Missionsprovinsen

Missionsprovinsen
Grundad	2003
Typ	Kristen organisation
Officiella språk	Svenska

Missionsprovinsen är en lutherskt kristen organisation i Sverige. Missionsprovinsen menar att man är ett fritt stift i Svenska kyrkans tradition. Svenska kyrkan anser däremot att Missionsprovinsen är egen fristående kyrkobildning.

Missionsprovinsens främsta verksamhet är att organisera de till föreningen anslutna församlingarna - eller koinoniorna, som de kallas i Missionsprovinsens terminologi - samt att viga präster och diakoner för tjänst i dessa.

Missionsprovinsen leds för närvarande av missionsbiskop Roland Gustafsson samt av de två biträdande biskoparna Lars Artman och Göran Beijer. Provinsen grundades 2003 i Sverige och omfattade 2009-2013 även Finland.

Missionsprovinsen har tillkommit som en kritik mot Svenska kyrkans orientering åt en alltmer liberal teologi och som en följd av att Svenska kyrkan 1993 upphörde att prästviga personer som inte kan tänka sig att samarbeta med prästvigda kvinnor. Liknande utveckling har skett i övriga Norden.

Missionsprovinsen

Missionsprovinsen har ett tvåfaldigt syfte. Dels vill man nå ut med budskapet om Jesus till svenska folket. Därför har man valt att använda ordet "mission". Dels säger man sig vilja vara en profetisk väckelse- och förnyelserörelse in mot Svenska och Finska kyrkan, som får föra kyrkan i riktning mot en större trohet mot Bibeln och den lutherska bekännelsen. Missionsprovinsen menar att Svenska kyrkans nuvarande teologi har kommit så långt från Bibeln och den lutherska bekännelsen, att den inte längre leder människor till frälsning.

Missionsprovinsen samlar människor från olika bibeltrogna traditioner inom Svenska kyrkan, till exempel gammalkyrkliga, lågkyrkliga, högkyrkliga och karismatiker. Bland annat kommer dess tre biskopar från olika inomkyrkliga traditioner. Missionsprovinsen får ändå sägas domineras av den gammalkyrkliga fromhetstraditionen. Missionsprovinsen är dock ett kontroversiellt projekt bland många av dessa grupper. Främst har högkyrkliga rörelser tagit avstånd från den.

Missionsprovinsen är organiserad som en ideell förening till vilken församlingar, eller koinonior som de kallas, är anslutna som medlemmar. Även andra organisationer kan vara anslutna. Högsta beslutande organ är provinskonventet och styrelsen kallas missionsrådet. Det finns också ett konsistorium och ett prästkollegium, som sammanträder i ett prästmöte. Även andra sammanhang än Missionsprovinsens egna församlingar betjänas av dess präster.

Missionsprovinsen har också internationellt samarbete med ett flertal konservativa och bibeltrogna lutherska kyrkor och rörelser. I Norden har man nära band till Evangelisk-lutherska Missionsstiftet i Finland och Det evangelisk-lutherske stift i Norge. Nämnas kan även Evangelical Lutheran Church of Kenya och Missourisynoden i USA. Men Missionsprovinsen har också kontakter med den anglo-katolska rörelsen Forward in Faith.

Missionsprovinsens ledande biskop har titeln missionsbiskop.

Lära

Missionsprovinsens läroparagraf lyder som följer:

Missionsprovinsens lära, tro och bekännelse är grundad i Guds heliga Ord, Gamla och Nya Testamentets profetiska och apostoliska skrifter, sammanfattad i de tre huvudtrosbekännelserna: den apostoliska, den Nicenska och den Athanasianska samt i den oförändrade Augsburgska bekännelsen av år 1530, bejakad och erkänd vid Uppsala möte 1593 samt förklarad i hela Konkordieboken. (Missionsprovinsens provinsordning, 1 kap.)

De bekännelseskrifter som gäller i Missionsprovinsen är alltså:

• Bibeln
• Apostoliska trosbekännelsen
• Nicaenska trosbekännelsen
• Athanasianska trosbekännelsen
• Augsburgska bekännelsen från år 1530
• Uppsala mötes beslut från år 1593
• Övriga Konkordieboken

Formuleringarna ansluter väl till 1686 års kyrkolag i Sverige (och nuvarande Finland), och överensstämmer i huvudsak med Svenska kyrkans nuvarande.

