Motorvägar i Sverige

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Läget från slutet av år 2008.
Grön: motorväg
Blå: motortrafikled
Röd: viktigare landsväg (riksväg)

Sveriges motorvägar består av en växande mängd motorvägar som dock är ojämnt fördelade geografiskt. Idag finns det sammanhängande nät i de mer trafikerade områdena främst längs med E4 och E6 i landets södra, västra och östra delar. De norra delarna och Sveriges inland saknar dock fortfarande motorvägar eller har enbart ett fåtal kortare sådana.

Inledning - historia i korthet[redigera | redigera wikitext]

Motorway Sweden, Switzerland and Italy.svg

De allra första motorvägarna byggdes i Skåne och sedan 1970-talet har västra Skåne haft ett motorvägsnät liknande dem i bland annat Tyskland och Italien och som binder ihop städer. Sedan Öresundsbron tillkom, länkar detta nät mot andra länder. Övriga Sverige har haft motorvägssystem som oftast bestått av korta motorvägsstumpar byggda under 1960- och 1970-talen och som enbart anslöt till vissa städer. Ibland var dessa förbifarter utanför städerna men ibland gick de istället rakt genom städerna, eller slutade inne i städerna. I övrigt bestod förbindelserna av normala landsvägar och motorvägarna var enbart ca 1-2 mil långa som anslöt till städerna och de hängde heller inte ihop med varandra. Motiveringen har varit att dessa sträckor haft mest trafik och att man velat prioritera resor till arbetet.

Från och med början av 1990-talet och framåt blev det en förändring i detta, i och med att kortare stumpar förlängdes och bands samman till längre motorvägssträckor. Idag har detta utvecklats så att E4 och E6 har blivit en sorts huvudmotorvägar som dessutom grenas ut med andra motorvägar som t ex delar av E20, E22, Riksväg 40 och E65. Motiveringen till det tidigare planeringssättet var att man byggde motorväg längs de sträckor som hade mest trafik, oberoende av vägnummer, och i den takt finanserna tillät. Det blev oftast sträckor nära de större städerna. Senare har man valt att prioritera efter vägnummer, att E4 söder om Gävle, E6 och E18 öster om Örebro prioriterats, så man kunnat få längre sträckor. Man har också satsat mer pengar på motorvägar än förut och mindre på andra vägar, vilket beror på att man ser numera mer på trafiksäkerheten, mot förr då man prioriterade framkomlighet.I helhet har det alltså på den södra halvan av Sverige idag vuxit fram ett motorvägsnät som är fullt jämförbart med ett flertal andra europeiska länder. Motorvägsnätet når också ut till Danmark genom Öresundsbron och har på så vis kopplingar till övriga Europa. År 2015 kommer det västsvenska sammanhängande motorvägsnätet vara anslutet till Norge när den sista länken vid Tanumshede öppnas.

Motorvägen på E4 från Uppsala till Gävle öppnades 2007. Motorvägsbygget har kallats Sveriges enskilt största vägbygge genom tiderna, räknat i längd. Sträckan är 78 kilometer lång och är liknar de nyaste motorvägarna i bland annat Österrike och Tjeckien. Det dyraste motorvägsbygget genom tiderna i Sverige är Södra länken i Stockholm, på runt 8 miljarder, eftersom denna motorväg till största del går i en tunnel. Detta är också ett av de dyraste i Europa.

Utanför Ljungby finns ett 32 km långt avsnitt som inte är motorväg utan en mötesfri motortrafikled med mitträcke. Denna del har dock en standard som är mycket nära motorvägsstandard och räknas ofta som en del i den längre motorvägen på E4 mellan Helsingborg och Gävle då den i praktiken uppfyller en sådan funktion. Norr om Gävle går också en likadan väg till Axmartavlan som också uppfyller samma funktion och som i praktiken fungerar som ett nordligt avsnitt av en sammanhängande motorväg till Helsingborg. I Schweiz förekommer samma fenomen där motorvägsnätet sammanbinds på vissa ställen med motortrafikleder. I Schweiz är de inte alltid ens mötesfria vilket de är i Sverige.

De norra delarna av Sverige (Sundsvall och norrut) har dock fortfarande kvar de gamla stumparna och vissa av dessa kommer inte att förlängas inom den närmsta tiden. De allra nordligaste delarna saknar motorvägar helt och hållet. De övriga europavägarna har kvar många stumpar fortfarande, bland annat E22. E20 mellan Stockholm och Göteborg saknar i stor utsträckning motorvägssträckor söder om Örebro. Dock finns en alternativsträcka med mycket mer motorväg, (E4 / riksväg 40) via Jönköping, och som är ungefär lika lång. En stor del av svensk motorvägstrafik utgörs av lokala eller regionala arbetsresor eller transporter men internationell trafik från t ex Stockholm mot övriga Europa ökar allt mer.

