Modelljärnväg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Modelljärnväg
Modelisme-ferroviaire-echangeur.jpg
Modelljärnväg
Typ Modell
Period 1840-talet
Mycket realistisk modell av Hamburgs hållplats i Valdemarsviks kommun i Östergötland. Förebilden för modellen låg ursprungligen på Vikbolandsbanan mellan Norrköpings östra och Valdemarsvik.
Modelljärnväg i skala 1:8 (Live Steam) på Stortorget i Malmö 1987.
Modelljärnväg i skala 1:8 (Live Steam) på Stortorget i Malmö 1987.

En modelljärnväg är en skalmodell av en järnväg med dess lok, järnvägsvagnar och räls i förminskad skala. För att betraktas som en modelljärnväg krävs att dessa lok och vagnar kan röra sig längs rälsen. I modelljärnvägen kan det också ingå modeller av stationshus, godsmagasin, lokstall med mera. Även det landskap som järnvägen löper igenom kan återges.

Realism[redigera | redigera wikitext]

Det finns en stor spännvidd när det gäller realismen på olika modelljärnvägar: allt ifrån de modellrallare som tillfälligt bygger upp sin "tågbana" på golvet när de vill köra en stund till de som eftersträvar en mycket hög grad av förebildstrohet hos såväl lok och vagnar som i stationsmiljöer och landskapsbygge i övrigt. Den senare gruppen brukar lite retfullt kallas "niträknare" av dem som inte är lika ortodoxa, men kan å sin sida använda benämningar som "gladbyggare" om dem som bygger det som faller dem in, utan stora krav på överensstämmelse med något som finns i verkligheten.

Skalor[redigera | redigera wikitext]

Modelljärnvägar förekommer i olika skalor. Den vanligaste skalan är H0 ("hå-noll").

De skalor som finns i kommersiell tillverkning är:

  • G - 1:22,5
  • 1 - 1:32
  • 0 - 1:45/1:48
  • S - 1:64 (sällsynt, men finns i USA och i samband med smalspår)
  • 00 - 1:76.2 (används huvudsakligen i Storbritannien)
  • H0 - 1:87
  • TT - 1:120
  • 000 - 1:148 (används huvudsakligen i Storbritannien
  • N - 1:160
  • Z - 1:220
  • T - 1:450

Smalspår[redigera | redigera wikitext]

Utöver skalorna ovan finns ett antal kombinationer där skenor till en viss skala används till lok och vagnar i en annan skala för att skapa en modell av en smalspårig järnväg. Ett exempel är skalan H0 (1:87) där spårvidden normalt är 16,5 mm vilket stämmer bra med en normalspårig förebild, normalspår är spårvidd 1435 mm och 16,5 mm * 87 = 1435,5 mm. För att återge ett smalspår kan man använda skenor till TT-skalan vilka normalt har spårvidden 12 mm vilket i H0 motsvarar 1044 mm, vilket ligger nära både spårvidd 1000 mm och spårvidd 1067 mm, två spårvidder som förekommer i verkligheten. Denna kombination brukar kallas H0m där m:et står för meterspår. Om man önskar smalare spår kan man använda skenor till N-skalan som normalt har spårvidd 9 mm. I skala H0 motsvarar detta 783 mm i verkligheten och kombinationen brukar kallas H0e där e:et står för tyska engspur.

Med ursprung i Amerika förekommer också modellspårvidden 10,5 mm som motsvarar 3 ft i verkligheten och därför benämns HOn3 (HO narrow 3 ft). Den motsvarar mycket väl även de svenska 3-fotsbanorna som har/hade spårvidd 891 mm, som Roslagsbanan och många andra (10,5*87=913). På motsvarande sätt betecknas andra smalspårsmodeller med exakta spårviddsmått i förhållande till verkligheten, t ex On3, On2, HOn2, Sn2 osv.

En modelljärnvägsförening som heter MJf Smalspårsfrämjandet ger ut tidningen Smalsparigt som handlar om smalspåriga modelljärnvägar.[1]

Skentyper[redigera | redigera wikitext]

Skala H0 är den med störst spridning, och här finns också flest tillverkare, vilket bland annat också resulterat i att det finns många olika skentyper. Till exempel finns skenor med eller utan banvall, i olika färger, med olika spårvidd och med olika skenprofil (i första hand är det höjden på själva rälsen som varierar). En del tillverkare har långa böjbara skenor, så kallade flexskenor, som ger en större frihet i modelljärnvägens utformning.

