Myskoxe

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Myskoxe
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Myskoxe i Beringia i norra Alaska.
Myskoxe i Beringia i norra Alaska.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Partåiga hovdjur
Artiodactyla
Underordning Idisslare
Ruminantia
Familj Slidhornsdjur
Bovidae
Underfamilj Getdjur
Caprinae
Släkte Ovibos
Blainville, 1816
Art Myskoxe
O. moschatus
Vetenskapligt namn
§ Ovibos moschatus
Auktor Zimmermann, 1780
Utbredning
Myskoxens naturliga (röda) och inplanterade (blå) utbredningsområde
Myskoxens naturliga (röda) och inplanterade (blå) utbredningsområde
Hitta fler artiklar om djur med

Myskoxe (Ovibos moschatus) är ett slidhornsdjur som tillhör underfamiljen Caprinae.[2] Djuret lever på den arktiska tundran framför allt i Grönland, Kanada och Alaska. Små flockar har inplanterats i Tajmyrien (i Ryssland), och i Dovrefjäll Norge. En grupp med myskoxar från Dovrefjäll vandrade 1971 in i Härjedalen varpå en svensk stam etablerades.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Tidigare trodde man felaktigt att myskoxen var en blandning av ko och får. Myskoxen tillhör underfamiljen getdjur (Caprinae) och är alltså närbesläktad med get och får, och inte med nötkreaturen. Den förs till det egna släktet Ovibos. Vissa forskare tror att dess närmaste släkting är takin i Himalaya, men detta är omstritt.

I J. A. Allens taxonomiska avhandling från 1913 nämns tre underarter för myskoxen. Nyare avhandlingar, som Tener (1965), sammanfattar två underarter och hos Wilson & Reeder (2005) betraktas myskoxen som en monotypisk art.[3][4]

  • Ovibos moschatus moschatus (Zimmermann, 1780) - förekommer i Kanada
  • Ovibos moschatus niphoecus (Elliot, 1905) - förekommer kring Hudson Bay. Kategoriseras numer ibland som en population av O. m. moschatus[5]
  • Ovibos moschatus wardi (Lydekker, 1900) - förekommer på Grönland[5]

Trivialnamnet kommer av att myskoxtjuren under parningstiden avsöndrar ett myskdoftande sekret från ögonkörtlarna.[6] Det vetenskapliga namnet Ovibos betyder 'fåroxe'. Hos inuiter heter djuret (på inpiaq) Oomingmak som betyder ”skägg” eller ”den skäggige”.[7]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Evolution och fylogeografi[redigera | redigera wikitext]

Myskoxen är det sista av de stora urtidsdjuren och utvecklades på högplatåerna i Centralasien för några miljoner år sedan. Vid tiden för den senaste istiden (Weichsel) var den ganska allmänt utbredd över Europa och norra Asien. Fossilfynd pekar på att myskoxen för 30 000 – 40 000 år sedan levde i Skandinavien tillsammans med mammut och ullhårig noshörning. Efter den senaste istiden var myskoxen ett av de bytesdjur som lockade människan till Skandinavien; snart var den dock försvunnen, kanske på grund av alltför intensiv jakt[8] När klimatet blev varmare trängdes myskoxen allt längre norrut och ett par tusen år f. Kr. dog den ut överallt utom i norra Nordamerika. Den sista naturligt förekommande myskoxpopulationen utanför Nordamerika levde på Tajmyrhalvön i Sibirien, och dog ut för ungefär 2000 år sedan.[9]

Utbredning nutid[redigera | redigera wikitext]

Naturliga populationer av myskoxe finns i Kanada och vid Kangerlussuaq på västra Grönland samt nordöstkusten av Grönland. I Alaska utrotades djuret vid slutet av 1800-talet. Först på 1930-talet lyckades man plantera in djuret på ön Nunivak vid Alaskas västkust. Senare spred sig arten längs kusten. Den har också inplanterats på Tajmyrhalvön.

