Nationalmuseum

Se även Nationalmuseet.

Nationalmuseum
Nationalmuseum fasad mot syd, december 2011
Information
Etablerat	1792/1866
Plats	Blasieholmen, Stockholm, Sverige
Typ	Konstmuseum
Museichef	Berndt Arell (Överintendent)
Webbplats	www.nationalmuseum.se

Nationalmuseum är ett statligt museum och Sveriges största konstmuseum. Samlingarna består av måleri, skulptur och konst på papper från omkring 1500-talet till 1900-talet, samt av konsthantverks- och designföremål från 1500-talet till nutid. Det totala antalet föremål uppgår till ca 600 000. Museet är beläget på Blasieholmen i Stockholm, i en byggnad som ritades speciellt för ändamålet av den tyske arkitekten Friedrich August Stüler. Byggnaden stod färdig 1866 men museets historia är äldre än så. Samlingarna flyttades till Blasieholmen efter att tidigare, till vissa delar, ha förvarats i "Konglig museum", som öppnade 1794 i norra logårdsflygeln på Kungliga slottet i Stockholm. Precis som för flera andra nationella konstmuseer bygger samlingarna till en betydande del på generationer av kungligt samlande, som av olika orsaker har övergått i statlig ägo. Till exempel kan verk som tillhörde Gustav Vasa ses på Nationalmuseum.

Museets verksamhet sträcker sig även utanför byggnaden på Blasieholmen. Till Nationalmuseum hör exempelvis Svenska statens porträttsamling som visas på Gripsholms slott. En omfattande depositionsverksamhet ifrån museet håller flera myndigheter och institutioner med konst. Därutöver visas föremål ur museets samlingar vid en rad andra museala institutioner runtom i landet. Överintendent vid Nationalmuseum är för närvarande (2011) Solfrid Söderlind och antalet anställda är ca 150.

Historia

Museets tidigaste historia

Tecknaren, Jean-Baptiste-Siméon Chardin (1699-1779).

Precis som hos flera andra europeiska nationalgalleriers, är Nationalmuseums historia i stora delar liktydig med utvecklingen från kungligt till statligt ägda, och i förlängningen publikt tillgängliga, samlingar. I Sverige lades grunden till dagens statliga konstsamlingar på 1700-talet. Flera av de verk som ingår i Nationalmuseums samling av exempelvis franskt 1700-talsmåleri ägdes en gång av drottning Lovisa Ulrika. 1777 blev drottningens ekonomiska situation ohållbar, delvis till följd av storskaligt och dyrbart samlande. Skulderna löstes av hennes son, Sveriges dåvarande kung Gustav III, mot att hon avstod sina samlingar och även Drottningholms slott. Av betydelse för dagens Nationalmuseum är att kungen inte använde egna ekonomiska medel, utan statliga, vilket kom att hindra att samlingarna skingrades vid arvsskiften. Det har tolkats som om kungens avsikt var att föremålen i förlängningen skulle bli offentligt tillgängliga, men det finns egentligen inte några konkreta belägg för det.^{[källa behövs]} Sannolikt användes statliga medel även då Gustav III, vid fadern Adolf Fredriks död, förvärvade flera konstverk, däribland Chardins Tecknaren. Vid samma tidpunkt gjorde kungen också det betydelsefulla förvärvet av Carl Gustaf Tessins teckningssamling som Adolf Fredrik köpt av densamme 1755. Teckningssamlingen skänktes meddetsamma till Kungliga biblioteket men överfördes sedan till Konglig Museum vid dess öppnande 1794.

Gustav III och förvärven i Italien

På olika håll i Europa fanns på 1780-talet planer på att göra stora konstsamlingar publikt tillgängliga och i vissa fall hade dessa planer redan förverkligats, som i München, Wien och Florens.^{[källa behövs]} Under sin resa i Italien 1783-84 besökte Gustav III Uffizierna i Florens, som var öppet för allmänheten sedan 1769. I Rom besökte han bland annat Museo Pio Clementino och såg dess skulpturer. En annan avsikt med vistelsen i Italien var att förvärva antika föremål, varför kungen inför sin resa låtit kontraktera en konstagent, Francesco Piranesi. På kort tid inhandlades en samling med antikviteter. Kärnan i denna var en grupp skulpturer föreställande Apollon och de nio muserna samt en skulptur föreställande Endymion.

Vy över Haga med det planerade slottet. Akvarellerad teckning utförd cirka 1790 av Louis Jean Desprez (1743-1804).

Redan under vistelsen i Rom fanns planer för hur pjäserna skulle arrangeras i Drottningholmsparken, men när man insåg att de skulle fara illa i det svenska klimatet kom dessa idéer på skam. Istället införlivades skulpturerna i slottsprojektet på Haga, som sedan en tid planerades som kombinerat residens och museum. Det rörde sig inte om någon offentlig utställningsverksamhet i vår tids mening, men med Haga slott skulle de kungliga samlingarna arrangeras storskaligt musealt för första gången. Skulpturerna blev kvar en tid i Italien i väntan på utförseltillstånd och anlände Stockholm 1785 respektive 1786. De placerades i kungens privata våning på Kungliga slottet i väntan på att Haga slott skulle stå färdigt. Gustav III:s död 1792 innebar dock att byggnadsplanerna stannade vid grunden. Ett museum skulle komma till stånd ändå, men istället i norra logårdsflygeln på Kungliga slottet.

Från kunglig samling till statligt museum

Vad Gustav III avsåg med sina museala arrangemang är inte känt. Man har tidigare trott att han siktade mot en publikt tillgänglig institution, men senare tids forskning har visat att det inte finns några säkra belägg för det. Man bör tänka på att innebörden av att göra något publikt tillgängligt var snävare då än vad den är idag, vilket får det att framstå som sannolikt att kungens museum skulle ha blivit en privat angelägenhet, möjlig att besöka för sådana som kunde anses behöriga. Oavsett vilka Gustav III:s avsikter var, instiftades ett museum – Konglig Museum – 28 juni 1792, endast tre månader efter kungens död. Vid den här tidpunkten hade man ingen färdig lokal och boutredningen efter kungens död var inte klar. Arvsskiftet genomfördes i december 1792 och skulle få stor betydelse för museets framtid. Under arbetet med bouppteckningen belystes betydelsen av vilka slags ekonomiska medel - statliga eller privata - kungen använt vid förvärven till samlingarna. Det fanns vid tiden inte några fastlagda begrepp om vad som skulle betraktas som kungens privata egendom respektive statens. I bouppteckningsprotokollet argumenterade hovmannen Erik Ruuth så här:

"En konung, som kunnat befalla och låta anordna de medel av Statens tillgångar, som för Dess höga behov prövats nödige, lärer icke kunna sägas hava dymedelst förvärvat en egendom, som ikläder sig avlinge natur och bör såsom avlinge ärvas. Med denna rättighet skulle en Konung i sådant fall kunna öka sin förmögenhet, så långt honom gått syntes, Dess arvingar till förmån, men Riket alltid till förlust och avsaknad".

Den uppfattning Ruuths argument ger uttryck för skulle få totalt genomslag. Arvsskiftet innebar att samtliga kungens konstsamlingar tillföll staten. Därmed var de säkrade som folkets egendom, men fullt publikt tillgängliga skulle de bli först senare.

Konglig Museum och Carl Fredrik Fredenheim

Det inre i Kongl. Museum, Pehr Hilleström d.ä. 1732-1816.

Att det trots kungens död verkligen blev ett museum var till allra största delen hovmannen Carl Fredrik Fredenheims förtjänst. Fredenheim var expeditionssekreterare i kabinettet för utrikes brevväxling och även kungens rådgivare i frågor som rörde konst och samlande. 1789 hade han föreslagit sig själv som formell föreståndare för konstsamlingarna men det var först efter kungens död, då han utnämndes till chef för Konglig museum, som han fick detta ämbete. Då kungens avsikter för samlingarna alltså inte var kända, och Fredenheim var hans förtrogne i denna fråga, vägde hans ord sannolikt tungt när man vid arvsskiftet skulle bestämma konstverkens öde. Men viktigast anses Fredenheims egna föresatser och hans personligt motiverade drivkraft ha varit.^{[källa behövs]} I ett fattigt Sverige mötte museiplanerna motstånd men Fredenheim opererade på bred front genom att förankra projektet både hos hovet, som ett monument över Gustav III:s samlande, men även i övriga läger som en publikt tillgänglig samling.

