Mindre bergand

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Mindre bergand
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Adult hane
Adult hane
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Andfåglar
Anseriformes
Familj Egentliga andfåglar
Anatidae
Underfamilj Aythyinae
Släkte Aythya
Art Mindre bergand
A. affinis
Vetenskapligt namn
§ Aythya affinis
Auktor Eyton, 1838
Synonymer
Aythya marila mariloides
Adult hona
Adult hona
Hitta fler artiklar om fåglar med

Mindre bergand (Aythya affinis) är en fågel i familjen egentliga andfåglar och den talrikaste dykanden som häckar i Nordamerika.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Mindre bergand är en flyttfågel som häckar på inlandslokaler på tundra från Alaska, över västra Kanada till västra Montana. Ett fåtal häckar så långt österut som James Bay och Great Lakes. Höga koncentrationer av häckande mindre bergand, med mer än en halv miljon individer, återfinns längs McKenziefloden i Alaska och vid våtmarken Old Crow Flats i Yukon, Kanada. De flyttar till största delen utmed den centrala flyttrutten och Mississippiflygrutten och övervintrar från gränsen av USA och Kanada i nordöst och söderut genom södra Nordamerika, Centralamerika, Västindien och på Bermuda. Tusentals individer övervintrar varje år vid Topolobampolagunen i Mexiko. I Centralamerika, förekommer flockar redan i juli men det är först efter september som de är talrika. Vårflyttningen norrut påbörjas i april. I dess allra sydöstligaste och sydvästligaste utbredningsområdena i Rocky Mountains och vid de Great Lakes södra delar är arten närvarande hela året[2][3][4][5][6][7]

De observeras sällan i Västeuropa men observationerna har ökat sedan första observationen som skedde under vinter 1987 i Staffordshire i Storbritannien[8] och fram till 2006, har över 60 säkra observationer gjorts. Arten har även observerats på Hawaii, i Japan och på Marianerna, men även vintertid i Ecuador, Surinam, Trinidad och Venezuela och sommartid på Grönland.[3][4][9][10]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Mindre bergand ser ut som en småväxt bergand, ungefär stor som en vigg. Som adult mäter den mindre berganden i genomsnitt 42–43 cm, men det finns individer som mäter 38-45 cm. Vinglängden (inte vingspannet) är 19–20 cm. Adulta hanar väger 790–850 gram, honor är något mindre och väger i genomsnitt 730 gram. Tarsen är ungefär 3,6–3,8 cm och näbben mäter 3,6–4,3 cm.[3][4][6][7] Den adulta hanen i häckningsdräkt har ett svart huvud med toppigt rundad bakhjässa som ger en fyrkantig huvudprofil. Den har svart bröst, vitgrå rygg och vingovansidor med grovt mörkare sicksackmönster. Undersidan är vit med en fint gråfärgat sicksackmönster på kroppssidorna. Stjärten och en del av bakre kroppssidan är svart. På ovansidan vingen skiljer den sig från viggen och berganden genom att bara uppvisa vitt i ett band på armpennorna. Den adulta honan är brun där hanen är svart, har gråaktig ovansida och kroppssida, ett tydligt vitt parti innanför näbbasen och är tecknad som bergandshonan men skiljer sig i storlek, huvudprofil och vingteckning. Juvenilen påminner om den adulta honan men är något mörkare och har nästan inget vitt innanför näbbasen. Båda könen har blågrå näbb med svart näbbnagel och grå fötter. Hanen har klargul iris medan honan har orange eller bärnstensfärgad iris, och juveniler har bruna.[11] I Nordamerika består ofta bergandsflockar av båda arterna.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Mindre bergand häckar på inlandslokaler i sjöar, dammar och våtmarker på taiga. Arten övervintrar vanligtvis i sötvattenslokaler eller brackvatten med låg salthalt, vid sjöar, floder, skyddade laguner och havsvikar. De kan till och med övervintra i parker om de får vara ostörda. Till skillnad från bergand förekommer de sällan ute till havs.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Mindre bergand når vanligtvis sina häckningsområden i maj. De häckar på skyddade lokaler, direkt på marken i närheten av vatten, ofta i tät växtlighet som olika former av halvgräs. Ibland häckar de i små, löst sammanhållna grupper, inte sällan i närheten av kolonier med trutar och tärnor, och flera honor kan lägga sina ägg i samma bo. Hanarna uppvaktar honorna under vintern och de bildar par strax innan eller under vårflytten. När ruvningen påbörjats, samlas hanarna i flockar för att rugga till en eklipsdräkt, och lämnar honorna att ruva och ta hand om ungarna själv.[3][4]