Även höjden på själva rälerna kan variera, och används för att efterlikna det faktum att man på riktiga järnvägar använder olika kraftig räls på olika typer av banor. Kraftigare räler används där påfrestningarna och slitaget är större (huvudbanor) medan klenare räler användas på bibanor och sidospår. I modellsammanhang anges rälhöjden i tusendels (amerikanska) tum, och benämns "Code". Till exempel benämns räls med höjden 0.083 tum för "Code 83". I skala H0 har Code 100 varit den vanligast förekommande, medan "niträknarna" vanligen anser att Code 83 och 70 är mer realistiskt. Även Code 55, och till och med 40, förekommer. I skala N används vanligtvis räls i Code 80, men även Code 55 och 40.

Drivning och system[redigera | redigera wikitext]

Ett finländskt live steam lokomotiv i skala 1:8. Bygget tog 15000 timmar under 15 år. Modellen väger ca. 300 kg.

De allra första modelltågen bestod av lok med urverksdrivning, men det ojämförligt vanligaste systemet är med en inbyggd motor i loket och strömmatning via rälsen. Det förekommer också batteridrivna tåg, till exempel en utveckling av de välkända BRIO-tågsatserna, men dessa är dock snarare att betrakta som leksaker än modelltåg. Det finns även en variant av modelltåg som kallas live steam-tåg, där loken drivs med riktiga ångmaskiner.

Det finns två sätt att kategorisera elektriskt drivna modelljärnvägssystem; antalet räler i skenorna (tvåräls eller treräls) samt typ av ström (digital, analog likström eller analog växelström). Tidigare fanns endast analoga strömtyper, och hos de stora märkena fanns endast likström för tvåräls och växelspänning för treräls. Det är därför relativt vanligt (men oegentligt) att tala om likström digitalt när man menar tvåräls digitalt.

Tvåräls eller treräls[redigera | redigera wikitext]

Tvårälssystem användes vanligen i kombination med likström, medan trerälssystem användes för växelström. Men det är inte detta som är skillnaden, utan som namnet säger att tvårälssystemet använder endast två räler, medan trerälssystemet från början använde tre räler varav en i mitten. Denna mittledare är numera åtminstone i europeisk H0-skala ersatt med diskreta punktkontakter. Så någon tredje "räl" syns egentligen inte, men namnet lever kvar. Modelljärnvägstillverkaren Trix har tidigare använt sig av trerälssystem i kombination med likström, vilket gav möjlighet att köra två tåg oberoende av varandra på samma spår. Idag har nästan alla modelljärnvägsfabrikat, oavsett rälssystem, också möjligheten att köra digitalt.

I stället för att uteslutande använda sig av skenorna för strömdistribution kan man även använda sig av en fungerande kontaktledning, där en pol tas upp med hjälp av på taket placerade strömavtagare.

Val av rälssystem påverkar hur lätt det är att bygga vändslingor, hur bra strömupptagningen blir, samt hur man kan anordna kontaktgivare för att tågen automatiskt ska kunna påverka olika funktioner. Det vanliga trerälssystemet är symmetriskt, så vändslingor kan byggas utan problem, medan man för tvåräls måste anordna omkoppling av polerna vid vändning. Vid trerälssystem sker strömupptagning via en släpsko som släpar mot mittkontakter i rälsen; nackdelen är ett extra ljud, ökad friktion, det går tyngre då belysning i vagnarna fordrar en extra släpsko på var och en av dessa, samt att synintrycket blir lidande av både släpskorna och mittkontakterna. Fördelen är att man har dubbelt så många hjul för återledning av strömmen från loket vilket kan vara en fördel vid passage av växlar och kors om man har ett lok med få axlar. Med treräls kan man ordna kontaktgivare så att axlarna i ett tåg skapar kontakt mellan rälerna, eftersom endast en räl behövs för återledning.

Det finns även mer udda lösningar; det går med lite möda (växlarna!) bygga treräls så att både tvåräls- och treräls-lok kan trafikera; dock ej samtidigt.

Strömtyp[redigera | redigera wikitext]

Tidigare använde de flesta modelljärnvägsfabrikat likström för drivning av tågen. Tillverkaren Märklin har dock för H0-skalan alltid använt ett eget system med växelström och trerälsdrift, se ovan. Idag är det vanligt att tåg körs digitalt och även här finns flera system att välja på även om de elektriskt sett är mycket lika.

