Namntulorna

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Namntulorna (Nafnaþulur) är en samling versifierade namnramsor som i flera handskrifter av Snorres Edda avslutar den del som kallas Skaldskapens språk (Skáldskaparmál).[a] Namntulorna har inte tillhört det ursprungliga verket och saknas helt i Codex Upsaliensis (DG 11) och Codex Wormianus (AM 242 fol.). Eftersom tulorna inte anses vara samlade eller skrivna av Snorre, brukar de inte heller finnas med i översättningar av Snorres Edda. Namntulorna har dock haft stor betydelse för tolkningen av ovanliga skaldekenningar, där innebörden av ett särskilt heiti inte klart framgår av sammanhanget.[1]

Tulor[redigera | redigera wikitext]

Begreppet tula (þula; flertal: þulur) används framför allt om sådana ramsor i strofform som enbart innehåller uppräkningar av egennamn och benämningar och som nästan helt saknar annan text. Namnen är i ramsorna samlade efter ämnesområden. Namntulorna innehåller bland annat följande kategorier: sjökonungar, jättar, trollkonor, asar, asynjor, med flera. Vidare finns namn på vapen, djur, skepp och geografiska namn (floder, hav) samt olika namn på himlarna och solen. Det vanligaste versmåttet är fornyrðislag och strofernas längd är oftast åtta rader, men det finns både längre och kortare strofer. Namnen är ordnade efter ljudlikhet, rim och allitteration, så att ramsorna blir lätta att lära sig utantill.[2]

Detta är exempel på en namntula:

Burir [e]ro Óðins
Baldr ok Meili,
Víðarr ok Nepr,
Váli, Áli,
Þórr ok Hildolfr,
Hermoðr, Sigi,
Skjǫldr, Ingvifreyr
ok Ítreksjóð,
Heimdallr, Sæmingr,
Hǫðr ok Bragi. [3]
Odens söner är
Balder och Meile,
Vidar och Nep,
Vale, Ale,
Tor och Hildulv,
Hermod, Sige,
Skjold, Yngvefrej[b]
och Itreksjod,
Heimdall, Säming,
Höder och Brage.

Tulor i Den poetiska Eddan[redigera | redigera wikitext]

Det finns också tulor i Den poetiska Eddan. Som exempel kan nämnas ramsorna med dvärgnamn i Vǫluspá (10–16) samt listorna med Odensheiti och mytiska floder i Grímnismál (46–50,54) och (27–30). Dock är inte Eddadikten Rígsþula någon tula i egentlig mening.[4] Att dikten ändå har fått detta namn beror på att den innehåller tulor, samt att dessa är centrala för diktens handling. Tulorna i Den poetiska Eddan är i de flesta fall interpolationer, det vill säga senare inskott eller tillägg.[4]

Tulor i Snorres Edda[redigera | redigera wikitext]

I Skáldskaparmál 58 citeras brottstycken (sammanlagt sju strofer) ur två namngivna tulor, Torgrimstulan (Þorgrímsþula) och Kalvsvisan (Kálfsvísa), vilka innehåller namnen på mytiska hästar och deras ryttare, samt en strof med namn för oxar.[c]

Att Snorre i Gylfaginning och Skáldskaparmál också har använt tulor som underlag för sina prosauppräkningar av kenningar och heiti är troligt.[5] Kanske har också några av de namntulor, som senare kom att bifogas hans eget verk, tillhört hans egna källor.[6]

Tulornas ursprung[redigera | redigera wikitext]

Ordet "tula" kommer av þylja; tala, framsäga, recitera.[7][8] Tul (þulr) kallades den kultledare som traderade den heliga kunskapen, till exempel myter och genealogier. Troligen var han den som var bäst insatt i samhällets mytologiska och rituella kunskap,[8] och detta vetande rabblades eller mässades i tulor som genom sin språkform var lätta att minnas.[d]

Finnur Jónsson menade dock att de flesta av de tulor som har bevarats till vår egen tid – och i synnerhet Namntulorna som avslutar Skáldskaparmál – bör ha tillkommit på Island under 1100-talet som ett led i att man då vetenskapligt började studera och systematisera poesins språk och uttrycksmedel. Snorres poetik var en fortsättning av – och höjdpunkten i – denna verksamhet. Ur gamla dikter och sagor excerperades namn, kenningar och heiti, vilka samlades i listor som säkert redan från början sattes på vers för att vara lätta att minnas.[9]