Apostolisk succession

Missionsprovinsen har apostolisk succession i samma mening som Svenska kyrkan och Evangelisk-Lutherska kyrkan i Finland, det vill säga deras biskopsvigningar går i samma mån tillbaka till Jesu apostlar. Missionsprovinsens succession går tillbaka på Svenska kyrkans egen succession genom biskopar som Olavi Rimpiläinen (Uleåborg, Finland), Tore Furberg (Visby) och Bo Giertz (Göteborg) (För detaljer se nedan).

Bakgrund

Under 1900-talet har Svenska kyrkan orienterat sig alltmer åt den liberala teologin. Svenska kyrkan har alltmer kommit att strömlinjeforma teologin med samhällsandan (däribland de mänskliga rättigheterna) på bekostnad av evangelisk-luthersk teologi. Uppfattningen att människan är en syndare som behöver frälsas har tonats ner. Istället har Guds förutsättningslösa kärlek betonats. Alla religioners lika värde är också en tanke, som framförs alltmer, snarare än den kristna tron som enda vägen till Gud. Ytterligare exempel är följande. Kvinnor är sedan 1958 berättigade tillträde till prästämbetet. Samkönat äktenskap har gett homosexuella möjlighet att inlemma sina parförhållanden i det äktenskap som Svenska kyrkan erbjuder sina medlemmar.

Denna utveckling inom Svenska kyrkan har emellertid gett upphov till inre spänningar, då grupperingar som orienterat sig åt en relativt texttrogen läsning av Bibeln, fasthållande vid den lutherska bekännelseskriften konkordieboken, eller mot den allmänkyrkliga traditionen blivit marginaliserade. De mest framträdande av dessa rörelser är gammalkyrkligheten (företrädd bland annat av Kyrkliga Förbundet för evangelisk luthersk tro), högkyrkligheten (företrädd av till exempel arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, aKF, och Societas Sanctae Birgittae, SSB), stora delar av lågkyrkligheten (företrädd till exempel av Evangelisk Luthersk Mission - Bibeltrogna Vänner, ELM-BV) samt den karismatiska väckelsen (företrädd av till exempel Oasrörelsen). Den karismatiska väckelsen är kluven i fråga om prästvigning av kvinnor. Den lågkyrklighet som representeras av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, EFS, bejakar prästvigning av kvinnor.

Frågan om prästvigning av kvinnor har här kommit att bli en viktig vattendelare. I samband med att Svenska kyrkan beslutade om prästvigning av kvinnor, införde man också den så kallade samvetsklausulen, som innebar, att manliga präster hade rätt att låta bli att samarbeta med kvinnliga präster, om de hade samvetsbetänkligheter mot detta. Allteftersom antalet prästvigda kvinnor ökade, ledde detta också till allt större konflikter uppstod mellan bekännelsetrogna och de som bejakade den nya ordningen. Konflikten har medfört att många personer på bägge sidor känt att personliga övergrepp skett mot dem. Svenska kyrkans ledning - som i viss mån utgjordes av regeringen - inskränkte därför successivt möjligheten för dem, som inte kunde tänka sig samarbete med kvinnliga präster, att bli prästvigda. 1982 avskaffades samvetsklausulen. 1993 deklarerade biskopsmötet, att ingen som öppet förnekar giltigheten i kvinnliga prästers vigning om ämbetshandlingar, skulle prästvigas. 1994 deklarerade kyrkomötet, att ingen som inte bejakade detta, skulle prästvigas. Sista steget togs 1997, då Svenska kyrkan i sin kyrkoordning införde villkoret, att den som skall prästvigas, d.v.s. prästkandidaten, först måste ha "förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön" (Svenska kyrkans kyrkoordning, 31 kap., 2§).

