Mikrofinans

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Mikrofinans handlar om att ge möjligheter till sparande, lån och försäkringar till fattiga människor som inte är välkomna hos de traditionella bankerna.

Mikrofinans anses vara en väsentligt bidragande faktor till ökad tillväxt i utvecklingsländer. Intresset har de senaste åren ökat markant, vilket bland annat uppmärksammats genom att Mohammad Yunus fick Nobels fredspris för sina insatser inom området samt att FN utlyste 2005 till ”the international year of microcredit”.

Mikrofinansinstitutioner agerar i utvecklingsländer genom att förse fattiga människor med finansiella tjänster. I dagsläget beräknas 100 miljoner människor vara kunder till mikrofinansinstitutioner. Tillväxtpotentialen är dock närmast oändlig då en väsentlig del av världsbefolkningen saknar tillgång till finansiella tjänster.

MFI Mikrofinansinstitution[redigera | redigera wikitext]

Med Mikrofinans menas oftast möjligheten för fattiga eller låginkomstagare, konsumenter, arbetare och egenföretagare att få tillgång till sådana finansiella tjänster som de vanligtvis är utestängda från. Det handlar också om att instituten för mikrofinans arbetar mot en hållbar utveckling och en kontinuitet i sina åtaganden. Förutom mikrolån behövs också möjlighet att spara pengar, försäkringar och utbildning. Mikrolån är en del av Mikrofinansieringen.

I ett vidare perspektiv är mikrofinans en rörelse som strävar mot en värld där så många fattiga och på gränsen till fattiga hushåll som möjligt får permanent åtkomst till ett lämpligt spann av finansiella tjänster. MFI kan vara en liten icke vinstinriktad organisation eller en stor kommersiell bank.

Historien kan hjälpa till att förklara hur MFI utvecklats över de senaste decennierna. Mellan 1950- och 1980 fokuserade regeringar och donatorer på att förse småbönder med speciella jordbrukslån och bidrag. Under 80-talet växlade intresset över till att förse fattiga kvinnor med lån så de kunde starta små rörelser. Dessa gav dem möjlighet att skaffa utrustning och höja hushållets inkomst och standard. Dessa experiment ledde till utvecklandet av icke statsstyrda organisationer som erbjöd finansiella tjänster till de fattiga. Under 90-talet blev många av dessa organisationer till vanliga banker med möjlighet till både in- och utlåning vilket ökade deras omsättning.

Behovet av finansinstitut för fattiga[redigera | redigera wikitext]

Man kan lätt föreställa sig att fattiga människor inte har behov av finansiella tjänster, men när man tänker efter använder de dem redan även om de skiljer sig från vad vi andra är vana vid.

"Fattiga människor sparar hela tiden, fast mest med andra metoder än de vi ser som sparande. De investerar i ägodelar som guld, smycken, husdjur, byggnadsmaterial och saker som lätt kan bli utbytta mot kontanter. De kan till exempel lägga undan en del av skörden för att kunna sälja vid ett senare tillfälle. De sparar sina pengar genom att gömma dem under madrassen eller gräva ner i trädgården. Ofta finns det informella grupper som sparar tillsammans. Det går till så att alla bidrar med en liten summa kontanter på en regelbunden basis, dag, vecka eller månad. Potten som blir delas ut på en roterande bas och var och en vet på ett ungefär när den får tillgång till en större summa att investera eller spendera. En del av de här grupperna låter även medlemmarna låna från potten. Fattiga människor ger också sina pengar till grannar för förvaring eller betalar för att någon grupp ska se efter deras område och hålla det säkert (beskydd).

Trots att det är allmänt använt har informella sparformer en del hinder. Det är till exempel inte möjligt att skära av benet på en get när familjen plötsligt behöver en liten summa pengar. Att spara delar av skörd ger osäker utdelning då lokala priser kan variera starkt, det sparade kan bli förstört av insekter eller brand. Det kan bli stulet eller om det är sparande i form av djur, bli sjukt och dö. De informella roterande spargrupperna är oftast små och har begränsade summor till förfogande. Dessutom behöver dessa grupper oftast större summor än de klarar av att samla in och då de saknar formell ledning finns det ingen som övervakar eller reagerar på förändringar i medlemmarnas förmåga eller vilja till att spara. Det kanske viktigaste är att de fattiga har större risk att förlora sina pengar genom bedrägerier eller helt enkelt genom att pengar slarvas bort. Den formella ekonomin med dess styrning och regelverk gör stor skillnad även för fattiga människor.

