Nationalistpartiet (Sydafrika)
| Sydafrikas nationalistparti Nasionale Party van Suid-Afrika | |
| Förkortning | ΝP |
|---|---|
| Land |  Sydafrika |
| Grundat | 1914-1915 |
| Grundare | James Hertzog |
| Upplöst | 1997 |
| Huvudkontor | Kapstaden, Sydafrika |
| Politisk ideologi | Etnonationalism Konservatism Antikommunism Republikanism Apartheid (fram till 1989) |
| Politisk position | Höger |
| Internationellt samarbetsorgan | Ingen |
| Färg(er) | Orange |
| Sydafrikansk politik Politiska partier Val | |
Nationalistpartiet (afrikaans: Nasionale Party), direktöversatt Nationella partiet, var ett konservativt och nationalistiskt politiskt parti i Sydafrika, grundat år 1914 och vid regeringsmakten oavbrutet åren 1948-1994. Det förlorade makten till Afrikanska nationalkongressen år 1994 i de första allmänna valen sedan apartheidsystemets avveckling och Sydafrikas demokratisering men deltog i en koalitionsregering fram till 1996. År 1997 efterträddes partiet av Nya Nationalistpartiet.
Nationalistpartiet (1914-1934)
I slutet av 1913 hade boernationalisternas främste ledare James Barry Munnik Hertzog uteslutits från regeringen för sin agitation mot Brittiska imperiet vilket skapade en spricka inom det styrande Sydafrikanska partiet. Boernationalistiska politiker organiserade en ny plattform för sin politik, med politiskt oberoende från Storbritannien som mål, i början av året därpå och 1 juli 1914 bildades Oranjefristatens nationalistparti. 26 augusti bildades Nationalistpartiet i Transvaal och 9 juni 1915 bildades den sista regionala komponenten, Nationalistpartiet i Kapprovinsen.[1] I de allmänna valen i oktober 1915 vann man 27 av 130 mandat och blev officiellt oppositionsparti till det brittiskdominerade Sydafrikanska partiet men kunde efter valsegern 1924 bilda en koalitionsregering med det vita Labour Party. Hertzog, vars anhängare tidigare ställt uppmärksammat radikala krav tvingades dock i regeringsställning föra en pragmatisk politik, inkluderande införandet av afrikaans som officiellt språk, skärpt rassegregation och en gentemot Storbritannien självständig utrikespolitik. Den stora depressionen ledde emellertid till krav på en samlingsregering, vilket föranledde en partisammanslagning med Sydafrikanska partiet till United South African National Party, kallat United Party.
Renade Nationalistpartiet/Återförenade Nationalistpartiet (1934-1951)
Sammanslagningen ledde dock till massiv kritik från Hertzogs egna led och en grupp parlamentsledamoter under Daniel Malans ledning valde att lämna parlamentet för att bilda ett nytt oppositionsparti, Gesuiwerde Nasionale Party ("Renade nationalistpartiet"). I valet 1938 kunde partiet notera framgångar med 27 mandat, i krigsvalet 1943 43 mandat. Sedan Jan Smuts efterträtt Hertzog slöt sig den senares anhängare till det nya nationalistpartiet, som 1940 fick namnet Herenigde Nasionale Party ("Återförenade nationalistpartiet"). I koalition med det mer moderata Afrikaanerpartiet besegrade HNP i valen 1948 Smuts och United Party och Malan blev premiärminister med löften om en ny och skärpt raspolitik, apartheid. 1951 gick de två regeringspartierna samman och döptes om till Nasionale Party, Nationalistpartiet.
Nationalistpartiet (1951-1997)
Politiska reformer under Malans regering, där makten samlades hos den boernationalistiska parlamentsmajoriteten, samt ett ökat stöd från landets engelsktalande väljare ledde till att partiet kunde behålla regeringsmakten till 1994, under vilken partiet i stort sett inte bemöttes av nämnvärt politiskt motstånd. Den av Malan öronmärkta rasåtskillnadspolitiken genomfördes med stor auktoritet, inkluderande bildandet av bantustaner i syfte att husera landets icke-vita befolkningsgrupper. Sedan Hendrik Verwoerd övertagit ledarskapet i partiet ökade kraven på en radikalisering av politiken och införandet av republik, vilket skedde genom en folkomröstning 1961. Under dennes regering började bantustanerna de jure behandlas som självständiga av Sydafrika, med det uttalade målet att skapa enskilda stater för landets svarta efter stamtillhörighet. Även det av Sydafrika ockuperade Sydvästafrika skulle omfattas av denna politik. Verwoerd mördades 1966.
