Muntra fruarna i Windsor

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Faximil av den första sidan av The Merry Wives of Windsor från First Folio, publicerad 1623

Muntra fruarna i Windsor, The Merry Wives of Windsor, är en komedi av William Shakespeare som publicerades 1602, även om den sannolikt skrevs före 1597. Pjäsen är den enda av Shakespeares verk som uteslutande berör medelklassliv under den Elisabetanska eran. Pjäsen har även anpassats för opera.

Ursprung[redigera | redigera wikitext]

Delar av pjäsen kan ha hämtats från Il Pecorone, en samling historier av Ser Giovanni Fiorentino. En av dessa historier finns med i William Painters The Palace of Pleasure[1]

Tid och text[redigera | redigera wikitext]

Tidpunkten för verket är okänd. Den registrerades visserligen som utgiven år 1602, men var förmodligen flera år gammal vid utgivningen. Vissa anspelningar på Strumpebandsorden i texten antyder att pjäsen ursprungligen avsågs att framföras i april 1597, i samband med utnämningen av nya riddare i orden. Om så är fallet spelades förmodligen verket 23 april då drottning Elisabet I deltog i festligheter inför utnämningarna. Detta var inte nödvändigtvis pjäsens premiär, eftersom den även framförts publikt.

Strumpebandsteorin är inte mer än en teori, men den styrks av en historia som först nedtecknats av dramatikern John Dennis år 1702. Denna historia säger att Shakespeare fick beställning på verket av drottning Elisabet som ville se "en förälskad Falstaff". Emellertid är den inte helt trovärdig, eftersom historien nedtecknades så sent som exakt ett hundra år senare, för övrigt samma år som Dennis själv gjorde en bearbetning av verket.

Emellertid är stödet för teorin något omstritt. Om Strumpebandsteorin är korrekt skulle det innebära att Shakespeare skrev pjäsen mellan första och andra delen av Henrik IV. Detta betvivlas av kritiker eftersom det finns alltför många motsägelser mellan Henry-verken och Muntra fruarna i Winsor. Som exempel på dessa motsägelser kan nämnas avsaknaden av referenser till samtida skeenden, till exempel upproret (Henrik IV, del 1) eller den engelska invasionen av Frankrike (Henrik IV, del 2). Det finns också exempel på ofullständiga rollbeskrivningar och lösa trådar i pjäsen, något som stöder teorin att den verkligen skrevs på beställning av drottningen, men att detta skedde först efter pjäsen Henrik V. Bland dessa exempel märks att Page omnämns som både "Thomas" och "George", att Ann Page beskrivs vara klädd i såväl vitt som grönt, att det sker en inledning till att Ann skall presentera älvorna men att detta aldrig sker och att versen är av alltför dålig kvalitet för att vara Shakespeares verk.

Den 18 januari 1602 infördes pjäsen i Stationers' Register hos Stationer's Company. Den första tryckta utgåvan publicerades av Arthur Johnson senare samma år, men var av sämre kvalitet än den utgåva som trycktes av William Jaggard 1619 och framförallt betydligt sämre än den högklassiga utgåvan First Folio år 1623.

Titelsidan meddelar att pjäsen framfördes av Lord Chamberlain's Men, "både inför Hennes Majestät och annorstädes". Det tidigast och säkrast kända framförandet skedde 4 november 1604 i Whitehall Palace. Ett annat framförande ägde rum 15 november 1638 på Cockpit Theatre.

Pjäsen anspelar på en tysk hertig, vanligen tolkad som Friedrich I, hertig av Württemberg, vilken hade besökt England 1592 och som utnämndes till riddare av Strumpebandsorden 1597. Han installerades slutligen i Stuttgart 6 november 1603.

Det finns en antydan till att Falstaff i Muntra fruarna i Windsor ursprungligen kallades Sir John Oldcastle, vilket också var namnet på Falstaff i båda Henrik-pjäserna.

Rollfigurer[redigera | redigera wikitext]

  • Sir John Falstaff
  • Bardolph, Pistol och Nym (Falstaffs kumpaner)
  • Robin, Falstaffs son och page
  • Messrs. Ford & Page, två gentlemän boendes i Windsor
  • William Page, en pojke, son till Page.
  • Sir Hugh Evans, en walesisk prästman
  • Doktor Caius, en fransk läkare
  • Rugby, Caius betjänt
  • Fru Quickly, doktor Caius hushållerska.
  • Shallow, fredsdomare
  • Slender, Shallows kusin
  • Simple, Slenders betjänt
  • Fenton, en ung gentleman
  • Värdshusvärden på The Garter Inn.
  • Fru Ford
  • Herr Ford
  • Fru Page
  • Her Page
  • Anne Page, deras dotter, förälskad i Fenton


Synopsis[redigera | redigera wikitext]

Pjäsen flyttar på ett anakronistikt sätt Sir John Falstaff, en rollfigur som tidigare förekommit i Shakespeares pjäser om den medeltida kungen Henrik IV av England från ca 1400, till samtiden i det elisabetanska England runt år 1600.

