Muslimska epoken i Indien

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel är en del i serien
Indiens historia
Republiken Indiens flagga
Hinduisk dominans
Antiken och forntiden
Induskulturen
Guptariket
Muslimska epoken
Delhisultanatet
Mogulriket
Marathariket
Europeiskt inflytande
Upptäcktsresande och handelsmän
Portugiser i Indien
Ostindiska Kompaniet
Brittisk kolonisering
Brittiska Indien
Självständighetsrörelsen
Republiken Indien
Politiken efter 1947
Indiens presidenter
Indiens premiärministrar
Samhället efter 1947
Tidsaxel över Indiens historia

Se även Delhisultanatet och Stormogulerna, där de två viktigaste muslimska subepokerna sammanfattas.

700-talet och 800-talet[redigera | redigera wikitext]

Redan omkr. 15 år efter Muhammeds död (632) omtalas en arabisk "vikingafärd" till trakten av Bombay (omkr. 647). Nya härfärder företogs 662, 664 och 711, då Kasim i Sindh sökte grundlägga ett arabiskt rike, som dock genast förföll vid hans död (714). Rajputerna sägs år 750 ha lyckats förjaga kalifens ståthållare från Sind, men först 828 hade detta land helt återförvärvats från muslimerna.

900-talet[redigera | redigera wikitext]

Från 900-talet följde en lång period av muslimska erövringsförsök, med växlande framgång hejdade av de i många krigiska stater söndrade hinduerna, bland vilkas ledare märkas de rajputiske furstarna i nordväst vid Indus, de buddhistiska pål-dynastierna vid nedre Ganges, konungarna i Malwa (i trakten av Bombay) och en mängd furstar i södra Indien., där emellertid ännu fanns många härskare av icke-arisk härkomst.

De muslimska erövringarna i Punjab inleddes med en konflikt mellan den hinduiske fursten av Lahore och den ghasnavidiske härskaren i Afghanistan, Sebektekin (död 997), vilken 977 erövrade Peshawar.

1000-talet och 1100-talet[redigera | redigera wikitext]

Hans son, Mahmud av Ghazni, företog från 1001 ej mindre än 17 härnadståg till Indien och hade vid sin död (1030) förvandlat Punjab till en afghansk provins (se även ghasnavider). När ghoriderna1150-talet fullständigt besegrade ghasnaviderna och slog under sig hela Afghanistan, flydde den siste ghasnaviden till Lahore, huvudstaden i hans indiska provins, men även denna återstod av hans rike erövrades 1186 av ghoriden Shehab-ed-Din, i Indiens historia vanligen kallad Muhammed av Ghor. Denne härskare, den andre av de store muslismka erövrarna, besegrade 1193 i grund de inbördes söndrade rajputerna, intog Delhi och Kannauj samt därpå Bihar och nedre Bengalen, så att nästan hela norra Indien var under afghanskt välde, då han mördades, 1206.

1200-talet till 1400-talet[redigera | redigera wikitext]

För tiden mellan 1206 och 1526, se Delhisultanatet.

1500-talet till 1800-talet[redigera | redigera wikitext]

Se även Mogulriket.

1500-talet[redigera | redigera wikitext]

Stora Moguls välde varade 1526-1857. Det mellan en mängd muslimska och hinduiska småkonungar söndrade Indien utsattes 1525 för ett nytt stortanlagt erövringsförsök, vilket utmynnade i grundläggandet av det så kallade Stora Moguls välde, det starkaste och mest lysande I. skådat före det brittiska. Babur, konung först i Ferghana, sedan 1504 även över Afghanistan, drog i nov. 1525 över Indus, besegrade 21 april 1526 vid Panipat den siste Delhisultanen av lodhidynastin, Ibrahim Lodhi, och utvidgade sedan sina indiska erövringar genom nya segrar, särskilt över rajputhövdingarna, ända till Bihar i Gangesdalen. Han avled i Agra 1530 och efterträddes i I. av sonen Humajun (1530-1556), medan dennes broder Kamran fick Kabul med västra Punjab. Humajun kunde knappast hålla sig uppe mot äldre afghanska inflyttare, som försökte driva ut nykomlingen, men hans snillrike son Akbar den store vann 1556 åt honom, kort före hans död, en ny avgörande seger vid Panipat och blev under sin långa regering (1556-1605) Mogulväldets egentlige grundläggare och organisatör.

Hans storhet bestod däri, att han lyckades försona sina hinduiska undersåtar med främlingsväldet och med deras hjälp förvandlade flertalet förut godtyckligt styrda muslimska smärre stater i norra I. till välordnade provinser i sitt mästerligt organiserade stora rike. Hans skattesystem består ännu i sina grunddrag, och även i sin av statsklok tolerans präglade religionspolitik blev han en förebild för engelsmännen i Indien Akbar erövrade även nedre Bengalen och Orissa i öster liksom Kashmir och Sindh i väster, så att han omsider från sitt nya residens i Agra rådde över hela Indien norr om Vindhyabergen. Hans försök att underlägga sig även södra Indien hade däremot föga framgång och avbröts snart.

1600-talet[redigera | redigera wikitext]

De återupptogs med klent resultat av hans son Djahangir (1605-1627) och av dennes son Djahan (1628-1658), vilken sistnämnde mest är bekant för sina storartade byggnadsföretag i Agra och Delhi. Inbördes strider inom härskarfamiljen hotade flera gånger rikets sammanhållning, och i mellersta I. började de krigiske maratherna under ständiga plundringståg uppbygga en för Stora Moguls rike med åren allt farligare hinduisk makt. Sin största utsträckning nådde Mogulriket under Aurangzeb, vilken 1658 störtade sin fader och sedan inlät sig på vittutseende krigsföretag i Deccan och mot de sikher och maratter, som ej ville böja sig för hans stränga muslimska renlärighetsnit.

1700-talet[redigera | redigera wikitext]

Då Aurangzeb 1707 avled, förföll det väldiga riket förvånande hastigt. Hans efterträdare blev osjälvständiga dockor i händerna först på mäktiga generaler och ministrar, sedan på maratherna, som slog under sig vad som återstod av Delhimonarkernas personliga makt. Lydfurstar och provinsståthållare gjorde sig oberoende, så till exempel ståthållaren över Deccan (nizam-ul-mulk) i Hyderabad 1720 och ståthållaren (nawaben) i Awadh 1732. Nya invasioner från nordväst ökade den genom marathernas plundringståg redan förut överhandtagande anarkien: Delhi plundrades 1739 av Shah Nader av Persien, och den afghanske härskaren Ahmed Shah Durrani företog (1747-1761) det ena förödande plundringståget efter det andra nedåt I. Han erövrade 1752 Punjab och plundrade 1756 Delhi. På det gamla slagfältet vid Panipat besegrade han 1761 maratherna, men något nytt muslimskt erövringsrike i Indien förmådde han ej grundlägga. Maratherna rådde från 1771 fullständigt över Mogulhärskarens person, till dess deras makt 1806 bröts genom engelsmännens segrar.

1800-talet[redigera | redigera wikitext]

Även till namnet upphörde Stora Moguls rike, då Muhammed Bahadur Shah (1837-1857), den siste av Timurs och Akbars ätt, en som brittisk pensionär i Delhi residerande maktlös gubbe, för sin delaktighet i Sepoysupproret formligen avsattes och förvisades till Rangoon, där han avled 1862.


Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.