Morkulla

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Morkulla
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Morkulla med daggmask
Morkulla med daggmask
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Vadarfåglar
Charadriiformes
Underordning Vadare
Charadrii
Familj Snäppor
Scolopacidae
Släkte Scolopax
Art Morkulla
S. rusticola
Vetenskapligt namn
§ Scolopax rusticola
Auktor Linné, 1758
Hitta fler artiklar om fåglar med

Morkulla (Scolopax rusticola) är en fågel inom familjen snäppor som förekommer över stora delar av de tempererade och subarktiska områdena av palearktis.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Redan Sven Nilsson konstaterade i Foglarna från 1858 att morkulla betyder kärrflicka (eller skogstös), eftersom mor är ett gammalt ord för myr eller kärr, och kulla betyder flicka.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Morkullan beskrevs första gången taxonomiskt 1758 av Linné i verket Systema naturae där han gav den det nuvarande vetenskapliga namnet Scolopax rusticola.[2] Släktnamnet härleds från grekiskans skolopax, som betyder "skogstupp", och artepitetet från latinets rusticola som är ett sammansatt ord av rusticus som betyder "lantlig", och colere som betyder "att leva".[3] Artern är monotypisk och delas inte upp i några underarter.[3] Dess närmsta släktingar är de övriga morkullorna i släktet Scolopax.[4]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Morkullan är spräcklig i svart, askgrått och rödbrunt på ovansidan, undertill vitaktig, med rostgul anstrykning och bruna, vågiga streck. Näbben är blekt köttfärgad, med svart och rund spets. Ögonen är stora och ligger mycket långt bak i huvudet. Huvudets och nackens svarta teckning är tvärgående. Vingpennorna är svartbruna, med rödbruna och rostgula tvärfläckar. Första vingpennan är längst. Stjärten består av 12 pennor med skaft som är böjda inåt. Den är svart, med rödbruna tvärfläckar och grå spets benen brungrå. Hela underbenet är befjädrat. Baktåns klo är trubbig. Kroppen är mycket kraftig och muskulös. Kroppslängden kan uppgå till 38 cm, inklusive den upp till 7 cm långa raka näbben. Vingspannet blir 56-60 cm. Den väger ungefär 300 gram.

Förväxlingsrisk[redigera | redigera wikitext]

Morkullan kan eventuellt blandas ihop med enkelbeckasin, ränderna på huvudet går dock på tvären hos morkullan medan enkelbeckasinen har längsgående ränder på huvudet.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Morkullan förekommer över stora delar av de tempererade och subarktiska palearktis och dess häckningsområde sträcker sig från Fennoskandia till Medelhavet och Kanarieöarna, och från Västeuropa till Ryssland.[5] Ungefär en tredjedel av den globala populationen häckar i Europa, varav mer än 90% häckar i Ryssland och Fennoskandia. Merparten av populationerna i Europa och Asien är flyttfåglar och flyttar till Sydeuropa respektive södra Asien, men populationerna på ett antal öar i Atlanten, och i kustnära områden i sydvästra Europa, är stannfåglar.[6] Vårflyttningen påbörjas i februari och häckningsplatserna nås mellan mars och maj.[6] Merparten av höstflyttningen sker i oktober och november.[6]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Morkullan häckar i hela Sverige, men är vanligare i de mellersta delarna. Det svenska beståndet är flyttfåglar och endast enstaka individer försöker övervintra i södra Sverige vissa vintrar. Till Skåne återkommer den mot slutet av mars, och till mellersta Sverige anländer den i början av april. På senhösten, i oktober och november, flyttar den åter till sydligare bredgrader.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Morkullan är en nattaktiv, revirhävdande fågel, som under dagen ligger gömd i buskar och snår. Den lever i skogs- och buskmark, både i löv- och barrskog.

Morkullan är polygam och en dominant hane parar sig med flera honor i sitt revir. Reviret hålls bland annat genom spelflykt, det så kallade "morkulledraget" då hanen flyger i skymningen flera gånger fram och tillbaka över reviret och låter höra sin lockton, som betecknas som "knispning" och "knorpning". De ställen, där morkullorna passerar under spelet kallas morkullssträck. Honan lägger fyra gråaktigt rödgula ägg med leverbruna och askgrå fläckar. De läggs i en grop som är bäddad med några löv, strån eller mossa.

Morkullan äter insekter, maskar och mindre snäckor. under vintern födosöker den nattetid.[6]

Morkullan och människan[redigera | redigera wikitext]

Bygdemål[redigera | redigera wikitext]

Namn Trakt Förklaring Referens

Ajnsnäpä Gotland [7]
Drarisp Blekinge Namnet ljudhärmande, av fågelns läte [8]
Hasselhöna Skåne [9]
Hultingskrabba Skåne
Villands härad?
[9]

Jakt på morkulla[redigera | redigera wikitext]

Morkullans kött anses av många vara en läckerhet och det finns flera sätt att jaga den på. På höstflyttningen jagas morkulla främst med stående och stötande fågelhundar. Under häckningstiden så flyger morkullan en specifik rutt i skymningen, det så kallad "morkullesträcket". Eftersom morkullan då, vid flera tillfällen flygande återkommer till samma plats, så har detta utnyttjats av jägare i långa tider. På flera håll i världen skjuts den under dessa förhållanden långt in på sommaren, då jägaren bland annat kan begagna sig av en lockpipa för att få fågeln på nära håll. EU:s fågeldirektiv förbjuder jakt av fågel under häckningsperioden vilket lett till att sommarjakten på sträckande morkulla är förbjudet i många europeiska länder, inklusive Sverige sedan mitten av 1990-talet.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Scolopax rusticola Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 <www.iucnredlist.org>. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ Carl von, Linné (1758). Systema naturae per regna tria naturae, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis. Tomus I. Editio decima, reformata.. Holmiae. (Laurentii Salvii). sid. 146 
  3. ^ [a b] BTO BirdFacts: Woodcock. Läst 2010-04-08
  4. ^ Audubon.org: Genus VI. - Scolopax, Linn. Snipe. Läst 2010-04-08
  5. ^ Tucker, G. M., Heath, M. F. (1995). Birds in Europe: their conservation status. Cambridge, UK. pp270-271. BirdLife International (BirdLife Conservation Series No. 3). ISBN 0-946888-29-9
  6. ^ [a b c d] BirdLife International Data Zone: Eurasian Woodcock Species Factsheet, läst 2010-04-07
  7. ^ Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida  3, [1] Gleerups, Lund 1862—1867, faksimilutgåva Malmö 1962]
  8. ^ Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida  95, [2] Gleerups, Lund 1862—1867, faksimilutgåva Malmö 1962]
  9. ^ [a b] Sven Nilssons Foglarna 1858

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]