Mikojan-Gurevitj MiG-25

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
MiG-25
MiG-25 fig2agrau USAF.jpg
Sovjetisk MiG-25.
Beskrivning
Typ Jaktflygplan
Besättning 1
Första flygning 6 mars 1964
Tillverkare Mikojan-Gurevitj
Data
Längd 19,75 meter
Spännvidd 14,01 meter
Höjd 6,10 meter
Vingyta 61,40 m²
Tomvikt 20 000 kg
Max. startvikt 41 200 kg
Max. bränslevikt 15 200kg[1]
Motor(er) 2 × Tumanskij R-15B-300
Dragkraft 2 × 73,5 kN
2 × 100 kN med EBK
Prestanda
Max. hastighet 3 350 km/h (mach 3,2)
(hög höjd utan robotar)
2 970 km/h (mach 2,83)
(hög höjd med robotar)
1 200 km/h (låg höjd)
Räckvidd med max. bränsle 865 km (med fyra R-40)
Transporträckvidd 2 400 km (med två fälltankar)
Max. flyghöjd 20 700 m
Dragkraft/vikt: 0,41
Vingbelastning 598 kg/m²
Beväpning
Robotar Bisnovat R-40 (AA-6 Acrid)
Elektronik
Radar RP-25 Smerch (MiG-25P)
RP-25 Safir (MiG-25PD)
Ritning
Foxbt d1.gif

Mikojan-Gurevitj MiG-25 (NATO-rapporteringsnamn "Foxbat") är ett ryskt jaktflygplan som byggdes för det sovjetiska flygvapnet under 1960-talet för att kunna hinna med och genskjuta de amerikanska överljudsbombplan som höll på utvecklas. MiG-25 utvecklades för att ha kapacitet att flyga på hög höjd och i högre hastigheter än andra jaktplan.

Flygplanet blev närmare känt för Västmakterna när Viktor Belenko 1976 hoppade av sin tjänst vid det sovjetiska luftförsvaret och flög sin Mikojan-Gurevitj MiG-25 till Hakodate i Japan.

Historia[redigera | redigera wikitext]

I början av 1950-talet hade USA och Sovjetunionen börjat rusta upp sina flygvapen för modern krigföring. Bl.a så hade en ny typ av flygplan börjat tas i bruk, de strategiska bombplanen och de högflygande spaningsplanen som tex Lockheed U-2. För att kunna möta dessa nya hot påbörjade Sovjetunionen att utveckla ett nytt jaktplan som med hög topphastighet och förmåga att ta sig upp till höga höjder skulle kunna genskjuta dessa flygplanstyper. I slutet av 1950-talet hade USA även påbörjat flygningar med det extremt snabba spionplanet Lockheed A-12 vilket påskyndade utvecklingen av det nya planet.

Efter ha gått igenom flera utvecklingsfaser testflög man MiG-25 för första gången 6 mars 1964. 1967 satte planet nytt hastighetsrekord för ett jetdrivet flygplan när den sovjetiska testpiloten Mikhail M. Komarov nådde en hastighet på 2,981.5 km/h. Samma pilot satte även samma år ett nytt höjdrekord med 29,977 meter. USA trodde först på grund av planets stora stjärtroder att planet var ett nytt jaktflyg med mycket bra manöverförmåga. I verkligheten så kunde inte MiG-25:ans konstruktion klara av mer än 4,5G och var alltså inte alls lämpad för att slå ut andra jaktflyg i närstrid.

1970 togs planet officiellt i tjänst i det Sovjetiska Flygvapnet. Produktionen av planet fortsatte fram till 1984 med totalt 1,186 plan. Planet exporterades även utanför Warzawapakten till länder som Irak, Syrien och Indien. Idag förblir MiG-25 i bruk i ett fåtal länder. Ryssland hade 2010 42 MiG-25RB i tjänst, främst för spaningsuppdrag.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ahremark, Carl Gustaf (2006). Hemliga sovjetiska flygprojekt under kalla kriget. Hallstavik: Svenskt militärhistoriskt bibliotek. Libris 10285896. ISBN 91-976100-5-4 (inb.) 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]