Sedan Pieter Willem Botha övertagit ledarskapet för partiet 1978 och därmed regeringsmakten började regeringen genomföra begränsade reformer, samtidigt som bantustansystemet och ockupationen av Namibia upprätthölls. De begränsade reformerna, inkluderat legaliseradde av sexuellt umgänge över rasgränserna, integrerade parkbänkar, bussar och liknande ledde till att radikala afrikaaner lämnade Nationalistpartiet och bildade Konserwatiewe Party i hopp om att bibehålla rassegregationen i sin ursprungliga form. Nationalistpartiet kom därmed att förespråka en moderat, reformerad form av segregation. 1984 drev Bothas regering igenom en ny konstitution, som upprättade ett trekammarparlament för vita, färgade och indier, medan den svarta majoriteten kvarstod utan rösträtt. 1989 förlorade partiet sin absoluta majoritet av den vita väljarkåren men kvarstod i regering, samtidigt som årtal av terrordåd från svarta nationalistgrupper ledde till att regeringen tappade stöd till liberala vita partier som förespråkade en federal maktdelning. Botha insjuknade i en stroke 1989 och efterträddes av F W de Klerk, som omedelbart upphävde det de förbud av ANC och PAC som rått sedan 1961 och inledde förhandlingar med den svarta oppositionen. Genom en folkomröstning 1992 sade två tredjedelar av den vita väljarkåren i en folkomröstning ja till fortsatta förhandlingar. Därmed var vägen till majoritetsstyre öppen.
I de första fria valen i april 1994, sedan bantustansystemet avvecklats segrade ANC med över 60 % av rösterna. Nationalistpartiet, som med gehör satsat på stöd från de färgade och asiatiska befolkningsgrupperna, erhöll 20 % och blev återgick därmed till sin roll som oppositionsparti, medan de Klerk erhöll en post som vicepresident i en enhetsregering under ANC-ledaren Mandelas ledning. Partiet vann även en egen majoritet i Västra Kapprovinsen. Sedan de Klerk återdragit sitt stöd 1996 tappade partiet sitt inflytande, men förblev näst största parti i parlamentet.
Nya Nationalistpartiet (1997-2005)
Marthinus van Schalkwyk övertog partiledarämbetet efter de Klerks avgång 1997 och omorganiserades partiet till Nya Nationalistpartiet (afrikaans: Nuwe Nasionale Party, NNP) i hopp om att kunna göra upp med sitt förflutna från apartheideran. NNP uppfattades av många av dess väljare som alltför flata gentemot ANC vilket ledde till att allt fler istället sökte sig till liberala Demokratiska partiet som hade en tydlig oppositionsprofil. I valet 1999 tappade NNP mer än hälften av sina väljare och förlorades rollen som huvudsakligt oppositionsparti till DP. Efter att ha lierat sig än tätare med ANC fortsatte NNP att erhålla sjunkande stöd. I valet 2004 tappade partiet återigen de flesta av sina väljare och fick mindre 2% av rösterna och endast sju parlamentsplatser. Trots det gav president Thabo Mbeki partiet två ministerportföljer (båda åt van Schalkwyk) som belöning för att ha allierat sig med ANC. Ställda inför sjunkande väljarstöd och ett ökande antal avhopp av dess medlemmar till andra partier valde man följande år att upplösa partiet. NNP upphörde att existera då det officiellt sammanslogs med ANC den 9 april 2005.
Ytterligare efterträdare
I september 2008 bildades emellertid ett nytt Nationalistparti, National Party South Africa - Nasionale Party Zuid-Afrika med som föreskriven roll att vara de Klerks politiske arvtagare. Partiet deltog inte i 2009 års parlamentsval men vann en plats (av 221) i Kapstadens stadsfullmäktige år 2011. Partiet har under Achmat Williams slagit in på en konservativ och populistisk väg och tagit ställning för allmän sjukvård och gratis skolgång för alla sydafrikaner, avskaffande av samkönade äktenskap, ökade statspensioner och återinförande av kroppsstraff, dödsstraff och en mindre sekulär författning med utrymme för religiösa inslag i skolundervisning. Partiet avvisar alla försök till rasåtskillnadspolitik och ställer sig för Sydafrikas omfattande Bill of Rights.[2]