1793 beslutades det att museet skulle inrymmas i norra logårdsflygeln, och 1794 öppnade det. Det var uppdelat i två långa gallerier; ett inre smalare och ett yttre bredare. Inredningen var ritad av hovintendenten Carl Sundvall, sannolikt i nära samarbete med Fredenheim. Det yttre galleriet var mer påkostat med sina rikt kassetterade valvbågar och sitt rutiga stengolv. Det inre galleriet var i sin tur mindre ambitiöst dekorerat och hade trägolv. I det yttre visades bland annat skulpturgruppen av de nio muserna och skulpturen av Endymion, den senare ansågs vara samlingens främsta konstverk och placerades effektfullt i rummets fond. I det inre visades en samling föremål som Gustav III köpt i sin helhet direkt av Francesco Piranesi. De nya lokalerna ägnades alltså antiken och dess föremål i sten, vilket ter sig logiskt med tanke på såväl Gustav III:s intryck från Italien och hans planer för Haga, som Fredenheims egen vurm för den klassiska konsten. Även Fredenheim hade rest i Italien där han bland annat ägnat sig åt arkeologiska utgrävningar vid Forum Romanum.

Till museet räknades även ett antal rum som Louis Masreliez tidigare inrett som tavelgallerier på uppdrag av Gustav III. Fredenheim lät hänga om och koncentrerade utställningen med några få undantag till nederländskt måleri. Liksom under Gustav III:s levnad befann sig det franska 1700-talsmåleriet utanför fokus, och en möjlig förklaring är att denna konst ansåg rimma illa med upplysningsidealet och den klassiska inriktningen.

Ambitionen att växa

Fredenheim hade högt ställda ambitioner, och han lät sig inte nöjas med att det äldre italienska måleri som stod till buds i de kungliga samlingarna, skulle få representera ett så viktigt kapitel i konsthistorien. Museet saknade medel för nyförvärv men så uppenbarade sig, vad som verkade vara en möjlighet att i ett slag bärga en stor samling målningar av mästare som Leonardo da Vinci, Rafael, Giorgione och Masaccio. Det var konstnären och medaljgravören Lars Grandel, som varit i Rom på stipendium, som vid sin hemkomst berättade om en samling som tillhörde en botanikprofessor vid namn Nicholas Martelli som var till salu. Turerna kring förvärvet var många och man lyckades av olika anledningar inte få till stånd en ordentligt granskning av verken. Idag kanske det verkar naivt att tro att det skulle vara möjligt att komma över en sådan samling, men det finns ett par viktiga omständigheter att beakta. För det första var Martelli en aktad person och samlingen hade förekommit i sammanhang som talade för att den höll en hög kvalitet. För det andra var läget i Italien instabilt vilket bland annat innebar att viktiga konstföremål av lika orsaker fördes ut ur landet. Fredenheim lyckades övertyga Gustav IV Adolf om att genomföra köpet och kungen skulle ur egen kassa betala den livränta Martelli begärt.

Museets verksamhet var redan för stor för dess lokaler och med Martellisamlingens på plats skulle läget bli akut. 1799 föreslogs att museet även skulle få ta den södra logårdsflygeln i anspråk. Därmed skulle man kunna samla den spridda målerisamlingen i en enda konsthistorisk framställning precis som vid de större museerna i Europa. Av den här planen blev det dock inget. Fredenheim avled i mars 1803 och fick således aldrig se Martellis målningar som anlände Stockholm i maj samma år. Den på papperet enastående samlingen visade sig vid uppackningen inte vara vad man väntat sig. De stora namnen saknades eller bestod i optimistiska attributioner.^{[förtydliga]} De verk i samlingen vars upphovsmän inte var kända i Sverige fick inte heller någon större uppskattning, trots att flera av dessa idag bedöms som konsthistoriskt intressanta.^{[källa behövs]} Att verken var i dåligt skick, sannolikt till följd av hantering under transporten, bidrog förmodligen till att samlingen redan från början ringaktades.^{[källa behövs]}

Man vet egentligen inte i vilken utsträckning museet besöktes under den här första tiden. Fredenheim hade drivit igenom att Logården blev möjlig att vistas på utan tillstånd, vilket betydde att man kunde nå museet utan särskilt tillstånd att besöka slottet. Det fanns dock restriktioner som innebar att alla inte ägde tillträde, varför besökarna sannolikt främst utgjordes av personer av börd och av personer som på olika sätt var verksamma inom konstområdet.

Från klassicism till nationell konst

Se även Statens konstmuseer.

1800-talets första decennier blev en kärv tid för museet. Bristande intresse tillsammans med mycket små, på gränsen till obefintliga resurser innebar att verksamheten hölls vid liv med hjälp av energin hos hängivna anställda.^{[källa behövs]} Bristen på medel uteslöt nyförvärv i någon större utsträckning. Samtidigt skapades vid den här tiden många av de stora museisamlingarna ute i Europa tack vare en offensiv förvärvspolitik, understödd av mer angelägna hov och borgerskap. Från 1817 fick Konglig Museum visserligen ett årligt statligt anslag på 550 riksdaler, men det räckte inte till mycket mer än ett underhåll som var nödvändigt för att rädda samlingarna från att totalt förfalla. Anslaget kan dock betraktas som principiellt viktigt eftersom det legitimerade museet såsom en egen myndighet.

Faunen, vilande på en getfäll och en vinsäck (1770) var ett av de verk som köptes ur Johan Tobias Sergels kvarlåtenskap.

De knappa ekonomiska förhållandena skulle dock inte innebära att 1800-talets första del blev alldeles händelselös. Till det mest betydelsefulla som inträffade under den här tiden hör det stora förvärvet av skulpturer av Johan Tobias Sergel 1815.^{[källa behövs]} Efter Sergels död 1814 kunde Konglig Museum med hjälp av ett särskilt anslag på 2500 Riksdaler banco förvärva samtliga skulpturskisser i gips och terrakotta som ingick i hans kvarlåtenskap. Totalt handlade det om över 50 arbeten. Från 1817 visades dessa tillsammans med marmorskulpturer av Sergel som tillhört Gustav III i ett särskilt Sergelrum i museet.

Förvärvet och installationen av Sergels skulpturer kan sägas markerar en brytpunkt i museets utställningsverksamhet eftersom det både representerar klassicismen såväl som den inhemska konsten. För samtidigt som Sergelsamlingen presenterades för publik höjdes röster i konstens Sverige som ville styra fokus från klassicismen mot inhemsk och nationellt orienterad konst. I det här sammanhanget kan man notera att 1818 beställde Karl XIV Johan de kolossala skulpturerna föreställande asagudarna Oden, Tor och Balder av Bengt Erland Fogelberg. Dessa skulle sedermera deponeras i Konglig museum.

En bit in på 1800-talet skulle måleriet inta en mer framträdande plats i museets verksamhet, vilket inte minst framgår av dokumentationen av de förändringar som initierades av museikamreren Lars Jacob von Röök på 1830-talet. Röök tog museet in i 1800-talet. Med en ny färgsättning anknöt man framför allt till dansk och tysk biedermeier och utställningarna arrangerades på vad ett för tiden moderiktigt sätt, från en klassicistiskt orienterad upplysande princip till en fantasieggande romantiskt suggestiv utställningsestetik.

Byggnaden

Från Konglig museum till Nationalmuseum

Den första dokumenterade tanken på en ny, egen byggnad kan dateras till 1814 då förslag till museum för ”Taflor och Statuer” ingick som ett av det årets ämnen i Konstakademiens byggnadsskolas tävling. Man vet dock inte om någon verkligen valde det ämnet. 1828 togs frågan om en ny museibyggnad upp i riksdagen för första gången. Man pekade på museerna i Köpenhamn och München som förebilder. Motionen avslogs, men härmed hade frågan väckts och skulle komma att hållas vid liv. Efter det att man under de följande åren föreslagit andra slags lösningar motionerades det åter om en ny museibyggnad vid riksdagen 1840. Man tog inte något beslut men till nästa riksdag skulle överintendentsämbetet på kungens uppdrag utreda frågan och sedan presentera ett förslag. Nu kulminerade den debatt som hade förts i decennier, i vilken den nya byggnaden främst förespråkades av adeln, medan bondeståndet stod för det starkaste motståndet. Förespråkarna motiverade behovet av en ny byggnad, bland annat genom att liksom på kontinenten framhålla konsten som en reservoar för bildning och andligt berikande och som sådan hemmahörande i ett ”medborgarnas hus”. Nu talade man också för första gången om ett Nationalmuseum och inte om Konglig museum. Andra argument gick ut på att man med ett nytt museum manifesterade staten Sverige i förhållande till andra länder och vidare att man skulle stimulera den inhemska konstindustrin såsom källa till inspiration.