Dagens svenska motorvägsnät har en form som är format som ett träd med en stam och olika grenar. Stammen utgår från Öresundsbron och i Skåne finns det längst i söder tre kortare förgreningar. Stammen fortsätter uppåt mot Helsingborg där den grenar ut sig i två stammar i form av E4 och E6 mot östra och västra Sverige. Längre uppåt längs med dessa två huvudmotorvägar finns sedan ytterligare förgreningar varav vissa är lite längre och andra lite kortare. Exempel på en längre gren är den som går från Södertälje till Eskilstuna medan en kortare gren finns i Uppsala.

Standarden på de långa motorvägarna på E4 och E6 samt de motorvägar som grenar ut sig från dessa har idag en hög standard och tillhör de bättre i Europa. Hastighetsgränsen är dock på de flesta sträckor 110 km/h medan 120 och 130 km/h är vanligast i andra länder i Europa.

Skyltning[redigera | redigera wikitext]

Swedish road sign 1 5 2 31.svg
Swedish road sign 1 5 6.svg

Skyltningen på motorvägar i Sverige följer de normer som gäller för motorvägsskyltning i Europa. Men skyltningen har under den tid motorvägar funnits i Sverige ändrats något i olika etapper. Under 1950-talet fanns inte motorvägsmärket alls. Den 1 december 1957 infördes en provisorisk skyltning för fyrfilig och tvåfilig motorväg. (Begreppet motortrafikled infördes i samband med högertrafikomläggningen). Som provisorisk skyltning användes en rund skylt med en bil. Den påminde om skylten för motortrafikled men var rund i formen istället. Den kunde betraktas som ett påbudsmärke som skulle visa att endast motorfordon var tillåtna på vägen. Vägvisningen på svenska motorvägar bestod av skyltar som var ljusblå med vit text och var mycket lika de skyltar som på den tiden användes i Tyskland. Den är inte speciellt lik dagens tyska skyltar. I början på 1960-talet bestämdes i hela Europa att det skulle tas fram en speciell symbol för motorväg, den s.k. motorvägsskylten. På den tiden kunde den finnas i blått, mörkblått eller grönt. Det infördes nämligen en Konvention om vägmärken och signaler i FN: s regi, som gällde vägmärken i Europa. I Sverige bestämdes att skyltarna både på motorväg och landsväg skulle vara mörkblå.

Under 1970-talet bestämdes att svenska skyltar skulle få nya färger. Blått valdes för landsväg och grönt för motorväg. Det är detta som man följer idag. Detta är en mycket vanlig lösning som finns i flera länder i Europa. Konventionen kräver olika färger för motorvägar och landsvägar, samt antingen grönt eller blått med vit text för motorväg, och alla länder utan Nederländerna har idag så. Typsnittet för texten på svenska skyltar heter Tratex. Texten skrivs i versaler. Detta varierar i olika länder i Europa men i bland annat Frankrike skrivs texten i versaler på likadant sätt som i Sverige. I mellersta och södra Halland finns dock skyltar där texten är gemen som i Tyskland. På avfarter är skyltarna ofta kompletterade med ett avfartsnummer. Denna skylt är framtagen efter rekommendationer av EU. Skyltningen på svenska motorvägar har stora likheter med skyltningen i Frankrike, Schweiz och Tjeckien och följer europeisk standard i FN:s regi (deras underorgan UNECE).

Trafikregler[redigera | redigera wikitext]

På motorväg är det förbjudet att stanna, vända och backa. De vändningsmöjligheter som finns längs svenska motorvägar är avsedda för fordon med särskilda funktioner och får inte användas av vanliga trafikanter. Gående, cyklister, moped klass I och II, traktor och motorredskap får inte trafikera motorväg. Motorredskap klass I inrättat som lyftkran får dock trafikera vägen. Även påfarter och avfarter räknas till motorvägen och lyder under samma regler.

Vid nödstopp är föraren skyldig att flytta sin bil från motorvägen så fort som möjligt. Bogsering får bara ske i vägrenen.

Tidiga svenska motorvägar[redigera | redigera wikitext]

E20 mellan Floda och Alingsås. Vägen är byggd under 1940-talet och ser ut som en motorväg.

I Sverige var man sen med att införa motorvägar. Intresset vaknade först efter andra världskriget, från mitten av 1940-talet.

Göteborg-Alingsås[redigera | redigera wikitext]

Söderleden i Stockholm öppnades i 1944. Det som påminde mest om en första motorväg i Sverige, är den sträcka som går mellan Floda och Alingsås vilken byggdes i slutet av 1940-talet trots att dess struktur med mycket snäva kurvradier, siktsträckor och stigningar starkt avviker från vad som är gängse. Planskilda korsningar saknas till stor del och det är tillåtet för traktorer, cyklister etc att trafikera sträckan. Vägen ser trots detta ut som en motorväg. Sträckan som idag är vanlig Europaväg och del av dagens E20, tidigare E3 och dessförinnan Riksväg 6 består av två parallella körbanor för syd- resp. nordgående trafik och är försedd med mittbarriär (bara gräsrefug med öppning vid plankorsningar). Man kan dock av de fåtaliga av- och påfarternas snäva utformning (typiska tyska "trumpeter") ana att denna sträcka var ett första försök av dåtida Trafikverket att bygga en modern landsväg eller "Autostrada" även om den på många sätt är ett "hembygge" och inte följer dåtida utländsk standard för motorvägar (någon svensk standard fanns inte). Längs denna sträcka finns även vid Vardsjön strax väster om Alingsås en rastplats på vägens västra sida som tydligt påminner om att tanken var att denna sträcka skulle efterlikna de dåtida rastplatserna längs de tyska motorvägarna. Denna rastplats består av delar av den vägsträcka som den nya vägen då ersatte och som ligger i ett högre läge vid Vardsjön. Idag har delar av denna "förmotorväg" byggts om till riktig motorväg på sträckan mellan Floda–Tollered. Delen Ingared–Alingsås byggs om till motorväg, och blev klar 2012.

