Medicinhistoria

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Medicinhistoria är den medicinska vetenskapens historia.

Förhistorisk medicin (-3000 f.Kr.)[redigera | redigera wikitext]

Medicinmän och shamaner botar sjukdomar med örter, kirurgi och magi. De äldsta läkande örterna man hittat i grottor i Lascaux, i Frankrike har daterats till mellan 13 000 och 25 000 f.Kr. med Kol 14-metoden. Trepanation tillämpades av skallar och många kranier har utläkta kanter vilket visar att patienterna överlevt.

Indisk medicin (5000 f.Kr. - )[redigera | redigera wikitext]

Ayurveda (आयुर्वेद sanskrit: ayus, "liv", veda, "kunskap"), även ayurvedisk medicin, utgör en form av indisk läkekonst. Ayurveda har påvisats ha en historia vilken sträcker sig så långt tillbaka som från 5000 f.Kr. och är enligt förespråkarna grundad i ett holistisk perspektiv och vediska utgångspunkter. [1][2]

Rekonstruktiv kirurgiska tekniker som utfördes i Indien ca. 800 f.Kr. [3] av läkaren Sushruta.

Antik medicin (3000 f.Kr.-400 e.Kr.)[redigera | redigera wikitext]

Corpus Hippocraticum

Den rådande teorin för sjukdomarnas ursprung var länge humoralpatologin där man ansåg att brist /överskott av de fyra kroppsvätskorna (svart galla/gul galla/slem/blod) orsakade olika sjukdomstillstånd.

De äldsta bevarade medicinska skrifter återfinns bland Fornegyptiska medicinska papyri. De äldsta bevarade är Kahun-papyrusen (1900-talet f.Kr.), Ramesseum papyri (1800-talét f.Kr.) och Edwin Smith-papyrusen (1600-talet f.Kr.). Den mest omfattande medicinska papyrusen Ebers-papyrusen från cirka 1550-talet f.Kr.

Utifrån dessa äldre handskrifter sammanställdes de hippokratiska skrifterna Corpus Hippocraticum omkring 300 f.Kr.

En lista med cirka 600 olika läkemdel sammanställs av Dioskorides Pedanius omkring år 80 e.Kr.

Dåtidens kunskap inom anatomi och fysioplogi sammanställs av Galenos till en sammanhängande lära ca 160 e.Kr.

Den plastisk kirurgins historia[redigera | redigera wikitext]

Behandlingar för plastisk reparation av en deformerad näsa omnämns först i Edwin Smith-papyrusen, [4] en transkription av en forntida egyptisk medicinsk text, den äldsta kända kirurgiska avhandlingen, daterad till Gamla riket 3000-2500 f.Kr.[5] Rekonstruktiv kirurgiska tekniker som utfördes i Indien ca. 800 f.Kr. [3] av läkaren Sushruta vilken har lämnat viktiga bidrag till området för plastik- och kataraktkirurgi under 600:e århundradet före Kristus. [3] De medicinska verken av både Sushruta och Charak som ursprungligen Var skrivna på sanskrit översattes till arabiska av Abbasid kalifat under i 750 e.Kr. [6]] De arabiska översättningar letade sig till Europa via mellanhänder. [7] Som till Italien och Branca familjen [8] på Sicilien och Gaspare Tagliacozzi i Bologna. De blev på så sätt bekanta med Sushruta metoderna.

Medeltida medicin (400-1500 e.Kr.)[redigera | redigera wikitext]

Under medeltidens Europa och närmaste omnejd förhärskade antikens idéer om hur hälsa bibehölls och återvanns. Medicinskt kunniga personer var ofta munkar och nunnor vilket kan exemplifieras av universalgeniet Hildegard av Bingen (1098–1179). Klostren kopierade och översatte böcker skrivna av främst greker och araber samt höll de gamla traditionerna och kunskaperna vid liv, såsom humoralpatologin och knappast någon läkare under dessa århundraden förnekade att de fyra kardinalsafternas harmoni var förutsättningen för hälsa. Sjukdom botades genom att återställa balansen, och tappning av vätskorna var vanligare än försök att stimulera återbildning av den kardinalsaft som var i undervikt. Åderlåtning gjordes med knivliknande verktyg eller blodiglar men huvuddelen av de medlen som utnyttjades var blad, blommor och rötter av örter till urindrivande, laxer- och kräkmedlen som nyttjades. [9][10]

Renässansen (1500-1600)[redigera | redigera wikitext]

Signaturläran utvecklades på 1500-talet av schweizaren Paracelsus, och lärans inflytande nådde således sin kulmen efter medeltidens slut.