Analog likström[redigera | redigera wikitext]

I ett analogt system med tvårälsdrift matas en analog spänning ut i skenorna med en pol i varje räl. Strömupptagningen sker genom hjulen på vardera sidan som därför måste vara isolerade från varandra. Alla lok som står på ett givet spåravsnitt påverkas i samma utsträckning. För att kunna köra flera lok oberoende av varandra krävs att spåret indelas i sektioner som är elektriskt isolerade från varandra och matas separat. Som framgått ovan är det inget som hindrar att likström används även vid trerälsdrift, men är sällsynt

I ett analogt system är lokets hastighet beroende av spänningen, vilken kan ställas in (i H0 vanligen mellan 0 och 12 volt) med hjälp av ett köraggregat (ofta något felaktigt kallat för transformator). Tågets rörelseriktning beror på om spänningen är positiv eller negativ.

Viktigaste fördelen är att loken är mycket enkla; de innehåller oftast en direktkopplad likströmsmotor.

Analog växelström[redigera | redigera wikitext]

Till rälsen matas istället en sinusformad växelspänning på 0-16 V. Spänningen avgör hastigheten, och riktningen bestäms av ett relä i loket. Omkastning av riktningen sker genom att ge en förhöjd spänning, 24V. Varje gång en sådan puls erhålles byter loket riktning. Förr hade loken ett mekansikt relä och så kallad allströmsmotor, de gick alltså att köra även på likström, men till skillnad från likströmslok hade polariteten ingen betydelse. Nya lok avsedda för detta system har idag oftast en inbyggd elektronisk dekoder som tillåter digital körning, men också korrekt uppfattar en gammaldags analog signal och styr motorn på korrekt sätt. Växelström ända upp till nätspänning har historiskt använts med tvårälsdrift av flera tillverkare, inklusive The American Flyer i skala S (driftspänning 0--14V, omkastning 18V), men endast Märklins trerälssystem har överlevt till modern tid.

Digitalt system[redigera | redigera wikitext]

I ett digitalt system är varje lok utrustat med en dekoder, med hjälp av vilken loket får en unik kod på banan. I stället för att mata ut en analog spänning, så matas en fyrkantsvåg med full spänning (i H0 vanligen ca +/- 20 V) ut. Pulserna i denna fyrkantvåg har olika längd, och kan därigenom tolkas som noll eller ett. Med hjälp av dessa digitala signaler kan dekodern identifiera vilka kommandon som är riktade till just det loket. Inte enbart lokets hastighet kan ställas in med dessa digitala signaler utan även andra funktioner som till exempel ljud- och ljuseffekter. Mer avancerade system tillåter även kommandon för att simulera tröghet vid acceleration och inbromsning.

Med denna teknik går det att köra ett stort antal lok oberoende av varandra med gemensam strömmatning.

Med ett digitalt system underlättas också användningen av en dator som ett komplement till styrningen av de enskilda tågen.

Vid digital körning finns flera system att välja på. Viktigaste skillnaden är hur växlingarna mellan pulserna ovan ska tolkas, det så kallade rälsprotokollet.

Ett standardiserat sådant protokoll finns, Digital Command Control (DCC) som specificerats av NMRA. Ett annat är det så kallade Motorolaprotokollet som i 20 års tid levererats av Märklin. Fler protokoll finns som alternativ, till exempel mfx (Märklin), Selectrix (Trix), och FMZ (Fleischmann).

Tidsåldrar[redigera | redigera wikitext]

Olika modellrallare väljer olika finkornighet vad gäller vilken tidsperiod de önskar modellera. Här finns allt från de som använder sig av rullande material från vitt skilda epoker till de som modellerar ett specifikt år eller rent av en specifik dag. En vanligt förekommande kompromiss är att gruppera rullande material i olika epoker. De mest spridda epokdefinitionerna är baserade på tysk järnvägshistorik, men används numera även utanför Tyskland, då ofta med smärre justeringar i gränsdragningarna för att bättre passa modellrallarens behov.

