Midsommarstång
Från Wikipedia
Midsommarstång eller majstång kallas en stång som kläs med löv och blommor, som sedan reses för att dansas runt. Detta sker enligt framför allt svensk tradition vid midsommar varje år. För att klä stången används företrädesvis björklöv som dekoreras med blommor. Stången, som kan täckas helt med löven, har ofta en grundform av ett kors med två flätade ringar fästa under den horisontella bommen, men stängernas utseende samvarierar lokalt och regionalt.
I Finland, Norge och Danmark är det tradition med midsommareld i stället för midsommarstång (Kokko, Sankt Hansbål). Stångtraditionen finns också i de svenskspråkiga områdena i den finska skärgården.
Innehåll |
[redigera] Historia
Många av de äldsta beläggen för majstänger förekommer i olika former av förbud, de flesta förbuden riktar sig dock inte mot resandet av själva stången utan mot festupptågen omkring den. I Erik Dahlbergs stora 1600-talsverk Suecia antiqua framgår att majstångsbruket var tämligen vanligt i städerna under samma århundrade. Skillnaden var dock att stängerna stod uppresta året om.[1]
Olika byar tävlade sinsemellan om vem som kunde resa den vackraste stången.
Midsommarstänger omnämns så här av Carl von Linné i berättelsen om hans resa till Västergörland år 1746:
| ” | Midsommarafton kommo vi efter 9 kvarts resa, tillbaka ifrån Läckö till Lidköping, klockan 12 om natten, då vi hela vägen sett ungdomen, i sin ålders midsommar, fägna sig av årets behageligaste tid. Majstänger voro på många ställen upprättade och beklädde med löv och blomster, omkring vilka drängar och pigor, efter sina förfäders urgamla vis, årligen dansade natten för och efter midsommardagen. Detta menlösa nöje nekades fuller dem av själesörjarna; men det hade så rotat sig från hedenhös, att det svårligen kunde tagas bort, och tjänstefolket, som nu gjorde sig ledigt, tyckte med skäl kunna påstå ett par nätters ro av sitt årliga arbete. | ” |
Enligt Mai Fossenius inspirerades den svenska midsommarstången av en tysk tradition där man pyntade med löv och grönt vid festliga tillfällen, och som blev populär i Sverige under 1300-talet. Förmodligen är det ett romerskt bruk att pynta med grönt i samband med nyår som anknutits till första maj-firandet i norra Europa eftersom 1 maj räknats som en nyårsdag.[1]
[redigera] Etymologi
Ordet majstång kommer av att midsommarafton ursprungligen firades genom att man lövade - majade - sina hem. Det kan hänga samman med årstiderna; i maj slår löven ut, att klä något med löv blir då att "maja" detta. En annan förklaring till ordet majstång är att den äldre tyska traditionen var att man reste majstången kring första maj, efter att man bränt upp vinterns häxerier i valborgsmässobålet. Att Sverige, som nästan enda land i världen, har majstång i juni skulle bero på att de tyskar som bosatte sig i Sverige inte fann de blommor de ville ha i maj, och därför sköt upp majfirandet till juni. Ordvarianten midsommarstång finns bevarad i skrift sedan 1600-talet.
[redigera] Fastlandssvensk midstommarstång
En vanlig midsommarstångtyp på det svenska fastlandet är den helt lövade stången med en korsarm från vars ändar det hänger lövade och ofta blomsterprydda kansar. Lövningen utförs vanligen med björklöv.
I bland annat Småland förekommer en helt lövad midsommarstångtyp utan korsarm och med en stor krans som hängs vågrätt omkring stången nära stångens topp. Lövningen utförs vanligen med björklöv och kompletteras ofta med blommor.
[redigera] Åländsk midsommarstång
Midsommarstängerna kan se mycket annorlunda ut. En av de mera spektakulära är den åländska midsommarstången, som för övrigt är bland de större som överhuvudtaget reses i Norden. De största är runt 40-50m långa. Vid stångresningen behövs en hel del folk att hantera saxarna, trägafflarna som stången stöttas med under rensningen, och repen som drar upp stången den sista biten. Stångkaptenen leder arbetet, som numera ofta underlättas av vinschar.(kan väga över 1ton).