Modern tid (1600-)[redigera | redigera wikitext]

Andreas Vesalius bok De humani corporis fabrica (Om människokroppens byggnad) publiceras år 1543.

Ambroise Paré publicerar sina erfarenheter som militärläkare om sårbehandling och proteser år 1545.

William Harvey publicerar upptäckten av blodets kretslopp 1628.

Thomas Sydenham utger den första av sina böcker med kliniska iakttagelser år 1666.

Hermann Boerhaave utger år 1708-09 i Leiden två av sina stora läroböcker, i vilka han försökte tillämpa det samtida vetandet på sjukdomsbehandlingen.

Giovanni Battista Morgagni lägger grunden för den patologiska anatomin med "De sedibus et causis morborum" ('Om sjukdomarnas säte och orsaker') år 1761.

John Hunter, som anses vara den experimentella patologins skapare och en av kirurgins främsta, utger sitt mest berömda arbete, "Treatise on the Blood, Inflammation and Gun-shot Wounds" år 1761.

Edward Jenner presenterar vaccinationsmetoden mot smittkoppor 1798 som resulterar i att sjukdomen utrotas på 1970-talet.

Rudolf Virchow presenterar läran om cellen som kroppens byggstenar år 1858 i Die Cellularpathologie vilket ledde till att humoralpatologin som haft stort inflytande allt sedan antiken slutligen förkastas.

Ignaz Philipp Semmelweiss framlägger sina resultat om barnsängsfeberns spridning från obduktionssalarna 1861 vilket gör att hygienens betydelse uppmärksammas.

Robert Koch påvisar tuberkelbacillen 1882.

1896 presenteras den första apparaten för röntgenundersökningar.

Sigmund Freud publicerar "Traumdeutung" ('Drömtydning') 1900, en bok som ligger till grund för psykoanalysen.

Paul Ehrlich och Sahachiro Hata presenterar 1910 salvarsan som ett botemedel mot syfilis.

F.G. Banting och Charles H. Best påvisar att diabetes beror på insulinbrist 1910.

Alexander Fleming framställer 1928 penicillin ur mögelsvamp.

James D. Watson, Francis Crick och Maurice Wilkins tilldelas nobelpriset för upptäckten av nukleinsyrornas molekylära uppbyggnad.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Nobelpriset i fysiologi eller medicin

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ T.S.S. Dikshith (2008). Safe Use of Chemicals: A Practical Guide. CRC Press. Sid. 16. 
  2. ^ Elizabeth R. Mackenzie, Birgit Rakel (2006). Complementary and Alternative Medicine for Older Adults: A Guide to Holistic Approaches to Healthy Aging. Springer. Sid. 215. ISBN 9780826138064. 
  3. ^ [a b c] MSN Encarta (2008). Plastic Surgery.
  4. ^ Shiffman, Melvin. Cosmetic Surgery: Art and Techniques. Springer. Sid. 20. ISBN 978-3-642-21837-8. 
  5. ^ Mazzola, Isabella. Plastic Surgery: Principles. Elsevier Health Sciences. Sid. 11–12. ISBN 978-1-4557-1052-2. 
  6. ^ Dwivedi, Girish & Dwivedi, Shridhar (2007). History of Medicine: Sushruta – the Clinician – Teacher par Excellence. National Informatics Centre (Government of India).
  7. ^ Lock, Stephen etc. (200ĞďéĠĊ1). The Oxford Illustrated Companion to Medicine. USA: Oxford University Press. ISBN 0-19-262950-6. (page 607)
  8. ^ Maniglia A.J. (1989), Reconstructive rhinoplasty, The Laryngoscope, 99(8), page 865.
  9. ^ Bruhn, J G: ”Naturliga läkemedel”, 1991, ISBN 91-86274-31-7
  10. ^ Bonniers: ”Örtmedicin och växtmagi”, 1998, ISBN 91-7030-298-7

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

  • [1] Svensk medicinhistorisk site med artikelsamling, forum och kalender