Sveriges enda vilda myskoxar finns i Härjedalens fjällvärld, cirka 10 km väster om byn Tännäs. I början av 1900-talet gjordes försök att inplantera djuret i Norrland, vilket misslyckades.[2] Första försöket att återinplantera djuret i Norge var 1927, men först 1947, i nationalparken Dovrefjell, lyckades man.[10][11] Till Sverige och västra Härjedalen, närmare bestämt Hovärken, norr om Lofsdalen; invandrade en flock på fem individer från Dovrefjäll i Norge 1971. Flocken bestod av en tjur, två kor och två kalvar. Under 70- och 80– talet växte hjorden till sig och var som mest 34 djur. Från senare delen av 80– talet så har antalet sakta men säkert minskat.[12] I Västra Härjedalen finns en flock om cirka sex djur (2013).[11][13] År 2010 invigdes Myskoxcentrum i Tännäs, med sju inhägnade individer (2011).[14]

I Ryssland satte man ut myskoxar på Wrangels ö i Norra Ishavet. Där lever nu omkring hundra djur. Liknande försök på Island och Svalbard gick sämre. På Ryöya utanför Tromsø, mellan Malangshalvöya och Kvalöya, strövar ca 20 myskoxar omkring fritt. De är disponerade och förvaltade av Institutet för arktisk och marin biologi[15] vid universitetet i Tromsø.[16][17][18]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Myskoxe i Alaska.
Myskoxar på Grönland.

Myskoxen har en kort och robust kropp med ett kraftigt skulderparti. Hannen väger 300–400 kilogram[19], är 2,5 meter lång och cirka 1,45 meter i mankhöjd.[7] Kon väger 200–300 kg, är 2,30 meter lång och omkring 1,30 meter hög.[7] Myskoxen är anpassad för att året runt leva i arktiskt klimat och trivs bara i områden där temperaturen mitt i högsommaren understiger +10 °C. Den klarar köldgrader ända ner till cirka -50 °C,[20] även i stark blåst tack vare ett tjockt fettskikt, men framförallt beroende på den 10 cm tjocka pälsen i två lager, ull närmast kroppen och upp till 70 cm långa stickelhår utanpå. Underullen, qiviut, är starkare är fårull, har åtta gånger högre värmeisoleringsförmåga och är finare än kashmir (11 My).[21] Både kor och tjurar bär horn. Ungdjuren har hornbasen täckt av hår, medan äldre djur har en kraftig "mittbena" – en djup, hårlös ränna som delar hornen. Bägge könen har sina horn nedåtriktade och används mot fiender och vid kamp under parningstiden. Hornen beskrivs i Nordisk Familjebok[2] enligt följande:

Det har mycket starka horn, som äro riktade åt sidorna och nedåtböjda; deras stora bas breder ut sig med åren öfver en betydlig del af hjärnskålen, hvars ben därigenom påverkas på ett egendomligt sätt: de få en ofantlig tjocklek; detsamma gäller om de främsta halskotorna, som bära det tunga hufvudet.

Hovarna är breda och vasskantiga och används, liksom det tunga huvudet i sig, för att komma åt föda under snö och is på vintern[2]. Hovarna används också för att hålla sig fast på klippor, då myskoxen är en oväntat vig och snabb klättrare.[2][22] Myskoxar skiljer sig från nötkreatur genom att sakna dröglapp, att liksom får och getter ha "mustasch", och genom att ha enbart två spenar.[2]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Myskoxen lever i hjordar på taiga.

Myskoxar lever i hjordar.[2] Om somrarna omfattar dessa fem till femton djur, om vintrarna upp till hundra. I motsats till renar vandrar myskoxar inte långt utan går dagligen cirka två kilometer och håller sig gärna inom snöfattiga karga områden där växtligheten ligger i dagen och där de slipper pulsa i djup snö. Ett dominant djur, hona eller hane, leder hjorden framåt. Mellan sommar- och vinterrevir är det bara några kilometer. I Norge stannar myskoxar alltid i samma område. Födan består enbart av växter som bärris, gräs och starr som de skrapar fram under snön, eller hittar på renblåsta, snöfria barfläckar. På sommaren söker de sig ner till fjällbjörkskogarna eller de fjällnära skogarna och äter vide, björk, kvanne, torta och liknande örter.

Myskoxar lever mycket socialt. De har ofta kroppskontakt med varandra och gör det mesta i tätt samspel. Ibland ser hjorden ut att vara ett enda djur med många huvuden. Mat- och vilotider inträffar samtidigt för hela hjorden. Vid flykt springer de skuldra vid skuldra.

I områden med snö skrapar de fram sin föda som består av växtdelar som gräs och starr.

Myskoxens enda naturliga fiende, bortsett från människan och björnen, är vargen. Om en grupp myskoxar blir hotade av vargar flyr de först till en kulle med lite snö på. Sedan ställer de sig bredvid varandra i form av en hästsko med huvudet mot fienden. Är det många vargar, som oftast sprider sig runt gruppen, bildar de en sluten cirkel med alla ungdjur i mitten. Enskilda tjurar eller kor springer framåt och attackerar angriparen. Vargarna vågar bara angripa en myskoxe om den uppträder ensam som vid ett utfall mot vargarna, men riskerar då att spetsas på myskoxens vassa horn. Om vargen hittar en lucka i cirkeln går de till attack där de i första hand är ute efter kalvarna på samma sätt som när vargflockar går till angrepp mot en grupp bisonoxar med kalvar.

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Honor blir i genomsnitt könsmogna vid fyra års ålder, hannar först vid sex år. Parningstiden sträcker sig från juli till augusti. Kon är dräktig sju till nio månader och föder oftast en kalv som vid kalvningen väger sju kilogram[7]. Honan däggar kalven nästan femton månader trots att kalven efter en vecka börjar äta gräs. Är miljön bra sker födslar varje år.

Under brunsttiden sker häftiga strider mellan tjurarna. Först hotar de varandra med höga, närmast lejonaktiga vrålljud [23] och uppvisning av hornen. Sedan springer de i 30 km/h[24] (vissa hävdar 40–50 km/h[25][26]) rakt in i varandra och stångar ihop pannbenen, i en kollision som kan höras på en kilometers avstånd. Få andra djur skulle överleva detta, men myskoxens panna är speciellt konstruerad för ändamålet, med drygt tio centimeter horn och sedan drygt sju centimeter ben direkt mot hjärnan.[27] Beteendet upprepas upp till 20 gånger, till dess ena tjuren ger sig av. Träffar en tjur motståndaren med hornet i köttet får motståndaren ofta svåra sår som kan leda till döden.

Tjuren som besegras i kampen skiljer sig oftast från hjorden eller ansluter sig till flockar med andra tjurar. I hjorden förblir de bara när de visar underdånighet mot den dominanta tjuren. I juni börjar tjuren att uppvakta honan, men parningen sker först i augusti.

Naturliga dödsorsaker[redigera | redigera wikitext]

Få myskoxar blir äldre än tjugo år.[7] Oftast dör de på grund av näringsbrist när späckreserven i kroppen inte räcker över vintern. Andra djur blir underkylda eller drunknar när de går över isen på frusna floder och isen spricker så att de faller i vattnet. Myskoxar blir offer för björnar, vargar och isbjörnar eller dör på grund av skadorna som de fått under kamperna vid parningstiden.

Myskoxen och människan[redigera | redigera wikitext]

En myskoxskalle i den permanenta samlingen av Barnens Museum of Indianapolis.

Som vilt[redigera | redigera wikitext]

För jägare är det lätt att döda en myskoxe. Blir myskoxar hotade av hundar reagerar de på samma sätt som mot angripande varg. Står myskoxarna stilla i dess cirkelformiga försvarsställning kan jägaren lätt skjuta några djur.

Inuiter tar vara på myskoxens kött, ull och skinn och gör till exempel skor från skinnet. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ökade jakten på myskoxar från européer. Under de stora expeditionerna till Arktis åt man köttet själv och använde det som foder åt slädhundarna. I Kanada handlade företaget Hudson-bay-kompaniet med myskoxpäls. Bara mellan 1888 och 1891 sålde företaget 5 408 myskoxpälsar. Myskoxe serveras sedan mitten på 2000-talet bland annat på restaurang Noma i Köpenhamn, i form av en tartar.

I Kanada förekommer uppfödning av myskoxar för framställning av kött och ull. En vuxen tjur kan ge tre kilogram ull (qiviut) per år. Ullen, som värderas mycket högt (runt tio kronor grammet), är en av de mest finfibriga som finns.

Myskoxen kan vara farlig för människan. I Norge har två människor dödats av myskoxar, senast på 1960-talet[28]. Turister i Dovrefjell rekommenderas därför att hålla ett avstånd på minst 200 meter till djuren.[29] 2007 blev en kvinnlig djurskötare kvävd av en myskoxe i Tierpark Berlin. Vid utredningen kom det fram att en grind som skiljer två delar av hägnet inte var riktig låst.[30]

Hot och status[redigera | redigera wikitext]

Skyddsåtgärder för myskoxens bevarande infördes i Kanada 1917 och på Grönland 1974. Efter detta ökade beståndet markant. Inuiter i Kanada har sedan 1970 tillstånd att fälla tjugo myskoxar om året. På Grönland kvarstår också ett begränsat jakttillstånd på myskoxar utanför nationalparken. Myskoxen är ratificerad som prioriterad art i Bernkonventionen

Status i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Svenska Naturvårdsverket anser inte att myskoxen tillhör den svenska faunan varför den inte är upptagen på rödlistan för hotade djurarter i Sverige. Dock har man godkänt en förvaltningsplan som ska vara lokalt förankrad.[7] Myskoxen är upptagen i artskyddsförordningen SFS 98:179 samt upptagen som kronans vilt och därmed fridlyst.[21] Myskoxarna i Sverige får inte störas och privatpersoner får inte gå närmre än 100 meter eftersom de är stresskänsliga.[31]

Globalt bestånd[redigera | redigera wikitext]

Myskoxe som fäller sin ull på Järvzoo.
område antal individer[källa behövs]
Grönland 15 000
Kanada 10 000
Alaska 1000
Norge 206[32]
Sverige 7
totalt 25 000 – 30 000

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Gunn, A. & Forchhammer, M. 2008 Ovibos moschatus. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 12 december 2010.
  2. ^ [a b c d e f g] Myskoxsläktet i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1913)
  3. ^ Lent, Peter C. (1988-01-15). Ovibos moschatus (på engelska). Mammalian Species. American Society of Mammalogists. http://www.science.smith.edu/departments/Biology/VHAYSSEN/msi/pdf/i0076-3519-302-01-0001.pdf. Läst 28 december 2011. 
  4. ^ Wilson & Reeder (red.) Mammal Species of the World, 2005, Ovibos moschatus
  5. ^ [a b] Safari Club International - Bovids
  6. ^ Nationalencyklopedin.
  7. ^ [a b c d e f] myskoxe.se: FAQ
  8. ^ Claes Bernes (1993) Nordens miljö : tillstånd, utveckling och hot. Naturvårdsverket. ISBN 91-620-1126-X.
  9. ^ ”Science Daily”. Science Daily. 2005-10-06. http://www.sciencedaily.com/releases/2005/10/051006085912.htm. Läst 18 december 2011. 
  10. ^ http://www.visitnorway.com/se/Aktiviteter/Turer-och-safaris/Safari/Myskoxsafarier/
  11. ^ [a b] http://www.herjedalen.se/omkommunen/kommunfakta/djurliv/myskoxe.4.2cf3354811c4ef42a2480001230.html
  12. ^ http://www2.jamtland.se/index.php/sv/turism/item/myskoxcentrum
  13. ^ http://www.svt.se/nyheter/regionalt/jamtlandsnytt/myskoxe-pa-gronbete
  14. ^ Våra myskoxar Myskoxcentrum i Härjedalen.
  15. ^ http://uit.no/ansatte/organisasjon/hjem?p_dimension_id=88165&p_menu=42374&p_lang=2
  16. ^ http://www.nrk.no/nett-tv/klipp/140418/
  17. ^ http://www.williamstorg.com/europe_friends.htm
  18. ^ http://uit.no/nyheter/artikkel?p_document_id=67239
  19. ^ I fångenskap kan hannen väga upp till 650 kg.
  20. ^ moskussafari.no
  21. ^ [a b] Besiktningsman William Lundin – privat sajt
  22. ^ Myskoxslägtet i Nordisk familjebok (första upplagan, 1887)
  23. ^ BBC Science & Nature – Wildfacts
  24. ^ Northwoods Adventures
  25. ^ Ultimate Ungulate – Muskox
  26. ^ Wildfiles.tv Online Inc.
  27. ^ Alaska Department of Fish and Game Wildlife Notebook Series
  28. ^ Dagbladet.no: Massedød rammer moskus på Dovre
  29. ^ Fylkesmannen.no - Ta hensyn til moskusen (broschyr)
  30. ^ WELT ONLINE: Pflegerin in Berliner Tierpark von Moschusochse getötet. läst 15 maj 2007
  31. ^ Rogen
  32. ^ Myskoxarna i Dovre, Norge är räknade 2013/06/26/

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Chambers, W. (1993) Qiviuq. Spin Off, Summer: 48–55.
  • Gray, D. (1990) Muskox Biology. Pp. 23–48 in B. Holst, ed. International Studbook for Muskox: Ovibos moschatus.
  • Groves, P. (1997) Muskox. Alaska Geographic, 23/4: 56–86.
  • Lönnberg, E. (1900) On the soft anatomy of musk-ox
  • Lönnberg, E. (1900) On the structure and anatomy of musk-ox
  • Reynolds, P., K. Wilson, D. Klein. (2001) "Arctic Refuge Coastal Plain Terrestrial Wildlife Research Summaries".
  • Rowell, J. (1990) The Muskox. Pp. 2–22 in B. Holst, ed. International Studbook for Muskox: Ovibos moschatus.
  • Winge, H. (1902) Grønlands pattedyr
  • Woodward, S. (1997) "The Tundra". Major Biomes of the World.

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]