Mikojan-Gurevitj MiG-25
| MiG-25 | |
Sovjetisk MiG-25.
|
|
| Beskrivning | |
|---|---|
| Typ | Jaktflygplan |
| Besättning | 1 |
| Första flygning | 6 mars 1964 |
| Tillverkare | Mikojan-Gurevitj |
| Data | |
| Längd | 19,75 meter |
| Spännvidd | 14,01 meter |
| Höjd | 6,10 meter |
| Vingyta | 61,40 m² |
| Tomvikt | 20 000 kg |
| Max. startvikt | 41 200 kg |
| Max. bränslevikt | 15 200kg[1] |
| Motor(er) | 2 × Tumanskij R-15B-300 |
| Dragkraft | 2 × 73,5 kN 2 × 100 kN med EBK |
| Prestanda | |
| Max. hastighet | 3350 km/h (mach 3,2) (hög höjd utan robotar) 2970 km/h (mach 2,83) (hög höjd med robotar) 1200 km/h (låg höjd) |
| Räckvidd med max. bränsle | 865 km (med fyra R-40) |
| Transporträckvidd | 2 400 km (med två fälltankar) |
| Max. flyghöjd | 20 700 m |
| Dragkraft/vikt: | 0,41 |
| Vingbelastning | 598 kg/m² |
| Beväpning | |
| Robotar | Bisnovat R-40 (AA-6 Acrid) |
| Elektronik | |
| Radar | RP-25 Smerch (MiG-25P) RP-25 Safir (MiG-25PD) |
| Ritning | |
 |
|
Mikojan-Gurevitj MiG-25 (NATO-rapporteringsnamn "Foxbat") är ett ryskt jaktflygplan som byggdes för det sovjetiska flygvapnet under 1960-talet för att kunna hinna med och genskjuta de amerikanska överljudsbombplan som höll på utvecklas. MiG-25 utvecklades för att ha kapacitet att flyga på hög höjd och i högre hastigheter än andra jaktplan.
Flygplanet blev närmare känt för Västmakterna när Viktor Belenko 1976 hoppade av sin tjänst vid det sovjetiska luftförsvaret och flög sin Mikojan-Gurevitj MiG-25 till Hakodate i Japan.
Historia [redigera]
I början av 1950-talet hade USA och Sovjetunionen börjat rusta upp sina flygvapen för modern krigsföring. Bl.a så hade en ny typ av flygplan börjat tas i bruk, de strategiska bombplanen och de högflygande spaningsplanen som tex Lockheed U-2. För att kunna möta dessa nya hot påbörjade Sovjetunionen att utveckla ett nytt jaktplan som med hög topphastighet och förmåga att ta sig upp till höga höjder skulle kunna genskjuta dessa flygplanstyper. I slutet av 1950-talet hade USA även påbörjat flygningar med det extremt snabba spionplanet Lockheed A-12 vilket påskyndade utvecklingen av det nya planet.
Efter ha gått igenom flera utvecklingsfaser testflög man MiG-25 för första gången 6 mars 1964. 1967 satte planet nytt hastighetsrekord för ett jetdrivet flygplan när den sovjetiska testpiloten Mikhail M. Komarov nådde en hastighet på 2,981.5 km/h. Samma pilot satte även samma år ett nytt höjdrekord med 29,977 meter. USA trodde först pga av planets stora stjärtroder att planet var ett nytt jaktflyg med mycket bra manöverförmåga. I verkligheten så kunde inte MiG-25ans konstruktion klara av mer än 4,5G och var alltså inte alls lämpad för att slå ut andra jaktflyg i närstrid.
1970 togs planet officielt i tjänst i det Sovjetiska Flygvapnet. Produktionen av planet fortsatte fram till 1984 med totalt 1,186 plan. Planet exporterades även utanför Warzawapakten till länder som Irak, Syrien och Indien. Idag förblir MiG-25 i bruk i ett fåtal länder. Ryssland hade 2010 42 MiG-25RB i tjänst, främst för spaningsuppdrag.
Referenser [redigera]
- ^ Ahremark, Carl Gustaf (2006). Hemliga sovjetiska flygprojekt under kalla kriget. Hallstavik: Svenskt militärhistoriskt bibliotek. Libris 10285896. ISBN 91-976100-5-4 (inb.)
Externa länkar [redigera]
- Wikimedia Commons har media som rör Mikojan-Gurevitj MiG-25.
Denna artikel om luftkrig eller militärflygplan är bara påbörjad. Du kan hjälpa till genom att utöka den.
|
|||||||||||||||||||||||
