Monarki i Europa

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Det finns idag tolv monarkier i Europa, av dessa är tio stycken suveräna stater där statschefen (monarken) ärver sitt ämbete medan en (Vatikanstaten) kan definieras som ett valkungadöme, där påven väljs vid den så kallade konklaven. Andorra har två furstar, biskopen av Urgel i Spanien och Frankrikes president. Vanligen behåller monarken sitt ämbete livet ut, alternativet är abdikation. I början av 1900-talet var Frankrike den enda större republikanska staten i Europa. Bland de mindre staterna hade, och har, Schweiz och San Marino långa republikanska traditioner. Republikanismens verkliga genombrott kom kring 1918-1920, i samband med att nya stater bildades efter första världskriget, och idag är de flesta stater i världen republiker med direkt eller indirekt valda statschefer.

Europas monarkier är:

De flesta europeiska monarkierna är konstitutionella monarkier, vilket innebär att monarken inte påverkar politiken i staten: antingen förbjuds monarken juridiskt att göra detta, eller så utövar han inte någon makt i enlighet med den konstitutionella sedvanerätten. Undantagen är Liechtenstein, vilket vanligen ses som en semi-konstitutionell monarki på grund av det stora inflytande som fursten fortfarande har på den förda politiken, och Vatikanstaten, vilket är en teokratisk absolut monarki. Det pågår för närvarande ingen större kampanj för att avskaffa monarkin i någon av de tolv staterna, även om det finns betydelsefulla republikanska minoriteter i många av dem. För närvarande är sju av de tolv monarkierna medlemmar i EU: Belgien, Danmark, Luxemburg, Nederländerna, Spanien, Sverige och Storbritannien.

Nuvarande monarkier[redigera | redigera wikitext]

Alois, arvprins av Liechtenstein.
Nederländernas kung Willem-Alexander.

Andorra har varit delat furstendöme sedan 1278, då greven av Foix och biskopen av Urgel kom överens om att dela på makten över landet. Sedan titeln "greve av Foix" hade överförts till kungen av Navarra och sedan Henri Navarre hade blivit kung Henrik IV av Frankrike utfärdades 1607 ett dekret, vilket slog fast att den franske statschefen var den lagliga tronföljaren till greven av Foix. Andorra annekterades tillsammans med Katalonien av det första franska kejsardömet 1812-1813. Efter kejsar Napoleon I:s fall blev Andorra åter självständigt. Idag har Andorra två furstar och positionerna ärvs inte längre. Furstarna är den sittande biskopen av Urgel i Spanien och Frankrikes president. De nuvarande (2010) furstarna är biskop Joan Enric Vives Sicília och president Nicolas Sarkozy.

Belgien har utan avbrott varit kungarike sedan 21 juli 1831, då landet blev självständigt från Konungariket Nederländerna med Leopold I som förste kung.

Danmarks monarkistiska historia sträcker sig tillbaka till förhistorien, innan 1000-talet, då de legendariska danska kungarna styrde landet. Ungefär 80% av Danmarks befolkning stödjer monarkin.[1]

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland grundades 1707 genom att kungarikena England och Skottland, som redan var i personalunion, formade en realunion, Förenade konungariket Storbritannien. Det nuvarande namnet har landet sedan 1922, då den nuvarande Republiken Irland hade blivit självständig; från 1801 hade landet haft namnet Förenade konungariket Storbritannien och Irland.

Liechtenstein började formellt existera den 23 januari 1719 då kejsar Karl VI förklarade grevskapet Schellenberg och grevskapet Vaduz vara enade och bilda ett furstendöme.

Luxemburg har varit ett oberoende storhertigdöme sedan den 9 juni 1815. Fram till 1890 var det i personalunion med Nederländerna.

Monaco har styrts av Grimaldi-ätten sedan 1297.

Nederländerna blev ursprungligen självständigt som "De sju förenade nederländernas republik", som varade från den 26 juli 1581 till den 18 januari 1795, då Nederländerna blev en fransk marionettstat. Landet återupprättades 1815 efter fransk annektion och blev då kungarike.

Norge enades på 800-talet och var sedan ett självständigt kungarike fram till 1380, då det fick gemensam kung med Danmark. 1450 gick de båda länderna i personalunion med varandra och 1536 beslutades det, att Norge inte längre skulle vara ett eget kungarike styrt av den danske kungen, utan en del av Danmark. 1814 blev Norge självständigt i några månader, innan landet hamnade i union med Sverige och fick den svenske kungen som regent. Denna ordning varade till 1905, då lande gjorde sig fritt från unionen och blev ett eget kungarike med egen kung.

Spanien började existera som enskilt, förenat kungarike under Carlos den 23 januari 1516. Monarkin har dock varit avskaffad under perioderna 1873-1874 och 1931-1947. 1939 blev Francisco Franco regent och fascistisk diktator i landet och var det fram till sin död 1975. Kort efter detta blev Spanien en demokrati.

Sverige och dess monarkistiska historia går lika långt tillbaka i tiden som Danmarks. Det fick sin förste historiskt säkerställde kung, Erik Segersäll, runt 970 och har varit kungadöme sedan dess.

Vatikanstaten blev självständigt från Italien 1929. Sedan dess är påven den valda monarken över stadsstaten. Nuvarande monark är Benedictus XVI.