Argumenten mot ett museum var till största delen ekonomiskt orienterade. Man ansåg till exempel att andra projekt var mer angelägna och dessutom skulle komma att ge en konkret avkastning. Motståndet var utbrett inom borgerskapet och närmast totalt inom bondeståndet. I maj 1845 togs så beslutet att bygga det nya museet. Ja-sidan vann med en knapp majoritet – 60 röster mot 58.

Den nya museibyggnaden

Nationalmuseums fasad mot syd, 2011.

Den östra fasaden sedd från Skeppsholmen.

Nationalmuseums läge mitt emot Kungliga slottet var från början inte någon självklarhet. Andra platser som förekom i diskussionen var Kungsklippan, Helgeandsholmen, Kungsträdgården och Humlegården. Att det blev just Blasieholmen berodde förmodligen delvis på att kvarteren där hade dåligt rykte och skulle vinna på förändringen. Att staten inte behövde betala något för tomten talar för detta.

Enligt de ursprungliga planerna var byggnaden tänkt att hysa inte bara konstsamlingarna utan även Livrustkammaren, Kungliga biblioteket och statens samlingar av historiska föremål. Det var under dessa förutsättningar man arbetade med dess utformning. Redan tidigare på 1840-talet hade Fredrik Wilhelm Scholander i samband med en av påstötningarna om ett nytt konstmuseum fått i uppdrag att skissa på en ny byggnad. Förslaget var ett hus i två våningar med två atriumgårdar som skulle lösa ljusförsörjningen. När sedan beslutet om att förverkliga planerna tagits 1845 tilldelades Scholander uppdraget formellt. Projektet rönte stor uppmärksamhet och snart ifrågasattes att uppdraget gått till Scholander som var en ganska oerfaren, nyligen utexaminerad arkitekt. Dessutom påpekades det att hans morbror hade en ledande ställning i den byggnadskommitté som utsett honom. Kritiken hörsammades och man beslöt att ritningarna skulle granskas av en lämplig utländsk arkitekt med erfarenhet av liknande projekt. Valet föll på Friedrich August Stüler som bland annat hade ritat Neues Museum i Berlin. Stüler avrådde att gå vidare med såväl Scholanders förslag som två ytterligare planer som han mottagit för granskning. Exakt hur det gick till vet man inte, men snart hade Stüler fått överta uppdraget. Man hade redan hunnit anlägga grunden enligt Scholanders plan, som alltså blev ett slags utgångspunkt.

Nationalmuseums fasad, akvarellerad pennteckning av Friedrich August Stüler.

I juni 1848 nådde Stülers ritningar Stockholm. Hans förslag var ett uttryck för sin tids syn på museet som ett allkonstverk, där byggnaden representerar arkitekturen som förenas med sina ”syskonkonstarter”. Stüler skrev i en text som bifogades ritningarna att ”vid byggnad av ett museum är dekorationerna, den finare konstnärliga utsmyckningen, vilka de senare skall tillföra byggnaden, redan till överflöd representerade i samlingarna; man råkar snarare i en rikedomens än armodets förlägenhet och det torde främst vara arkitektens uppgift att behärska och ordna samlingarnas material, så att de bildar en enhet med själva byggnaden för att i möjligaste mån undvika magasinsliknande enformighet och trivialitet”. I förslaget redovisade Stüler också tankar om hur samlingarna bör arrangeras .Till exempel varnade han för att exponera föremålen för tätt och för att visa många likartade föremål tillsammans.

Stüler skrev själv angående förebilder att man skulle söka dem i ”den antika konstens skönaste tid och den italienska renässansens renaste och mest originella period”. Byggnaden är också rik på olika slags referenser till både florentinsk och venetiansk renässans. Med sin slutna, ändamålsenliga form för den i sin helhet tankarna till Florens samtidigt som många av motiven i fasaderna har förebilder i Venedig. Just de venetianska inslagen skiljer den från de flesta andra samtida museibyggnader och man har förklarat dem med att Stüler funnit dem logiska med utgångspunkt i det ”venetianska” läget mitt i staden, alldeles intill vattnet. Det speciella läget innebar vidare att byggnaden kunde upplevas på avstånd från i princip samtliga håll, vilket krävde fyra stycken mer eller mindre monumentalt artikulerade fasader.

När Stülers ritningar fanns på plats gjordes en kostnadsberäkning, som efter en granskning hamnade på 944 000 rdr b:o utan koppartak respektive 975 000 med. Beloppet uppfattades som för stort, varpå det föreslogs att man skulle uppföra byggnaden endast delvis. Detta mötte dock tillräckligt starkt motstånd för att inte bli verklighet. Man kunde också visa att projektet av olika skäl inte verkade bli så kostsamt som beräkningen angivit (vilket skulle visa sig vara fel, då det blev mer än dubbelt så dyrt som denna reviderade beräkning visat). Byggnadskommittén föreslog att man skulle reducera kostnaderna genom att använda mindre dyrbara material än de Stüler valt. En stor besparing vore att putsa fasaden istället för att klä den i natursten. Inte heller denna åtgärd skulle bli verklighet – fasaden kläddes slutligen i kalksten från Småland. Allteftersom arbetet fortgick insåg man dock att man inte på långt när skulle hålla sig inom de ekonomiska ramarna, vilket vållade en debatt som trots allt slutade med att kompletterande anslag beviljades.

Byggnadens interiör

Redan innan byggnaden var färdig stod det klart att utrymmet inte var tillräckligt för att alla institutioner man planerat för skulle få plats. 1861 tillsattes en inredningskommitté som skulle lösa problemet. I stora drag löste det sig genom att Kungliga biblioteket, för vilket mellanvåningen ursprungligen var avsedd, inte flyttade in. Som byggnadens praktvåning skulle denna bättre komma till sin rätt om den användes för att visa skulptur och föremål ur Livrustkammarens samlingar. Kommittén höll fast vid att använda den översta våningen för måleri- och teckningssamlingarna, vilket också var Stülers avsikt. På bottenvåningen skulle de historiska samlingarna visas. Inredningsarbetena leddes sedan av Fredrik Wilhelm Scholander.

De färdiga utställningsutrymmena skulle av olika skäl, främst funktionsmässiga, skilja sig ganska markant från vad Stüler avsett. I trapphuset och i de övre och nedre trapphallarna skulle man däremot bli hans planer trogen. Det var också till de här delarna av byggnaden han ville koncentrera utsmyckningarna och dess bildprogram. Han skrev till exempel att:

Platsen för freskomålningar måste lämpligen sökas på de platser, där besökarens blick ännu inte dras mot betraktandet av andra konstverk, och där institutionens grundtanke och karaktär framträder som livligast och fräschast, det vill säga byggnadens entré och trapphall”. På väggarna i såväl nedre som övre trapphallen tänkte sig Stüler freskomålningar och som ämnen föreslog han scener ur den svenska historien.

Det skulle dock dröja flera decennier innan Carl Larssons målningar sedermera kom på plats (de behandlas i ett särskilt avsnitt nedan). Programmet för trapphusets utsmyckningar kan annars bäst beskrivas som en presentation av antiken och renässansen. Från London beställdes avgjutningar efter Parthenonfrisen och i övre trapphusets nischer placerades gipser efter antika skulpturer. Lunettfälten högst upp pryddes med porträtt av mästare – med några undantag – verksamma under ungrenässans, renässans och barock.

Fasadens utsmyckningar

Fasaddetalj på frontespisen.

Angående utsmyckningen av fasaden skrev Stüler så här i en text som bifogades ritningarna:

"Arkitekturen är visserligen enkel, men den är genomarbetad och genom skulpturens medverkan, som representerar en betydande del av de i byggnadens inre uppställda samlingarna, artikuleras byggnadens bestämmelse på ett lämpligt sätt. Skulpturutsmyckningen inskränker sig till inramningen av andra våningens fönster, till mittrisaliten och en bekröning av hörnen. Fönsterutsmyckningen med sin kolonnarkitektur visar konstens och vetenskapens genier, vilka kan gjutas i zink eller järn, då dessa material vid flerfaldiga upprepningar av samma motiv torde bli billigast. På mittrisalitens fris tänkes de tre bildande konsterna framställda med arbetande gossar vid sin sida, vid väggpelarna uppställer man lämpligen statyer och byster av svenska konstnärer och vittra män, och över huvudgesimsen föreslås som en kröning för detta nationalmonument statyer syftande till landets egenart och invånarnas sysslor. Materialet till dessa skulpturer bör bestämmas med hänsyn till de medel som kan ställas till förfogande".