Falstaff ankommer Windsor, i stort sett pank. För att fylla på kassan beslutar han sig för att förföra två välbeställda, gifta kvinnor; fru Ford och fru Page. Han börjar med att skriva två identiska kärleksbrev och ber sina kumpaner Pistol och Nym att lämna över breven till adressaterna. De vägrar kategoriskt, något som får Falstaff att avskeda dem. Som hämnd berättar Pistol och Nym om Falstaffs plan för fruarnas äkta män. Page bryr sig inte särskilt mycket om påhittet, men den synnerligen svartsjuke Ford övertalar värdshusvärden på The Garter Inn att presentera Ford för Falstaff som "Kapten Brook" i syfte att försöka få reda på mer om Falstaffs plan.

Samtidigt försöker tre unga män vinna fröken Annes hand, Pages dotter. Fru Page vill att dottern skall gifta sig med doktor Caius, en fransk läkare, medan herr Page vill gifta bort dottern med herr Slender. Anne är emellertid djupt förälskad i herr Fenton, men Page har redan avslagit Fentons framställan om att få gifta sig med Anne eftersom Page anser att Fenton förslösat sitt arv genom ett vidlyftigt leverne. Hugh Evans, en walesisk prästman, försöker med hjälp av doktor Caius hushållerska, Fru Quickly, att få Anne att fatta tycke för Slender. Detta upptäcks dock av doktorn som i vreden utmanar Evans på duell. Värdshusvärden på The Garter Inn förhindrar detta genom att meddela de två kombattanterna olika platser för duellen, något som mycket roar värden, domare Shallow och de andra männen. Evans och Caius sluter fred och beslutar sig för att gemensamt hämnas på värden.

När kvinnorna mottager breven berättar de för varandra vad som inträffat och upptäcker att breven är identiska så när som på namnen. De "muntra fruarna" är absolut inte intresserade av den överviktige och åldrande Falstaff. Emellertid, i syfte att roa sig själva och för att ge Falstaff en näsbränna för dennes skamliga förslag, låtsas de acceptera hans förslag.

Detta slutar i att Falstaff blir utskämd. "Brook" säger att han är förälskad i Fru Ford, men att han inte kan närma sig henne eftersom han inte är henne värdig. Han erbjuder Falstaff pengar för att denne skall förföra henne, så att det blir fritt fram för "Brook". Falstaff tror inte sina öron när han inser vilken lyckoträff detta är och han berättar för "Brook" att han redan stämt träff med fru Ford då hennes man inte är hemma. Falstaff ger sig av för att göra ord till handling och Ford framför i en monolog det rätta i att misstänka sin fru och att Page är en godtrogen idiot.

Johann Heinrich Füssli: "Fallstaff im Wäschekorb", 1792

När Falstaff dyker upp för sitt möte med fru Ford, "upptäcks" han av fru Page, som kommit dit för att varna för att den svartsjuke herr Ford är på väg. Kvinnorna lurar Falstaff att gömma sig i en tvättkorg full med illaluktande smutstvätt, och när Herr Ford återvänder för att ta sin fru på bar gärning skickar kvinnorna iväg korgen och dess innehåll töms i Themsen. Även om detta sårar Falstaffs stolthet visar hans ego en anmärkningsvärd förmåga till återhämtning. Han är övertygad om att fruarna bara spelar svårfångade, varpå han fortsätter på den inslagna vägen för att förföra dem.

Återigen går Falstaff för att träffa fru Ford, men fru Page återkommer och varnar fru Ford för att hennes man återigen är på väg hem. De försöker komma på ett nytt sätt att gömma Falstaff, men av förklarliga skäl vägrar Falstaff att återigen krypa ner i tvättkorgen. De lyckas lura honom att klä ut sig till fru Fords jungfrus tjocka tant, "den feta damen från Brentford". Her Ford, som återigen försöker överraska sin fru i lag med Falstaff, driver med hugg och slag ut den feta "damen" ur huset, en dam som han avskyr och som han förbjudit att visa sig. Falstaff klagar blåslagen sin nöd.

Till slut berättar fruarna för sina män om sitt påhitt. Tillsammans utarbetar de ett sista skämt för att förödmjuka Falstaff inför hela staden. De övertalar Falstaff att klä ut sig till "jägaren Herne" och möta dem vid en gammal ek i Windsorskogen (numer en del av Windsor Great Park). De klär ut ett antal av stadens barn, plus Anne och William Page, till älvor och får dem att nypa och bränna Falstaff som straff. Page kläcker en plan som går ut på att Anne skall klä sig i vitt och säger åt Slender att enlevera henne och snabbt ingå äktenskap. Fru Page och doktor Caius smider liknande planer på sitt håll, men att Anne skall klä sig i grönt. Anne berättar om dessa planer för Fenton som med hjälp av värdshusvärden hittar på en plan för hur Anne skall maskera sig och kunna gifta sig med Fenton.

Fruarna möter upp med Falstaff och nästintill omedelbart attackeras han av "älvorna". Slender, Caius och Fenton enleverar sina presumtiva brudar under detta kaos och de övriga avslöjar så småningom sina rätta jag för Falstaff.

