Kyrkotonarter
Wikipedia
Kyrkotonarter är ett antal tonaliteter - ett slags tonarter - som användes tidigt. De flesta används inte lika mycket längre, utan dur- och moll-tonarter har länge varit de dominerande. Med tonförrådet enligt bilden definieras de primära eller autentiska tonarterna (det finns också plagala tonarter):
- Jonisk, grundton C
- Dorisk, grundton D
- Frygisk, grundton E
- Lydisk, grundton F
- Mixolydisk, grundton G
- Eolisk, grundton A
- Lokrisk, grundton H
De innehåller med andra ord samma toner, men är förskjutningar av den diatoniska skalan. Kyrktonarterna är idag mer kända för musiker under ordet modus eller det engelska ordet mode.
- Ibland ser man stavningen ionisk - den är en direkt transkription från grekiskan men lätt att läsa fel.
Harmoniserar vi skalan med hjälp av tersstapling, d.v.s. gör ackord av den, får vi följande mönster:
- C Jonisk, ackord: Cmaj7
- D Dorisk, ackord: dm7
- E Frygisk, ackord: em7
- F Lydisk, ackord: Fmaj7
- G Mixolydisk, ackord: G7
- A Eolisk, ackord: am7
- Lokrisk, ackord: hm7-5 (eller bm7-5, om vi använder engelskspråkig terminologi)
Detta innebär att man i en musikalisk improvisation skulle kunna använda toner från den D-doriska skalan om ackordsföljden var: dm7, em7, Cmaj7, och en F-lydisk skala om ackordsföljden var Fmaj7, am7, em7.
Dorisk, frygisk, lydisk och mixolydisk är de kyrkotonarter som först börjar förekomma i musikhistorien. Jonisk (en föregångare till senare tiders durtonart) infördes i musikteorin under renässansen, då dur/moll-tonaliteten började växa fram, men hade då funnits länge i folklig musik. Den kunde ses som en variant av de lydiska och mixolydiska tonarterna. Eolisk (en motsvarighet till moll) uppstod på samma sätt ur dorisk tonart. Lokrisk tonart, som förr var mer av en teoretisk konstruktion, används idag i bland annat jazz och viss form av hårdrock, då denna med sina många små intervaller (liten ters, förminskad kvint, liten sext och liten septima) är väldigt knepig för örat.