Den färdiga fasaden motsvarar liksom trapphuset i mycket stor utsträckning Stülers avsikter. Utsmyckningarna koncentrerades alltså till mittrisaliten, det utskjutande partiet i fasadens mitt. För utformningen av skulpturerna anlitades Johan Peter Molin och Carl Gustaf Qvarnström och de höggs i marmor i Stockholm respektive Carrara. Skulpturerna placerades så att de skulle beteckna respektive vånings funktion. Överst hittar man bland andra Nicodemus Tessin den yngre och Johan Tobias Sergel samt allegorier över de olika konstarterna. På fasaden utanför mellanvåningen som ursprungligen skulle hysa Kungliga biblioteket representeras litteratur och vetenskap av bland andra Carl von Linné, Esaias Tegnér och Jöns Jacob Berzelius.

Nationalmuseibyggnadens bildprogram är påfallande fritt från kungliga inslag, vilket framstår som logiskt mot bakgrund av vägen från Konglig Museum till ett nationellt museum och argumentationen som ledde dit. Vid andra museer i Europa, exempelvis Glyptoteket i München, manifesterades kungahusets betydelse för tillkomsten i fasadutsmyckningarna. Där står Ludvig I av Bayern tillsammans med Perikles och Hadrianus, konstens beskyddare under antiken.

Carl Larssons väggmålningar

Om kungliga inslag från början saknades i utsmyckningarna tillkom flera sådana då de planerade freskomålningarna blev verklighet. Tanken var att motiven skulle vara av historisk art, vilket inte skulle utesluta en konsthistorisk dimension – i flera fall i form av olika regenter framställda som konsternas beskyddare. Carl Larssons målningar kom att bli de mest framträdande av utsmyckningarna i museibyggnaden. I nedre trapphallen finns sex stycken fresker med motiv ur den svenska historien respektive konsthistorien. Målningarna på den södra väggen i nedre trapphallen är, från vänster till höger Ehrenstrahl målande Karl XI, Slottsbygget med Nicodemus Tessin d.y. och Carl Hårleman och Taravals ritskola. På den norra väggen finns från vänster till höger Lovisa Ulrika och Carl Gustaf Tessin, Gustav III mottager antika konstverk och Bellman i Sergels ateljé. I övre trapphallen hänger Gustav Vasas intåg i Stockholm och Midvinterblot, båda målade i olja på duk.

Stüler hade alltså själv redan från början ansett att väggfälten i nedre och övre trapphusen vore lämpliga för bilder med motiv ur den svenska historien. Först 1883 utlystes en tävling där deltagarna skulle redogöra för sina förslag i skrift. Någon segrare korades inte eftersom inget av bidragen ansågs kunna bli tillräckligt bra. Det skulle dröja till 1888 innan man gick vidare med projektet genom att utlysa en ny tävling där deltagarna istället för skriftligen skulle presentera sina förslag i form av skisser. Endast fem konstnärer deltog. Vann gjorde Gustaf Cederström med Kristendomens införande i Sverige genom Ansgar. Andra pris fick Carl Larsson som i väggfälten på nedre trapphusets ena vägg gjorde nedslag vid olika tidpunkter i den svenska historien respektive konsthistorien. Museets nämnd var dock inte beredd att låta något av förslagen realiseras och konstnärerna ombads att förbättra dem. Kritiken mot Larssons bilder bestod bland annat i att man inte tyckte att de var monumentala nog. Inte heller sedan förslagen omarbetats godkändes de och än en gång utlyste man tävling. Sammanlagt deltog fyra konstnärer, varav en var Georg Pauli. Tillsammans med sina än en gång omarbetade förslag presenterade Carl Larsson i denna tredje omgång Gustav Vasas intåg i Stockholm som förslag till freskomålning i det övre trapphuset på den sida där trappan mynnar. Det var för samma plats som Gustaf Cederström gjort sin Ansgarmålning. Förslaget uppskattades inte minst av konkurrenten Cederström som tyckte att Larssons målning var så väl lämpad för platsen att han avböjde erbjudandet att utmana den genom att omarbeta sitt förslag. Fler turer följde men slutligen godkändes Carl Larssons förslag till den nedre trapphallens väggfält 1895 respektive 1896. I november 1896 var målningarna färdiga.

Gustav Vasas intåg i Stockholm

Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523, Carl Larsson (1853-1919).

Trots att den vunnit gillande hade det inte fattats något beslut angående Gustav Vasas intåg i Stockholm. Carl Larsson fortsatte trots det att arbeta med utformningen. 1904 presenterade han på eget initiativ ett förslag där han, som man påpekat, renodlat bildens monumentalitet. Sedan han presenterat det första förslaget hade han rest i Italien där han säkert haft tillfälle att studera ryttarstatyer. Man har pekat på Donatellos monument över Gattamelata och på Paolo Uccellos Epitafium över Sir John Hawkwood i domen i Florens som inspirationskällor. Målningens monumentala karaktär förstärks av att dess betraktare ser den ovanför sig redan från de två nedre våningarna. Hösten 1905 tog väggmålningsnämnden beslut om att projektet skulle realiseras. Arbetet med freskerna i nedre trapphallen hade orsakat Carl Larsson en ögonsjukdom och varit slitsamt över huvud taget, varför han föreslog att målningen skulle utföras på duk istället. Så blev det – arbetet gjordes på fyra dukar som klistrades på väggen sent år 1907 för att signeras av konstnären efter vissa retuscher 28 januari 1908.

Midvinterblot

Nu återstod endast ett väggfält, närmare bestämt i övre trapphallen mittemot Gustav Vasas intåg i Stockholm. Carl Larsson hade tidigare i samband med tävlan om att få utföra de andra väggmålningarna föreslagit en bild föreställande Gustav II Adolf för det här fältet (ett förslag som redan Stüler på sin tid framfört). Nu, en bit in på 1900-talet, hade han dock övergivit den tanken och tänkte sig istället en kung som offras för sitt folk, som kontrast till Gustav Vasa som triumferar i en midsommarsmyckad scen. Inspirationen till motivet, som Carl Larsson kallade "Midvinterblot", hade han funnit hos Adam av Bremen och Snorre Sturlasson. Sturlasson skriver om kung Domalde som offras för bättre skörd efter flera års missväxt och lönlösa offer. I januari 1911 presenterade Carl Larsson på eget initiativ ett första förslag som visades på Nationalmuseum, dock utan någon officiell respons från museets nämnd. Från annat håll reagerade man negativt på bilden, som i Dagens Nyheter där en skribent under signaturen ”Arkeolog” angrep den historiskt inkorrekta blandningen av rekvisita från olika sekel.

Midvinterblot, Carl Larsson (1853-1919).

Hösten 1913 presenterade Carl Larsson en omarbetad version med en mer distinkt komposition och med påskriften ”En drömsyn. En konung offras för folket”. Man har tolkat orden som ett sätt att denna gång förekomma kritiska historiker. Också det här förslaget kritiserades i pressen och även den här gången för bristen på historisk autenticitet. När sedan nämndens yttrande kom hade en majoritet röstat för att målningen skulle utföras, men med reservationen att motivets kärna, det vill säga kungaoffret, skulle förändras eller tonas ned. Carl Larsson var dock inte villig att genomföra några sådana ändringar. Kritiken växte och upprepades och man pekade på att Historiska museet var inrymt i nationalmuseibyggnaden, vilket gjorde problemet med bristen på autenticitet särskilt allvarligt. Det slutade med att Larsson avsade sig uppdraget. Men trots motgångarna fortsatte han att arbeta på målningen och 1915 presenterade han en skiss som i hög grad motsvarar den färdiga målningen. Inte heller denna gång antogs bilden. Carl Larsson skrev i sin självbiografi att ”Midvinterblots öde knäckte mig! Med dov vrede erkänner jag detta". Härefter visades målningen under 1900-talet vid diverse utställningar och från 1942 fanns den deponerad på Skissernas museum i Lund. I början av 1980-talet erbjöds Nationalmuseum åter att förvärva den men man avböjde med motiveringen att den skulle passa bättre på Historiska museet. Där hamnade den emellertid inte, utan istället såldes den till en privatperson. 1987 såldes den på auktion i London till en japansk köpare. 1997 köptes den till museet med hjälp av bidrag från Nationalmusei vänner och ett antal privata donatorer. Sedan dess hänger den på övre trapphallens västra vägg.

