Megachile rotundata

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Megachile rotundata
ARS Megachile rotundata.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Leddjur
Arthropoda
Understam Sexfotingar
Hexapoda
Klass Insekter
Insecta
Ordning Steklar
Hymenoptera
Överfamilj Bin
Apoidea
Familj Buksamlarbin
Megachilidae
Släkte Tapetserarbin
Megachile
Undersläkte Eutricharaea[1]
Art M. rotundata
Vetenskapligt namn
§ Megachile rotundata
Auktor Fabricius, 1793[2]
Megachile rotundata på blålusern
Megachile rotundatablålusern
Hitta fler artiklar om djur med

Megachile rotundata är en art i överfamiljen bin och familjen buksamlarbin. Arten är ursprungligen europeisk, men har införts som pollinatör till många länder.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Arten är övervägande svart med smala, vita ränder mellan bakkroppssegmenten (tergiterna), och med ljusgrå päls på buken. Honan blir 8 till 9 mm lång och har vit behåring på första tergiten; övriga är svarthåriga (förutom de ovan nämnda vita ränderna). Buksidan är vitaktig; slutet på det 5:e, och hela 6:e buksegmentet (sterniterna) är dock svarthåriga. Hanen blir 7 till 8 mm, och har övervägande vitaktig behåring med undantag för tergit 3 till 4, som är svartpälsade.[3]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Megachile rotundata lever i skogsbryn, sluttningar, parker, trädgårdar, sand- och lertag. Den flyger från slutet av juni till mitten av augusti, och besöker blommande växter från familjerna flockblommiga växter, korgblommiga växter, fetbladsväxter, liljeväxter och ärtväxter (inte minst blålusern; det är ett av de få bina som kan tränga in i lusernblomman[4]).[3]

Honorna har gadd med giftapparat och använder denna för försvar. Som alla bin utom honungsbin dör de inte efter de har stuckit, utan kan sticka flera gånger. Giftet är dock inte särskilt starkt, och stinget anses svagare än en humlas.[4]

Honan bygger bon i murket trä, växtstänglar samt ler- och lössjord.[3] Bona används inte enbart för att föda upp larverna i; arten är ganska värmekrävande, och honorna tillbringar natten i sina bon. Mulna dagar med en temperatur under 20ºC tillbringar de i regel helt i boet.[4]

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Megachile rotundata parar sig så fort de kommit ut ur pupporna på sommaren. Varje bo kan innehålla upp till ett 20-tal larvceller; honan klr dessa med löv, som hon skär ut i omkring 2,5 cm stora cirklar med käkarna. Ofta används blad från klättervin eller ask. Cellerna fylls med pollen som föda åt larverna. Arten övervintrar som vilolarv.[4]

Kommersiell användning[redigera | redigera wikitext]

I Nordamerika används biet som en kommersiell polinatör, främst av blålusern (alfalfa)[4] och andra ärtväxter samt åkersenap; bina föds upp i konstgjorda bon, som körs omkring i stora, bilburna bihus till de olika fälten.[5]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Artens ursprungsområde är Europa, där den finns från Sydösteuropa till södra Finland och vidare österut till sydvästra Asien.[3][4] På grund av dess värde som pollinatör infördes den till Nordamerika på 1930-talet, senare även till Australien.[4][6] I Nordamerika finns den i USA från Virginia till Massachusetts och västerut till Kalifornien, samt i Kanada, där den främst utnyttjas som blåbärspollinatör.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Megachile rotundata Fabricius, 1793” (på engelska). Discover Life. http://www.discoverlife.org/mp/20q?search=Megachile+rotundata. Läst 2013-06-29. 
  2. ^ Megachile rotundata Fabricius, 1793” (på engelska). ITIS. http://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=154369. Läst 2013-06-29. 
  3. ^ [a b c d] ”Blattschneiderbienen: Megachile rotundata (på tyska). Wildbienen. http://www.tierundnatur.de/wildbienen/eb-mrotu.htm. Läst 2013-06-29. 
  4. ^ [a b c d e f g] Alexis Yajcaji (2011). Megachile rotundata alfalfa leafcutting bee” (på engelska). Animal Diversity Web (University of Michigan). http://animaldiversity.ummz.umich.edu/accounts/Megachile_rotundata/. Läst 2013-06-29. 
  5. ^ Christopher O'Toole & Anthony Raw (1991). Bees of the World. London: Blandford. sid. 141. ISBN 0-7137-2085-9 
  6. ^ Rune Hedberg (2013-07-06). ”Megachilidae, solitärbin”. Alingsåstraktens Biodlareförening. http://kupan.se/?page_id=51. Läst 2013-08-20.