Medelpad

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Medelpad (olika betydelser).

Koordinater: 62°36′00″N 16°15′00″E / 62.600°N 16.250°Ö / 62.600; 16.250

Medelpad
Landskap
Medelpad vapen.svg
Sverigekarta-Landskap Medelpad.svg
Medelpads läge i Sverige.
Land  Sverige
Landsdel Norrland
Län Västernorrlands län
Stift Härnösands stift
Största sjö Holmsjön
Högsta punkt Myckelmyrberget 577 m ö.h.
Yta 7 058 km²
Folkmängd 124 440 (2013-12-31)[1]
Befolkningstäthet 17,6 invånare/km²
Landskapsblomma Gran[2]
Landskapsdjur
Fler symboler...
Skogshare

Medelpad är ett landskap som i sin helhet ingår i Västernorrlands län, Mellannorrland, nedre Norrland och den informella Mittsverigeregionen. Medelpad gränsar i söder till Hälsingland, i väster till Härjedalen, i nordväst till Jämtland, i norr till Ångermanland och i öster till Bottenhavet.

Medelpad är det av Sveriges 25 landskap som har den 13:e största ytan, 13:e högsta befolkningstätheten och 16:e största befolkningen. Av Norrlands nio landskap har Medelpad den minsta ytan, högsta folktätheten och sjätte största folkmängden. Största längden i öst-väst är 140 km, och största bredden i nord-syd 90 km.[3]

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Första bevarade dokument med namnet Medelpad är från 1257. Medelpad lär komma av fornsvenskans Medhal, som betydde "i mitten" och Pad, som betydde "stig" eller "vattenväg", vilket har tolkats både som åsyftande Sankt Olofsleden, som var en viktig vandrings- och ridled från Selånger till Trondheim i Norge, och inseglingsrännan till Sankt Olofs utskeppningshamn i Selånger, mellan landskapets två älvar, Ljungan i söder och Indalsälven i norr. [4]

Landskapsvapen[redigera | redigera wikitext]

Landskapets vapen består av tre intill varandra liggande vågformade tvärgående strömmar (den mellersta röd, de yttre silver) på blå bakgrund, med hertiglig rangkrona över.[3] De båda silverströmmarna representerar landskapets två älvar.[4]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Järnålder[redigera | redigera wikitext]

De äldsta spåren av bondekultur i Medelpad har återfunnits vid sjön Marmen, invid Tuna kyrka, och daterats till 500 f.Kr.[5] Bondekulturen kom sannolikt att expandera längs en bördig sidodal mot Selånger. Över hela landskapet finns 2 600 bevarade fornlämningar, i hög grad koncentrerade till det kuperade landskapets begränsade odlingsbara sedimentlager i tre dalgångar, Ljungans, Indalsälvens och Selångersåns.[6] Bebyggelsen kom främst att förläggas till den nordöstra, solbelysta sidan av dalgångarna.[4]

De tre dalgångarna har var och en gett upphov till kustnära maktcentra under järnålder och medeltid, där aristokratier uppstod.[6] Detta visas bland annat av högstatusfynd i några av Norrlands största storhögar på de tre centralorterna:

I Medelpad finns det sex kända fornborgar, sannolikt byggda omkring år 500 e.kr. Fyra av dem ligger som en skyddande krans mot inlandet med bebyggelsen och kusten innanför. Den största ligger på Prästhusberget vid byn Berge mellan Klingsta och Allsta i Tuna socken, med sammanlagt 120 meter långa stenmurar.[5]

Omfattande järnproduktion skedde längs med Ljungan. Lämningar efter blästerugnar, slagghögar, kolningsgropar och depåer av smidbart ämnesjärn återfinnes, på boplatser i närheten av myrar och järnrika sjöbottnar, varifrån malm kunde insamlas. Rika gravfynd i storhögarna och hövdingagraven från 500-talet i Högoms gravfält (Selångers socken), tolkas som att omfattande handel med järn från Jämtland och västra Medelpad skedde vid en hamn, invid en lättframkomlig landförbindelse mellan havet och Ljungan. Även storhögarna i Kvissle tolkas som att rikedom uppstått till följd av järnhandel (vid Ljungans mynning nedanför Viforsen). Dessa båda "järngårdar" tappade sin elitbetonade prägel på 500-talet och fram till vikingatid, sannolikt till följd av konkurrens från järnproduktion som då uppstått i Gästrikland och sydvästra Hälsingland.[6]