Snorres Edda var, enligt författaren själv, tänkt som en lärobok för blivande skalder. Huruvida också Namntulorna varit avsedda som hjälpreda för skalder är dock osäkert.[10] Tulorna innehåller många namn som över huvud taget inte återfinns i poesin. Dessutom finns i några av tulorna främmande ord – både grekiska, latin och franska – vilket understryker deras lärda karaktär och visar att just dessa inte kan vara äldre än från 1100-talet.[10][11] Namnramsor som varit lätta att lära sig utantill kan dock ha varit användbara i undervisningen, till exempel på Oddiskolan, i en tid då elevernas möjligheter att föra anteckningar varit mer begränsade än vad de är i dag.[e]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Anthony Faulkes (1998): Snorri Sturluson, Edda, Skáldskaparmál 1, Introduction, Text and Notes. Edited by Anthony Faulkes, Viking Society for Northern Research, University College, London. ISBN 978-0-903521-36-9. (Avsnittet The þulur, sid XV–XVIII. Tulorna kan läsas på sid 109–133.)
  • Finnur Jónsson (1898), Den oldnorske og oldislandske litteraturs historie, band 2, del 1, København. (Avsnittet Þulur, sid 171–181.
  • John Lindow (2002), Norse Mythology, Oxford University Press. ISBN 978-0-19-515382-8
  • Gro Steinsland (2007), Fornnordisk religion, Natur & Kultur, ISBN 978-91-27-11429-6

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Finnur Jónsson (1898), sid 180.
  2. ^ Finnur Jónsson (1898), sid 171ff.
  3. ^ Nafnaþulur, þula 18.
  4. ^ [a b] Finnur Jónsson (1898), sid 171.
  5. ^ Anthony Faulkes (1998), sid XV.
  6. ^ Karl G. Johansson och Mats Malm i inledningen till Snorres Edda (Klassikerförlaget 1999), sid 22. ISBN 91-7102-449-2
  7. ^ John Lindow (2002), sid 212.
  8. ^ [a b] Gro Steinsland (2007), sid 307.
  9. ^ Finnur Jónsson (1898), sid 171ff.
  10. ^ [a b] Anthony Faulkes (1998), sid XVII.
  11. ^ Finnur Jónsson (1898), sid 173.

Kommentarer[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ De handskrifter det rör sig om är AM 748 Ib 4to; AM 748 II 4to (äldre benämning AM 1eẞ fol.); AM 757 a 4to samt Codex Regius GkS 2367 4to och Codex Trajectinus MS No 1374. Faulkes (1998), sid XV och LXX.
  2. ^ Yngve är egentligen ett namn på Frej. I Ynglingasagan (12) uppges Yngve-Frej ha varit son till Njord, men i prologen till Snorres Edda sägs han ha varit Odens son. Denna uppgift härstammar från Sköldungasagan och är troligen influerad av anglosaxiska källor. (Anthony Faulkes, Descent from the Gods, Viking Society Web Publications, 1983, sid 6f.)
  3. ^ Förutom Snorres uppgifter är dessa båda tulor i dag fullständigt okända. Kálfsvísa kallas i några handskrifter (förmodligen felaktigt, enligt Finnur Jónsson, sid 171, not 2) för Allsvinnsmál.
  4. ^ Björn Collinder ger följande definition av "tul" i sin översättning av Den poetiska Eddan (Forum, 1957, sid 266): "gammal, världserfaren, vis talare och recitatör, som vid hov och i stormansgårdar hade att sörja för den lärorika och uppbyggliga underhållningen". Gro Steinsland (2007) betonar dock tulens roll som religiös kultledare. (sid 42, 295, 307). På det moderna Island är en tul (þulur) en hallåman som rabblar nyheter i radio och TV; en tula (þula) är en hallåkvinna, men þula betyder också "ramsa", alltså inte enbart den som rabblar utan också det som rabblas.
  5. ^ Tulornas användning är svår att vetenskapligt belägga. Finnur Jónsson skriver (sid 172) att tulorna kan ha kommit "til brug for undervisning og selvstudium i poetikken". Till poetik räknades då även kännedom om de gamla myter som låg till grund för kenningar och heiti.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]