Som en reaktion mot beslutet att viga kvinnor till präster bildades Kyrklig samling kring bibeln och bekännelsen. På 1980-talet bildades Svenska kyrkans fria synod, som byggde upp en alternativ kyrklig struktur inom Svenska kyrkan. På 1990-talet kallade biskop Bertil Gärtner till Linköpingsmötet för att samla konservativa kristna och ingjuta mod. Med beslutet 1997 minskade dock möjligheten för de konservativas verksamhet i dessa former. Samråd startades därför om hur de skulle kunna fortsätta verka och viga präster i sin traditionella tro. Missionsprovinsen är ett försök till en sådan lösning. Missionsprovinsen såg sig själv till en början som en inomkyrklig rörelse, och många menar det ännu. Detta motverkas dock kraftfullt av Svenska kyrkan, som hittills fråntagit fyra ledande personer deras prästämbeten i Svenska kyrkan, och som inte heller upplåter lokaler för Missionsprovinsens verksamhet. Flera av främst de yngre prästerna har också lämnat Svenska Kyrkan. Också många inom de konservativa rörelserna har ifrågasatt Missionsprovinsen och ser den som en splittring av Svenska kyrkan.

Grundande

Tanken med Missionsprovinsen var att möjliggöra för konservativa prästkandidater att kunna bli prästvigda inom Svenska kyrkan. Man tänkte sig att kunna verka i egna församlingar - eller koinonior, som de kallas i Missionsprovinsens terminologi, efter det grekiska ordet koinonia, som betyder "gemenskap" - inom Svenska kyrkan. Därför har en stiftsliknande organisation byggts upp. Ordet provins betyder en stor geografisk del av en kyrka, alltså en liknande betydelse som stift. Missionsprovinsen viger egna biskopar och präster, som tjänstgör i provinsen och i koinoniorna.

Inför bildandet av Missionsprovinsen skedde flera samråd mellan ovan nämnda inomkyrkliga grupper och Missionsprovinsens Stödförening bildades. Själva Missionsprovinsen grundades i Göteborg den 6 september 2003 genom att ett grundläggningsdokument undertecknades. En provinsordning (föreningens stadgar) antogs 17 april 2004. Dess förste missionsbiskop, förre kyrkoherden Arne Olsson, vigdes den 5 februari 2005 av biskop Walter Obare Omwanza från Evangelical Lutheran Church of Kenya med flera assisterande biskopar från olika länder. 22 och 23 april 2006 vigdes även två biträdande biskopar - Lars Artman och Göran Beijer.

Ecklesiologiska ställning

Missionsprovinsens uppfattnig

I Missionsprovinsens grundläggningsdokument från 2003 sägs att syftet med Missionsprovinsen inte är att bilda en ny kyrka: "Missionsprovinsen definieras så: Missionsprovinsen är en fri, icke-territoriell provins i Svenska kyrkan och står på dess oförändrade bekännelses grund och verkar i dess andliga tradition." Biskop Arne Olsson deklarerar inför Svenska kyrkans överklagandenämnd: "Juridiskt sett är Missionsprovinsen en ideell förening, en egen juridisk person. Därför regleras vår verksamhet inte av kyrkoordningen, utan av våra egna stadgar. Vi ser oss ändå som en del av Svenska kyrkan i andligt hänseende. Svenska kyrkan kan ses både som en andlig gemenskap och som en organisation. Vi ser oss som en del av den andliga gemenskapen Svenska kyrkan, men inte en del av organisationen Svenska kyrkan." Samma uppfattning har sedan framförts av biskop Walter Obare Omwanza, provinssekreterare Bengt Birgersson och biträdande biskop Göran Beijer. Nuvarande provinsordning uttrycker saken något mer diffust: "Missionsprovinsen är en del av 'den enda, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan'. Den är en fri provins av Guds kyrka och församling i Sverige och Finland, på den oförändrade evangelisk-lutherska bekännelsens grund. Den står i kontinuitet med den andliga tradition som vuxit fram och förvaltats i enlighet med denna bekännelse inom Svenska kyrkan respektive Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, och betraktar sig som ett icke-territoriellt stift i denna tradition."