Längs med Indalsälven bedrevs istället skinn- och pälshandel sedan järnåldern. En fångstkultur, eventuellt samisk, levde i inlandet sida vid sida med bondekulturen, och stod för skinnvarorna.[6] Huvudavnämare för järn- och skinnhandel var Mälardalen, som i sin tur hade handelsförbindelser med övriga Europa. Arabiska mynt och silverskatter från vikingatid har återfunnits, i Birsta och Västland i Sköns socken i Medelpad, nära Indalsälvens dåvarande mynning, vilket tolkas som att Västland var en elitbetonad handelsplats för skinn- och pälsvaror.[6] Stigeskatten i Indal består av cirka 2000 till 3000 vikingatida silvermynt om 3 kg, präglade av kalifat såväl som en rad europeiska kungar.[7] Goten Jordanes skriver år 551 om en rad olika folk som bor på ön Scandia eller Scandza. (Sc)Rerefennae eller finni (möjligen skridfinnar, dvs samer) bor längst bort. Om suehans, svearna, säger han, »Det är också detta folk, som med sina indirekta handelsförbindelser med många andra folkstammar, skickar mörkblå pälsar till romarnas nytta och tjänst».[8] »Blå» betyder här svart, och kan syfta på fjällrävens päls eller andra mycket mörka pälsverk.[9]

Även om handelsutbytet främst var söderut med Svealand, så finns i regionen under järnåldern även exempel på kulturellt inflytande västerifrån, från Tröndelag och Jämtland. Efterledet -ånger i Selånger och -hem i Vattjom och Häljum anses ha kommit med en tidig invandring av en jordbrukande befolkning från Norge.[10][4] Många av landskapets ortnamn slutar på -sta (ställe), vilket indikerar att de är från vikingatid eller tidigare under järnåldern. Förkristen kult visas av namn som Vi och Hov.[4]

Ett flertal vikingatida runinskrifter i Medelpad har återfunnits längs med kusten upp till Sköns socken, de flesta från 1000-talet.

Medeltid[redigera | redigera wikitext]

Ruinen av Kvissle kapell, en romansk gårdskyrka från omkring år 1200. Bakom syns storhögarna från folkvandringstid.

Medelpad räknades ända in på 1400-talet som en del av Hälsingland (idag ibland kallat stor-Hälsingland) och löd fram till 1374 under Hälsingelagen, bevarad sedan 1320. Åtminstone ett exemplar av Hälsingelagen förvarades under tiden den var gällande fastkedjad vid kyrkoväggen i Selångers kyrka.[11]

Stor-Hälsingland var vid denna tid administrativt indelad i tre delar, tredingar eller folkland, där den nordligaste tredingen hette Nordanstig, och troligen åsyftade Medelpad (tidigare var den etablerade uppfattningen att det var Nordanstig i dagens Norra Hälsingland pga omnämnande av Norrstigen).[12]

Den viktigaste skattepersedeln från Medelpad kom under medeltiden att bli skinn och lärft, enligt Hälsingelagen. Fisket utanför älvarna var betydande.

Tre kustnära orter kom att fungera som centralorter i olika avseenden. Fogderesidens och kungsgård låg i Kungsnäs (kallad "Näs" i Hälsingelagen) vid Selångers utskeppningshamn, en geografiskt betingad mötesplats för vägarna från norr, söder och från kusten. Prostsäte fanns vid försvarskyrkan i Skön. Stormän hade även säte vid Kvissle/Nolby i Njurunda socken längs med Norrstigen; en ort som av vissa forskare tolkas som kungsgården "Hög på Norrstigen" (vanligen identifierad med den nutida byn Kungsgården i Jättendals socken i norra Hälsingland).[13]

Medelpad var delat i minst sex skeppslag med särskilda ting. Landskapets allmänna ting har hållits omväxlande i Skön och vid Näs i Selånger under medeltid.[14] Liksom stor-Hälsingland i övrigt kom Medelpad att tillhöra Uppsalalagmannens domsaga.

Stenkyrkor vars byggnadsår har uppskattats till senast 1200-talet har bland annat funnits på följande orter:

Ortnamnen med efterleden -böle, -boda och -gård är ofta medeltida.

I Mellannorrland upprättades under medeltiden vandrings- och ridleder både västerut (Sankt Olofsleden var en pilgrimsled mellan Selångers utskeppningshamn i Medelpad och Nidaros i Norge) och söderut (Norrstigen var en förhistorisk led som med tiden kom att gå längs hela Norrlandskusten).

