrivs ibland som underarten lusitanius. Dessa fåglar ska ha mörkare vingovansida och rygg i förhållande till nominatformen (se även diskussion kring atlantis). Det finns också uppfattningen att populationen i norra Spanien skulle kunna kategoriseras som underarten cantabricans.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Adult av nominatformen.
Juvenil av nominatformen, 10-12 månader gammal, fotograferad i april.

Vuxna medelhavstrutar liknar gråtruten men har gula ben. Det finns gråtrutsindivider med gulaktiga ben men aldrig med så klargula som medelhavstruten. Ryggen är grå, något gråare än hos gråtruten men ljusare än hos silltruten. I förhållande till gråtrut har den mycket vitare huvud på hösten, och ett större svart parti av svart på vingspetsen med små vita fläckar. Likt de andra adulta trutarna i detta komplex har den en röd fläck på näbben. Den har en tunn röd orbitalring, som hos silltruten, medan gråtruten har en mörkgul ring.

Medelhavstruten har fyra åldersklasser som de andra stora trutarna. Detta innebär att den anlägger adult dräkt efter drygt tre år efter det att de har kläckts, det vill säga på deras fjärde levnadsår. Läs mer om trutars ruggning.

Fåglar under första året har vitare huvud, övergump och undersida är gråtruten. Dess näbb och ögon är mörka, benen rosaaktigt grå, mörka handpennor och handtäckare, och ett väl definierat svart ändband på stjärten. Under årets lopp blir de ljusare på undersidan och det kryptiska gråvattrade mönstret på ovansidan försvinner. Under andra vintern bär den ungefär samma fjäderdräkt som de adulta förutom mönstret på vingtäckarna. Deras näbbspets är dock mörk, de har fortfarande mörk iris och benen är ljust gulrosa.

Den har ett högt skrattande läte som är djupare och mer nasalt är hos gråtruten.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Precis som andra Larus-trutar är den en allätare, och de födosöker på stränder och fält såväl som bland sopor. De stjäl även föda från andra fåglar.

Medelhavstruten häckar vanligtvis i kolonier. Någon gång under perioden mars till maj lägger den vanligtvis tre ägg vilka försvarar våldsamt av dessa trutar. Redet är oftast ett litet bygge av vegetation placerat på marken eller upp på en klipphylla. På vissa platser, som Gibraltar har den börjat häcka på byggnader. Äggen ruvas i 27-31 dagar och ungarna är flygga efter 35-40 dagar.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Notes[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2013 Larus michahellis Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ Wink et al. (1994) Journal für Ornithologie, vol.135, sid:73-80
  3. ^ Jonsson, Lars (1998) Yellow-legged gulls and yellow-legged Herring Gulls in the Baltic., Alula, vol.98, sid:74-99
  4. ^ Klein & Buchheim (1997) Die westliche Schwarzmeerküste als kontaktgebiet sweier Grossmöwenformen der Larus cachinnans-gruppe., Die Vogelwelt, vol.118, sid:61-70
  5. ^ [a b] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom

Källor[redigera | redigera wikitext]

Delar av artikeln är översatt från engelskspråkiga wikipedias artikel Yellow-legged Gull, läst 2009-10-30, där följande källor anges:

  • National Geographic, Field Guide to the Birds of North America ISBN 0-7922-6877-6
  • Peter Harrison (1983) Seabirds, an Identification Guide, ISBN 0-7470-1410-8
  • Josep del Hoyo, Handbook of the Birds of the World, Vol 3, ISBN 84-87334-10-5
  • D.W. Snow & C.M. Perrins (1998) The Birds of the Western Palearctic, Concise Edition (Vol. 1), Oxford University Press, Oxford.
  • Alan Harris, Laurel Tucker & Keith Vinicombe (1994) The Macmillan Field Guide to Bird Identification, Macmillan Press.
  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. Sid. 174-175. ISBN 91-34-51038-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]