Varför använder de inte banker?[redigera | redigera wikitext]

Tänk dig en stund att du är en fattig getfarmare som kommer in på banken:

  • Du har inga pengar att sätta in på ett spar-konto.
  • Du har inget att pantsätta för ett lån.
  • Du har ingen historia på banken om dina finanser eftersom du aldrig haft en anställning och du har aldrig lånat något i bank förut.
  • Du kan sannolikt inte fylla i de nödvändiga papperna eftersom du troligen är analfabet.

Affärsbanker är inte strukturerade för att hjälpa dem som inte redan har finansiella tillgångar. De är strukturerade för att stödja dem som redan har. Föreställ dig att du ska försöka få ett lån på en vanlig bank i vilket västland som helst utan några tillgångar, utan arbetsgivare och utan finansiell historia. Sannolikheten för ett nej är ganska stort. Möjligen kan du lösa det genom att någon går i borgen för dig men det troligaste är att du får anlita någon av de företag som lånar ut pengar till väldigt hög effektiv ränta.

En del banker beviljar lån till fattiga människor utan annan säkerhet än deras rykte och arbetsvilja. Gramen Bank i Bangladesh växte fram ur ett projekt som försåg kvinnor i byn Jobra med små lån. Bancosol, en kommersiell bank i Bolivia är också en bank som förser de fattiga med olika mikrofinansiella tjänster. Trots dessa exempel är det så att de flesta av de formella bankerna inte förmedlar mikrofinanstjänser eftersom det är en kostsam verksamhet. Som bank kan du göra större vinst på ett stort lån än på måna små och då tjänar inte mycket genom att förvalta besparingarna på konton med väldigt små summor. Banker tjänar helt enkelt mer pengar genom att tillhandahålla finansiella tjänster till dem som redan har pengar.

Hög ränta på mikrolån[redigera | redigera wikitext]

Administrativa kostnader blir av naturliga skäl lika höga för ett mikrolån som det blir för ett vanligt lån för den som vänder sig till en vanlig bank. De har samma kostnader för personal och lokaler som ska täckas oavsett om det är ett lån på 1000 kronor eller ett på 1000 000. När man sen ser till den effektiva räntan (De kostnader banken tar ut för hanteringen plus den vanliga utlåningsräntan) blir procentsatsen väldigt hög. Samma sak drabbar många som tar mikrolån genom MFI. Det ser ut som om det bedrivs ocker men i realiteten handlar det om att de som lånar ut pengar behöver kapital för att finansiera sin egen verksamhet. Om de inte tog ut för att täcka sina omkostnader skulle det inte finnas någonstans dit fattiga människor skulle kunna vända sig för att bli bankkunder i den formella sfären. Olika Mikrofinansieringsinstitut har olika avgifter och de har också olika räntesatser. Mycket är beroende av hur deras verksamhet är uppbyggd och hur den är finansierad i grunden. De som har bistånd från regeringar, hjälporganisationer eller fonder har lättare att sänka sina avgifter till låntagarna och ändå ha en hållbar utveckling. Annorlunda blir det för de som är självfinansierade och små. De har högre kostnader att täcka och därigenom tvingas de att ta ut högre effektiv ränta.

