Nato

North Atlantic Treaty Organization Organisation du traité de l’Atlantique Nord
Natos flagga
Medlemsländer i grön färg
Förkortning	Nato
Motto	Animus in Consulendo Liber
Bildad	4 april 1949
Typ	Militärallians
Säte	Bryssel, Belgien
Officiella språk	Engelska Franska
Generalsekreterare	Jens Stoltenberg
Chairman of the NATO Military Committee	Petr Pavel

Medlemsstaternas försvars- och utrikesministrar möts i Natos högkvarter i Bryssel 2010.

Jens Stoltenberg är Natos generalsekreterare

Natos högkvarter i Bryssel, Belgien.

Nordatlantiska fördragsorganisationen (förkortat Nato; engelska: North Atlantic Treaty Organization, förkortat NATO; franska: Organisation du traité de l’Atlantique Nord, förkortat OTAN), även känd som Atlantpakten eller Atlantiska alliansen, är en militär allians som fastställdes genom undertecknandet av det Nordatlantiska fördraget den 4 april 1949. Fördragsorganisationen (igångsatt 1951) utgör ett system med kollektivt försvar där dess medlemsstater är överens om att ömsesidigt försvara varandra mot yttre angrepp.

Natos högkvarter är beläget i Bryssel, Belgien. Det operativa befälet har en Supreme Allied Commander Europe som alltid är en amerikansk general eller amiral. Sedan 2014 har general Philip M. Breedlove innehaft posten. Målen som formulerades i Atlantpakten (se nedan) har inte ändrats genom åren då fördraget förblivit oförändrat sedan 1949. Natos uppgifter har dock kommit att ändras genom de förändrade säkerhetspolitiska lägena och de har anpassats därefter.

De första åren var den Nordatlantiska fördragsorganisationen inte mycket mer än en politisk sammanslutning, men i och med Koreakriget byggdes den militära strukturen upp. Natos förste generalsekreterare, Lord Ismay, yttrade att organisationens mål var att ”hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”. Under hela det kalla kriget ebbade och flödade tvivlet över styrkan i förhållandet mellan de europeiska staterna och USA, tillsammans med tvivel över trovärdigheten i Natos försvar mot en eventuell framtida sovjetisk invasion – tvivel som ledde till att Frankrike utvecklade egna kärnvapen. Efter Berlinmurens fall (1989) skapades vänligare relationer till tidigare potentiella fiender i öst, och många gamla öststater och Warszawapaktsmedlemmar blev till och med medlemmar i Nato.

Den sammanlagda militära budgeten för alla Natoländer utgör 69 procent av världens försvarsutgifter. USA ensamt står för 35 procent av världens totala försvarsutgifter.

Historia

Bakgrund och bildande

USA:s president Harry Truman undertecknar Atlantpakten den 24 augusti 1949.

En direkt föregångare till Nato var Brysselpakten, som ingicks 1948 av Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien, och som i sin tur hade föregåtts av bi- och trilaterala avtal mellan några av dessa länder omedelbart efter andra världskriget. Andra världskriget hade visat behovet av att samordna ländernas försvar inför eventuella framtida krigshot, och kalla krigets inledning visade att ett sådant hot redan var en realitet.

Grunden för Nato är Nordatlantiska fördraget (North Atlantic Treaty), ett avtal om kollektivt försvar som undertecknades den 4 april 1949 av de europeiska staterna Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal och Storbritannien samt de nordamerikanska staterna USA och Kanada. Anledningen var fruktan för Sovjetunionens ökade maktposition i Europa, speciellt efter kommunisternas maktövertagande i Tjeckoslovakien 1948. Kärnan av traktaten är artikel 5, som fastslår att ett angrepp mot ett Natoland är ett angrepp mot hela alliansen. Själva Nordatlantiska fördragsorganisationen bildades 1951 för att organisera Atlantpaktens kollektiva försvar.

Med upptrappningen av kalla kriget på 1950-talet och utbrottet av Koreakriget, kom Västtyskland med som medlem 1955. Sovjetunionen svarade med att grunda Warszawapakten samma år.

Kalla kriget

Nato har 17 övervakningsflyg av typen Boeing E-3 Sentry i tjänst, som här stöds av tre amerikanska F-16.

