Midsommarstång

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Större midsommarstång på Skansen i Stockholm, Sverige.

Midsommarstång eller majstång kallas en stång som är klädd med löv och blommor och som reses och brukas vid en viss tidpunkt under festliga former. Ofta dansas det ringdans kring midsommarstången. Festligheten infaller vid olika tillfällen på olika håll i världen som första maj, pingst eller midsommar. Ibland är majstången en permanent installation som bara tas ned för att lövas om inför den årliga resningen vid festligheten, men den kan också skapas och resas specifikt för festligheten för att några dagar senare tas ned igen.

Traditionen med majstång förekommer främst i germanska Europa och närliggande områden där det germanska inflytandet under perioder varit starkt men dess ursprung är okänt. I Sverige och exempelvis på Åland och i de svenskspråkiga områdena i den finländska skärgården, är midsommarstången midsommarens viktigaste attribut. Traditionen med majstång i Sverige härstammar förmodligen från Tyskland och kom till Sverige under medeltiden.[1] Idag har den vanligaste midsommarstången i Sverige en horisontell bom, så majstången får formen av ett kors, och på bommen fästs en krans längst ut på varje arm. Utseendet varierar både lokalt och regionalt.

I delar av Europa, i Norge, Danmark och delar av Finland lever tradition med midsommareld (Kokko, Sankt Hansbål etc) kvar istället för stångresning. Detta förekom även i Sverige i främst Skåne, Bohuslän och Jämtland.[2]

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Ordet majstång kommer av traditionen att fira våren genom att löva sina hem. Substantivet "maj" syftar på gröna löv[3] och gröna kvistar, och annan grönskande smyckning (även exempelvis kransar och lövade stänger), som man smyckade personer och föremål med.[4] Att "maja" är alltså att smycka med löv, att löva,[4] och enligt exempelvis Nordiska museet har uttrycket inget med månaden maj att göra.[1] Orden majstång och midsommarstång finns båda belagda i skrift med början från 1600-talet.[5]

Majstången i olika länder[redigera | redigera wikitext]

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Majstång i Skara avbildad av Erik Dahlberg i slutet av 1600-talet. Stången syns till höger i bilden.
Majstång i Jönköping. Stången syns mitt i bilden. Erik Dahlberg, sent 1600-tal.

Många av de äldsta beläggen för majstänger i Sverige förekommer i olika former av förbud, de flesta riktar sig dock inte mot resandet av själva stången utan mot festupptågen omkring den.[källa behövs] Den äldsta kända avbildningen av majstänger i Sverige förekommer i Erik Dahlbergs stora 1600-talsverk Suecia antiqua där det framgår att den var tämligen vanlig i städerna under samma århundrade.[1] På denna tid stod stängerna rests året runt, en tradition som fortfarande förekommer på vissa platser i Dalarna.[6] Olika byar tävlade sinsemellan om vem som kunde resa den vackraste stången.

På medeltiden hängde man kransar runt om en påle istället för den korsform som förekommer idag.[1] Denna variant lever kvar i Tyskland[1] och förekommer även lokalt i Sverige.

Majstänger omnämns av Carl von Linné i dagboken från resan till Västergötland år 1746:

Midsommarafton kommo vi efter 9 kvarts resa, tillbaka ifrån Läckö till Lidköping, klockan 12 om natten, då vi hela vägen sett ungdomen, i sin ålders midsommar, fägna sig av årets behageligaste tid. Majstänger voro på många ställen upprättade och beklädde med löv och blomster, omkring vilka drängar och pigor, efter sina förfäders urgamla vis, årligen dansade natten för och efter midsommardagen. Detta menlösa nöje nekades fuller dem av själesörjarna; men det hade så rotat sig från hedenhös, att det svårligen kunde tagas bort, och tjänstefolket, som nu gjorde sig ledigt, tyckte med skäl kunna påstå ett par nätters ro av sitt årliga arbete.

Det finns olika teorier om majstångens ursprung.[7] Enligt Mai Fossenius har den svenska midsommarstången sin bakgrund i tysk tradition där man pyntade med löv och grönt vid festliga tillfällen, och som blev populär i Sverige under 1300-talet. Förmodligen är det ett romerskt bruk att pynta med grönt i samband med nyår som anknutits till första maj-firandet i norra Europa eftersom den 1 maj har räknats som nyårsdag.[6]

En vanlig men felaktig föreställning är att midsommarstången skulle vara en fallossymbol, men att den i äldre tid skulle ha symboliserat en fallos saknar belägg.[8][7][8] Idén om midsommarstången som en forntida fallossymbol uppkom under 1800-talets slut, och hänger enligt etnologen Jonas Engman samman med Freuds och psykoanalysens inflytande.[8] Däremot kan stången vara inspirerad av kristen symbolik, skriver Engman.[8]

Midsommarnatten har tillskrivits magiska krafter. Exempelvis förekom förr traditionen att man sparade kransarna för att kunna lägga dem i julbadet vilket skulle vara ett sätt att hålla sig frisk och stark under vintern.[1]

Midsommarstången idag[redigera | redigera wikitext]

Liten midsommarstång på Gålö i Sverige.
Majstång i Dalarna vintertid.