De tre första[redigera | redigera wikitext]

Sveriges första motorväg mellan Malmö och Lund öppnades 1953. På bilden pågår beläggningsarbeten.

Sveriges första motorvägsbygge - Rikshuvudväg 4 - var den 17 kilometer långa sträckan mellan Malmö och Lund som byggdes 1952-1953 av ett konsortium, bestående av Skånska cementgjuteriet,[1] Armerad Betong, Nya Asfalt och Vägförbättringar. Arbetet tog 16 månader, och som mest var 450 man sysselsatta vid bygget. Genom länsstyrelsens kungörelse den 29 augusti 1953 förklarades den nya vägen för huvudled med undantag för anslutande rampvägar; Vägen får trafikeras endast av registreringspliktiga fordon jämte därtill kopplade släpfordon.

Vid åtminstone tre tillfällen har här utförts arbeten som gör att sträckan kan betraktats som föregångare inom svenskt vägväsende. Under 1852 igångsattes ett ombyggnadsarbete av vägen som överträffar allt som tidigare gjorts i Sverige. Den gamla färdleden byggdes om och försågs med packstensbädd, dränering, makadamisering samt alléplantering. Den försågs med nya träd 2009. Byggnadssättet kallades chaussée vilket står för "en omsorgsfullt byggd väg. Kostnaden uppgick till 130 000 riksdaler silvermynt. Investeringen finansierades delvis med vägavgifter och mellan värdshuset Kalinan vid nuvarande trafikplats Kronetorp och Lund fick man betala 6 öre för vagn med en häst och 12 öre för vagn med två lastar. Under åren 1924-1926 försågs vägen med en permanent beläggning, bestående av smågatsten eller betong. Det var den tidens största vägbygge och kostade 750 000 kronor. Stensättningen med handslagen smågatsten till en bredd av 5 meter genom Åkarp kostade 69 kronor per meter väg. Men trafiken ökade snabbt och snart räckte inte den gamla landsvägen till. En helt ny väg byggdes vid sidan om den gamla, men ingen vanlig väg utan en motorväg.

När landsvägen mellan Malmö och Lund permanentades 1926 var den Sveriges modernaste väg. Trafikvolymen ökade snabbt och det blev snart aktuellt att bygga ut den. Men att bredda landsvägen med sin pampiga allé var otänkbart. Redan 1941 presenterades en plan för en helt ny väg öster om den gamla. Vägen, som i folkmun kallades autostradan, skulle ha två körbanor åtskilda av en gräsremsa. Särskild hänsyn togs till markägare med åkermark på båda sidor om den nya vägen. För dessa fanns speciella vägövergångar, där autostradan skulle få korsas i plan. Men andra världskriget gjorde att vägbygget sköts på framtiden. När bygget på nytt aktualiserades 1952 omarbetades det ursprungliga förslaget, där vägövergångarna togs bort och ersattes med vägportar. Den nya vägen skulle bli 22 meter bred och omfatta två 7 meter breda körbanor av betong, en 3 meter bred gräsremsa i mitten samt en 2,5 meter bred gräsbeklädd bankett på vardera sidan av vägen.[2]

Den byggdes från början i betong enligt den princip som då var vanlig i Tyskland. Bygget invigdes den 8 september 1953 av prins Bertil. Den byggdes för vänstertrafik. Än idag kan man se att denna motorväg är äldre än de andra i Sverige, särskilt på broarna. Den är också rakare än de motorvägar som byggts senare. Mittremsan är smal och har senare fått betongblock. När sträckan byggdes fanns inget svenskt ord för den nya typen av expressväg utan det italienska ordet autostrada användes som benämning. Autostrada är för övrigt ett ord som ibland fortfarande används i Skåne. I sammanhanget kan noteras att byggandet av autostradan skedde cirka 100 år efter att Sveriges första egentliga chaussé anlagts, även denna på sträckan Malmö-Lund.

Den andra motorvägssträckan i Sverige var en del av dåvarande länsväg 275, nuvarande E18, nordost från Stockholm mot Norrtälje som 1957 öppnades från Danderyds kyrka till Ullna (vid Ullnasjön).