Enligt en sägen som upptecknades på 1680-talet,[15] ska Olav Haraldsson år 1030 ha landstigit i Selånger efter några år i landsflykt. Han gick med sin här till Norge för att kristna landet och ta tillbaka kungatronen. Färden tog slut i Stiklestad, där Olav blev dödad i ett fältslag den 29 juli, och sedan hyllades som martyr och helgon i Skandinaiven. Oavsett sägnens sanningshalt så var denne Sankt Olof viktig i Medelpad under den katolska tiden, emedan den vandringsled han skulle ha gått kom att kallas Sankt Olofsleden, och den hamn han skulle ha landstigit i kallades Sankt Olofs hamn.[15]

En av de i medelstidsbrev tidigast kända namngivna stormännen i regionen var adelsmannen Nils Fartegnsson, född i slutet av 1200-talet, som hade ägor på flera orter i Norrland, och förlänades mark vid Luleälven i samband med det första kända kungliga kolonisationsuppdraget i Norrbotten. Han var sannolikt far till Fartegn Unge, som finns begraven i Sköns kyrka, och i sägner sammankopplas med en mytisk hjälte kallad Fale hin unge från Birsta, som ska ha räddat en norsk kungason. Obelagda och osannolika kopplingar har gjorts mellan dessa stormän och den västerbottniska Bureätten från Bureå.

Tidig-modern och modern tid[redigera | redigera wikitext]

Målningen "Trälar under penningen" av Eero Järnefelt visar Savolaxfinnarnas svedjebruk.
Vikbron löper över Ljungan i Fränsta och byggdes 1888 för att undvika tullar.

Flera tusen skogsfinnar eller svedjefinnar, flyttade från Savolax och norra Tavastland i dagens Finland, och blev nybyggare i bland annat Medelpad, främst mellan 1570-talet till början av 1600-talet, vilket gav upphov till många nya byar, på gränserna mot Ångermanland respektive Hälsingland.[3] Spår av finskt namnskick återfinnes i vissa naturnamn i dessa finnbygder.[4] Skogsfinnarna bröt effektivt ny mark genom svedjebruk. De lärde sig svenska och blev tvåspråkiga, men bibehöll sin folktro. Orsaken till inflyttningen var kolonisationspolitik och skattelättnader på initiativ av Karl IX, samt krig och brist på obruten mark i Finland.

Källor från 1600-talet och senare talar om skogssamer och sockenlappar i Medelpad, vilka i många fall assimilerades in i den nordiska kulturen.

Norrlandskusten drabbades hårt av rysshärjningarna under de sista åren av stora nordiska kriget, 1719–1721. Sundsvall (i samband med slaget vid Selånger), och ett antal mindre bruksorter anfölls, plundrades och brändes ned.

Industrialisering[redigera | redigera wikitext]

Landskapets huvudnäring var fram till slutet av 1800-talet järnhantering, som skedde vid ett 20-tal mindre järnbruk och järnmanufakturverk. Detta trots få malmfyndigheter, men på grund av god tillgång på skog och att staten ville avlasta Bergslagen. Järnbruk anlades i Galtström 1673, Lögdö 1685, Sörfors 1765, Torpshammar 1797, Matfors 1833, Mohög 1857, Sundsbruk 1868 och Nedansjö 1873. Malmen fraktades främst från Stockholmsregionen.[16] Järnproduktionen möjliggjorde mekaniska verkstadsindustrier, exempelvis Linderbergs metallfabrik grundat 1756 (sedermera Sundsvalls verkstäder), och stort antal skeppsvarv, exempelvis Wifstavarfs AB, grundad 1798 (som tidigt kom att gå över till sågverksindustrin).

Vattensågar hade byggts sedan 1500-talet vid vattendrag och älvmynningar, exempelvis Sillres såg 1663. Lagar om flottning hade införts på 1700-talet i fiskeristadgarna. Under 1700-talet började därmed virkeshandeln att få allt större betydelse i Mellannorrland.

För att bereda en flottled förbi Storforsen fick Magnus Huss från Sundsvall i uppdrag att genomföra sprängningar i en rullstensås, som visade sig vara för porös för att motstå vattentrycket. Den 6 juni 1796 slutade det hela med en av Skandinaviens största naturkatastrofer, när timmerrännan skar genom grusåsen och hela Ragundasjön på endast fyra timmar tömdes på allt sitt vatten, varvid en flodvåg sköljde utmed Indalsävens dalgång ända ned till kusten och tog med sig fastigheter, dock utan att någon människa förolyckades. Händelsen förändrade Indalsälvens sträckning så att flottning från Jämtland underlättades, och bidrog till att Indalsälvens floddelta är Sveriges största kustdelta.

