Pungräkor

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Mysida)
Hoppa till: navigering, sök
Pungräkor
Hemimysis anomala
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Leddjur
Arthropoda
Understam Kräftdjur
Crustacea
Klass Storkräftor
Malacostraca
Underklass Eumalacostraca
Överordning Peracarida
Ordning Pungräkor
Mysida
Vetenskapligt namn
§ Mysida
Auktor A. H. Haworth, 1825
Familjer
Hitta fler artiklar om djur med

Pungräkor (Mysida) är räkliknande kräftdjur i gruppen Peracarida. De är 6 - 30 mm långa, halvgenomskinliga, och de flesta är marina. Ca 1000 arter är beskrivna, varav ca 30 i Sverige.[1][2][3]

Byggnad[redigera | redigera wikitext]

Mysiderna har en långsträckt räkliknande kropp med en carapax (ryggsköld) som täcker det mesta av thorax och skaftade komplexögon och ett slags stjärtfena som bildas av sista benparet på bakkroppen samt telson. Thorakalbenen är tvågrenade (Y-formiga). Till skillnad från äkta räkor har de, liksom alla peracarider, ett yngelrum (marsupium) på buksidan, vilket bildas av plattor på thorakalbenen; därav namnet.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

De flesta pungräkor lever nära botten, även om en del är planktonformer. De lever på alger, detritus och zooplankton. De kan också vara asätare och kannibalism förekommer. Pelagiska arter är filtrerare. De använder två metoder för näringsupptag: dels filtrering av näringspartiklar ur en vattenström, dels insamling av större näringspartiklar med hjälp av benparen.

Kullstorleken beror på kroppsstorlek och näringstillgång. Parningen sker på natten. Tiden till könsmognad är för en undersökt art 12 - 20 dagar. Antalet i varje kull är ganska litet, men nya kullar kan produceras med bara 4 - 7 dagars mellanrum.

I Centraleuropa finns många införda arter. Nya arter hittas ofta i sjöar och floder och kan förekomma i stort antal. I Donau finns t.ex. tio arter som nyligen spridits från Kaspiska havet. Hur de kommit dit är oklart, men troligen har de spridits med båtar.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Mysida (synonym Mysidacea) är en ordning inom överordningen Peracarida. Den innehåller två familjer, varav Mysidae är viktigast. Tidigare har Mysida haft större omfattning, men några grupper har brutits ut och bildar nu ordningarna Lophogastrida och Stygiomysida.

Familjen Mysidae har ca 28 arter i Sverige. Praunus flexuosus, 25 mm, är mycket vanlig bland alger i grunt vatten, Neomysis integer, 17 mm, kan uppträda i stora svärmar på grunt vatten. De finns från västkusten till Bottenviken. Mysis relicta finns i Östersjön och i djupa kalla sötvatten i vissa insjöar som var täckta av Yoldiahavet. Den anses som en relikt som kommit in i samband med inlandsisens avsmältning.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Mysider lämpar sig bra för odling i större skala och försökar sig fort. De kan odlas i stillastående vatten eller i genomströmningssystem. Ofta utfodras de med Artemia. De används som foder i kommersiella odlingar av räkor, fiskyngel eller bläckfiskar samt till akvariefiskar.

Deras känslighet för vattenkvalitet gör dem lämpliga för bioassayer av t.ex. bekämpningsmedel och andra miljögifter.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ *Hanström, B. (red.) Djurens värld, band 2, Förlagshuset Norden, Malmö, 1964 (huvudkälla).
  2. ^ Motsvarande artiklar i engelska och tyska Wikipedia.
  3. ^ Mysida i WoRMS, World Register of Marine Species

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Hickman, C. Integrated Principles of Zoology. McGraw-Hill, 15 ed., 2010.
  • Hanström, B. (red.) Djurens värld, band 2, Förlagshuset Norden, Malmö, 1964.
  • Dahl, E. Evertebratzoologi. Almqvist & Wiksell , Stockholm, 1972.
  • Schou, Per (red.). Djur: illustrerad guide till världens djurliv Globeförlaget, 2007. ISBN 0-7513-3427-8.

Bestämningslitteratur:

  • Gärdenfors, U. m.fl.: Svensk småkrypsfauna: en bestämningsbok till ryggradslösa djur utom insekter. Studentlitteratur, Lund, 2004.
  • Enckell, P.H.: Kräftdjur. Fältfauna, Signum, Lund, 1980.
  • Köie, M., Svedberg, U.: Havets djur. Prisma förlag 2004.
  • Tips om bestämningslitteratur för kräftdjur. Läst 10 nov 2012.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]