Mountainbike

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Freeride på en hardtail freeride-terrängcykel

En mountainbike eller terrängcykel är en typ av cykel framför allt avsedd att köras i terräng, där cyklarnas utformning även givit namn åt de olika motions- eller tävlingsdiscipliner som förekommer. Förkortas MTB.

Utmärkande drag är många växlar – oftast 21, 24, 27 eller 30 – och grova däck.

Man kan dela in cyklarna i fyra huvudgrupper men varianter och kombinationer är vanliga:

  • Helstela - odämpade cyklar.
  • Hardtail - cyklar med stel bakdel och enbart stötdämpad framgaffel.
  • Heldämpade - cyklar med stötdämpad såväl framgaffel som baksving.
  • Softtail - böjet i baksvingen, som är stelt infäst i stället för med pivot-punkter, kan tillgodogöras genom inbyggd lätt fjädring/dämpning i den bakre ramen.

Terrängcykeln blev populär på 1990-talet, både som träningsredskap och som transportmedel. Terrängcykeln introducerades som olympisk gren i OS i Atlanta, 1996.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Att utvecklingen av terrängcykeln började på USA:s västkust står relativt klart. Den vanligaste och kanske mest trovärdiga berättelsen handlar om ett gäng cykeldårar som började tävla mot varandra nedför Mount Tamalpais (Mt Tam) i Marin County norr om San Francisco i Kalifornien. Den lilla grusvägen hade en sträcka på tre kilometer med en fallhöjd på 400 meter. Detta har kommit att kallas "terrängcykelns födelse".

Man cyklade på gamla avdankade Schwinn Excelsior, typ "gubbcykel" (På amerikanska – Klunker). Ramen var relativt stabil, ballongdäcken tog upp lite av stötarna och det var förhållandevis lätt att hänga på de komponenter man tyckte sig behöva. Växlarna tog man från landsvägsracers. Annat tog man från BMX-cyklar. Modifierade Schwinn Excelsiors har kommit att bli symbolen för de tidiga offroadcyklarna.

Gubbcykeln från Schwinn byggdes om för ett huvudändamål, att snabbt ta sig ned för Mt Tam. I andra hand såg man till att få låg utväxling och många växlar för att också kunna ta sig uppför berget. Ramarna förstärktes och man satte på kraftigare bromsar, till en början trumbromsar både fram och bak.

1976 är vanligtvis vedertaget som året då terrängcykeln kom till. Men värt att notera för kalenderbitaren och historiepetimetern är att redan 1953 föddes tanken på en cykel för brutalare bruk än för landsväg. Collegestudenten John Finley Scott ville upptäcka övergivna skogsvägar i Kalifornien på två hjul och byggde sig en farkost som skulle kunna ta sig fram där. Han byggde den absoluta första offroadcykeln. Cykelmodellen fick dock ingen uppmärksamhet och idén lades i träda till mitten av 1970-talet.

Vid den första tävlingen nedför Mt Tam saknades både Joe Breeze och Gary Fisher. Dessa båda kom att få epitetet "banbrytarna" och "grundarna". Men tävlingen återkom vecka efter vecka och då var ofta Joe och Gary med. Det sägs att Joe vann de flesta tävlingarna medan Gary anses ha den snabbaste tiden någonsin. De flesta åkarna hade gamla slitna gubbcyklar. Enväxlade med ballongdäck. Tvåhjulingarna vägde närmare 25 kilo men nu hade intresset fötts och jakten på förbättringar var igång.

Joe Breeze visste vad han ville och hade dessutom kunskapen att bygga en cykel för att hävda sig i tävlingen nedför berget. Schwinnar var inte längre tillräckligt bra. Joe ville ha ut mer av sin cykel. Charles Kelly, en av de galna cyklisterna i Marin County, lämnade 750 dollar med instruktionen "bygg en ändamålsenlig cykel åt mig". Den kom att bli nummer två. Joe hade redan byggt sig en egen som kom att kallas nr ett. Båda cyklarna står numera på museum...

I samma veva som den första "Breezern" tillverkades började det bli svårt att få tag i gamla Schwinn Excelsior. Trion Gary Fisher, Charles Kelly och rambyggaren Tom Ritchey slog sina kloka skallar ihop och byggde cyklar. 1980 byggde de ungefär 160 stycken. En av dem såldes till Mike Sinyard som tog med sig modellen till Japan och kopierade konceptet. Kopian hette Specialized Stumpjumper och kom ut på marknaden 1982. Cykeln var i stort sett i klass med föregångaren men priset var en tredjedel. Succén var ett faktum och resten är som man brukar säga, historia.

Sammanfattningsvis kan man säga att Joe Breeze byggde den första terrängcykeln, Charles Kelly köpte den andra, Gary Fisher och Tom Richey utvecklade konceptet och Mike slog mynt av det (alt. Mike gjorde cykeln tillgänglig för gemene man).

