Medeltidskinesiska
Medeltidskinesiska[1] eller medelkinesiska[2] (kinesiska: Zhōnggǔ Hànyǔ 中古漢語) är ett tidigt kinesiskt språkstadium, som sträcker sig från ungefär 420 till 1150.[3] Det finns flera alternativa tidsindelningar, och i sin snävaste bemärkelse avser termen det språk som beskrivs i rimlexikonet Qieyun från 601. Medeltidskinesiska utgör ett direkt förstadium till alla kinesiskans nuvarande dialektgrupper utom min, som skildes från de övriga varieteterna i ett tidigare skede.[3]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
Fotnoter[redigera | redigera wikitext]
- ^ Malmqvist 1993, s. 37.
- ^ Svantesson 1991, s. 77.
- ^ [a b] Handel 2014, s. 577 ff.
Källor[redigera | redigera wikitext]
- Handel, Zev (2014). ”Historical Phonology of Chinese”. i Huang Cheng-Teh James, Li Yen-hui Audrey, Simpson Andrew. The handbook of Chinese Linguistics. Blackwell Handbooks in Linguistics. Oxford: Wiley-Blackwell. sid. 576–598. Libris 12639227. ISBN 9780470655344
- Malmqvist, Göran (1993). ”kinesiska”. i Engström Christer, Marklund Kari. Nationalencyklopedin: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund utarbetat på initiativ av Statens kulturråd. "XI". Höganäs: Bra böcker. sid. 36–38. Libris 8211184. ISBN 91-7024-619-X
- Svantesson, Jan-Olof (1991). Språk och skrift i Öst- och Sydöstasien. Lund: Studentlitteratur. Libris 8353555. ISBN 91-44-34091-5