Svenska kyrkans uppfattning

Svenska kyrkan har å sin sida tydligt tagit avstånd från att Missionsprovinsen skulle vara en inomkyrklig rörelse, utan istället klargjort att de ser Missionsprovinsen som en ny kyrkobildning, med vilken man inte önskar någon kyrkogemenskap. Svenska kyrkans ärkebiskop KG Hammar skrev före vigningen i ett brev till biskop Walter Obare: "Kyrkoordningen är mycket tydlig att vigning av präster eller biskopar vid sidan av de fastställda reglerna för Svenska kyrkan leder till uteslutning från ämbetet för dem som är inblandade. Om detta hände med avseende på 'Missionsprovinsen', skulle de betraktas som en ny kyrka." Samma synsätt kommer till uttryck hos Svenska kyrkans biskopsmöte: "... att Arne Olsson, genom att vigas till biskop i en kyrkogemenskap utanför Svenska kyrkan och i konflikt med kyrkans ordning, [...] Någon möjlighet att vara präst i Svenska kyrkan och biskop i en helt annan kyrka, utan att det finns en kyrkogemenskap med ömsesidigt accepterande av kallelse, vigning och ämbetsutövning, ges inte. I grunden handlar det om att vigningstjänsten tillhör kyrkan. Ingen enskild person eller rörelse kan själv tillskapa tjänsten och förfoga över den. Om så sker bör man i konsekvensens namn erkänna att man trätt in i en annan kyrkas gemenskap." Samt hos Svenska kyrkans överklagandenämnd. Svenska kyrkan har även uttryckt denna hållning i handling genom att från vigningstjänsten obehörighetsförklara biskop Arne Olsson, provinssekreterare Bengt Birgersson, biskop Lars Artman, biskop Göran Beijer med flera. Giltigheten i Missionsprovinsens vigningar har dock aldrig ifrågasatts av Svenska kyrkan.

Senare utveckling

Missionsprovinsen har successivt upprättat fler gudstjänstgemenskaper i Sverige.

Inför svenska riksdagens beslut om könsneutrala äktenskap 2009, sände Missionsprovinsens biskopar ut ett biskopsbrev, där man försvarar en traditionell tolkning av äktenskapet.

Under 2009 kom Missionsprovinsen att utvidga sin verksamhet till Finland. Detta skedde genom anslutningen av Lutherstiftelsen i Finland och deras koinonior. Därigenom förenade Missionsprovinsen hela den gamla Svenska kyrkan under ett biskopskollegium genom sitt arbete inom och utanför Svenska kyrkan och de båda folkkyrkorna. Den 20 mars 2010 vigdes Matti Väisänen till biträdande biskop över Finland. Den 11 augusti samma år fråntogs han på samma sätt som sina svenska kolleger sitt prästämbete i Evangelisk-Lutherska kyrkan i Finland.

Den 27 mars 2010 vigde missionsbiskop Arne Olsson Roland Gustafsson till sin efterträdare.

Den 24 mars 2012 vigde missionsbiskop Roland Gustafsson i Tromsø Thor Henrik With till biskop för de norska valgmenighetene. Den 20 april 2013 bildade dessa Det evangelisk-lutherske stift i Norge.

Stödföreningen ansågs ha tjänat ut sin roll som stödstruktur vid Missionsprovinsens uppbyggnad och lades därför ner 31 december 2012. Den 17 november samma år grundades istället Sankt Sigfrids Trosgemenskap (se nedan).

Den 16 mars 2013 bildade koinoniorna i Finland Evangelisk-lutherska Missionsstiftet i Finland och Risto Soramies valdes till dess förste biskop. Den 4 maj vigdes han till biskop av Missionsprovinsens biträdande biskop för Finland Matti Väisänen, som den sista uppgiften i sitt ämbete. Missionsprovinsen återgick därefter till att i huvudsak vara verksam i Sverige.