En vanlig midsommarstångtyp i Sverige är den helt lövade stången med en korsarm från vars ändar det hänger lövade och ofta blomsterprydda kansar. Lövningen utförs vanligen med björklöv. Det förekommer dock en mängd varianter på midsommarstänger runt om i landet. Bland annat den från medeltida kända varianten med en lövad stång utan korsarm och med en stor krans, eller flera kransar som hängs vågrätt omkring stången. Lövningen utförs vanligen med björklöv och kompletteras ofta med blommor. I vissa områden, främst i Dalarna, reses byns midsommarstång på midsommarafton (på vissa platser fortfarande den 24 juni, vilket är det datum då midsommar alltid firade förr) och får sedan stå under hela året.

Åland[redigera | redigera wikitext]

Majstång i Nagu, Finland

På Åland reses mycket stora majstänger som kan mäta runt 20-30 meter, väga över ett ton, och är bland de största i Norden.[källa behövs] Stångresningen kräver mycket folk som hanterar så kallade saxar vilket är trägafflar som används för att stötta upp stången under resningen. Stången reses med rep som drar upp stången den sista biten och numera används ofta vinschar. Stångkaptenen leder arbetet.

Högst upp står ofta en liten trägubbe, den så kallade fäktargubben, som har huvudbonad och är klädd i vit skjorta, slips och väst eller någon sorts uniform. Han snurrar i vinden, fäktar med armarna för god skörd och symboliserar flit och arbete. I vissa byar, särskilt i skärgården, används en knopp i stället för fäktargubben.

Under fäktargubben sitter en vimpel – förr i tiden var det viktigt att veta varifrån det blåste. Den har haft olika utformning i olika kommuner – ibland har den haft årtal och/eller text, till exempel "Johannefest" eller "Midsommar". Efter att Åland fick sin egen flagga 1954 har de flesta vimplarna de åländska färgerna. Tidigare satt flaggorna i en så kallad flaggkäft, men idag spikas de på eller träs över en rörlig träram.

Små segelbåtar sitter på kortare korsarmar som monterats så att de roterar i vinden om båtarna riggats väl och stången står bra. Utseendet varierar från fullständiga miniatyrer till träbitar med plåtsegel. Båtarna anses symbolisera den åländska sjöfartsnäringen.

Mellan midsommarstångens korsarmar hängs lövade snören, så kallade streck. Olika byar använder olika löv bland annat asplöv och liljekonvaljblad. De tillverkas på midsommarafton, antingen tidigt på dagen eller just före de ska sättas på stången. Streckningen sker så att formen av timglas eller rutor bildas, beroende på antalet korsarmar. Det har tolkats som symboler för god skörd.

Kronorna, som hänger i rårnas ändar, finns på stängerna på fasta Åland. De är midsommarstängernas mest iögonfallande prydnader och besläktade med julkronan av halm. Tillverkningen är tidsödande, och kronorna binds eller repareras senast några veckor innan midsommarafton. Tidigare bands kronorna runt en stomme av vass, men nu används ofta ståltråd. Runt stommen binds papper i olika färger, vanligen de åländska.På Eckerös midsommarstänger används kronor av ståltråd, en del klär in ståltråden i vitt crepepapper. Ett visst antal tofsar ska sen bindas fast på kronorna. Tofsarna består oftast av crepepapper i sju olika färger. Pappret är tillklippt i längder som knyts ihop med ett snöre och så kan det sitta en rödfärgad ulltåt på varje tofs.

I skärgården är det vanligt att använda enris-, löv- eller blomsterkransar i stället för kronor. På fasta Åland används också kransar, men de är placerade på stången. De binds några dagar innan midsommar och dekorerades ibland också med färgad ull eller papper.

I Eckerö har man en sol på midsommarstången. Under vimpeln finns solhjulet eller solen, en stiliserad sol av trä eller plåt som målats i olika färger. Den ska monteras på stången så att den är vänd mot öster och möter den uppgående solen då stången är rest. På solens baksida sitter ofta en vindflöjel.

Under solen har man i Eckerö en spillkas. Namnet kommer troligen från ordet spirkas, en vårdkase som tändes för att varna trakterna omkring vid fara. Spillkasen görs av en tvärslå av trä som har flera halvcirkelformade vidjor eller ståltrådar som kläs med tofsar. I vardera änden finns en tofspinne eller en knopp och där hänger också en liten krona. Eckerös nuvarande midsommarstång är 28,3 meter

Korsarmarna kan vara dekorerade med crepepapper och blommor till exempel midsommarblomster, hundkex och smörblommor.

Tofspinnarna sitter längst ut på korsarmarna är dekorerade med papper eller ull. Ibland används också kvastar av björklöv och blommor och i vissa byar sätter man grantoppar eller miniatyrstänger ovanför kronorna.

