Neoklassisk nationalekonomi

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Neoklassisk nationalekonomi är en teoribildning inom nationalekonomi vars genombrott traditionellt anges ha ägt rum runt 1870. Den kallas ibland även marginalism på grund av de marginalistiska resonemangens centrala betydelse. Med neoklassisk nationalekonomi åsyftas ett allmänt samhällsekonomiskt synsätt som fokuserar på fastställandet av priser, produktion och inkomster i marknader genom utbud och efterfrågan. Med andra ord: det som avgör vad som ska produceras är marginalintäkten, det som avgör vad konsumenten köper är marginalnyttan, det som avgör huruvida det enskilda företaget ska anställa är marginalprodukten och så vidare. Några av de mest framträdande pionjärerna inom den neoklassiska skolan var engelsmannen Stanley Jevons, österrikaren Carl Menger och fransmannen Léon Walras.

Termen "neoklassisk" användes först av ekonomen Thorstein Veblen (1857-1929) i en artikel år 1900. Han använde termen för att betona likheten mellan de klassiska ekonomerna och den modernare Alfred Marshall (1842-1924). Veblen ansåg att de vilade på en gemensam utilitaristisk grund och att de båda utgick ifrån att människor agerar hedonistiskt, det vill säga söker efter största möjliga lusttillfredsställelse.[1] Med tiden kom termen dock att användas synonymt med marginalistisk analys.

De tidiga neoklassikerna övergav helt och hållet klassikernas arbetsvärdeteori, teorin om att varors bytesvärde (priset på marknaden) avgörs av mängden arbete som nedlagts i dem. Istället betonade man efterfrågan på varorna som avgörande. Senare modifierades detta till en analys som tog hänsyn till både produktion och efterfråga.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Sandelin, Bo & Trautwein, Hans-Michael & Wundrak, Richard, Det ekonomiska tänkandets historia (1995), 3 uppl. 2001, ISBN 91-7150-833-3

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sandelin, Trautwein & Wundrak (1995), s. 79