Ett motorvägsmärke av äldre typ som användes fram till 1970-talet

Den tredje motorvägssträckan i Sverige var Rikstvåan (senare E6) norrut från Göteborg som öppnades 16 september 1958 från Hjalmar Brantingsplatsen till Kärramotet, med förlängning till dåvarande stadsgränsen mot Kungälv 18 november och till Jordfallsvägen (innan bron över Nordre älv) 21 december 1959. Total längd var 16,5 km. Sträckan korsades av fyra viadukter med endast 3,5 m fri fordonshöjd, vilket ledde till flera påkörningar trots att stora varningsskärmar sattes upp över vägen. Viadukterna ombyggdes senare till normala 4,5 meter fri fordonshöjd. En alldeles för kort påfart fanns i 41 år (1967-2008) i Brunnsbomotet, ursprungligen byggd som avfart för vänstertrafik.

Andra tidiga sträckor i Götaland[redigera | redigera wikitext]

  • Sträckan Kronetorp (Arlöv) -Borgeby på dagens E6/E20 är tidig, klar 1961 inkl den första anslutningen mellan motorvägar (vid Kronetorp).
  • Mölndal-Kållered är från 1963.
  • Sträckan Göteborg-Alingsås byggdes redan på 40-talet som en slags motorväg, men med plankorsningar för de mindre vägarna. Sträckan Jonsered-Floda byggdes kring 2000 om till motorväg (2+2), och några år senare sträckan Göteborg-Jonsered (med 3+3 körfält).
  • Vätterleden mellan Huskvarna och Gränna byggdes i två etapper 1959-1964.[3]
  • Förbifarten förbi Ängelholm (nu på E6/E20) är från omkring 1960, medan sträckan Ängelholm-Löddeköpinge är från mitten och slutet av 1960-talet.
  • En mycket tidig motorvägssträcka är gamla norra utfarten på Riksväg 1 (Riksettan) E4 från Norrköping norr om rondellen under järnvägen och fram till Åby. Denna sträcka blev delvis överflyglad av nuvarande förbifart på dagens E4 som går i en båge norr om själva Norrköping. Fortsättningen mot Kolmården är något nyare.

Andra tidiga sträckor i Svealand[redigera | redigera wikitext]

  • En tidig sträcka är förbifarten förbi Nyköping, invigd 1961, då Riksväg 1, sedan E4. Den har mycket tvära avfarter.
  • Norr om Södertälje till Salem byggdes en sträcka på det tidiga 1950-talet, som inte motorvägsklassades förrän 1964.
  • Förbifarten förbi Södertälje, med E4-bron över Södertälje kanal byggdes i mitten av 1960-talet.
  • Under sent 50-tal och tidigt 60-tal byggdes Ulriksdal (Solna)-Rosersberg (Sigtuna).

Svenska motorvägnätets utveckling 1950-1980[redigera | redigera wikitext]

Vätterleden söderut i höjd med Vättersmålen i maj 2010. Rakt frams syns Vättern. Vägen invigdes etappvis 1960, 1964 och 1972 och räknas till en av Sveriges vackraste motorvägar.[4]
Vätterleden söderut i höjd med Vättersmålen i maj 2010. Rakt frams syns Vättern. Vägen invigdes etappvis 1960, 1964 och 1972 och räknas till en av Sveriges vackraste motorvägar.[4]

Under 1950- och 1960-talet byggdes ett antal motorvägar främst för att knyta samman Sveriges större städer med sina omgivningar eller för att utgöra förbifart förbi tätorten. Dessa motorvägar förblev länge isolerade stumpar av motorvägar och några fall var endast klassade som motortrafikleder (som till exempel E20, f.d. E3, vid Eskilstuna, sedermera omklassad till motorväg). Undantagen var det tätbefolkade västra Skåne, där Malmö, Lund och Helsingborg knöts samman med motorvägar (Malmö-Helsingborg färdigställdes 1970) och Stockholm vars radiella motorvägsnät tidigt sträckte sig långt ut i stadens större omgivningar. Under 1970-talet fortsatte utbyggnaden av motorvägar i landet, både som förlängningar av befintliga motorvägar och som isolerade infarter och förbifarter. Exempel från den här tiden är Arlanda-Uppsala (1972), förbi Örebro (1973), Inre Ringvägen (1974) i Malmö, E6/44 genom Uddevalla cirka 1975, E4 förbi Gävle (1977), Göteborg-Landvetter flygplats 1977, Helsingborgs norra anslutning med Sveriges första motorvägskorsning 1978, förbifart Linköping 1979 och Ängelholm-Båstad över Hallandsåsen 1979. Flera av de isolerade infartsleder som byggdes under 1960- och 1970-talen, har under senare år omklassats till huvudled. Bland dessa kan nämnas Dag Hammarskjöldsleden i Göteborg, Rv 60 Borlänge - Ornäs, E22 Navestad - Norrköping, E4 Stocksjö - Umeå och Södra infartsleden i Örebro.