Industrialisering under första halvan av 1800-talet ledde till att Storbritanniens skogstillgångar förbrukades, och britternas frihandelspolitik på 1840-talet öppnade för omfattande virkesimport från de svenska skogslänen. Många sågverksbolag uppstod och antalet vattensågar expanderade mycket snabbt vid 1800-talets mitt längs med Mellannorrlands kust.

Sveriges industrialisering inleddes enligt vissa historiker med att ångsågar byggdes längs Norrlandskusten, varav den första startades i Tunadal i Sköns socken 1849. Ångsågat virke hade högre kvalitet och därmed högre pris, och ångsågarna kunde placeras vid utskeppningshamnar vid havet istället för längs med vattendrag, vilket reducerade transportkostnaderna. Den kunskap som fanns sedan tidigare i regionen om skogsbruk, flottning och sågverk var viktig för skogsindustrins genombrott. Sågverksindustrin och timmerutskeppningen kom att få en särskild koncentration till den 3 mil långa kuststräckan mellan Ljungans och Indalsälvens utlopp i Sundsvallsbukten, till följd av mynningarnas närhet, sundets skydd från havet bakom Alnön, samt de långa älvarnas möjligheter att flotta skog från stora delar av Medelpad och Jämtland. Landskapets moderna industriella karaktär skapades därefter, och från slutet av 1800-talet och under ett flertal decennier dominerade sågverksindustrin.

Den ursprungliga lokalbefolkningen fortsatte att ägna sig åt jordbruk, men även åt skogsavverkning på vintern och flottning på våren. Ett stort antal sågverksarbetare rekryterades i huvudsak från andra regioner, exempelvis Värmland, Norrbotten och Finland, till ett trettiotal sågverk vid kusten. Mellannorrlands kustområde kallades "lilla Amerika", därför att människor valde mellan att flytta dit eller att emigrera till USA. Under perioden 1850–1900 mer än fördubblades landskapets befolkning.

Träpatroner byggde upp stora kapital, och byggde herrgårdar och slott, men anklagades för tvivelaktiga affärsmetoder, kallat baggböleri, och kom i konflikt med arbetarna, exempelvis vid den omfattande Sundsvallsstrejken 1879.

Bruksdöden inleddes vid 1800-talets slut, då små järnbruk fick ge vika för skogsindustrin i Medelpad, och ersattes med större järnverk i andra landskap. På 1890-talet började även de mindre sågverken att avvecklas, men istället ökade åren 1900 - 1920 den elbaserade pappers- och pappersmassaindustrin sin andel av Sveriges export kraftigt, varpå landskapets industri koncentrerades till några få större anläggningar, med SCA som ledande koncern.[4]

Älvarna reglerades och vattenkraft byggdes ut under början av 1900-talet, vilket möjliggjorde elintensiv industri, exempelvis Karbidfabriken i Ljungaverk (invigd 1912, nedlagd på 1990-talet) och Alby Klorat i Ånge (grundad 1929, nedlagd 1991), samt aluminiumsmältverket Kubikenborg Aluminium AB (grundat 1942). Utbyggnaden i Indalsälvens nedre del skedde 1923-1956, då Bergeforsdammen och Bergeforsens vattenkraftverk stod klara. Indalsälven är den av Sveriges älvar som har näst störst elkraftproduktion.

Sågverksepoken ebbade ut efter 1930-talets depression, och sedan 1960-talet har landskapets befolkningsutveckling nästan stagnerat (och uppvisat negativ utveckling i grannlandskapen). Flottningen kom under 1960-1970-talen att ersättas av timmerbilstrafik.

Indelningar från 1600-talet och framåt[redigera | redigera wikitext]

Socknar[redigera | redigera wikitext]

Medelpads socknar.
Dess bildades huvudsakligen under medeltiden.

Östra Medelpad

Västra Medelpad

Utanför socknarna och med egen jurisdiktion fanns Sundsvalls stad från 1621 med Sundsvalls rådhusrätt till 1971

1645 bildades Hudiksvalls län (blått) och Härnösands län (gult). Dessa sammanslogs 1654 till Västernorrlands län (både gult och blått), som 1762 delades i Gävleborgs län (blått) och Västernorrlands län (gult). Dagens länsgränser kan ses i rött.

