Mikojan-Gurevitj MiG-27

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Mikojan-Gurevitj MiG-27
Mig-27.jpg
Beskrivning
Typ Attackflygplan
Besättning 1
Första flygning 1972
I aktiv tjänst 1975
Ursprung MiG-23
Tillverkare Mikojan-Gurevitj
Data
Längd 17,1 meter
Spännvidd 13,8 meter (utvikta)
7,78 meter (svepta)
Höjd 5 meter
Vingyta 37,35 m²
Tomvikt 11 908 kg
Max. startvikt 20 670 kg
Motor(er) 1 × Tumanskij R-29-300
Dragkraft 81 kN (123 kN med EBK)
Prestanda
Max. hastighet 1 885 km/h
Räckvidd med max. bränsle 780 km
Transporträckvidd 2 500 km
Max. flyghöjd 14 000 m
Stigförmåga 200 m/s
Dragkraft/vikt: 0,62
Vingbelastning 605 kg/m²
Beväpning
Vapenbalkar 7
Beväpning 1 × 23mm GSj-6-23 (Flogger-D)
1 × 30mm GSj-6-30 (Flogger-J)
Bomber 4 000 kg
Robotar K-13, R-60, Ch-23, Ch-25, Ch-27, Ch-29
Raketer UV-16-57
Ritning
Mikoyan Mig-27M three-view silhouette.png

MiG-27 (NATO-rapporteringsnamn Flogger D/J) är ett attackflygplan utvecklat av Sovjetunionen under det kalla kriget.

Historia[redigera | redigera wikitext]

I slutet av 1960-talet sökte Sovjetunionen ett nytt attackflygplan till sina militära styrkor och uppdraget att utveckla ett sådant gick till den ryska flygtillverkaren Mikojan. Efter mycket studier beslutades att man skulle bygga vidare på den lyckade MiG-23-konstruktionen och modifiera upp denna till attackformat. Planet fick stora likheter med MiG-23 med vissa skillnader. Nosen byggdes om för att ge piloten bättre sikt, motorn och luftintagen ändrades för att kunna ge planet högre startvikt och på så sätt bära mer vapenlast. Det fick även kraftigare landställ för att kunna landa på sämre landningsbanor. Utöver detta fick planet även en pansarskyddad cockpit som skydd mot markeld vid låga flygningar.

Varianter[redigera | redigera wikitext]

Flogger-D[redigera | redigera wikitext]

  • MiG-27. Detta var den första varianten av MiG-27 och den första i flogger-familjen att ha en huv utan mittdel i ramen vilket möjliggjorde att katapultstolen kunde skjutas direkt genom glaset. Den dielektriska huven ovanför vapenbalken på vingen använde på MiG-27 som plats för elektro-optiska sensorer. Den fasta beväpningen bestod av en GSj-6-23 automatkanon.
  • MiG-27D. Var en särskild variant för kärnvapenanfall, med ett PSBN-6S navigations- och attacksystem speciellt utvecklat för uppdraget. 560 stycken MiG-27D byggdes mellan 1973 och 1977. Dessa plan stod vanligen i permanent beredskap på samma sätt som FB-111A ur amerikanska flygvapnet gjorde.

Flogger-J[redigera | redigera wikitext]

  • MiG-27M. Detta var en uppdatering av den ursprungliga MiG-27 där de elektro-optiska sensorerna och antennerna ovanför vapenbalkarna på vingen hade tagits bort. Från början utgjordes den fasta beväpningen av en GSj-6-23M 23 mm automatkanon som senare ersattes av en GSj-6-30 30 mm automatkanon med 260 skott i en gondol under buken. Ett utökat telekrigssystem installerades och den nya PrNK-23K navigerings- och attacksystem som innehöll autopilot, kanonsikte och bombsikte. Den nya kanonen kom att medföra problem på grund av den kraftiga rekylen då längre eldskurar än två till tre sekunder kunde leda till permanenta skador på flygkroppen. Totalt byggdes 150 stycken MiG-27M mellan 1978 till 1983. Idag är varianten endast i tjänst i Sri Lankas flygvapen.
  • MiG-27L. Detta var en exportvariant av MiG-27M som exporterades i form av byggsatser till Indien med början 1986. Den enda skillnaden var att IR-sensorn på undersidan nosen hade ett helt fönster istället för flera mindre. Totalt 130 stycken monterades i Indien.
  • MiG-27H. Detta var en inhemsk uppgradering av Indiens licensmonterade MiG-27L med fransk avionik som hade samma prestanda men innebar en betydande viktreducering. I cockpiten byttes en del analoga instrument ut mot två generiska displayer, en ny dator installerades, navigationssystemet försågs med ringlasergyron för tröghetsnavigering kombinerat med ett GPS/GLONASS system. Telekrigssystemet uppgraderades tillsammans med datalänk och siktlinjesindikatorn. Man installerade antingen en fransk Agaveradar eller en rysk Komarradar, detta gav möjligheten att verka mot sjömål samt i viss mån luftmål. 140 av de 180 stycken MiG-27L i indisk tjänst uppgraderades.

Flogger-J2[redigera | redigera wikitext]

  • MiG-27K. Detta var den slutgiltiga sovjetiska versionen. Den försågs med lasermålpekare och förmågan att bära vapen med tv-målsökare. Den fasta beväpningen bestod från början av en GSj-6-23M automatkanon men byttes snart ut mot en GSj-6-30 automatkanon. Cirka 200 stycken av varianten byggdes.

I dag[redigera | redigera wikitext]

Efter Sovjetunionens upplösning under det tidiga 1990-talet så spreds MiG-27 till alla nya stater med Ryssland som den största arvtagaren. Idag (2008) har Ryssland pensionerat alla sina MiG-27 tillsammans med MiG-23. Planet förblir dock i bruk i ett fåtal andra länder, Indien är ett av dem.

F.d användare i rött och nuvarande i blått.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]