Samlingarnas framväxt

Samlingens tidigaste historia

Ett stort antal verk i museets samlingar härrör ur många generationers kungliga samlingar. Från Gustav Vasas tavelgalleri på Gripsholm har man med ganska stor säkerhet kunnat identifiera ett fåtal målningar som idag finns i Nationalmuseum. Gustav Vasas samling bestod främst av nordeuropeiskt måleri.

Av verken med ett förflutet i kunglig ägo har många förvärvats mot bakgrund av olika personliga preferenser men här finns också flera exempel på föremål som på 1600-talet kom till de kungliga samlingarna som krigsrov.

Mucius Scaevola inför kung Porsenna, 1533 av Abraham Schöpfer, verksam på 1500-talet.

Münchenrovet

I maj 1632 intog svenska trupper München, där Gustav II Adolf gick hårt fram i kurfursts Maximilian I samlingar. Man har sökt en förklaring till beslutet i en personlig fiendskap mellan de båda samt i att Maximilian var en framträdande katolik. Med Münchenrovet kom bland annat tre målningar ur den berömda historiecykeln med bilder föreställande strider under antiken, och som tillkom 1533-57 på beställning av Wilhelm IV av Bayern. Mest bekant i sviten är Albrecht Altdorfers Alexanderslaget, nu i Alte Pinakothek i München), vilka dock tillsammans med ytterligare fyra målningar hade evakuerats och därmed räddades undan de svenska truppernas framfart. I Nationalmusei samlingar finns idag Ludwig Refingers Horatius Cocles hejdar kung Porsennas här framför Rom och Manlius Torquatus i envig med en galler samt Melchior Feselens Julius Caesar belägrar staden Alesia.

Pragrovet

Psyke, buren av amoriner av Adriaen de Vries, vilken ingick i Pragrovet

Pragrovet var mer omfattande än Münchenrovet. I slutet av juli 1648, under trettioåriga krigets slutskede, intog en svensk armé under Hans Christoff Königsmarck Lilla sidan i Prag och brandskattade kyrkor, kloster, privata palats samt borgen Hradschin, som innehöll kvarvarande delar av Rudolf IIs tidigare stora konstsamlingar. Svenskarna tog omkring 470 målningar, 69 bronsfigurer och en rad andra preciösa konsthantverksföremål. I krigsbytet ingick målningar av bland andra Albrecht Dürer, Paolo Veronese och Giuseppe Arcimboldo. Av skulpturerna flertalet arbeten av Adriaen de Vries från Wallensteinträdgården. Av målningarna finns idag endast 60 stycken i Nationalmusei samling och i Statens porträttsamling. Tavlorna skingrades ganska tidigt, inte minst genom utbyten med och gåvor till svenska adelsmän och utländska regenter. Drottning Kristina, som värderade det italienska måleriet högst, gav till exempel de två målningar av Albrecht Dürer till Filip IV av Spanien, vilka nu finns på Pradomuseet i Madrid. Flertalet skulpturer av Adriaen de Vries har kvarstannat i Sverige, där huvuddelen i slutet av 1600-talet placerades i Drottningholms slottspark. Originalen finns idag i Museum de Vries och i Nationalmuseum.

Under 1600-talets andra hälft spelade även änkedrottningen Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp en viktig roll. Hennes önskemål att manifestera kungahuset med byggnader och konst ledde till att konstföremål importerades och att svenskproducerad konst fick en större marknad. Särskilt bör David Klöcker Ehrenstrahl nämnas. Han var hovmålare och kom till Sverige vid 1600-talets mitt. I Nationalmuseums målerisamling och i Statens porträttsamling finns talrika exempel främst på hans porträttkonst, men också på hans djurmåleri.

En grund till dagens museisamling

En stor del av de verk som idag anses utgöra kärnan i Nationalmuseums samling av måleri från före 1800 härrör i huvudsak ur ett fåtal samlingar – Carl Gustaf Tessins, drottning Lovisa Ulrikas, kung Adolf Fredriks och Gustav III:s. Flera av de mest betydande verken i kungligheternas samlingar hade dock förvärvats genom Tessin på olika sätt.

I dessa samlingar dominerade franskt, nederländskt och gustavianskt svenskt måleri, vilket alltså i hög grad präglat sammansättningen av Nationalmuseums samling som den ser ut idag. Flera av museets verk av Rembrandt har ägts av dessa personer, liksom andra viktiga verk från 1600-talets Nederländerna och en del från samma tids Flandern.

Av dessa fyra samlare har Carl Gustaf Tessin tveklöst haft störst betydelse, inte minst eftersom mycket i Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas samlingar hamnade där genom hans försorg. Tessin gav sig vid nitton års ålder ut på en grand tour under vilken han vistades i Paris mellan 1714 och 1716. Han skulle senare återvända i flera omgångar men vid detta första besök förvärvade han ett antal mästarteckningar och 23 st så kallade contre-épreuves av Antoine Watteau, samt lärde känna flera av tidens konstnärer. 1728 var Tessin åter i Paris, nu med bättre ekonomiska förutsättningar sedan han utnämnts till överintendent med ansvar för slottsbygget i Stockholm, ärvt sin far och gift sig med en förmögen arvtagerska. Han förvärvade nu målningar av konstnärer som François Lemoyne, François Desportes, Nicolas Lancret och Jean-Baptiste Pater. Av Watteau, som han höll högt, köpte dock han inget. Man har sett en förklaring till det i att konstnären nu hade gått bort och att Tessin koncentrerade sig på levande konstnärer samt att priserna på Watteaus arbeten blivit höga. Vistelsen i Paris innebar också att konst köptes för slottsbyggets räkning. Från Paris reste han till Venedig för att försöka kontraktera Giovanni Battista Tiepolo till detsamma, dock utan att lyckas.

Venus triumf, 1740, François Boucher (1703-1770). Carl Gustaf Tessin köpte Venus triumf i Paris och lät ställa ut den vid salongen 1740.

1739 var Tessin tillbaka i Paris, där konstens scen tedde sig annorlunda med den sedan 1737 återupprättade salongen. Vid detta besök ställde han fokus på François Boucher och Jean-Baptiste-Siméon Chardin och förvärvade bland annat Bouchers Venus triumf, som visades på salongen 1740. Tessin gjorde också flera inköp av nederländskt måleri på den parisiska marknaden, främst genom konsthandlaren Edme-François Gersaint. Bland de verken märks Rembrandts Porträtt av ung kvinna i profil och Constantin Verhouts Insomnad Student. Teckningssamlingen som Tessin förvärvade berörs nedan, i ett särskilt avsnitt om museets samling av konst på papper.

Watteaus Kärlekslektionen

Om något kunde anses saknas i Tessins och sedermera museets annars fullödiga samling av franskt 1700-talsmåleri var det oljemåleri av Watteau, av vilket något förvärv alltså aldrig blivit av. Så sent som på 1950-talet skulle det bli möjligt att komplettera samlingen med ett verk av konstnären. Det rörde sig om Kärlekslektionen, som lånades in till en utställning i samband med vilken man arrangerade en nationalinsamling för att kunna betala de ca 750 000 kronor som begärdes. Museets förvärvsanslag för inköp av äldre måleri uppgick vid den här tiden till 15 000 kronor. En häftig debatt följde men till sist hade man lyckats samla ihop medel så att man förmådde betala ett prutat pris på ca 500 000 kronor. Därefter har samlingen kompletterats med ytterligare en oljemålning av Watteau, Den italienska serenaden, skänkt 1962 av en anonym donator genom Nationalmusei vänner.

Samlingen av svensk konst

Redan under Konglig museums tid fanns det gott om svenskt måleri från 1700-talet i det som nu är Nationalmuseums samling, inte minst efter Gustav III. Dessutom fanns det stora antalet skulpturer av Sergel. Det var sämre ställt med den tidens samtidsmåleri, 1800-talsmåleriet. Den klassiska inriktningen och år av svag ekonomi hade inneburit dåliga förutsättningar för detta. Det var alltså angeläget att förvärva verk av 1800-talskonst redan innan den nya byggnaden stod kvar, vilket framgår särskilt tydligt i ljuset av utvecklingen från Konglig Museum till ett medborgarnas Nationalmuseum. 1845 genomfördes det första köpet av ett verk av en levande konstnär, Italienska banditer bortförande några kvinnor av Alexander Lauréus. 1856 beviljades museet sedan ett anslag som var avsett för inköp av modern svensk konst. Därpå följde förvärv av verk av Josef Magnus Stäck, Marcus Larsson, Amalia Lindegren och Carl Wahlbom.

Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen från 1855 av Carl Wahlbom blev den första historiemålningen i museets samling.

Inför den nya byggnadens öppnande företog man en genomgång av de statliga samlingarna som till stora delar fanns på de kungliga slotten för att göra det urval som skulle visas i det nya museet. Till exempel hade ju den franska samlingen 1700-talsmåleri inte visats i Konglig Museum. Nu fördes den till museibyggnaden tillsammans med framför allt svenskt och nederländskt måleri, däribland Carl Gustaf Pilos Gustav III:s kröning. Inför den nya byggnadens öppnande fick museet utöver mobiliseringen av statliga verk motta flera viktiga donationer, i flera fall av betydande verk med gammal svensk proveniens. Exempelvis skänkte hovmarskalken Martin von Wahrendorff ett stort antal verk – däribland Adriaen de Vries Psyke buren av amoriner som ursprungligen ingått i Prag-rovet. Karl XV skänkte Rubens båda målningar med motiv fritt efter Tizians Offer till Venus och Bacchanal på Andros. Nu överfördes också de skulpturer i kolossalformat, Tor, Oden och Balder, som Karl XIV Johan beställt av Fogelberg. Även Batavernas trohetsed av Rembrandt överfördes till museet såsom en deposition utan tidsbegränsning (målningen ägs av Konstakademien).

I samband med flytten till den nya byggnaden donerade Karl XV Peter Paul Rubens Backanal på Andros och Offer till Venus.

Svenskt 1800-talsmåleri fanns inte att uppbringa i någon stor utsträckning i de statliga samlingarna och ingick heller inte i många fall i donationerna. Därför användes de medel som stod till buds till inköp av sådant. Man köpte i första hand verk av yngre konstnärer som studerade i Paris, Rom och Düsseldorf, som Johan Fredrik Höckert, Mårten Eskil Winge, Josef Wilhelm Wallander och Alfred Wahlberg. Av mycket stor betydelse för den svenska samlingen skulle en något senare donation gjord av Karl XV bli. Kungen hade vid sitt trontillträde inrett ett tavelgalleri med i första hand samtida svenskt och nordiskt måleri. Galleriet var öppet för allmänheten några dagar i veckan. 1872 skänktes större delen av samlingen, omkring 400 verk, till Nationalmuseum. Härmed fick museet en stark representation av det nordiska måleriet samtidigt som den numerära tyngdpunkten i den nordiska samlingen försköts från skulpturen som tidigare utgjort en stor majoritet. Bland verken var många målade av konstnärer som varit i Düsseldorf, såväl från Norge som Sverige. Samlingens kvalitet var dock något ojämn, eftersom Karl XV inte sällan köpt målningar för att hjälpa unga konstnärer under utveckling.

Den närmast följande tiden skulle präglas av två uppfattningar angående förvärv – den ena falangen förespråkade historiemåleri och den andra var angelägen om att museets förvärv skulle spegla konstutvecklingen. Förhållandet speglar de motsättningar som vid samma tid rådde vid Konstakademien, mellan den äldre generationen och den yngre.

Expansion av svensk och fransk 1800-talskonst

Nästa stora viktiga förvärv skulle ske 1915, under konstnären Richard Bergh som överintendent. Bergh bekymrades av de luckor i samlingen som fanns till följd av de föregående decenniernas dåligt samordnade förvärvsstrategi och hade redan inför sitt tillträde börjat verka för att fylla dem. Det var främst verk av Opponenterna som saknades, även om en del betydande arbeten av dessa köpts till samlingen tidigare. Många av 1880- och 90-talens mest betydande verk hade redan köpts av andra museer i Sverige och Norden, varför det ansågs vara bråttom. Bergh startade ett upprop bland förmögna konstvänner vilket resulterade i en gåva bestående av ett stort antal konstverk samt 135 000 kronor till att förvärva fler. Gåvan överlämnades formellt vid Berghs tillträde och innehöll bland annat sex målningar av Carl Fredrik Hill (av vilken museet dittills inte ägde någonting), tolv verk av Ernst Josephson, tio av Nils Kreuger och fem av Karl Nordström. Konstverken i donationen utgör idag ständigt ett viktigt inslag i museets samlingsutställningar.

Trädet och flodkröken III (Bois-le-Roi) från 1877 var en av de målningar av Carl Fredrik Hill som ingick i den donation Richard Bergh förmedlade 1915. Av Hill fanns dessförinnan inte något verk i samlingen.

Ett annat område Bergh ville förbättra var den franska 1800-talskonstens. Redan kort innan hade man, bland annat med hjälp av Nationalmusei vänner, köpt verk av bland andra Edgar Degas och Alfred Sisley och av Anders Zorn hade man mottagit Edouard Manets Päronskalaren, men samlingen var numerärt mycket blygsam. På grund av kriget var den svenska kronan stark och Bergh gav sig i maj 1916 tillsammans med Gregor Paulsson av till Berlin för att försöka köpa fransk konst vid en auktion hos Julius Sterns auktionshus. De flesta av verken blev dyrare än vad man hoppats på men man kom hem med en pastell av Degas och ett landskap av Paul Cézanne som visserligen köptes utanför auktionen (NM 206). På hösten samma år förvärvade han med hjälp av donatorer bland annat Auguste Renoirs Konversation och Henri de Toulouse-Lautrecs Lindanserska.

Konsortieresorna – innovativ förvärvsfinansiering

Richard Berghs expansionsplaner för samlingen matchades inte av museets ekonomiska resurser och vid flera tillfällen betalade han med egna medel i väntan på att museet självt skulle äga medel. 1917 framförde en grosshandlare vid namn Axel Beskow tanken att museet skulle kunna samarbeta med ett antal privata samlare. Man skulle ge sig ut på konstmarknaden tillsammans och göra omfattande konstköp som vore möjliga genom att man utnyttjade fallande kurser på utländsk valuta och att den amerikanska konsthandeln inte var alert nog . Man lyckades få ihop fem intressenter som satsade sammanlagt 700 000 kronor på inköp. Nationalmuseums ”insats” var sakkunskapen. Ur det gemensamma förvärvet skulle museet sedan första av de inblandade få välja konst för till ett värde av en tiondel av den totala summan, vilket innebär 70 000 kr. Sammanlagt gjordes tre sådana här konsortieresor. Till verken som förvärvades och valdes till museets samling här Manets Parisiska, Jean-Baptiste-Camille Corots Röda klippor vid Cività Castellana och Théodore Géricaults De avhuggna huvudena.

Tack vare Berghs insatser och senare inköp och donationer har samlingen av fransk 1800-talskonst trots allt vuxit sig stark. När samlaren Klas Fåhræus 1926 av ekonomiska skäl tvingades sälja sin samling lyckades museet med hjälp av Nationalmusei vänner förvärva bland annat Auguste Renoirs I mor Anthonys värdshus, Gustave Courbets Jo, den vackra irländskan och Cézannes Stilleben med statyett. I flera omgångar har Grace och Philip Sandblom skänkt betydande verk av Eugène Delacroix, Courbet och Cézanne. Till höjdpunkterna hör också Renoirs La Grenouillère som skänktes till museet 1924 av en anonym givare genom Nationalmusei vänner.

Under Richard Bergh gjorde också modernismen entré i museet. Under de kommande decennierna förvärvade man aktivt 1900-talskonst, vars tillvaro till utställningsytan var ganska begränsad på Nationalmuseum. 1958 öppnade så Moderna Museet i flottans exercishus på Skeppsholmen och 1900-talskonsten fick sina egna lokaler.

Hetsigt kärlekspar ingår i museets stora samling av teckningar av Johan Tobias Sergel (1740-1814).

Gravyr- och handteckningssamlingen

Nationalmuseums samling av teckningar och grafik består av sammanlagt ca 500 000 blad från sen medeltid till ca år 1900. Kärnan i samlingen utgörs av de fler än 2000 mästarteckningar som Carl Gustaf Tessin köpte i Paris våren 1742 vid auktionen efter den franske samlaren Pierre Crozat. Här ingick arbeten av konstnärer som Rafael, Domenico Ghirlandaio, Rembrandt och franska rokokomästare. Tessin blev av ekonomiska skäl tvungen att sälja samlingen till kung Adolf Fredrik. Senare förvärvades den av Gustav III, genom vars försorg den via Kungliga biblioteket kom till Konglig museum och sedermera till Nationalmuseum.

