Muawiya I

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Muawiya I, egentligen Mu'āwiya ibn abī Sufyān (arabiska: معاوية بن أبي سفيان‎), född 602, död 6 maj 680, var kalif av islam 661-680. Han tillhörde den umayyadiska grenen av samma stam (Quraysh) som profeten Muhammed, och var son till Abu Sufyan ibn Harb. Han var ståthållare i Syrien under Alis kalifat och erkände inte denne som kalif. Efter mordet på Ali utropade Mu'āwiya sig till kalif i Damaskus och grundade därmed umayyadernas dynasti. Hans kalifat accepterades i sin tur inte av Alis anhängare, de så kallade shi'at Alī, "Alis parti", som i stället stödde Alis söner Hasan och Husayn.

Muawiya slog i början av sin regering ned charidjiternas och alidernas uppror, utvidgade sitt rike till Indus i öster, och planerade en erövring av Konstantinopel. Han gjorde Damaskuskalifatet ärfligt inom sin familj.[1]


Efter Mu'āwiyas död gjorde Husayn uppror.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 14. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 978