Tronföljdslagar[redigera | redigera wikitext]

Tronföljdsordningen bestäms i de flesta europeiska monarkier av förstfödslorätten. I Belgien, Nederländerna, Norge och Sverige ärver det förstfödda barnet tronen, oavsett kön. I Danmark, Monaco, Spanien och Storbritannien ärver det förstfödda barnet av manligt kön tronen. I Danmark och Spanien finns det planer på att ändra på detta.[2][3][4] Detta medför emellertid stora komplikationer eftersom det innebär förändring av konstitutionen.

I Danmark har parlamentet (folketinget) redan godkänt lagen. Efter nästa val måste nästa parlament också godkänna den. Därefter måste den bekräftas i ett referendum i vilket minst 40% av alla röstberättigade danskar måste ge sitt explicita stöd. Även i Spanien måste två på varandra följande parlament godkänna lagen med två-tredjedelars majoritet och därefter bekräfta den i ett referendum. Eftersom parlamentet måste upplösas och nya val hållas efter ändringen i konstitutionen första gången, har Spaniens nuvarande premiärminister José Luis Rodríguez Zapatero antytt att han kommer att vänta till slutet på sin nuvarande mandatperiod, det vill säga fram till 2008, innan han godkänner lagen.[5] Lagändringen har starkt folkligt stöd.[6]

Även i Storbritannien har förslag lagts fram om att ändra tronföljdsordningen;[7][8][9][10][11] men eftersom Storbritanniens drottning även är drottning över femton andra statsförbund med självständiga tronföljdslagar, så skulle förändringen vara tvungen att äga rum samtidigt i alla dessa länder. Eftersom en förändring inte är brådskande, då prins Charles kommer att efterträda sin mor Elizabeth II, och Charles äldsta son William kommer att efterträda honom, så har förändringen skjutits upp.

Liechtenstein och Luxemburg har ett ännu äldre tronföljdssystem, vilket helt och hållet utesluter kvinnor från tronen, såvida det inte finns några manliga arvtagare överhuvudtaget. Monarkerna i Andorra och Vatikanstaten väljs (Frankrikes president och påven) och utses (biskopen av La Sea d'Urgell).

Tabell över Europas monarkier[redigera | redigera wikitext]

Stat Typ Tronföljd Nuvarande Född Ålder Regerat sedan Efterföljare
 Andorra delat furstendöme specialfall:
två furstar
J. E. Vives i Sicília
(Biskopen av Urgell)
24 juli 1949 65 år 12 maj 2003 utses av påven
Nicolas Sarkozy
(Frankrikes president)
28 januari 1955 59 år 17 maj 2007 väljs 2012
 Belgien kungarike förstfödde (jämställt) Albert II 6 juni 1934 80 år 9 augusti 1993 Philippe
 Danmark kungarike förstfödde (jämställt) Margrethe II 16 april 1940 74 år 14 januari 1972 Frederik
 Liechtenstein furstendöme närmaste manliga släkting Hans Adam II 14 februari 1945 69 år 13 november 1989 Alois
 Luxemburg storhertigdöme närmaste manliga släkting Henri I 16 april 1955 59 år 7 oktober 2000 Guillaume
 Monaco furstendöme förstfödde (manlig) Albert II 14 mars 1958 56 år 6 april 2005 Caroline (syster)
 Nederländerna kungarike förstfödde (jämställt) Willem-Alexander 27 april 1967 47 år 30 april 2013 Catharina-Amalia
 Norge kungarike förstfödde (jämställt) Harald V 21 februari 1937 77 år 17 januari 1991 Haakon
 Spanien kungarike förstfödde (manlig)
(jämställdhet diskuteras)
Felipe VI 30 januari 1968 46 år 19 juni 2014 Leonor
 Sverige kungarike förstfödde (jämställt) Carl XVI Gustaf 30 april 1946 68 år 15 september 1973 Victoria
 Storbritannien kungarike förstfödde (manlig)
(jämställdhet diskuteras)
Elizabeth II 21 april 1926 88 år 6 februari 1952 Charles
 Vatikanstaten teokrati valbar monarki Franciskus 17 december 1936 77 år 13 mars 2013 väljs av konklaven

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Staff writer, Republicans plan to cut Mary's reign, The Age 12 maj 2004. Hämtat 27 juni 2006.
  2. ^ Females get the nod in Denmark, Television New Zealand 3 juni 2006. Hämtat 29 juni 2006
  3. ^ Fordham, Alive, War of Spanish succession looms while baby sleeps, The Times 8 november 2005. Hämtat 29 juni 2006
  4. ^ New royal baby could be a future Queen of Spain, Leonor.com 2 november 2005. Hämtat 30 juni 2006
  5. ^ Tarvainen, Sinikka, Royal pregnancy poses political dilemma for Spain, Monsters and Critics 26 november 2006. Hämtat 27 november 2006
  6. ^ Angus Reid, Spaniards Support Monarchy Amendment, Angus Reid Global Monitor: Polls & Research 21 oktober 2006. Hämtat 21 oktober 2006
  7. ^ Succession to the Crown (1) Bill, BBC Parliament 23 februari 2005. Hämtat 29 juni 2006
  8. ^ Succession to the Crown (2) Bill, BBC Parliament 23 februari 2005. Hämtat 29 juni 2006
  9. ^ Peers debate Crown succession law, BBC News 14 januari 2005. Hämtat 29 juni 2006
  10. ^ No to Royal succession shake-up, BBC News 14 januari 2005. Hämtat 29 juni 2006
  11. ^ Monarchy should reform, MP says, BBC News 25 januari 2005. Hämtat 29 juni 2006

Ytterligare referenser[redigera | redigera wikitext]