En annan person som haft betydelse för samlingens uppbyggnad är Johan Tobias Sergel. Under sin vistelse i Rom samlade han på sig teckningar av bland andra Johann Heinrich Füssli och Angelica Kauffman samt teckningar av äldre mästare, varav flera idag finns på Nationalmuseum. Av det Sergel lämnade efter sig var det dock främst teckningarna av hans egen hand som berikade samlingen. 1875 köpte museet över 800 teckningar ur hans kvarlåtenskap.

En annan viktig del av gravyr- och handteckningssamlingen utgör gravyr- och ornamentstickssamlingarna och i dem framför allt Nicodemus Tessin den yngres samling av arkitekturrelaterade blad. I samlingarna finns även blad som tillhört arkitekterna Carl Johan Cronstedt och Carl Hårleman. Mycket av materialet köptes in i samband med 1700-talets slottsbyggen för att fungera som förlagor. Den samling av arkitekturritningar som Nicodemus Tessin lämnade efter sig anses idag höra till de främsta i världen. Under sin bildningsresa förvärvade han bland annat unika blad av till exempel Jean Berain och André Le Nôtre. Förvärven upphörde inte i och med att han kom hem utan kunde fortgå tack vare ett stort kontaktnät på kontinenten.

Konsthantverkssamlingen

Skålar formgivna av Sigvard Bernadotte som exempel på det slags bruksföremål som finns i den moderna delen av konsthantverkssamlingen.

I Konglig Museum hade konsthantverksföremålen varit få och inte tagit mycket utrymme i anspråk. I planerna för Nationalmuseibyggnaden bereddes därför inte konsthantverket särskilt stor plats, vilket snart skulle visa sig bli ett problem. 1851 hade Museum of Manufactures, nu Victoria & Albert Museum, öppnat i London. Liksom i Storbritannien närde man i Sverige tanken att utställda exempel på gamla tiders hantverk skulle inspirera och stimulera aktörer inom den moderna konstindustrin. Samtidigt som man med en sådan utställning naturligtvis manifesterade produktions- och handelsstaten. Röster höjdes om vikten av ett särskilt konsthantverksmuseum, varpå en kommitté 1877 föreslog att ett sådant skulle byggas söder om Hötorget. Men planerna realiserades aldrig. Ungefär samtidigt mottog museet två stora donationer av Karl XV (2500 föremål) respektive Axel Bielke (2200 föremål). 1884 donerade sedan Svenska slöjdföreningen 2700 föremål. Slöjdföreningen hade tidigare under drygt ett decennium drivit ett konstindustrimuseum i egen regi men tvingats lägga ned på grund av alltför svåra ekonomiska förhållanden. Donationerna kan betraktas som tungt vägande inlagor i diskussionen om behovet av ett särskilt konsthantverksmuseum och de skulle få genomslag. Inte tillräckligt för att få till stånd ett enskilt museum, men väl för att samlingen skulle bli en egen avdelning 1885. Efter att Livrustkammaren flyttat ut och tagit över Kungliga bibliotekets lokaler i Kungliga slottet disponerade avdelningen för konsthantverk två större, sammanhängande salar i museibyggnadens mellanvåning. Än idag visas konsthantverkssamlingen på det här planet, men i fler salar. Utställningen är uppdelad i två perioder, varav den första sträcker sig från omkring 1500 till 1750 och den andra från 1910-tal till idag. Den äldre delen av samlingen består, vilket framgår av utställningen, i första hand av dyrbara föremål som ägts av kungligheter och andra förmögna personer. Exempel på sådant som visas är den så kallade Bielkesängen och Alhambravasen.

I den moderna delen har museets samlarområde utvidgats till att omfatta även enklare bruksföremål av olika slag, som en logisk följd av konstindustrins framväxt och designbegreppets hela innebörd. I samlingen finns och visas alltifrån exempel på det som formgavs under devisen ”vackrare vardagsvara” till det slags modernism vars föremål bygger på ett rationaliserat formspråk men är framställda i dyrbara material.

Statens porträttsamling

Alexander Roslins porträtt av Gustav III från 1777 hänger i Vita salongen på Gripsholm.

Statens porträttsamling förvaltas av Nationalmuseum och visas på Gripsholms slott. Samlingen består av porträtt från sent 1400-tal till idag och uppgår till ca 4700 verk i olika media, vilket gör den till världens största porträttsamling. Porträtten visas dels i slottets olika inredningar och dels i några renodlade tavelgallerier. Att samlingen finns på Gripsholm har med slottets historia att göra. Redan på Gustav Vasas tid fanns här ett tavelgalleri som till en del innehöll porträtt, men man brukar peka på hur Hedvig Eleonora omgav sig med släktporträtt under sin tid på slottet som ett slags prägel som kom att bestå. Gripsholm betraktades tidigt som historiskt intressant och 1755 publicerades den första beskrivningen av slottet, författad av Carl Fredrik Ljungman. Denna innehöll 308 nummer varav 275 var porträtt. Porträttgalleri av en mer officiell karaktär blev Gripsholm på sätt och vis då Gustav III lät föra dit en serie riksrådsporträtt från Drottningholm. Därmed utökades alltså samlingen till att omfatta även enskilda svenskar och inte endast kungligheter. Efter Gustav III:s död fördes fler porträtt till Gripsholm men det var först år 1822 som porträttsamlingen skulle grundas formellt. Den före detta kammarherren vid Gustav III:s hov Adolf Ludvig Stierneld förestod och organiserade samlingen samtidigt som han genom en offensiv förvärvspolitik såg till att den växte. 1831 omfattade den 1367 nummer. I samband med att den nya museibyggnaden stod färdig 1866 övertog Nationalmuseum ansvaret för porträttsamlingen. Svenska statens porträttsamling är under ständig utveckling. Den kompletteras kontinuerligt med såväl äldre som nutida porträtt av personer som på olika grunder har en plats i historien. Varje år tillkommer minst ett så kallat hedersporträtt, det vill säga ett porträtt vars föremål utsetts av representanter för Gripsholmsföreningen och Nationalmuseum som kvitto på sin gärnings betydelse. Bland hedersporträtten återfinns bland andra Dag Hammarskjöld, Gunnar Nordahl, Olof Palme, Benny Andersson och senast år 2010 Ingvar Kamprad.

Samlingen är rik på verk av de mer namnkunniga porträttkonstnärerna genom den svenska konsthistorien, som David Klöcker Ehrenstrahl, Alexander Roslin, Per Krafft d.ä., Ulrika Fredrika Pasch, Johan Gustaf Sandberg och Fredric Westin. Bland porträtten från perioden omkring år 1900 märks verk av Anders Zorn, Carl Larsson, Carl Wilhelmson och Ejnar Nielsen. I den tidigmoderna delen av samlingen finns verk av konstnärer som Isaac Grünewald, Nils von Dardel och Tyra Lundgren. I den nutida delen finner man till exempel Birgit Broms, Cecil Beaton, Irving Penn och Ola Billgren.

Miniatyrsamlingen

Nationalmuseums samling av miniatyrer uppgår till ca 5200 nummer. Verken i samlingen har många olika ursprung, inte minst hos olika kungligheter, men av särskild betydelse är två donationer och ett stort antal förvärv som gjorts i senare tid. Donationerna gjordes av Carl Fredrik Dahlgren 1894 och Hjalmar Wicander 1927. Dahlgren var storsamlare och inriktad på skandinaviska och tyska arbeten. Hans gåva bestod av hela 4435 miniatyrer vilket gett samlingen en väldig spännvidd. Wicander samlade i sin tur inte lika brett utan koncentrerade sig på arbeten av mycket hög kvalitet. Han fortsatte även efter sin donation att finansiera och på annat sätt engagera sig i viktiga förvärv. Av stor betydelse är också den fond som Wicander instiftade året efter donationen, som gjort det möjligt att i senare tid komplettera samlingen med några av dess idag främsta nummer av konstnärer såsom Francisco de Goya och Louis Marie Autissier. Samlingen är rik på arbeten av Peter Adolf Hall, den svenske miniatyrmålaren som gjorde stora framgångar i Frankrike. Sedan hösten 2009 visas samlingen i en ny permanent utställning.