Cykeldesign och tävlingsformer[redigera | redigera wikitext]

Det finns ett antal olika typer av tävlingsdiscipliner, definierade av terräng och användningssätt, och därmed cyklar som är speciellt framtagna att passa för dessa. Alla cyklar faller inom någon av huvudgrupperna ovan samtidigt som alla fyra kategorier finns representerade bland nedan beskrivna specialdesign:

Cross country
  • Cross Country (XC eller XCO)-terrängcyklar har i allmänhet bara ett mindre mått av fjädring (runt 80-100 mm) fram och/eller bak och är ganska lätta, från 9 till 14 kg. Man spar vikt genom val av material, ramkonstruktion, gafflar och lättare komponenter, till exempel luftdämpare. Ibland hittar man modeller med stel framgaffel helt utan fjädring; en vekare cykel ställer större krav på förarens skicklighet.
XC är kanske den vanligaste typen av terrängcykel, som i sin mest extrema tävlingsform kan vara enbart uppför, vilket kräver låg vikt. Typisk cross country-terräng anses ha minst lika många uppförs- som utförslöpor, men innehåller inga stunt-moment.
  • Enduro (eller "All-Mountain")-cyklar är oftast tyngre än XC-maskiner, typisk vikt mellan 14 och 16 kg. Dessa cyklar har större fjädringsomfång, ofta så mycket som justerbar till 150 mm både fram och baksving. Enduro-cyklarna formges att klara såväl upp- som utförskörning genom att integrera XC cyklarnas klättringsförmåga med fjädringsteknik från freeride-maskiner.
  • Freeride terrängcyklar liknar kraftigare Endurocyklar, med vikt efter behov (15 - 30 kg) och med bättre fjädringsegenskaper för att klara stunts och höga drops. Freeride är cykling som inte har något mål, man kan utöva freeride var man vill. Man cyklar helt fritt och det handlar mer om "känsla" än något annat. Man är hela tiden på jakt efter "känslan", när man ger sig ut och kör.
  • Downhillcyklar är vanligen relativt tunga och kraftiga, ofta kring 16 kg och har typiskt uppåt 200 mm fjädringsomfång. Downhill är helt enkelt utförsåkning på cykel, och utövarna finner man nästan uteslutande i skidterräng med liftsystem. Några kända områden i Sverige och i världen är Järvsö Bergscykel Park, Åre Bike Park och Whistler Bike Park. Det är inom denna tävlingsform som den mesta nya tekniken kring terrängcykel tas fram och många cykeltillverkare sponsrar ett antal skickliga åkare. Hög fart, hopp och risk för fall kräver också omfattande och tillförlitlig personlig skyddsutrustning.
  • Trialsmaskiner tas fram speciellt för cykeltrial, är mycket lätta (7 – 12 kg) och saknar ofta all dämpning. Moderna maskiner saknar till och med sadel, eftersom den är i vägen för åkaren som hela tiden kör stående.
  • Dirt Jumping, Urban och Street-terrängcyklar är en mellanform till trial-maskin, BMX och freeride-cykel. Dessa cyklar används främst i hopp och till att köra på stan, hoppa ner för trappor, snurra utför saker. I Dirten på hoppen används cyklarna till de mest extrema stunts, där cyklisterna gör volter, 360, 720, liknande vid snowboard eller skidåkning. Åka på bakhjul osv... De är typiskt mycket kraftiga maskiner med 75 till 110 mm framfjädring, stel bakdel och i många fall endast 1 växel, då detta är ett mycket "felfriare" sätt än med växlar. Så man ej behöver oroa sig för kedjehopp eller att mecka, dessutom är priset lägre.
Filmexempel – http://vimeo.com/946769
  • Single-speed sägs vara lika mycket en livsstil som ett sätt att ägna sig åt terrängcykel. En singlespeed är en terrängcykel med enbart ett set utväxling. Utväxlingen beror helt på terrängen och den individuella åkarens styrka och skicklighet. Cykelns hjulstorlek spelar givetvis också in. Maskinerna är ofta helt stela konstruktioner med stålram. Åksättet kräver en hel del av sin utövare och genomförs ofta i lätt till medelsvår cross country-terräng.
  • Mountain Cross eller "4X racing" är ett ganska nytt åksätt utför, där fyra åkare samtidigt på en preparerad BMX-lik bana tävlar om att komma först ned.
  • North Shore är en stuntform med ursprung från den besvärliga terrängen i Vancouver, på Kanadas västra kust, där man cyklar på smala träbanor som dels kan vara uppsatta i träd och även på mark. Träbanorna anlades till en början för att skydda jorden, då erosionen är stor i området, allt eftersom utvecklades banorna för att ge cyklisterna utmaningar.
Ingångarna till banorna var oftast dolda för att slippa "sabotage" från markägare.