Boet är en grund uppskrapning i marken som fodras med växter och en mindre mängd dun. Häckningen påbörjas i maj, men merparten häckar endast i juni, vilket är senare än de flesta andra nordamerikanska änder. Kullen består i genomsnitt av 9-11 ägg men bon med upp till 26 ägg har observerats, men sådana stora kullar är ansamlingar av flera honors ägg. Honan ruvar äggen i cirka tre veckor. Ungarna är flygga efter 45–50 dagar efter att de kläckts och kort därefter påbörjas flytten till vinterkvarteren. Mindre bergand blir könsmogen under första eller andra sommaren. Den äldsta kända individen blev mer än 18 år.[4][12]

Föda[redigera | redigera wikitext]

En vinterflock med mestadels bergand och mindre bergand i Kalifornien.

Mindre bergand födosöker genom att sila bottenslam genom näbben, ofta genom att dyka ned och simma under vattnet, men ibland även genom att bara tippa kroppen framåt utan att dyka. De äter främst blötdjur som musslor och snäckor, men även frön och andra delar av vattenväxter. Vintertid, och i mindre utsträckning sommartid, utgör även kräftdjur, insekter och dess larver‚ och småfisk en viktig näringskälla.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Mindre bergand har det största beståndet av alla dykänder i Nordamerika men populationen har stadigt minskat sedan mitten av 1980-talet. På 1970-talet uppskattades populationen till 6,9 miljoner individer, under 1990-talet hade denna siffra halverats och i slutet av 2000-talet uppskattades populationen bestå av 3 miljoner individer eller färre. Orsaken till den negativa populationstrenden är fortfarande okänd. Den har ett mycket stort utbredningsområde och trots att minskningen är alarmerande så är den inte så pass drastisk att den ännu utgör ett hot gentemot den stora populationen. På grund av dessa faktorer så kategoriseras arten som livskraftig (LC) av IUCN. En fortsatt minskning kommer dock resultera i att arten kategoriseras som nära hotad (NT) eller till och med sårbar (VU).[4][1][6][7]

Noter[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
  1. ^ [a b] BirdLife International 2012 Aythya affinis Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ Olson, Storrs L.; James, Helen F. & Meister, Charles A. (1981): Winter field notes and specimen weights of Cayman Island Birds. Bulletin of the British Ornithologists' Club 101(3): 339-346. PDF fulltext
  3. ^ [a b c d] Madge, Steve & Burn, Hilary (1987): Wildfowl: an identification guide to the ducks, geese and swans of the world. Helm Identification Guides, London. ISBN 0-7470-2201-1
  4. ^ [a b c d e f] Carboneras, Carles (1992): 121. Lesser Scaup. In: del Hoyo, Josep; Elliott, Andrew & Sargatal, Jordi (eds.): Handbook of Birds of the World (Vol. 1: Ostrich to Ducks): 618-619, plate 48. Lynx Edicions, Barcelona. ISBN 84-87334-10-5
  5. ^ Herrera, Néstor; Rivera, Roberto; Ibarra Portillo, Ricardo & Rodríguez, Wilfredo (2006): Nuevos registros para la avifauna de El Salvador. "New records for the avifauna of El Salvador". Boletín de la Sociedad Antioqueña de Ornitología 16(2): 1-19. [Spansk med engelsk sammanfattning] PDF fulltext
  6. ^ [a b c] Ducks Unlimited (DU) (2008a): Duck of the Month – Lesser Scaup
  7. ^ [a b c] Ducks Unlimited (DU) (2008b): Waterfowl ID Gallery – Lesser scaup
  8. ^ Evans, Graham (1987): Britain's first Lesser Scaup. Twitching 1(3): 65-66. HTML fulltext
  9. ^ Wiles, Gary J.; Johnson, Nathan C.; de Cruz, Justine B.; Dutson, Guy; Camacho, Vicente A.; Kepler, Angela Kay; Vice, Daniel S.; Garrett, Kimball L.; Kessler, Curt C. & Pratt, H. Douglas (2004): New and Noteworthy Bird Records for Micronesia, 1986–2003. Micronesica 37(1): 69-96. HTML abstract
  10. ^ British Trust for Ornithology (BTO) (2009): BirdFacts – Lesser Scaup. Version of 2009-JUN-25.
  11. ^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 46-47. ISBN 978-91-7424-039-9 
  12. ^ AnAge (2009): Aythya affinis life history data.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]