1966 drog sig Frankrike ur Natos gemensamma militärkommando på grund av att Frankrikes president Charles de Gaulle menade att det gemensamma militärkommandot i för hög grad främjade USA:s intressen och hämmade Frankrike från att främja sina egna nationella intressen. Frankrike kvarstod dock som politisk medlem av Nato. Detta ledde till att Supreme Headquarters Allied Powers Europe (SHAPE) flyttades från Paris till Mons i Belgien. Först 1993 blev Frankrike en fullvärdig medlem igen. De båda ärkefienderna Grekland och Turkiet blev medlemmar 1952. I anslutning till Cypernkrisen 1974 trädde Grekland ur i protest mot att Nato inte bidragit till en rättvis lösning i Cypernfrågan eller lyckats förhindra väpnade konflikter mellan dess medlemsstater. 1980 återinträdde dock Grekland.

Spanien blev medlem i Nato 1982, och från slutet av 1990-talet har flertalet nya medlemsstater från det tidigare Östblocket kommit till.

Efter kalla kriget

Efter att Warszawapakten och Sovjetunionen upplösts 1991 har Natos uppgifter i viss mån omdefinierats av medlemsstaterna. Ett nytt koncept antogs som öppnar för att Nato kan ingripa utan att någon av medlemsstaterna varit utsatt för ett direkt angrepp, kallat icke-artikel 5-krishanteringsoperationer. Konceptet har varit omstritt på grund av att det också öppnar för interventioner utan ett tydligt beslut från Förenta nationerna (FN). 1995 ingrep Nato i Bosnienkriget efter ett FN-beslut. 1999 gick Nato till krig mot Jugoslavien utan att det förelåg ett beslut om ingreppet från FN (Kosovokriget).

Krigen på Balkan

Under 1990-talet kom Nato att delta aktivt i strider för första gången. Den 28 februari 1994 sköt Natostyrkor ned fyra bosnienserbiska flygplan i flygförbudszonen i centrala Bosnien och Hercegovina. Uppdraget att upprätthålla flygförbudszonen hade inletts såsom FN-uppdrag ett år tidigare, den 12 april 1993. Under 1995 genomförde Nato uppemot 3 400 flygangrepp mot serbiska mål, vilket bidrog till att Daytonavtalet undertecknades i december samma år.

Den 24 mars 1999 inledde försvarsalliansen en elva veckor lång bomboffensiv mot dåvarande Jugoslavien, efter att den jugoslaviska regeringen vägrat underteckna det så kallade Rambouilletavtalet. Målen för angreppen låg även långt inne i Serbien, och skadorna på infrastrukturen blev omfattande. Offensiven inleddes utan en formell krigsförklaring. Jugoslavien protesterade mot offensiven och hävdade att det var ett angreppskrig i strid mot FN-stadgan. Kriget i Kosovo upphörde den 11 juni 1999 då den jugoslaviske ledaren Slobodan Milošević accepterade FN:s resolution 1244. Nato var därefter med om att bygga upp KFOR, en Natoledd fredsbevarande styrka med FN-mandat.

Efter den 11 september 2001

Efter terrorattackerna i USA den 11 september 2001 aktiverade Nato för första gången artikel V. USA valde att gå till krig mot Afghanistan på egen hand. Efter att talibanregimen i Afghanistan störtades hade Nato kommando över ISAF-styrkorna som hade mandat från FN att vara en stabiliseringsstyrka i Afghanistan. Inom Nato har det dryftats om ISAF ska delta mer aktivt i USA:s och Afghanistans nya regerings krig mot talibanerna och andra grupper. 2003 beslutade Nato att utvidga det verksamma området för ISAF från Kabul till hela Afghanistan. I den första omgången har styrkorna utplacerats i övriga områden i norr som har varit förhållandevis lugna. Hösten 2005 påbörjades processen med utplacering av ISAF-styrkor i de mer oroliga områdena i söder.

Nato var inte direkt involverat då USA tillsammans med en ”koalition av villiga” gick till krig mot Irak våren 2003. Före krigsutbrottet blev även artikel IV, som fastslår en medlemsstats rätt till konsultationer och gemensamma försvarsförberedelser, aktiverad av Turkiet. Turkiet fruktade att landet kunde bli utsatt för ett motangrepp från Irak eftersom USA använde Turkiet som bas för angreppet mot Irak. Situationen var nära att utlösa en kris i Nato på grund av att Frankrike, Tyskland, Belgien och Luxemburg, som var starkt emot USA:s planer på att angripa Irak, länge vägrade delta i gemensamma försvarsförberedelser under situationen som förelåg. Efter att Saddam Husseins regim i Irak störtats har Nato haft ansvar för att träna säkerhetsstyrkor för de irakiska myndigheterna.

