Mistel

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Inte att förväxla med mispel.

Mistel
MistletoeInSilverBirch.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Sandelträdsordningen
Santalales
Familj Mistelväxter
Viscaceae
Släkte Mistlar
Viscum
Art Mistel
V. album
Vetenskapligt namn
§ Viscum album
Auktor L.
Hitta fler artiklar om växter med

Mistel är det allmänna begreppet för en parasitisk blomväxt som växer på grenarna hos andra vedartade växter. De förs till tre olika besläktade familjer: Loranthaceae, Misodendraceae och Santalaceae (som inkluderar Viscaceae och Eremolepidaceae). Det är också det svenska namnet på den i Sverige förekommande arten Viscum album L. (Santalaceae/Viscaceae), vars egentliga namn är europeisk mistel.

Europeisk mistel[redigera | redigera wikitext]

Den i Sverige förekommande misteln är Viscum album.

Misteln är mycket välkänd för många botaniska egendomligheter. Misteln förekommer endast som en halvparasitträd, vanligen på grenar och kvistar högt uppe i kronan. Den växer som en tät rundad buske som syns bäst när trädet är avlövat. Misteln har nämligen vintergröna blad. I Norden är den sällsynt och påträffas i lövskogsrika trakter i södra Skandinavien, till exempel i östligaste Småland, på Mälaröarna, på Kinnekulle och i sydöstra Norge. Den växer här oftast på lind. I mellersta Europa är den vanligare och har iakttagits på nära nog vilket slags träd som helst. Att misteln är en snyltväxt framgår av att dess rot genomborrar trädets bark, tränger sig mellan barken och veden och sänker korta grenar in i vedmassan. Växten har dock så mycket klorofyll att dess egen fotosyntes räcker för dess energibehov. Den räknas därför till halvparasiterna. Även stammarnas yta är tydligt grön och saknar korkbetäckning. Stammen behåller nämligen den tunna överhud som beklädde den under den första sommaren, i åratal. Mistelns utseende är vidare ganska säreget genom de upprepat parvisa, gaffelformigt ställda grenarna, som utgår under varje blomställning och bär endast 2 motsatta blad per gren.

Misteln är tvåbyggare, det vill säga hanblommor och honblommor finns hos olika individer. Blommorna är små och ofullständiga. Ståndarna utgöras av en mängd pollensäckar på insidan av hanblommans 4 kalkblad. Honblomman har utom de 4 hyllebladen en liten uppstående kant, som motsvarar foderblad, och 1 pistill, vars fruktämne inte är tydligt utbildat, för det ensamma fröämnet ligger inbäddat i blomaxelns spets,. Dessa små blommor sitter oftast 3 och 3 i små knippen. De har ockragul färg som i synnerhet hos hanblommorna är ganska livlig, och äpplelik doft. Eftersom växten blommar tidigt på våren, då dess värdträd ännu står bladlöst, är denna enkla blomma tillräcklig för att locka insekter som småbin, humlor och flugor.

Frukten är ett klotrunt, vitt eller grönvitt, transparent bär med ett enda, tillplattat frö och mycket klibbigt kött, rikt på viscin, ett klibbigt slem som fäster fröet säkert vid trädets bark, då en fågel äter bäret och avstryker fröet på grenen. Detta slem kan användas till fågellim, och det har därför sagts, att fåglarna i detta fall plantera sitt eget fördärv. Viscinet är också vattenabsorberande och skyddar fröet mot uttorkning. Mistelns frö innehåller ofta mer än en grodd.

Misteln anses vara mycket giftig[1] men giftets verkan är osäker.

Misteln i kulturen[redigera | redigera wikitext]

Mistel är Västmanlands landskapsblomma. I den nordiska mytologin berättas hur Balder blev dödad av en pil gjord av en mistel. Till julfirandet hör seden att då två personer står under en mistel skall de kyssa varandra. Misteln har även spelat en viktig roll inom medicinen där man hävdat att den har förmågan att skydda mot vissa slags sjukdomar och plågor samt verkar blodtryckssänkande. De keltiska druiderna använde mistel mot bland annat epilepsi. Misteln betraktades som helig av de gamla kelterna och skördade den efter en invecklad ritual för att den inte skulle förlora sin kraft.[2]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Flygrönn

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. Sid. 33, 91. ISBN 91-20-04445-3 
  2. ^ Alternativmedicin

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]