Vilka effekter ger arbetet med mikrofinans?[redigera | redigera wikitext]

Jämförande studier har visat att:

  • Mikrofinans hjälper de fattigaste hushållen att klara av sina grundläggande behov och att skydda dem mot risker,
  • Användningen av finansiella tjänster av låginkomsthushållen korrelerar med förbättring i hushållens ekonomiska standard och möjlighet till utveckling och utökning.
  • Genom att stödja kvinnors ekonomiska deltagande hjälper mikrofinans till att ge kvinnor mer makt. Detta ger större jämställdhet mellan könen och förbättrar hushållens välmående.
  • För nästan alla variabler är storleken som påverkan av programmen har, direkt relaterat till hur länge klienterna har varit medlemmar [1]

"Fattiga människor med tillgång till sparande, kredit, försäkringar och andra finansiella tjänster, är mer opåverkade av och har lättare att klara av de dagliga kriser och bekymmer de möter. Även de strängaste socioekonomiska studierna har visat att mikrofinans kan jämna ut konsumtionsnivåer och signifikant minska behovet av att sälja tillgångar i hushållet för att klara av nödvändiga behov. Med tillgång till Mikroförsäkringar kan fattiga människor klara av plötsliga utgiftsökningar som är associerade med t ex död, allvarlig sjukdom och förlust av ägodelar.

Tillgång till kredit ger fattiga människor möjlighet att ta fördel av ekonomiska möjligheter. Trots att ökad förtjänst inte på något sätt är en automatisk följd av kredit har klienter bevisat att pålitliga källor till kredit möjliggör en bas för att planera och expandera affärsaktiviteter. Flera studier visar att klienter som kommer in i programmen och stannar har bättre ekonomiska förhållanden än de som inte anslutit sig. Detta skulle då visa att programmen medverkar till dessa förbättringar. Några studier har också visat att över tid har ett antal klienter kvalificerat sig ur fattigdom.

Genom att minska sårbarheten och öka förtjänsterna och sparande ger finansiella tjänster de fattiga hushållen en möjlighet att förändra sitt leverne från "dag till dag-överlevande" till att "planera för framtiden". Hushållen kan ha fler barn i skolan under längre tid och att göra större investeringar i sina barns utbildning. Ökade intäkter från finansiella tjänster leder till bättre näring och bättre levnadsförhållanden, vilket resulterar i lägre sjukdomstal. Ökade inkomster betyder också att klienterna kan söka och betala för den hälso- och sjukvård som de behöver i tid.

Olämpliga lånesituationer[redigera | redigera wikitext]

"Mikrolån kan vara olämpligt om förhållandena är sådana att det verkar omöjligt att betala tillbaka. Till exempel i befolkningar som är utspridda geografisk eller har en hög andel sjuka. Då kan det vara olämpligt att starta projekt med mikrolån och mikrofinansiering. I dessa fall kan det vara bättre med donationer, förbättring av infrastruktur och utbildning. För att mikrolån ska vara lämpligt måste klienterna ha reell möjlighet att betala tillbaka lånet enligt gällande avtal."

http://www.yearofmicrocredit.org/pages/whyayear/whyayear_aboutmicrofinance.asp

Kvinnor i fokus[redigera | redigera wikitext]

Varför är mikrofinans så viktigt för kvinnor? I en värld där de flesta fattiga är kvinnor har studier visat att tillgång till finansiella tjänster har ökat statusen på kvinnor både inom familjen och inom samhället. Kvinnorna har blivit tryggare och mer självsäkra. Dessutom, som ett resultat av mikrofinans, har kvinnor numera egna tillgångar som land och hus, de har en större roll i beslutsfattande och tar oftare rollen som ledare i sina samhällen. http://www.yearofmicrocredit.org/pages/whyayear/whyayear_aboutmicrofinance.asp

Program med mikrofinans har oftast riktats mot fattiga kvinnor. Genom att ge tillgång till finansiella tjänster bara genom kvinnorna göra kvinnorna ansvariga för lån, försäkra sig om återbetalning genom kvinnor, upprätthålla sparkonton för kvinnor, förse kvinnor med tillgång till försäkringstjänster har programmet skickat starka signaler till både hushåll och samhällen.

Flera kvantitativa och kvalitativa studier har dokumenterat hur tillgång till finansiella tjänster har höjt statusen av kvinnor inom samhället och familjen. I regioner där kvinnors rörlighet är starkt begränsad har kvinnor blivit mer synliga och bättre på att klara sig i den offentliga sfären. Kvinnors egna tillgångar, såsom land och hus bidrar till deras ökade status och de spelar en starkare roll i beslutsfattandet.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ UNCDF Microfinance

Källor[redigera | redigera wikitext]