Berlin plus-avtalet

Berlin plus-avtalet är ett omfattande paket av avtal mellan Nordatlantiska fördragsorganisationen och Europeiska unionen (EU), som undertecknades den 16 december 2002. Med detta avtal får EU möjlighet att använda Natos resurser i händelse av en internationell konflikt, under förutsättning att Nato självt inte vill agera – den så kallade rätten till första vägran. Endast om Nato vägrar agera kan EU göra det, om den så önskar.

Medlemsstater

Natos medlemsstater.

Kronologisk karta över Natos medlemsstaters anslutningsår. Nya medlemmar i ljusblått.

  Nuvarande medlemmar

  Inbjudna medlemmar

  Lovade inbjudan

  Intensifierad dialog

  Medlemskap inget mål

  Okänd avsikt

Totalt ingår 29 medlemsstater i försvarsalliansen, varav 22 är medlemmar i Europeiska unionen. Montenegro, som anslöt sig till Nordatlantiska fördragsorganisationen den 5 juni 2017, är den nyaste medlemsstaten.

Ursprungliga medlemmar 1949

• Belgien
• Danmark
• Frankrike
• Island
• Italien
• Kanada
• Luxemburg
• Nederländerna
• Norge
• Portugal
• Storbritannien
• USA

Totalt 12 stater.

Stater som har blivit medlemmar efter 1949 och före Berlinmurens fall 1989

• Grekland (1952)
• Spanien (1982)
• Turkiet (1952)
• Västtyskland (1955; från 1990 Tyskland)

Stater som har blivit medlemmar efter Berlinmurens fall 1989

• Albanien (2009)
• Bulgarien (2004)
• Estland (2004)
• Kroatien (2009)
• Lettland (2004)
• Litauen (2004)
• Montenegro (2017)
• Polen (1999)
• Rumänien (2004)
• Slovakien (2004)
• Slovenien (2004)
• Tjeckien (1999)
• Ungern (1999)

Det tidigare Östtyskland kom från 1990 också att ingå i Nato genom Tysklands återförening det året.

Stater i process för medlemskap

• Makedonien (2012)
• Georgien (2012)
• Bosnien och Hercegovina (2012)

Generalsekreterare

Natos generalsekreterare leder flera av organisationens organ, framför allt Nordatlantiska rådet, som är försvarsalliansens högsta politiska beslutande organ. Sedan 2014 innehas uppdraget av Jens Stoltenberg.

Namn	Nationalitet	Ämbetsperiod
Lord Ismay	brittisk	4 april 1952–16 maj 1957
Paul-Henri Spaak	belgisk	16 maj 1957–21 april 1961
Dirk Stikker	nederländsk	21 april 1961–1 augusti 1964
Manlio Brosio	italiensk	1 augusti 1964–1 oktober 1971
Joseph Luns	nederländsk	1 oktober 1971–25 juni 1984
Lord Carrington	brittisk	25 juni 1984–1 juli 1988
Manfred Wörner	tysk	1 juli 1988–13 augusti 1994
Willy Claes	belgisk	17 oktober 1994–20 oktober 1995
Javier Solana	spansk	5 december 1995–6 oktober 1999
Lord Robertson av Port Ellen	brittisk	14 oktober 1999–17 december 2003
Jaap de Hoop Scheffer	nederländsk	1 januari 2004–1 augusti 2009
Anders Fogh Rasmussen	dansk	1 augusti 2009–30 september 2014
Jens Stoltenberg	norsk	Fr.o.m. 1 oktober 2014

Överbefälhavare

Nuvarande överbefälhavare är general Philip M. Breedlove som den 13 mars 2014 övertog kommandot från amiral James G. Stavridis från US Navy. Den engelska titeln för överbefälhavaren i Nato är SACEUR (Supreme Allied Commander over armed forces in Europe).

Se även

• Atlantdeklarationen
• Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa
• Partnerskap för fred
• Nordatlantiska fördraget

Vidare läsning

• Agrell, Wilhelm (1997). ”Kalla kriget skapade Nato - västmakternas svar på Sovjets expansion i öst”. Populär Historia (nr. 2): sid. 24-28. http://www.popularhistoria.se/artiklar/kalla-kriget-skapade-nato/. 
• Holmström, Mikael (2011). Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Publikation / Forskningsprogrammet Försvaret och det kalla kriget (FOKK), 1652-5388 ; 28 (2. uppl.). Stockholm: Atlantis. Libris 12320956. ISBN 978-91-7353-523-6 

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Nato.
  Bilder & media
• Natos officiella webbplats