Utvecklingen under 1980-talet[redigera | redigera wikitext]

Under 1980-talet byggdes enbart ett fåtal motorvägar i Sverige. Mycket berodde det på en helt annan trafikutveckling än vad som tidigare hade förutspåtts (inte lika hög trafikutveckling som man förväntat sig), minskade statsanslag till vägbyggen, favorisering av motortrafikled som ansågs vara "väl fungerande substitut" till motorväg (billigare anläggningskostnad) samt en växande miljörörelse som protesterade mot ett flertal vägbyggen. Ett undantag härvidlag var E6 igenom Halland som förlängdes från Frillesås till utkanten av Falkenberg (Frillesås - Viskan 1981, Viskan - Varberg norra 1983, Varberg norra - Morup 1988). Utbyggnader av E4 stannade däremot upp trots att det fanns önskemål om utbyggnader där på samma sätt som skedde på E6. I slutet av 1980-talet började man åter att bygga nya motorvägssträckor i Sverige, främst E6 i Bohuslän som förlängdes till Ljungskile och norra delen av Essingeleden (Norra länken) i Stockholm som förlängdes så man till sist kunde åka igenom hela Stockholm på motorväg.

Utvecklingen under 1990-talet[redigera | redigera wikitext]

Lågkonjunkturen i början av 1990-talet innebar att en mängd stora väg- och järnvägsbyggen tidigarelades av arbetsmarknadsskäl. Vid den här tiden började man dessutom märka att motortrafikleder inte var trafiksäkra utan var drabbade av många kollisionsolyckor mellan mötande trafik, varför man började föredra motorvägar även där trafikmängderna inte motiverade motorväg.

I början på 1990-talet beslöts att E4 mellan Helsingborg och Uppsala skulle vara motorväg och samma sak gällde även E6 mellan Malmö och Göteborg. Byggandet av nya motorvägar tog därför fart under denna tid. På E4 märktes detta då flera av de tidigare korta motorvägssnuttarna förlängdes i olika etapper och till slut mötte de nästa motorväg och de kopplades ihop och blev en längre motorväg. Detta fenomen kunde ses i till exempel Norrköping. Efter en tid blev det istället långa motorvägavsnitt som enbart hade några enstaka avsnitt som utgjorde avbrott. Bland dessa kan nämnas ett avsnitt på E4 mellan Ödeshög och Väderstad som under några år utgjorde ett sådant, motorvägsutbyggnaden blev färdig i november 1999 och innebar en betydelsefull sammanlänkning av motorvägarna.

Utvecklingen från slutet av 1990-talet till i dag[redigera | redigera wikitext]

1997 började Vägverket försöken med trefältsvägar med mitträcke, ett billigt sätt att bygga om motortrafiklederna till trafiksäkrare vägar utan att försvåra för omkörningar. De inledande försöken, bl.a. på E4 mellan Gävle och Axmartavlan, visade sig vara lyckade och under i början av 2000-talet byggdes mängder av vägar om till trefältsvägar samtidigt som motorvägen åter kom att reserveras för sträckor där den motiverades av trafikmängden. Arbetet med att bygga ut E6 genom Sverige till motorväg liksom E4 mellan Helsingborg och Gävle fortskred. På E4 återstod i söder till slut egentligen bara att länka ihop den största delen av E4 med de skånska motorvägarna. De skånska motorvägarna fortsatte på E4 från Helsingborg till Eket, men därefter blev det en normal landsväg från Eket till Strömsnäsbruk där den resterande längre motorvägen genom Sverige fortsatte. En första etapp i detta var byggandet av motorväg från Eket förbi Örkelljunga och förbi Skånes Fagerhult till Småland och en bit strax söder om Markaryd. Denna sträcka öppnades i oktober 2004. Byggandet av den sista biten förbi Markaryd till Strömsnäsbruk blev klar i juni 2006. Därmed blev det i praktiken motorväg hela vägen upp till Stockholm och Uppsala från Öresundsbron. Dock återstår fortfarande en sträcka längs E4 i Småland som inte är motorväg. Detta är det 32 km långa avsnittet förbi Ljungby. Denna sträcka är motortrafikled, 2+1-väg. Eftersom denna sträcka, till skillnad från de tidigare sträckor som sent blivit utbyggda till motorväg, näst intill redan har motorvägsstandard har denna sträcka varit mindre prioriterad att byggas ut och kommer förmodligen inte heller att bli det de närmaste åren. På sikt lär den förmodligen bli det eftersom planen är att det ska vara sammanbindande motorväg hela vägen från Skåne till Stockholm. E4 Uppsala-Mehedeby började byggas 2002 och öppnades mellan Uppsala och Björklinge 2006 och resten 2007. Därmed blev det motorväg ända upp till Gävle.

Utbyggnaden av motorvägsnätet i Sverige har inte tagit slut. E6 är på väg att få motorvägsstandard hela vägen från Trelleborg till Svinesund, E18 ska byggas ut till motorväg öster om Karlstad och väster om Örebro samt kring Mälardalen, även kusten i norra delen av Sverige håller på att få motorvägar av den smalare typen (18,5 meter) förbi städer. Ett exempel är E4 i Sundsvall som blir färdig år 2014-15. Även flera befintliga motorvägar står i begrepp att byggas om. Främsta anledningen därtill är att man vill förse dem med en fil till, inte minst när det gäller E4 i Stockholmsområdet med Förbifart Stockholm och E6 i Göteborg.