Län[redigera | redigera wikitext]

När den moderna länsindelningen infördes som en följd av 1634 års regeringsform kom Medelpad att tillhöra Västernorrlands län. Detta delades under perioden 1646–54 upp i Hudiksvalls län och Härnösands län, varvid Medelpad hörde till det senare. Sedan dessa län åter sammanslogs 1654 har landskapet hela tiden hört till Västernorrlands län.[17]

Fögderier[redigera | redigera wikitext]

Socknarna i hela Medelpad hörde från 1720 till 1881 till Medelpads fögderi.

Från 1881 till 1917 hörde socknarna i östra Medelpad till Medelpads östra fögderi och de i västra till Medelpads västra fögderi

Mellan 1918 och 1971 fanns följande fögderier

  • Vivsta fögderi mellan 1918 och 1946 för socknarna Alnö, Hässjö, Ljustorp, Nurunda, Skön, Timrå och Tynderö
  • Ljunga fögderi mellan 1918 och 1946 för socknarna Holm, Indal, Liden, Attmar, Selånger, Sättna och Tuna och från 1918 till 1971 med socknarna Borgsjö, Haverö, Stöde och Torp
  • Indals fögderi mellan 1946 och 1971 för socknarna Alnö, Hässjö, Ljustorp, Timrå, Tynderö, Holm, Indal, Liden och Sättna
  • Sundsvalls fögderi från 1946 för socknarna Njurunda, Skön, Attmar. Selånger och Tuna

Mellan 1971 och 1991 ingick hela Medelpad i Sundsvalls fögderi

Domsagor, tingslag och tingsrätter[redigera | redigera wikitext]

Fram till 1879 tillhörde hela Medelpad en domsaga, Medelpads domsaga. Förutom tingslag enligt efter 1879 fanns också före 1713 Borgsjö tingslag för Bergsjö och Haverö socknar samt före 1679 Stöde tingslag för Stöde socken

Från 1879 till 1965 fanns domsagorna:

Från 1965 till 1970 fanns Medelpads domsaga och Medelpads domsagas tingslag dit alla Medelpads socknar tillhörde med undantag av Alnö, Sköns och Sselångers socknar som från 1965 hörde till Sundsvalls rådhusrätt

Mellan 1971 och 1972 fanns Medelpads tingsrätt för de delar som inte tillhört Sundsvalls rådhusrätt (som redan 1971 överfördes till Sundsvalls tingsrätt). Från 1972 tillhör hela Medelpad Sundsvalls tingsrätt

Kommuner 1952-1970[redigera | redigera wikitext]

Kommunindelningen i Västernorrlands län 1952.

Städer (1 st)

Köpingar (3 st):

Landskommuner (11 st):

Förändringar 1952-1970
1 januari 1963

1 januari 1965

Kommuner och socknar i Medelpad. Socknars namn är skrivet i liten storlek, något större storlek är kommunerna som fanns år 1970, samt dagens kommuner inuti en skylt. De forna kommunernas gränser markeras i rosa och dagens i rött.

Kommuner 1971-[redigera | redigera wikitext]

Landskapet består sedan 1971 av följande kommuner ordnade i avtagande storleksordning, enligt SCB 31 december 2011:

# Kommun Folkmängd
1 Sundsvalls kommun 96 113
2 Timrå kommun 18 026
3 Ånge kommun 9 839

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Landskapet utgörs till större delen av en vågig bergkullterräng på urberg, täckt av skogklädd morän. Det präglas av parallella dalstråk, och är rikt på sjöar, myrar och granskog. Den relativt breda uträckningen från kusten och inåt land och de stora höjdskillnaderna mellan kust och inland medför stora klimatskillnader. Landskapets största längd i öst-västlig riktning är 130 km, och största bredd i nord-sydlig riktning 85 km. Medelpad är beläget på en medelhöjd på 200-300 meter över havet. De högre bergen i landskapet når dryga 500 meter över havet, varav det högsta är Myckelmyrberget med sina 577 meter. Den kuperade terrängen ger den korta kuststräckan lä, varför orkanstyrka aldrig har registrerats. Emellertid har snöstormar och anmärkningvärda snödjup förekommit, och ovanligt sena snöfall (i maj).[18]

Av sin totala area är cirka 500 km² vatten. Den största sjön är Holmsjön, belägen 200 meter över havet, där efter Leringen på ungefär samma höjd. De två största älvarna är Ljungan och Indalsälven. Älvdalarna karaktäriseras av jordbruksbebyggelse. Älvarna fick såsom flottningsleder stor betydelse för regionens sågverksindustri. I den omkring 20 km långa och lika breda bukt av Bottniska viken i vilken älvarna mynnar, ligger landskapets största ö, Alnön. Sveriges geografiska mittpunkt är belägen i Medelpad enligt en bestämning från 1947.