Midsommarstången tas ner i god tid före midsommar så att man ska hinna se över den och reparera eventuella trasiga detaljer. Gamla kronor tas ner och fjolårslöven skärs bort. Det är stångkaptenen som leder arbetet och ser till att allt är klart då stången ska resas. Ofta är det också stångkaptenen som ser till att det finns löv att göra streck av. Stångkaptenen har också juridiskt ansvar i fall en olycka skulle hända.

Storbritannien och Irland[redigera | redigera wikitext]

Morrisdansare vid majstången i Ickwell Green, Bedfordshire, första maj 2005.

Idag är inte traditionen med majstång speciellt utbredd i Storbritannien, men förekommer lokalt. Tidigare var den dock, speciellt i England och i områden i Wales, Skottland och Irland som stod under engelskt inflytande mycket utbredd.

Det äldst kända dokument som anses beskriva en majstång i Storbritannien är en walesisk dikt skriven av Gryffydd ap Adda ap Dafydd under mitten av 1300-talet där han beskriver hur människor brukar en lång björkstång i Llanidloes, i centrala Wales.[9] Beskrivningar av traditionen med majstänger i Storbritannien ökade under senare delen av 1300-talet och "under perioden 1350-1400 var sedvänjan väl etablerad i södra Storbritannien, både i städer och på landet, och i både engelsk- och walesisktalande delar."[9]

Med protestantismen under 1500-talet minskade bruket av majstång eftersom denna tradition och andra festligheter kring första maj ansågs som en form av avgudadyrkan och därmed förbjöds. Under Maria I regenttid, med start 1553 infördes katolicismen som stadskyrka och traditionen med majstänger återupptogs. Under senare engelska regenter brukades traditionen lokalt, men var exempelvis förbjudet i Doncaster, Canterbury och Bristol, beroende på hur det lokala styret förhöll sig. I Skottland, som under denna period var en självständig stat, och där protestantismen i formen av presbyterianismen, var stark dog traditionen nästan ut helt.[10]

Iochmed den engelska revolutionens början 1660 blev det vanligt att vanligt folk, speciellt i London satte upp majstänger i vägkorsningar. De största och kraftigaste stod kvar under tiotals år.[11] Efter den ärorika revolutionen återupplivades traditionen med majstång och ringdans på den engelska landsbygden. Vid 1800-talet hade majstångsfirandet blivit en del av symbolismens kring "Merry England". Det är också vid den här tiden som traditionen med en flätdans uppstår. Fastsatt i majstången sitter långa färgade band som dansarna håller i och under dansen flätas banden samman på olika sätt, vilket ofta resulterar i att paren möts vid stångens bas. Denna typ av dans framförs fortfarande runt den permanenta majstången i Offenham, Worcestershire. Tillfälliga majstänger reses idag ofta på byars allmänningar och aktiviteten organiseras av av lokala morrisdansare.

Visor och danslekar[redigera | redigera wikitext]

Midsommar på Årsnäs.png
Små grodorna Varberg.jpg

På Åland är det vanligt att Ålands landskapssång Ålänningens sång sjungs kring majstången.

Exempel på visor och danslekar som i olika delar av Sverige är vanliga att utföra kring majstången:

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Majstång i Ostfriesland, Tyskland.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Peter Winquist (illustrationer av Tage Wilén): Eckerös midsommarstänger, Eckerö biblioteks- och kulturnämnd 1997.
  1. ^ [a b c d e f] Nordiska museet, Midsommarafton, läst 2014-06-21
  2. ^ ”Midsommar”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/midsommar. Läst 24 juni 2014. ”I Norden har de (midsommareldar) fortlevt i Danmark, Norge och delar av Finland samt till nyligen även i Skåne, Bohuslän och Jämtland. I resten av Sverige har de trängts ut av valborgsmässo- och påskeldar” 
  3. ^ Svensk etymologisk ordbok: "maj"
  4. ^ [a b] Svenska Akademiens ordbok: "MAJ sbst.²" respektive "MAJA v.¹".
  5. ^ Svenska Akademiens ordbok: MAJ-STÅNG respektive MIDSOMMARSTÅNG.
  6. ^ [a b] Fossenius, Mai (1951). Majgren, majträd, majstång : en etnologisk-kulturhistorisk studie. Lund: Gleeup.
  7. ^ [a b] Hexmasters faktoider, hämtad 20 juni 2013.
  8. ^ [a b c d] Engman, Jonas (24 juni 2012). ”Midsommarstången är ingen fallossymbol”. https://blogg.svt.se/debatt/2012/06/24/midsommarstangen-ar-ingen-fallossymbol/. Läst 20 juni 2014. 
  9. ^ [a b] Hutton, Ronald (1996). The Stations of the Sun: A History of the Ritual Year in Britain. Oxford: Oxford University Press. s:233.
  10. ^ Hutton, Ronald (1996). The Stations of the Sun: A History of the Ritual Year in Britain. Oxford: Oxford University Press. s:236.
  11. ^ Harvey, Paul and Dorothy Eagle, red (1967). ”Maypole in the Strand”. The Oxford Companion to English Literature. Oxford: Oxford University Press. sid. 528–529. 


Externa länkar[redigera | redigera wikitext]