Överintendenter vid Nationalmuseum

Namn	Period
Carl Fredrik Fredenheim	1792–1803
Fredrik Magnus Piper	1803–1805
Abraham Niclas Edelcrantz	1805–1813
Fredrik Samuel Silfverstolpe	1813–1836
Fredrik Blom	1836–1844
Mikael Gustaf Anckarsvärd	1844–1858
Gustaf Söderberg	1858–1864
Nils von Dardel	1864–1866
Johan Christoffer Boklund	1866–1880
Gustaf Upmark	1880–1900
Ludvig Looström	1900–1915
Richard Bergh	1915–1919
Erik Folcker	1919–1925
Axel Gauffin	1925–1942
Erik Wettergren	1942–1950
Otte Sköld	1950–1958
Carl Nordenfalk	1958–1969
Bengt Dahlbäck	1969–1979
Per Bjurström	1980–1989
Olle Granath	1989–2001
Hans Henrik Brummer	2001–2003
Solfrid Söderlind	2003–2012
Berndt Arell	2012-

Museets verksamhet idag

Nationalmuseum visar varje år ett antal tillfälliga större utställningar vid de olika avdelningarna. Några av de senare har varit Henri de Toulouse-Lautrec, Förfärligt härligt, Tidens form, Lura ögat, Prerafaeliterna, Caspar David Friedrich och Rubens & van Dyck. I gravyrgalleriet visas mindre utställningar med verk företrädesvis ur de egna samlingarna. Museet lånar varje år ut ett stort antal verk till utställningar vid andra museer i Sverige och utomlands.

Vid Nationalmuseum bedrivs en omfattande forskningsverksamhet med de egna samlingarna som utgångspunkt. Sedan 1997 finns en särskild avdelning för forskning, till vilken även museets arkiv och en egen förlagsverksamhet hör. Liksom Konstbiblioteket, som är ett av Nordens största konstbibliotek^{[källa behövs]} och som är Nationalmuseums och Moderna museets gemensamma bibliotek. Vid museet finns en avdelning för konservering, med inriktningar mot föremålen i respektive samling. Avdelningen arbetar med bevarandet av föremålen och samarbetar med forskningsavdelningen vid tekniska undersökningar.

Nationalmuseum förvaltar, helt respektive delvis, föremålssamlingarna vid ett stort antal besöksmål runtom i landet. Hit hör till exempel Drottningholms slott, Läckö slott, Leufsta bruksherrgård, Vadstena slott och Gustavsbergs porslinsfabrik. Orangerimuseet vid Ulriksdal och Museum De Vries rymmer centrala delar av museets skulptursamling.

Museets vänförening Nationalmusei vänner grundades 1911 av dåvarande kronprins Gustaf (VI) Adolf och har under årens lopp gjort betydande bidrag till museets samlingar.

Interiör från utställningen Arbete pågår: Museum i nytt ljus med svensk skulptur från 1700- och 1800-tal i dagsljusbelysning.

Framtiden

Nationalmuseum står just nu inför den första riktigt genomgripande renoveringen av byggnaden på Blasieholmen sedan den uppfördes.^[när?] Renoveringen innebär att byggnaden kommer att stängas under en period men ingalunda att verksamheten avstannar. Samlingarna kommer att visas inte minst i olika former av samarbeten med andra museer såväl inom som utanför Sveriges gränser. Hur renoveringen kommer att gestalta sig är inte beslutat än, men en förstudie har genomförts och just nu arbetar Statens Fastighetsverk på ett byggnadsprogram.^{[källa behövs]}

En av de frågor som diskuteras inom projektet är hur samlingarna kan presenteras under nya förutsättningar i ett renoverat hus. I utställningen Arbete pågår: museum i nytt ljus, som kontinuerligt förändras både till form och innehåll, undersöks hur föremålen påverkas av olika förhållanden och vad presentationen har för betydelse för upplevelsen av dem.

Verk ur samlingarna

• 

  Det omaka paret eller betalningen 1532, Lucas Cranach d.ä. (1472-1553)

• 

  St Sebastian, Pietro Perugino (1450-1523)

• 

  Apostlarna Petrus och Paulus, El Greco (1541-1614)

• 

  Den helige Hieronymus botgörande, Georges de la Tour (1593-1653)

• 

  Offer till Venus, Peter Paul Rubens (1577-1640)

• 

  Självporträtt 1630, Rembrandt Harmenszoon van Rijn (1606-1669)

• 

  Gosse spelande flöjt 1630-tal, Judith Leyster (1609-1660)

• 

  Batavernas trohetsed till Claudius Civilis, Rembrandt Harmenszoon van Rijn (1606-1669)

• 

  Kökspigan 1651, Rembrandt Harmenszoon van Rijn (1606-1669)

• 

  Kärlekslektionen, Antoine Watteau (1684-1721)

• 

  Damen med slöjan. Konstnärens maka Suzanne Roslin 1768, Alexander Roslin (1718-1793)

• 

  Amor och Psyke 1787, Johan Tobias Sergel (1740-1814)

• 

  Gustav III:s kröning. Ofullbordad 1782-1793, Carl Gustav Pilo (1711 eller 1714-1793)

• 

  Vattenfall i småland 1856, Marcus Larson (1825-1864)

• 

  La Grenouillère, Auguste Renoir (1841-1919)

• 

  Jo, den vackra irländskan 1866, Gustave Courbet (1819-1877)

• 

  Stilleben med statyett, Paul Cézanne (1839-1906)

• 

  Journalisten Godfrey Renholm 1880, Ernst Josephson (1851-1906)

• 

  Friluftsmålaren. Vintermotiv från Åsögatan 145, Stockholm 1886, Carl Larsson (1853-1919)

• 

  Snöklockan 1883, Per Hasselberg (1849-1894)

• 

  Frukost under stora björken (ur Ett hem), Carl Larsson (1853-1919)

• 

  Midsommardans 1897, Anders Zorn (1860-1920)

• 

  Underlandet 1894, August Strindberg (1849-1912)

• 

  Interiör 1898, Vilhelm Hammershøi (1864-1919)

• 

  Vid frukostbordet 1898, Laurits Andersen Ring (1854-1933)

• 

  Adelsman, Nicholas Hilliard (1574-1619)

• 

  Kristina, drottning av Sverige, Pierre Signac (1623-1684)

• 

  Sällskap i park, Niclas Lafrensen d.y. (1737-1807)

• 

  Självporträtt 1817, Louis Marie Autissier (1772-1830)

• 

  Porträtt av en gammal man, Domenico Ghirlandaio (1449-1494)

• 

  Förslag till dekorativ utsmyckning ca 1709, Claude Audran III (1658-1734)

• 

  Handkanna i silver, Abraham II Warnberger

• 

  Vasco da Gamas återkomst, tapet utförd 1525

• 

  "Jarra" eller Alhambravasen, 1300-tal. Granada, Spanien

Se även

• Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde
• Historiska museet
• Nordiska museet

Referenser

Tryckta källor

• Ahlund, Mikael (red.), Konst kräver rum (utställningskatalog). Stockholm 2002.
• Bjurström, Per; Cornelius Erik (1992). Nationalmuseum: 1792-1992. Stockholm: Nationalmuseum. Libris 7591888. ISBN 91-7024-669-6 (korr.) (inb.) 
• Dahlbäck-Lutteman, Helena (red.), Samlat. Årsbok för Svenska statens konstsamlingar 25. Stockholm 1978.
• Gunnarsson, Torsten, Carl Larsson. Nationalmusei utställningskatalog 548. Stockholm 1992
• Hall, Thomas (red.), Nationalmuseum. Byggnaden och dess historia. Årsbok för Svenska statens konstsamlingar 23. Stockholm 1976 ISBN 9129469953
• Johnsson, Ulf G. (red.), Porträtt Porträtt - Studier i Statens porträttsamling på Gripsholm. Årsbok för Statens konstmuseer 33. Stockholm 1987.
• Olausson, Magnus & Söderlind, Solfrid. The Genesis and Early Development of the Royal Museum in Stockholm: A Claim for Authenticity and Legitimacy. I: Preziosi, Daniel & Farago, Claire (red.), Grasping the World. The Idea of the Museum. Burlington 2004.
• Scholten, Frits (red.), Adriaen de Vries - kejserlig skulptör. Stockholm 1999.
• Söderlind, Solfrid (red.), Kongl. Museum. Rum för ideal och bildning. Årsbok för Statens konstmuseer 39. Stockholm 1993. ISBN 9178861063
• Widén, Per, Från Kungligt galleri till nationellt museum. Hedemora 2009. ISBN 9178447674

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Nationalmuseum.
  Bilder & media
• Nationalmuseum, officiell webbplats
• Nationalmusei Vänner, officiell webbplats