Skåne[redigera | redigera wikitext]

E6/E20 utanför Landskrona

I västra Skåne (före detta Malmöhus län) blev motorvägarna ganska välutbyggda och hade en struktur som påminde om den som fanns i till exempel Tyskland vilket gjorde att man skiljde sig från övriga Sverige. De var sammanhängande med ett enda undantag, en kort motorvägssträcka utanför Kristianstad (som förr låg i Kristianstads län). Under 1960-talet byggdes E6 ut till motorväg så att man 1970 hade en sammanhängande motorväg från Malmö till Ängelholm. Tack vare Inre Ringvägen var de också ihopbundna med varandra i Malmö, förutom genom vissa av trafikplatserna där motorvägen upphörde. De hade dessutom internationell anslutning dels i Helsingborg, inte genom motorväg utan via färjorna till Helsingör, dels genom Inre Ringvägen som anslöt via en förortsgata till färjorna till Dragör. 1978 invigdes Trafikplats Kropp där E6 och E4 sammanstrålade norr om Helsingborg och E4 förlängdes som motorväg från Helsingborg till Hyllinge. Trafikplatsen var vid invigningen Sveriges största trafikplats där trafiken från två motorvägar från sammanlagt fyra håll sammanstrålade i en jättelik treplanskorsning för att trafiken skulle flyta fritt. Dåvarande E22, riksväg 15, förlängdes inte utan slutade som motorväg i en jättelik rondell i Lunds norra utkant varpå resten av vägen till Kristianstad var landsväg.

Under 1990-talet påbörjades en stor omstrukturering av det skånska motorvägsnätet. Byggandet av Öresundsbron påbörjades och den fick både en motorväg och en järnväg. Samtidigt tillkom Yttre Ringvägen som sammanbinder Öresundsbron med de övriga motorvägarna. Då upphörde också färjetrafiken till Dragör från Limhamn och E20 som hade anslutit till färjeläget riktades om till Öresundsbron. Yttre Ringvägen ersatte också Inre Ringvägen som förbindelselänk mellan de skånska motorvägarna. En skillnad mellan Yttre- och Inre ringvägen var att den yttre också hade motorvägsstandard genom alla trafikplatser där flera motorvägar möts, till skillnad från den inre. Detta innebar att det fram till Yttre Ringvägens invigning inte gick att passera Malmö utan att lämna motorvägen. Skulle man exempelvis följa E6 förbi Malmö fick man lämna motorvägen två gånger, dels då man svängde in på Inre Ringvägen och dels när man lämnade den. Öresundsbron sammanlänkade också de skånska motorvägarna med motorvägar i stora delar av övriga Europa, via Danmark, där man under 1990-talet hade sammanlänkat alla motorvägar så att de blev sammankopplade med motorvägarna i Tyskland, i södra Jylland. Under samma tid började man bygga ut E4 i nordvästra Skåne till motorväg, ett arbete som stod klart 2004. Även ett par avsnitt av E22 blev utbyggda till motorvägar, kring Kristianstad och sträckan närmast Blekinge samt norr om Lund till Rolsberga. För närvarande står E22 genom Skåne i begrepp att byggas ut till motorväg och E65 där Sturup ska förses med en trafikplats för att få bort en trafikfarlig vänstersväng.

Utbyggnadsetapper och invigningsår[redigera | redigera wikitext]

1950-talet[redigera | redigera wikitext]

  • E22 Kronetorp - Lund södra (före detta E66, Rv 15 och Rv 4), 8 september 1953 (motorvägsklassades den 1 december 1957)
  • E22 Lund södra - Lund norra (före detta E66, Rv 15 och Rv 4), 1954 (motorvägsklassades den 1 december 1957)
  • E18 Ullna - Rosenkälla (före detta E3, Rv 76, och Lv 275), 1 december 1957 (tvåfilig motorväg; omklassad till motortrafikled den 3 september 1967, ombyggd till motorväg 1978)
  • E6 Dåvarande kommungränsen Göteborg/Kungälv (Rönning) - Kungälv (Jordfallsvägen) Kungälvsleden (före detta Rv 2), 21 december 1959

1960-talet[redigera | redigera wikitext]