Även om han är generad tar Falstaff skämtet med förvånansvärd fattning, eftersom han inser att det bara är vad han förtjänar. Ford säger att han måste betala tillbaka de 20 pund som "Brook" gav Falstaff och tar Falstaffs hästar som kompensation. Slender dyker plötsligt upp och berättar att han blivit lurad; "flickan" som han skulle gifta sig med var inte Anne utan visade sig vara en ung pojke. Caius återkommer med liknande besked, men konstaterar att han faktiskt lyckades gifta sig med en annan pojke! Fenton och Anne dyker så upp och erkänner att de älskar varandra och att de numer är gifta. Fenton bannar föräldrarna för att de försökt tvinga in Anne i äktenskap med män hon inte hyser några känslor för. Föräldrarna accepterar till slut giftermålet och gratulerar de unga tu. Slutligen lämnar de alla skogen och fru Page bjuder till och med in Falstaff till bröllopsfest.

Framföranden[redigera | redigera wikitext]

Pjäsen var en av de första Shakespeareverken som uppfördes då teatrarna åter öppnades 1660 efter Interregnum-tiden. Samuel Pepys såg King's Company framföra pjäsen 6 december 1660, samt återigen 1661 och 1667. Enligt egen utsago gillade han inte pjäsen vid något av tillfällena. År 1702 spelades John Dennis bearbetning (som även kallats "perversion") under titeln The Comical Gallant, or the Amours of Sir John Falstaff. Uppsättningen blev ingen succé. År 1824 framfördes pjäsen som operaversion i Frederick Reynolds bearbetning med musik av Henry Bishop. År 1851 uppfördes pjäsen återigen, nu med Shakespeares originaltext i en uppsättning av Charles Kean [2]

Under en tid av antipati mot Tyskland under första världskriget ändrades många tyska namn och titlar till förmån för mer engelskklingande begrepp, inklusive kungafamiljen, som fick heta Windsor istället för Sachsen-Coburg-Gotha. Kejsar Vilhelm II kontrade med att han skulle gå och se ett framförande av "De muntra fruarna i Sachsen-Coburg-Gotha".

I Sverige har pjäsen bland annat satts upp på Dramaten (2009) med Börje Ahlstedt i rollen som Falstaff och i regi av John Caird.

Teman[redigera | redigera wikitext]

Viktiga teman i pjäsen är kärlek och äktenskap, svartsjuka och hämnd, klasstillhörighet och rikedom. Verket upplevs oftast som mer modernt jämfört med andra av Shakespeares verk, eftersom pjäsen innehåller ironi, sarkasm, sexuella antydningar och stereotyp syn på samhällstillhörighet och nationaliteter.

Pjäsen fokuserar på den engelska medelklassens fördomar. Underklassen representeras av figurer som Bardolph, Nym och Pistol (Falstaffs kumpaner). Överklassen representeras på motsvarande sätt av Sir John Falstaff och Fenton. Shakespeare använder både latin och dålig engelska för att peka på skillnader i attityd och människor från denna tid. Mycket av humorn i pjäsen bygger på missförstånd mellan rollfigurerna.

Ett viktigt elisabetanskt inslag som präglar verket är idén om hanrejen. Människor under den elisabetanska tiden tyckte att idén om den bedragne mannen var höjden av humor och tycks ha ansett att om en man var gift innebar det per automatik att hans fru bedrog honom. Eftersom en bedragen man sades vara hornprydd kunde alla hänsyftningar, oavsett om de var aldrig så små, på horn eller hornprydda djur leda till stor munterhet.

Kritik[redigera | redigera wikitext]

De flesta kritiker anser att pjäsen är ett av Shakespeares sämre verk och att Falstaff i pjäsen är en betydligt svagare karaktär än i pjäserna om Henrik IV. Att Shakespeare skulle handskas så med en av sina absolut största rollfigurer är förbryllande och det finns ännu ingen tillfredsställande förklaring till detta. Den mest sannolika förklaringen, om Strumpebandsteorin visar sig vara sann, är att pjäsen skrevs i all hast. Syftet med detta kan varit att verket skulle framföras vid ett särskilt tillfälle och att Shakespeare skulle ha haft så lite som 14 dagar på sig att färdigställa pjäsen.

Det har också hävdats att Shakespeare var en av drottning Elizabeths absoluta favoritförfattare och att hon tyckte om pajasen Falstaff så mycket att hon personligen beställde en komedi utselutande centrerad kring Falstaff. Detta skulle kunna förklara förekomsten av de starka kvinnorna i pjäsen som en hyllning till drottningen och den slapstick-präglade humor varmed Falstaffs tillkortakommanden skildras.

Bearbetningar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ George Van Santvoord: The Merry Wives of Windsor. Yale University Press 1922, 119.
  2. ^ F. E. Halliday: A Shakespeare Companion 1564-1964, Baltimore, Penguin, 1964; sid 314.

Översättning[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia