Landskapslag
Från Wikipedia
Landskapslag är en medeltida lag gällande för visst landskap, som då ofta hade omfattande självstyre. Landskapslagar har funnits i alla de nordiska länderna.
De svenska landskapslagarna härrör från tiden före mitten av 1300-talet, då Sverige fick en rikslagstiftning genom tillkomsten av Magnus Erikssons landslag. Lagar upprättades i följande svenska landskap: Uppland (även gällande i Södermanland, Gästrikland, Åland och delar av Finland), Västergötland, Östergötland, Västmanland (även Dalarna), Hälsingland (även Medelpad, Ångermanland och Österbotten), Värmland, samt Närke.
Landskapslagarna som tillkom i de numera svenska landskapen Skåne och Gotland är något äldre än de svenska landskapslagarna. Skånelagen, nedtecknad 1202-1216, räknas som en av de äldsta i Norden och var gällande i hela den danska landsdel som idag benämns Skåneland, det vill säga Skåne, Blekinge och Halland samt Bornholm. Efter Skånelands övergång till Sverige fortsatte Skånelagen att gälla i hela området, men avlöstes 1683 av svensk rikslagstiftning i de svenska landskapen och av dansk lagstiftning på Bornholm, som återgått till Danmark 1660. Gutalagen, nedtecknad omkring 1220, användes på Gotland fram till 1595 då Kristian IV införde Skånelagen på ön. Skånelagen avskaffades vid freden i Brömsebro 1646 då den svenska landslagen infördes på Gotland.[1] Andra nordiska landskapslagar är den danska Jyllandslagen och den norska Gulatingslagen, Norges äldsta landskapslag.
Närkeslagen är en landskapslag för Närke som omtalas i medeltida urkunder men som numera är förlorad.
Innehåll |
[redigera] Se även
- Edsöreslag
- Upplandslagen
- Västgötalagen
- Östgötalagen
- Lagsaga
- Gutalagen
- Hälsingelagen
- Skånelagen
- Hednalagen
[redigera] Referenser
[redigera] Litteratur
- Carl Johan Schlyter, "Sveriges gamla lagar" (band I-XIII, 1827-77)
[redigera] Externa länkar
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Landskapslagar, 1904–1926 (Not).