  • 273 Märsta - Arlanda Arlandaleden (6 km), oktober 1963 (Tvåfilig motorväg; omklassad till motortrafikled den 3 september 1967; ombyggd till motorväg sedan september 1990)
  • E20 Kåhög - Floda (Skallsjö k:a) Alingsåsleden (före detta E3), 20 december 1963
  • E4 Södertälje (Moraberg, före detta Jakobsdal) - Slagsta, Södertäljevägen, 1964
  • E4 Mjölby västra (Haga) - Mjölby östra, 1964 (Omklassad till motortrafikled 1969; ombyggd till motorväg 4 augusti 1998)
  • E6 Pråmhuset (Länsgränsen Kristianstad/Halland) - Fyllinge, 4 juni 1964 (Tvåfilig motorväg; omklassad till motortrafikled den 3 september 1967; ombyggd till motorväg 24 maj 1994)
  • E4 Björnsnäs - Länsgränsen Östergötland/Sörmland, Nyköpingsvägen, 1965
  • 53 Oxelösund (Femörevägen) - Nyköping (Arnö) (före detta Lv 217), 1965
  • E4.19 Moraberg (före detta Jakobsdal) - Ekensberg Stockholmsvägen, 1966
  • E4 Moraberg (före detta Jakobsdal) - Kolpenäs Nyköpingsvägen, 1966 (Motorvägsbron invigdes 22 juni 1965)
  • E18 Köping (Strö) - Västjädra (23,5 km), oktober 1965 (Tvåfilig motorväg; omklassad till motortrafikled den 3 september 1967)
  • E6 Fyllinge - Fastarp, 3 september 1967 (Motortrafikled; ombyggd till motorväg 24 maj 1994)
  • E4 Hyltena - A6/Artillerigatan, 3 september 1967
  • Ljungarum - Cirkulationsplats Strömsholm, 3 september 1967
  • E4 A6/Artillerigatan - Huskvarna Södra Vätterleden 3 september 1967 (en körbana invigdes 13 dec 1960)
  • E18 Mariebergsmotet (Kristinehamn) - Övre Kvarnmotet (Kristinehamn) (motortrafikled), 3 september 1967
  • E20 Marieberg - Adolfsberg (före detta E3), 3 september 1967 (Motortrafikled; ersatt av ny motorväg den 14 oktober 1981)
  • E20.06 Bista - Örebro (Södra Bangatan) Södra infartsleden 3 september 1967 (sedan 31 oktober 2000 är större delen av infartsleden ej längre klassad som motorväg)
  • 50 Borlänge - Ornäs (före detta Rv 60) 3 september 1967 (Sedan mitten av 1990-talet ej längre klassad som motorväg)
  • E22 Stensnäs - Trensum (13 km) 1964 (Tvåfilig motorväg; omklassad till motortrafikled den 3 september 1967)
  • E4.08 Tjura (E22) - Gustav Adolfs Plan (före detta E22, E66 och Rv 15), 1969 (sedan 7 augusti 2006 ej längre klassad som motorväg )
  • E22 Åselstadsvägen - Tjura (Norrköping) (före detta E66 och Rv 15), 1969 (sedan 7 augusti 2006 ej längre klassad som motorväg)
  • E4 Hyllinge - Åstorp södra, 1969-70 (ombyggd till motorväg sedan 24 juni 1993)

1970-talet[redigera | redigera wikitext]

  • E4 Stöcksjö - Umeå (Teg), 1971 (sedan den 5 september 2001 ej längre klassad som motorväg)
  • Fisksätra - Tippen (före detta Lv 228) Saltsjöbadsleden, 30 augusti 1971 (motortrafikled; sedan slutet av 1990-talet ej längre klassad som motortrafikled)
  • 28 Karlskrona/Trossö (tpl Blåport) - Oscarsvärn Österleden, 1972
  • E4 Sväm - Ödeshög, 23 november 1972 (motortrafikled, ombyggd till motorväg sedan 1996)
  • 73 Åbyvägen - Årsta (226) Årstalänken, 1972 (Sträckningen ersattes genom tillkomsten av Södra Länken den 24 oktober 2004
  • E65.01 Hindby (Malmö) - Fredriksberg, 1973
  • E65 Oxie - Svedala östra (Perstorp) (motortrafikled) (före detta E14), 1973 (Sedan den 17 november 1994 ombyggd till motorväg)
  • 44 Bräcke - Uddevalla (Fjällvägen) (före detta E6), 20 juni 1973
  • E20 Örebro (800m Ö Faluvägen) - Ulriksberg (motortrafikled) (före detta E3), 23 oktober 1973 (Sedan den 31 oktober 2000 ombyggd till motorväg)
  • 158 Hagbäckebro - Hovåsmotet (9 km) (motortrafikled), 1973/76
  • E20 Nykvarn (Turinge) - Saltskog västra (Södertälje) (före detta E3), 1974
  • E20.09 Vasa tpl - Genetaleden Strängnäsvägen, 1974
  • E4 Timrå (900m N Vivsta) – Sörberge (motortrafikled), 1974/77
  • E4 Sillabjär - Tranarp, (motortrafikled) 1975 (Ombyggd till motorväg sedan 1994 och 1996)
  • E4.21 Linköping östra (Staby) - Mörtlösarondellen Östra motorvägsinfarten, 1975
  • 229 Bollmora - Vägskäl 229/Bollmoravägen Tyresövägen 1975
  • 1379 Väla (trafikplats) - Väla centrum (före detta E4), 1975 (Sedan den 20 november 2006 ej längre klassad som motorväg)
  • E18 Bålsta norra - Bålsta södra (motortrafikled) 1976 (Ombyggd till motorväg sedan 1989)
  • E4 1000m S Mehedeby - Mehedeby (motortrafikled), oktober 1977 (sedan 17 oktober 2007 ersatt av ny motorväg)
  • E4 Mehedeby - Gävle södra (motortrafikled), oktober 1977 (sedan den 3 november 1995 ombygg till motorväg)
  • Gävle södra - Andersberg (fd E4) Spängersleden (motortrafikled) oktober 1977 (sedan den 3 november 1995 ej längre klassad som motortrafikled)
  • E4.23 Väla - Kropp (före detta E4), 6 november 1978
  • E4 Kropp - Hyllinge, 6 november 1978
  • E6 Frillesås - Fjärås (motortrafikled), juni 1979 (Sedan 1981 utbyggd till motorväg)
  • 40 Ryamotet - Grönkullen Boråsleden (motortrafikled), september 1979 (Sedan 1997 ombyggd till motorväg)