Det vilda djurlivet innefattar rådjur, älg, räv, grävling, hare, bäver, lodjur, skogsmård, björn och varg.

Berg[redigera | redigera wikitext]

Sjöar[redigera | redigera wikitext]

Vattendrag[redigera | redigera wikitext]

Öar[redigera | redigera wikitext]

Indalsälvens delta

Andra öar i Medelpad

Bibliografier[redigera | redigera wikitext]

  • Bothnica - Deldatabas i Libris som innehåller referenser till litteratur om Norrbotten, Västerbotten och Västernorrland.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Folkmängd i landskapen den 31 december 2013”. Statistiska centralbyrån. http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Befolkning/Befolkningens-sammansattning/Befolkningsstatistik/25788/25795/Helarsstatistik---Forsamling-landskap-och-stad/373922/. Läst 18 augusti 2014. 
  2. ^ "Svenska landskapsblommor". Nrm.se. Läst 21 juli 2013.
  3. ^ [a b c] Medelpad i Nordisk familjebok (första upplagan, 1886)
  4. ^ [a b c d e f g] Medelpad i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 2013-04-24.
  5. ^ [a b] Klingstatjärn – levande forntid, Murberget Länsmuseet 2011.
  6. ^ [a b c d e] Per H. Ramqvist, Utbytessystem under det första årtusendet e.kr. - Idéer utgående från tre mellannorrländska älvar
  7. ^ Myntkabinettet: Stigeskatten
  8. ^ Jordanes, övers. A. Nordin 1997, s. 39; jfr Zachrisson 1997a).
  9. ^ Inger Zachrisson, Vittnesbörd om pälshandel? Ett arkeologiskt perspektiv på romerska bronsmynt funna i norra Sverige, Fornvännen 105 (2010).
  10. ^ Holm, Gösta (1987). ”Språkgrupper i forntidens Norrland.”. Bebyggelsehistorisk tidskrift (Uppsala : Swedish Science Press, 1981-) "1987:14,": sid. 57-60. ISSN 0349-2834. ISSN 0349-2834 ISSN 0349-2834.  Libris 3251578
  11. ^ Bygdén, Herdaminne för Selånger församling www.solace.se/~blasta/herdamin/selanger.pdf
  12. ^ Blomkvist, Nils (1986). ”Bondelunk och utmarksdynamik: samhällsutveckling i Medelpad och Ångermanland före 1600”. Ångermanland Medelpad (Härnösand : Ångermanlands och Medelpads hembygdsförbund, 1986–1994) "1986,": sid. 49–103 : ill.. ISSN 0283-5878 ISSN 0283-5878.  Libris 3284825.
  13. ^ Grundberg, Leif (2006). Medeltid i centrum: europeisering, historieskrivning och kulturarvsbruk i norrländska kulturmiljöer. Kungl. Skytteanska samfundets handlingar, 0560-2416 ; 59. Studia archaeologica Universitatis Umensis, 1100-7028 ; 20. Umeå: Institutionen för arkeologi och samiska studier, Umeå universitet. Libris 10261967.. ISBN 91-7264-202-5 (inb.). http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-924 
  14. ^ Olsson, Reinhold 1947. Ur Skönsbygdens historia. Sundsvall
  15. ^ [a b] Leif Grundberg, Medeltid i centrum: europeisering, historieskrivning och kulturarvsbruk i norrländska kulturmiljöer, doktorsavhandling 2006, sid 43-44.
  16. ^ T. Sahlén: Järnbruk och manufakturverk, Sundsvallsminnen, Feb 03 (Åtkomstdatum 24 november 2009)
  17. ^ Edlund Lars-Erik, Frängsmyr Tore, red (1995). Norrländsk uppslagsbok: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. Bd 3, [Lapp-Reens]. Umeå: Norrlands univ.-förl. Sid. 253–255. Libris 1610873. ISBN 91-972484-1-X (inb.) 
  18. ^ SMHI väder och vatten 11/2006: Medelpads klimat

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]