Nationell minoritet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Nationell minoritet kallas de etniska minoriteter som har en långvarig språk- och kulturgemenskap innanför den nationella gemenskapen, vanligen längre än hundra år (eller fyra generationer). Enligt internationella konventioner, ILO:s konvention nr 169 och Europarådets konventioner för skydd av nationella minoriteter och minoritetsspråk, har sådana minoriteter rätt till skydd och stöd för att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. Konventionerna är resultat av en rad olika faktorer. Bland annat finns det stora språkgrupper inom EU som inte har rätt att använda sina språk i EU, t ex katalanskan med sina ca 6 miljoner talare. Europaparlamentet har tagit en rad resolutioner som lett till att Europarådet utarbetat två viktiga konventioner som berör minoritetsgrupper inom EU och medlemmar av Europarådet. FN:s ILO-konvention är resultat av ett flera decennier långvarigt arbete för att främja urbefolkningars sociala och ekonomiska situation.

Man bör skilja mellan urbefolkning, nationell minoritet, minoritetsspråk och invandrare i modern tid. Inom EU finns idag bara en erkänd urbefolkning, nämligen samer. Övriga grupper har olika former av minoritetsstatus och skydd för minoritetsspråken. De nationella minoriteterna är ofta en ursprungsbefolkning i landet, men har inte erhållit urbefolkningsstatus, utan är kategoriserade som minoritetsbefolkning inom en nation. I Europa räknar man även med romer och judar, som invandrat för hundratals år sedan. Dessa skiljs från s.k. invandrade minoriteter, som utgör en etnisk grupp men vars språk och kultur inte har den historiska hemortsrätten i riket.

Nationella minoriteter i Norden[redigera | redigera wikitext]

I Norden finner man flera officiellt erkända nationella minoriteter: Sverigefinnar, tornedalingar i Sverige[1], tyskar i Danmark, [2] kväner i Nordnorge, finlandssvenskar, ålänningar, tatarer, och ryssar i Finland, liksom samer i såväl Norge, Sverige som Finland. Alla dessa definieras och har sin status och rätt lagfäst på olika sätt, ibland på språkliga, ibland geografiska grunder. Romer och judar har nationell minoritetsstatus i åtminstone Norge, Sverige och Finland, möjligen även i fler länder.[källa behövs]

Sveriges riksdag beslöt 1999, mot bakgrund av Europarådets konvention, att erkänna samer, sverigefinnar, tornedalingar, judar och romer som nationella minoriteter i Sverige. I en andra konvention blev deras språk erkända som officiella minoritetsspråk i Sverige, med motiveringen att dessa har en historiskt förankrad hemortsrätt i Sverige. Språken är samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch. De territoriella språken samiska, meänkieli och finska har ett starkare skydd än de icke-territoriella språken romani chib och jiddisch. Samiska är territoriellt språk i Kiruna, Gällivare, Jokkmokk och Arjeplogs kommuner. Meänkieli och finska är territoriella språk i Kiruna, Gällivare, Pajala, Haparanda och Övertorneå kommuner.

Konventionerna medför olika skyldigheter för officiella myndigheter, bl.a. har SVT och SR skyldighet att sända program på dessa språk. Det skall beredas möjligheter till forsknings-, kultur- och litteraturstöd på alla fem språk samt rätt för enskilda personer att använda samiska, finska och meänkieli i kontakt med myndigheter inom förvaltningsområdet, och skyldighet att erbjuda skolundervisning och äldrevård på språken. Det sistnämnda gäller bara de geografiska områden där de tre språken har territoriell status, d.v.s. norra Sverige i ovan nämnda kommuner.

Sverige har inte ratificerat ILO:s konvention, vilket bl.a. skulle ha konsekvenser för samernas rätt att som ursprungsbefolkning förvalta den mark de traditionellt bebott.

Definitionsproblemet[redigera | redigera wikitext]

Att skilja folkgrupper från andra grupper är komplicerat och kontroversiellt, då man har att göra med dels utsatta och skyddsvärda grupper, dels en mångfasetterad verklighet: från ursprungsfolk som Amerikas indianer och Australiens aboriginer, vars skyddade status är ett resultat av dåligt samvete för århundraden av förföljelse, till europeiska folkgrupper som exempelvis bretagnarna i Frankrike, som på egen hand utvecklat sitt språk och egna kulturinstitutioner, hittills utan statligt minoritetsspråksstöd och status som nationell minoritet.

Europarådets konvention skiljer mellan nationella minoriteter och senare invandrade minoriteter, liksom mellan det skydd nationella minoriteter berättigas och de insatser som görs för att förbättra invandrares situation i Europa.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.regeringen.se/sb/d/1483/a/12607
  2. ^ International Obligations and National Debates: Minorities around the Baltic Sea, Sia Spiliopoulou Åkerman 2006

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]