1980-talet[redigera | redigera wikitext]

  • Lindeborgs trafikplats - Hyllie trafikplats (före detta E20 och E66) Inre Ringvägen (motortrafikled), 1980/85
  • 23 Bredvik - Norremark Norrleden (motortrafikled), 1980
  • E4 Funtabo (Högåsen) - Väshult (motortrafikled, ombyggd till motorväg sedan 1995), oktober 1980
  • E6 Mölndal - Liseberg Kungsbackaleden, oktober 1980
  • E18 Enköping (Cpl Enögla) - 1000m N Enögla (1 km) (motortrafikled), oktober 1980
  • E18 1000m N Enögla (Enköping) - Annelund (Enköping), oktober 1980
  • 2026 Skogsbo (Rv 44, E45) - Korseberg (2,3 km) (motortrafikled), 23 juni 1981
  • 595 Vägskäl 595/833 - Svedala västra (motortrafikled), 9 september 1981
  • 1122 Ljungsbro (Rv 34) - Blåsvädret (motortrafikled), 1981/85
  • 40 Hulta - 700m Ö Brämhult Öst-Västleden, 1984/87
  • E18 Hälla - Sagån (12,5 km) (motortrafikled), november 1982
  • E22 Lund norra - Gårdstånga, (motortrafikled, ombygg till motorväg sedan 1993) (före detta E66), 1984
  • E4 Ljungby norra - Hallsjö (motortrafikled), 1985
  • E4.03 Albacken - Mjölby östra Linköpingsvägen (motortrafikled), 1985
  • 222 Insjön - Mölnvik Värmdöleden (motortrafikled), 1985
  • E4 A6 trafikplats (Ny sträckning), 25 november 1987
  • E4 Norsholm - E4/väg 1149, 14 oktober 1988
  • E18 Annelund - Bålsta norra (motortrafikled, ombyggd till motorväg sedan 1992), 1989

1990-talet[redigera | redigera wikitext]

  • E4 Hallsjö - Toftanäs (Länsgränsen Sörmland/Östergötland) (motortrafikled), 29 augusti 1990
  • E4 Länsgränsen E - Gammelsta Nyköpingsvägen, 16 september 1994
  • E20 Olskroksmotet - Munkebäcksmotet Alingsåsleden, 1 juli 1995
  • E18 3100m N Marieborg (Arboga) - 1200m Ö Strö (Köping) (11 km), 17 augusti 1995
  • E20 3100m N Marieborg (Arboga) - Marieborg (3,5 km) (före detta E18), 17 augusti 1995
  • 265 Häggvik (E4) - Cirk.-plats Edsberg (1,3 km) Häggviksleden, 15 september 1998
  • E4 Söderhamn södra - Enånger (27 km) (Fyrfältsväg, omklassad till motorväg 2003), 19 oktober 1999

2000-talet[redigera | redigera wikitext]

  • 11 Flansbjer trafikplats - 1100m Ö Sunnanå, 17 juni 2000
  • E6 Gläborg - Rabbalshede (20,7 km) (Fyrfältsväg, omklassad till motorväg 2002), 11 november 2000
  • E4 Floda (Skallsjö kyrka) - Nääs (3,5 km), 18 juni 2003
  • E4 Birsta syd trafikplats 1 november 2005
  • 40 Dalsjöforsmotet - Dållebo (12 km), 24 november 2007
  • E18 Skattkärrsmotet - Skattkärr (1 km) (motortrafikled), 23 september 2008
  • 265 Täby Kyrkby - Arningevägen (7 km) Norrortsleden (motortrafikled), 4 oktober 2008

2010-talet[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Maj-Britt Brenner (1987). Skånska Cementgjuteriet Skanska 1937-1987. Danderyd: Skanska. sid. 94. ISBN 91-7810-921-3 
  2. ^ Motorvägen Malmö - Lund 40 år : 1953 - 1993, Vägverket 1993
  3. ^ Maj-Britt Brenner (1987). Skånska Cementgjuteriet Skanska 1937-1987. Danderyd: Skanska. sid. 97. ISBN 91-7810-921-3 
  4. ^ Enligt Ölmstads Hembygdsförening

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]