Mondofilm
Mondo är en typ av dokumentärfilm som tar upp udda, obscena eller bisarra fenomen, kulturer eller livsstilar som kan klassas som underground.
Genren har funnits i många år men 1960-talet var genrens storhetstid, filmarna Paolo Cavara och Gualtiero Jacopetti lanserade sin film Mondo Cane (1962) som fortfarande är den mest kända mondofilmen, den nominerades till Palme d'Or 1962. I Sverige släpptes den under titeln Det grymma livet[1] Den följdes upp med Mondo Cane 2 (1963) som spann vidare på konceptet. De följde upp de båda Mondo Cane-filmerna med en chockerande inblick i den afrikanska kontinentens frigörelse, Africa Addio (äks Africa: Blood and guts), som kom 1966. Just Africa Addio anklagades för att vara rasistisk vilket filmskaparna sagt sig ta avstånd ifrån, i ett försök att rentvå sig gjorde de en dramadokumentärfilm om slaveriet i USA, Addio zio Tom (äks. Goodbye Uncle Tom, 1971), men den lyckades istället förstärka bilden av filmskaparna som rasister.
Vissa av Jacopettis material (såsom en ökänd scen i Ultime grida dalla savana äks Savage man savage beast med lejon som överfaller en turist i ett viltreservat i Afrika) har kritiserats för att vara fejkad[2]
Sverige Himmel eller helvete är en annan känd mondofilm inspelad under 1960-talet med fokus på omvärldens syn på den fria svenska sexualiteten (som kraftigt överdrivs)[3]
Medan Mondo Cane-filmerna visar upp saker som ter sig chockerande, fulla tyskar i München eller människor som äter insekter på en "fin" restaurang, är Africa Addio mer inriktad på att visa grymheter och utomrättsliga avrättningar. Det senare är ett spår som plockats upp av mer sentida filmer i genren som Faces of Death-serien, The Killing of America och Shocking Asia-serien. Dessa är titlar som ibland i vissa kretsar fått en egen "underkategori" vid namn Real death.
Real death [redigera]
I och med serien Faces of death som kom 1978 (och som fått ett flertal uppföljare) har dagens mondofilmer ofta kommit att ta en mer makaber eller morbid vändning som på sätt och vis lett till att mondo-filmen fått en egen "underkategori". Två andra ökända och kontroversiella serier som försökt spinna vidare på Faces of deaths framgångar är Damon Foxs Traces of death vars första del kom 1993 samt Todd Tjerslands Faces of gore från 1999 som även den fått uppföljare.
Real death filmerna har precis som mondo en varierande grad av äkta verifierbart material. Majoriteten av Faces of deaths material (tex en ökänd scen med en fånge som avrättas i elektriska stolen) har senare (av regissören) erkänts vara fejk[4]. Ljud och bildkvaliteten är bättre jämfört med tex Faces of gore och Traces of death där källorna ofta är skakiga hemvideofilmer eller klipp från små TV-kanaler.
Precis som med äldre mondofilmer kan tonen i filmerna vara rejält rå och berättaren i vissa filmer använder sig av grova eller cyniska skämt och kommentarer kring offren.
Todd Tjersland har i sin serie (Faces of gore) försökt parodiera genren och dess mest hängivna fans med svart humor och ljudeffekter[5] som dock fått ett kritiserat mottagande då han sökt förlöjliga scener med studenter som bla begått självmord (Om ändå amerikanska studenter vore så hängivna skulle vi ha en epidemi av självmord i landet) till en gravid kvinna som avlidit till följd av tågolycka (Hon skulle ändå sluta på socialbidrag så det är bättre att hon och hennes barn dör istället för att ligga samhället till last).
Tjersland har i senare intervjuer erkänt att han inte känner sig stolt över insatsen och att han blivit missförstådd då målet inte alls var att håna de enskilda offren utan som sagt försöka driva med genren i allmänhet[6]
Trots att många av filmerna är förbjudna i flera länder (Faces of death är förbjuden i ca 40 länder, bla Australien, Finland, Norge & Storbritannien) medan omslaget till Faces of gore menar att 46 länder förbjudit filmen. De har dock släppts på video och DVD i tex USA, Nederländerna och Hong kong.
Exempel på några kända Mondo/Shockumentärer är:
Exempel på kända Real death filmer är:
