Mufflonfår
| Mufflonfår Status i världen: Sårbar[1] |
|
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Ordning | Partåiga hovdjur Artiodactyla |
| Underordning | Idisslare Ruminantia |
| Familj | Slidhornsdjur Bovidae |
| Underfamilj | Getdjur Caprinae |
| Släkte | Får Ovis |
| Art | Mufflonfår O. orientalis |
| Vetenskapligt namn | |
| § Ovis orientalis | |
| Auktor | Linnaeus, 1758 |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Mufflonfår (Ovis orientalis) är en vild fårart som troligen är tamfårets förfader. Det finns en rad olika underarter. Förutom orientalisk mufflon (Ovis orientalis orientalis) finns bland annat europeisk mufflon (Ovis orientalis musimon), isolerat på Sardinien och Korsika.
Innehåll |
[redigera] Kännetecken
Mufflonfåret har rödbrun päls med ett mörkare streck och en ljusare sadelformad teckning över ryggen och ljus undersida på buken. Baggarna har böjda horn som kan bli upp till 65 centimeter långa. En del tackor kan också ha horn, som i så fall blir betydligt kortare, men de flesta saknar dem. Baggarna är större än tackorna, med en mankhöjd på omkring 90 centimeter, kroppslängd upp till 130 centimeter och vikt på omkring 50 kilogram.[2] [3]Vikten för tackorna är omkring 35 kilogram.
[redigera] Utbredning
Mufflonfåret härstammar från sydvästra Asien och fanns ursprungligen i de områden som idag utgör länderna Armenien, Azerbajdzjan, Indien, Iran, Kazakstan, Oman, Pakistan, Tadzjikistan, Turkiet, Turkmenistan och Uzbekistan. I förhistorisk tid kan utbredningsområdet ha nått så långt västerut som till Balkan.
Habitatet utgörs av buskmark och skogar.[3]
Mufflonfåret har också av människan införts till många andra länder, där det ibland förvildat sig och etablerat vilda stammar, särskilt i Europa.
Detta gäller till exempel de europeiska mufflonfåren på Sardinien och Korsika, vilka man först trodde var en rest av ett större bestånd som var spritt i Europa i förhistorisk tid. Men lämningar av mufflon har inte hittats på det omgivande fastlandet närmare än på Balkan, och inte heller på de båda öarna innan yngre stenålder. Därför anses det numera för troligt, att den europeiska mufflon i själva verket är en tidig variant av tamfår som stenåldersmänniskan förde med sig till öarna, och som härstammar österifrån.
I Sverige är mufflon infört och hålls sedan 1930-talet[2] dels i hägn, lever dels fritt på västkusten och i Sörmland. Det bor cirka 50 - 60 stycken på Dyrön. Djur som infördes på öar sprider sig när de på vintern vandrar över isen.[2] Mufflonfåren omfattas av 40 § jaktförordningen, vilket innebär att en fordonsförare som har kört på och skadat eller dödat ett mufflonfår är skyldig att märka ut platsen och kontakta polisen.
[redigera] Levnadssätt
Mufflonfåret lever i mindre flockar bestående av honor och ungar. Vuxna hanar lever ensamma eller i egna grupper.[3] Individerna är främst aktiva vid skymningen och gryningen men annars är de inte specialiserade på särskilda dagtider. Under parningstiden mellan september och december konkurrerar hanarna om honorna och mäter sin styrka genom att stångas och knuffas. Den starkaste hanen får para sig med flest honor. Honan föder sedan en eller två ungar på våren, oftast i april och tidigast i februari. Ungen får cirka 6 månader di och efter 8 till 9 månader är den könsmogen. Födan består av gräs, kvistar och olika vilda örter. I det vilda är mufflonfårets fiender i ursprungsområdet främst leoparder och schakaler. Livslängden är vanligen 15 till 20 år. [2] [3]
[redigera] Referenser
[redigera] Noter
- ^ Ovis orientalis från IUCN Red List of Threatened Species 2008. Läst 20080106
- ^ [a b c d] Djur i Sveriges natur (1997) s. 273
- ^ [a b c d] Dägg-, grod- och kräldjur (1988) s. 359-360
[redigera] Tryckta källor
- S. Ulfstrand (red.); T. Ebenhard (red.) (1997). Djur i Sveriges natur - Däggdjur. Bertmarks Förlag. ISBN 91-973632-5-1
- Kai Curry-Lindahl (1988). Däggdjur, Groddjur & Kräldjur. Norstedts. ISBN 91-1-864142-3