Skydd[redigera | redigera wikitext]

Fullface är en terrängcykelhjälm som ser ut som en motocrosshjälm. Den är en slags integralhjälm som skyddar både ansiktet och hjässan. Fullfacehjälmen väger ungefär 1 kg, vilket är tyngre än en klassisk terrängcykelhjälm.

Några företag som tillverkar fullfacehjälmar är Troy Lee Designs, 661 och Giro.

Kända terrängcyklister[redigera | redigera wikitext]

SM-guld i Cross Country[redigera | redigera wikitext]

Herrseniorer

  • 1993 – Bernt Johansson, Karlstads CA
  • 1994 – Roger Persson, MTB-91 Falkenberg
  • 1995 – Roger Persson, MTB-91 Falkenberg
  • 1996 – Roger Persson, MTB-91 Falkenberg
  • 1997 – Dan Kullgren, Skoghalls CK-Hammarö
  • 1998 – Dan Kullgren, Skoghalls CK-Hammarö
  • 1999 – Philip Tavell, Team CyclePro CK, Stockholm
  • 2000 – Henrik Spar, CK Ceres, Katrineholm
  • 2001 – Dan Kullgren, CK Filip, Filipstad
  • 2002 – Magnus Palmberg, Sandvikens CK
  • 2003 – Magnus Palmberg, Sandvikens CK
  • 2004 – Fredrik Kessiakoff, Spårvägen CF
  • 2005 – Fredrik Modin, CSK Ludvika
  • 2006 – Fredrik Kessiakoff, Spårvägen CF
  • 2007 – Fredrik Kessiakoff, Götene CK
  • 2008 – Fredrik Kessiakoff, Götene CK
  • 2009 – Magnus Palmberg, OK Hammaren
  • 2010 – Magnus Darvell, Team Kalas
  • 2011 – Emil Lindgren, Alingsås SC
  • 2012 – Emil Lindgren, Alingsås SC
  • 2013 – Matthias Wengelin, CK Natén Säter
  • 2014 – Emil Lindgren, CK Natén Säter

Lagtävling, herrseniorer

  • 1993 – Team Sportia CK Karlskoga (Henrik Öhrn, Lennart Persson, Kjell Nilsson)
  • 1994 – Team Sportia CK Karlskoga (Kjell Nilsson, Henrik Öhrn, Lennart Persson)
  • 1995 – Karlstads CA (Jan Olm, Anders Westberg, Erik Birgersson)
  • 1996 – CK Ceres, Katrineholm (Erik Jungåker, Martin Lundberg, Esa Rosendahl)3
  • 1997 – Härnösands CK (Stefan Nilsson, Jonathan Bjömler, Dan Holmgren)
  • 1998 – Upsala CK (Kim Eriksson, Fredrik Ericsson, Jimmy Bjöörn)
  • 1999 – Sandvikens CK (Anders Wickholm, Jonas Palmberg, Erik Wickholm)
  • 2000 – Sandvikens CK (Magnus Palmberg, Jonas Palmberg, Carl-David Hagerbonn)
  • 2001 – Kvänums IF (Philip Tavell, Richard Karlsson, Jonathan Björnler)

Damseniorer

  • 1993 – Annika Johansson, CK Stefaniterna, Stockholm
  • 1994 – Lina Bergström, Bergscykelsällskapet Yeti, Stockholm
  • 1995 – Annica Jonsson, Västerås CK
  • 1996 – Annica Jonsson, Västerås CK
  • 1997 – Annica Jonsson, Västerås CK
  • 1998 – Annica Jonsson, Västerås CK
  • 1999 – Annica Jonsson, Team CyclePro CK, Stockholm
  • 2000 – Annica Jonsson, Team Mälarenergi CK, Västerås
  • 2001 – Anna Enocsson, Motala AIF- CK
  • 2002 – Anna Enocsson, Motala AIF-CK
  • 2003 – Maria Östergren, Södertälje CK
  • 2004 – Anna Enochsson, Motala AIF CK
  • 2005 – Maria Östergren, CK Uni
  • 2006 – Maria Östergren, CK Uni
  • 2007 – Alexandra Engen, Jönköpings CK
  • 2008 – Alexandra Engen, Jönköpings CK
  • 2009 – Alexandra Engen, Jönköpings CK
  • 2010 – Alexandra Engen, Jönköpings CK
  • 2011 – Alexandra Engen, Jönköpings CK
  • 2012 – Alexandra Engen, Jönköpings CK
  • 2013 – Jenny Rissveds, Falu CK
  • 2014 – Jenny Rissveds, Falu CK

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]