Biskopslängder

Missionsbiskopar

Namn	Biskopsvigning	Valspråk	Nedläggande av staven
Arne Olsson	5 feb 2005 Göteborg	Man måste lyda Gud mer än människor.	27 mars 2010
Roland Gustafsson	27 mars 2010 Göteborg	Allt vad vi har uträttat, har du utfört åt oss. (Jes 26:12)

Biträdande biskopar

Namn	Ansvarsområde	Biskopsvigning	Valspråk	Nedläggande av staven
Lars Artman		22 april 2006 Kristianstad	Samla ditt folk kring Ordet och sakramenten.
Göran Beijer		23 april 2006 Stockholm	Gaudete in Domino semper. (Gläd er alltid i Herren. [Fil 4:4])
Matti Väisänen	Finland	20 mars 2010 Helsingfors	2 Kor 5:14–21	4 maj 2013

Apostolisk succession

Biskop	Vigningsår	Vigningsbiskop	Assisterande biskopar (ofullständig förteckning)
Arne Olsson (Missionsprovinsen)	2005	Walter Obare (Kenya)	Leonard Zwiki (Vitryssland) (i sin tur vigd av de baltiska biskoparna)
Walter Obare (Kenya)	2002	Samson Mushemba (som nu blivit ärkebiskop i Arusha, Tanzania)	Olavi Rimpiläinen (Uleåborg, Finland, emeritus)
Samson Mushemba (Bukoba, Tanzania)	1984	Paulo Mukuta (Karagwe, Tanzania)	Tore Furberg (Visby)
Paulo Mukuta (Karagwe, Tanzania)	1979	Josiah Kibira (Bukoba, Tanzania)	Bengt Sundkler
Josiah Kibira (Bukoba, Tanzania)	1964	Bengt Sundkler (Bukoba, Tanzania)	Helge Fosseus (Sydafrika), Sigfrid Strandvik (Rhodesia [nuvarande Zimbabwe])
Bengt Sundkler (Bukoba, Tanganyika [nuvarande Tanzania])	1961	Bo Giertz (Göteborg)	Helge Fosseus (Sydafrika), Arvid Albrektsson (Sydrhodesia [nuvarande Zimbabwe])

Församlingar/Koinonior

Det finns ett dussintal koinonior anslutna till Missionsprovinsen i Sverige. Gudstjänstverksamhet bedrivs på flera andra platser.

• Alsike klosters Gudstjänstgemenskap, Knivsta - webbplats
• Elsebergskyrkan i Uddevalla - Elsebergskyrkan
• Johanneskoinonian, Gratia Dei, Kristianstad - Gratia Dei
• Koinonian Katakomben, Göteborg - Koinonian Katakomben
• Kvillebäckens Gudstjänstgemenskap, Tuve, Göteborg - webbplats
• Sankt Mikaels Församling, Torsby - webbplats
• Sankt Petri Gudstjänstgemenskap, Karlstad - webbplats
• Sankt Stefanus Koinonia, Hägersten, Stockholm - webbplats
• Stigens kyrka, Dalsland - Webbplats Församlingen bildades i årsskiftet 1996-1997 och kyrkan invigdes 12 januari 1997.
• Sankt Markus församling, Lund. webbplats
• Tabor i Kisa - Tabor i Kisa

• Missionsprovinsens förteckning över församlingar/koinonior

Sankt Sigfrids Trosgemenskap

• Sankt Sigfrids Trosgemenskap - uppkallad efter Sankt Sigfrid, en av Sveriges viktigaste missionärer - erbjuder medlemskap i Missionsprovinsen för den som av olika skäl inte ser möjligheten eller behovet att tillhöra en lokal koinonia. Trosgemenskapen sänder bland annat regelbundet ut betraktelser och ordnar regionala samlingar.

Missionsprovinsens Vänner

• Missionsprovinsens Vänner är en löst sammansatt grupp, som utan att vara medlemmar i Missionsprovinsen önskar stödja den genom bön och gåvor.

Källor

• Lyda Gud mer än människor: Festskrift till Arne Olsson Missionsprovinsens förste biskop; red: Beijer, Göran; Birgersson, Bengt; Okkels, Jakob; Göteborg: Missionsprovinsen, 2010. - I boken finns artiklar som beskriver Missionsprovinsens framväxt, spiritualitet, teologi och motivering. Bland annat återges officiella dokument från interaktionen mellan Svenska kyrkan och Missionsprovinsen.

• Lyda Gud mer än människor

Externa länkar

• Officiell webbplats