Högst uppe på de höga stängerna står oftast en liten trägubbe, fäktargubben, som har huvudbonad och är klädd i vit skjorta, slips och väst eller någon slags uniform. Han snurrar i vinden, fäktar med armarna för god skörd och symboliserar flit och arbete. I vissa byar, särskilt i skärgården, används en knopp i stället för fäktargubben.
Under fäktargubben sitter en vimpel. Den har haft olika utformning i olika kommuner - ibland har den haft årtal och/eller text, till exempel "Johannefest" eller "Midsommar". Efter att Åland fick sin egen flagga 1954 har de flesta vimplarna de åländska färgerna. Tidigare satt flaggorna i en sk. flaggkäft, men idag spikas de på eller träs över en rörlig träram.
Små segelbåtar sitter på kortare korsarmar som monterats så att de roterar i vinden om båtarna riggats väl och stången står bra. Utseendet varierar från fullständiga miniatyrer till träbitar med plåtsegel. Båtarna anses symbolisera den åländska sjöfartsnäringen.
Mellan midsommarstångens rår hängs lövade snören. Oftast används asplöv som binds fast på fiskargarn, men i några kommuner använder man löv från andra träd, liljekonvaljblad och blommor från oxelrönn. De tillverkas på midsommarafton, antingen tidigt på dagen eller just före de ska sättas på stången. Lövgirlanderna hängs så att de bildar ett timglas eller rutor, beroende på antalet rår. De har tolkats som symboler för god skörd.
Kronorna, som hänger i rårnas ändar, finns på stängerna på fasta Åland. De är midsommarstängernas mest iögonfallande prydnader och besläktade med julkronan av halm. Tillverkningen är tidsödande, och kronorna binds eller repareras senast några veckor innan midsommarafton. Traditionellt är det kvinnorna som binder dem. Tidigare bands kronorna runt en stomme av vass, men nu används ofta ståltråd. Runt stommen binds papper i olika färger, vanligen de åländska.
I skärgården är det vanligt att använda enris-, löv- eller blomsterkransar i stället för kronor. På fasta Åland används också kransar, men de är placerade på stången och inte i råändarna. De binds några dagar innan midsommar och dekorerades förr också med färgad ull eller papper.
I Eckerö har man en sol på midsommarstången. Under vimpeln finns solhjulet eller solen, en stiliserad sol av trä eller plåt som målats i olika färger. Den ska monteras på stången så att den är vänd mot öster och möter den uppgående solen då stången är rest. På solens baksida sitter ofta en vindflöjel.
Under solen har man i Eckerö en spillkas. Namnet kommer troligen från ordet spirkas, en vårdkase som tändes för att varna trakterna omkring vid fara. Spillkasen görs av en tvärslå av trä som har flera halvcirkelformade vidjor eller ståltrådar som kläs med tofsar. I vardera änden finns en tofspinne eller en knopp och där hänger också en liten krona.
Tofspinnarna sitter i rårnas ändar och är dekorerade med papper eller ull. Ibland används också kvastar av björklöv och blommor
I vissa byar sätter man grantoppar eller miniatyrstänger i råändarna ovanför kronorna eller kransarna.
Midsommarstången tas ner i god tid före midsommar så att man ska hinna se över den och reparera eventuella trasiga detaljer. Gamla kronor tas ner och fjolårslöven skärs bort. Det är stångkaptenen som leder arbetet och ser till att allt är klart då stången ska resas. Ofta är det också stångkaptenen som ser till att det finns löv att göra girlander av. Stångkaptenen har också juridiskt ansvar i fall en olycka skulle hända.
[redigera] Källor
- ^ [a b] Fossenius, Mai (1951). Majgren, majträd, majstång : en etnologisk-kulturhistorisk studie. Lund: Gleeup.
