Muddy Waters
| Muddy Waters | |
| Fil:Muddy Waters (blues musician)-cropped.jpg | |
| Födelsenamn | McKinley Morganfield |
|---|---|
| Född | 4 april 1913 Issaquena County, Mississippi, USA |
| Död | 30 april 1983 (70 år) Westmont, Illinois, USA |
| Bakgrund |  |
| Genrer | Blues, countryblues, deltablues, R&B, rock |
| Roll | Musiker, sångare |
| Instrument | Gitarr, sång, munspel |
| År som aktiv | 1941-1982 |
| Skivbolag | Aristocrat Records, Chess Records, Testament Records |
Utmärkelser
| |
Muddy Waters, eg. McKinley Morganfield, född 4 april 1913 i Jug's Corner, Issaquena County, Mississippi, död 30 april 1983 i Westmont, DuPage County, Illinois, var en legendarisk amerikansk citybluesartist.
Waters var förutom gitarrist och sångare även arrangör. Han har betytt mycket för bland annat den elektriska bluesen och betraktas ofta som Chicagobluesens fader. Waters har varit en stark influens för många senare artister, bland andra The Rolling Stones som tagit sitt namn efter hans låt Rollin' Stone (1950), AC/DC och hela den brittiska beat-explosionen på 1960-talet. Han rankades som nummer 17 i musiktidningen Rolling Stones lista över alla tiders hundra största artister.[2]
Biografi
Hans tidiga liv
Muddy Waters påstod själv under de senare åren av sitt liv att han föddes 1915 i Rolling Fork, Mississippi, men han föddes egentligen 1913 i Issaquena County, Mississippi.[3]. Det finns dokument som visar att han under 1930 och -40 talen angav 1913 som sitt födelseår både i sin äktenskapslicens och i sin ansökan om medlemskap i musikerförbundet. En intervju med Chicago Defender 1955 verkar vara första gången han angav 1915 som födelseår, vilket han sedermera höll fast vid. I det amerikanska socialförsäkringssystemets lista över avlidna anges hans födelsedatum som 5 april 1915.
Hans mor dog 1918, varefter hans mormor Della Grant tog hand om honom. Smeknamnet Muddy fick han tidigt på grund av sin förkärlek för att leka i leran. Senare la han till Water, och slutligen Waters som artistnamn.[4] Waters inledde sin musikaliska bana på munspel men då han fyllt sjutton uppträdde han på lokala fester med gitarrmusik av framförallt Son House och Robert Johnson, två på den tiden mycket populära bluesartister i amerikanska södern.
Tidig karriär
1940 flyttade Waters till Chicago där han spelade med bland andra Silas Green. Han stannade något år innan han återvände till Stovall, Mississippi och öppnade en "juke joint", en informell klubb med bar, spel, musik och dans där han också själv uppträdde. Sommaren 1941 åkte Alan Lomax runt och spelade in bluesartister på uppdrag av amerikanska kongressbiblioteket. I Stovall träffade han Waters som i en intervju med Rolling Stone minns händelsen: "Han kom med sina prylar och spelade in mig i mitt eget hus, och när han spelade upp det lät det lika bra som vilken skiva som helst. Du kan inte fatta hur jag kände mig den dagen när jag hörde den där rösten och det var min egen röst. Senare skickade han mig två kopior av skivan och en check på tjugo dollar och jag bar över skivan till hörnet och stoppade den i jukeboxen och spelade den och sa 'Jag kan göra det, jag kan göra det'". Året efter återvände Lomax och spelade in fler låtar med Waters. Båda dessa sessioner släpptes sedermera som skivor under titeln Down On Stovall's Plantation på bolaget Testament.
1943 återvände Waters till Chicago i hopp om att bli heltidsmusiker. Under en kort tid bodde han hos en släkting, arbetade på dagarna och uppträdde på kvällarna. Hans genombrott kom då en av de då ledande bluesartisterna i Cicago, Big Bill Broonzy, lät Waters spela förband på hans klubbspelningar. 1945 fick han sin första elgitarr av sin morbror vilket gjorde att han lättare kunde höras över oväsendet på de stökiga klubbar där han spelade. Samma år spelade han in några låtar åt Mayo Williams på Columbia men de inspelningarna gavs inte ut. Lite senare under 1945 började han spela in för det då nystartade Aristocrat, ett nytt skivbolag drivet av bröderna Leonard och Phil Chess. 1947 spelade han gitarr med Sunnyland Slim på piano på inspelningarna av "Gypsy Woman" och "Little Anna Mae". Även dessa två hamnade på hyllan, men 1948 slog "I Can't Be Satisfied" och "I Feel Like Going Home" varefter han blev ett eget namn på klubbscenen i Chicago. Strax efter bytte Aristoktar namn till Chess och Waters signaturlåt, "Rollin' Stone", blev en stor hit.
Muddy Waters var en av giganterna som visade upp sig på Newport Folk Festival år 1960.
Diskografi
|
|
   |
Källor
- Artikeln är delvis översatt från engelska Wikipedia
- Can't Be Satisfied: The Life and Times of Muddy Waters av Robert Gordon, 2002, 432 pp. ISBN 0-316-32849-9
- Muddy Waters: The Mojo Man av Sandra B. Tooze, 1997, 383 pp. ISBN 1-55022-296-1
- Muddy Waters: Deep Blues av Muddy Waters, 1995, 183 pp. ISBN 0-7935-0955-6
- Muddy Waters: Deep Blues and Good News av Dave Rubin, Muddy Waters ISBN 0-7935-6501-4
- Bossmen: Bill Monroe and Muddy Waters av James R. Rooney, 1991, 163 pp. ISBN 0-306-80427-1
Noter
- ^ Källangivelsen på Wikidata använder egenskaper (properties) som inte känns igen av Modul:Cite
- ^ ”The Immortals: The First Fifty”. Rolling Stone Issue 946. Rolling Stone. http://www.rollingstone.com/news/story/5939214/the_immortals_the_first_fifty.
- ^ Gordon p. 3
- ^ Gordon p. 9
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Muddy Waters.- Officiell webbplats
-cropped.jpg){kind=link}