De definierade epokerna är:

  • epok I =1835-1920 (självständiga delstatsjärnvägar i Tyskland)
  • epok II =1920-1945 (Deutsche Reichsbahn)
  • epok III =1945-1970 (Deutsche Bundesbahn)
  • epok IV =1970-1990 (Tåg samtida med epokstandardiseringen)
  • epok V =1990 till idag. (Deutsche Bahn (efter Tysklands enande) och Die Bahn (idag))

Numera finns ett förslag till epokmodell för svenska förhållanden: [1]

Moduler[redigera | redigera wikitext]

En social form av modellrallande är "modulrallande". Då bygger man mindre modelljärnvägsmoduler som sedan kopplas ihop till större anläggningar vid olika sammankomster. En typisk modul kan enkelt beskrivas som en rektangulär skiva där ett eller två spår löper från kortsida till kortsida. Det finns (tyvärr) flera olika standarder för hur modulerna får se ut men de flesta innehåller bara specifikationer för spåravstånd och liknande vid modulens kortsidor. I övrigt brukar modulen få utformas fritt med kurvor, tunnlar, bebyggelse, o.s.v. Resultatet blir därför ett väldigt varierande landskap och i princip uppstår en helt unik modelljärnväg vid varje sammankomst beroende på vilka moduler som ingår.

I Sverige finns flera föreningar tex FNISS, FREMO, MMM (Mälar Modul Möte). Modulsyd.

Modelljärnvägstillverkare[redigera | redigera wikitext]

Tillverkning av modelljärnvägsvagnar hos den östtyska tillverkaren Zeuke & Wegwerth 1971

Några kända tillverkare av modelltåg är:

Det finns även flera småskaliga svenska tillverkare där Brimalm (Vadstena), Jeco (Stockholm), Perlmodell (Stockholm), Rimbo Grande (Stockholm), Swedtram (spårvagnar) (Göteborg), SV&LV (Skultorp) är ett par exempel. Tidigare fanns även: Västerås Vagnagentur (Västerås/Skövde) och LBSC (Lund).

Modellrallare[redigera | redigera wikitext]

Person som har modelljärnvägar som hobby brukar ibland kallas modellrallare. Många eller de flesta har ett mångsidigt intresse för hobbyn, men det finns speciella inriktningar som lite skämtsamt kan indelas i

  • Modelltågsförare. Viktigast är att få manövrera köraggregatet och se tågen röra sig i landskapet. I kombination med adverbet "snabbt" har detta en viss korrelation med lägre ålder. I mognare version efterträvas i stället att köra tågen med realistisk någorlunda skalenlig hastighet.
  • Artister bygger landskap och/eller vackra modeller på ett sätt som mycket väl kan kallas konstnärligt.
  • "Niträknare" är helt fokuserade på att proportionerna och detaljerna från verkligheten bibehålls vid byggandet av modeller. Många besitter imponerande tekniska och historiska detaljkunskaper.
  • Digitalbitare är tekniker som vill använda sin kunskap till "något vettigt". Bland dessa återfinns även forskare och professorer hos kretstillverkare och universitet runtom i världen (skala 1:1).
  • Tekniknördar är en bredare form av digitalbitare. En modelljärnväg ger stort utrymme för att prova olika fysikaliska och tekniska varianter.
  • Fåtöljrallare har inte plats, tid eller råd att bygga upp sin anläggning utan har den mest i huvudet och kanske på internet.
  • Kalenderbitare - det heter katalog- och tidtabellbitare. "Säg mig ett produktnummer och jag kan säga vem du är". Och "det är klart att jag vet vilken vagnsammasättning tåg 1234 kl 12.43 från Köln till Hamburg hade våren 1953".
  • Samlare. Flera undergrupper finns, samlare av "allt" respektive samlare av produkter från vissa tillverkare, vissa fordonstyper, fordon från ett visst land och/eller en viss epok osv. Även modeller tillverkade under en viss tidsperiod, "plåtvagnar" t ex. Här kan man gränsa till samlande av gamla leksaker, vilket egentligen inte ingår i modelljärnvägshobbyn. Som uttryck för ett järnvägsintresse utanför modellsfären samlas också mycket annat som t ex lokskyltar eller järnvägslitteratur.

Publika anläggningar[redigera | redigera wikitext]

Miniatur Wunderland

De flesta modelljärnvägar byggs som hobbyverksamhet antingen av enskilda eller av föreningar. Det finns ett antal publika anläggningar, dock inte så många i Sverige. En numera nedlagd svensk anläggning var Chateau Småröd Museum. I Tyskland finns flera intressanta publika banor som drivs affärsmässigtill exempelempelvis Miniatur Wunderland i Hamburg eller LOXX i Berlin.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.smalsparigt.org