Nikolaj I av Ryssland

Nikolaus I
Målning av Franz Krüger 1852.
Kejsare av Ryssland
Regeringstid	1 december 1825 – 2 mars 1855
Kröning	3 september 1826
Företrädare	Alexander I
Efterträdare	Alexander II
Gemål	Alexandra Feodorovna
Barn	Alexander II Maria Nikolajevna av Ryssland Olga Nikolajevna Romanova Alexandra Nikolajevna av Ryssland Konstantin Nikolajevitj av Ryssland Nikolaj Nikolajevitj Mikael Nikolajevitj av Ryssland
Ätt	Romanov
Far	Paul I
Mor	Maria Fjodorovna
Född	6 juli 1796 Gattjina, Kejsardömet Ryssland
Död	2 mars 1855 (58 år) Sankt Petersburg, Kejsardömet Ryssland
Begravd	Peter-Paulkatedralen, Sankt Petersburg
Heraldiskt vapen
Monogram

Nikolaus I eller Nikolaj I Pavlovitj (ryska: Николай I Павлович), född 6 juli (25 juni enligt g.s.) 1796 i Gattjina, nuvarande Leningrad oblast, död 2 mars (18 februari enligt g.s.) 1855, var tsar av Ryssland, kung av Polen och storfurste av Finland 1825–1855.

Gift 1817 med Charlotte, i Ryssland kallad Alexandra Fjodorovna (1798-1860), dotter till kung Fredrik Vilhelm III av Preussen.

Regimens inledning och karaktär

Nikolaj var son till Paul I av Ryssland, han tog över posten efter att brodern Alexander I dött, och näste bror i ordningen, Konstantin, avsagt sig kronan. Saken blev dock inte odramatisk då en grupp konspirerande adelsmän ville få den blivande tsaren att skriva under deras villkor, något som skulle innebära en kraftig reducering av tsarens makt. Som det såg ut hade tsaren oinskränkt makt över imperiet, och i den liberala andan som rådde i världen ville man förändra detta.

Händelsen kom att kallas dekabristupproret, då det är ryskans ord för december efter månaden då det skedde. Det slogs ned på ett blodigt och bestämt sätt. Händelserna fick ett avgörande inflytande på hela Nikolajs styre. Han kom att inta fientlig inställning mot alla frihetsrörelser och kom att framstå som konservatismens förkämpe i Europa. Av misstro mot den ryska adeln avlägsnade han i möjligaste mån dessa från ämbetena och grundade i stället en från borgerskapet rekryterad ämbetsmannakår, med vars hjälp han försökte arbeta för förbättring inom rättsväsen, administration och finanser. Nikolaj var för början ensidigt militärt utbildad, men sökte för att kunna driva sina reformer framåt att fylla luckorna i sitt vetande. Samtidigt som han var framstegsvänlig, försökte han skydda landet mot allt västerländskt inflytande vilket kom att hämma utvecklingen.

Han vurmade mycket för militära parader, precis som sin far Paul I. Han hade även ärvt fler manér av denne despot: knutpiskan var ett redskap som delvis användes flitigt under Nikolajs regim, för att sedan ersättas av en annan pisksort med tre snärtar kallad pletj. Den bestraffningssort han själv föredrog var gatloppet, han brukade ibland "benåda" dödsdömda och istället tilldela dem "12 tusen spön", vilket alltså inte var någon benådning.

Under lång tid var Nikolaj utrikespolitiskt framgångsrik. I ett krig mot Persien 1826-28 erövrades provinserna Erivan och Nachitsjevan. 1826 hade Osmanska riket lovat att rätta sig efter Rysslands önskemål, men i den grekiska frågan negligerade Nikolaj av utrikespolitiska skäl sina absolutistiska principer och stödde grekernas frihetskamp. I freden i Adrianopel 1829 gjorde han betydande landvinningar, bland annat i Mindre Asien.

Det intellektuella livet

Nikolaj utvecklade polisväsendet så att det kunde användas så effektivt som möjligt mot de "inre fienderna". Allt under den benhårde generalen Alexander von Benckendorffs ledning; Nikolaj var mycket nöjd med honom vad gällde jakten på politiska motståndare. Namnet på denna nya personliga säkerhetspolis blev "tredje avdelningen". Oppositionen mot autokratin i allmänhet och Nikolaj i synnerhet fanns framför allt på universiteten, detta visste han om. Man såg till att färre togs in till universiteten, men de behövdes för att utbilda folk som staten kunde ha i sin tjänst. Och för detta ändamål krävdes egentligen också en viss frihet att tala, skriva och tänka. Med detta var det inte mycket under Nikolajs tid, särskilt inte efter revolutionerna i Europa 1830 och 1848. Detta ändrades till viss del under hans son Alexander II, men denne fick paradoxalt nog betala mer för sin reformvillighet och istället exploderade universiteten i trots under hans tid. Under Nikolaj var censuren oerhört kraftig och censorerna ändrade i allt (i historieskrivningen mördades aldrig de romerska kejsarna, de bara avled, ordet republik var bannlyst och man försökte ständigt få studenter som tagit examen att arbeta inom staten istället för det "slippriga journalistyrket"). Värst var förtrycket under hans sista "sju svåra år" (мрачное семилетие, 1848–1855) vid makten.

Dekabristupproret slås ned

Just under denna tid började ett antal ryska författare som kom att bli några av historiens mest kända att verka; dessa förföljdes av regimen emellanåt, beroende på vad som skrevs. Många av dem gick i perioder i landsflykt. Det sägs att St. Petersburgs fängelsekommendant brukade stöta på tidens ledande kritiker på gatan då och då, Vissarion Belinskij, och han hälsade honom då med orden "Nå Vissarion, när kommer ni egentligen till oss? Vi har en cell stående för er räkning".

I det alltmer isolerade Ryssland som Nikolaj styrde rådde en mix av intellektuell födelse bland vissa kretsar, totalt mörker och misär bland andra samt en enda stor förvirring när det gällde frågan vad Ryssland egentligen var. Två läger utvecklades där de båda på ytan skilde sig från varandra men egentligen delade de många åsikter. Det var slavofilerna och västvännerna; de förra tryckte på Rysslands gamla traditioner och på arvet från det Bysantinska riket som vilade på Ryssland som ortodoxins försvarare. Den gamla visionen om Moskva som det tredje Rom återupptogs delvis hos dem. Nikolaj förbjöd de långa skägg och gammalryska kläder som bland andra slavofilerna använde eftersom de enligt honom påminde om farliga teser och demokratiska principer från det forna Ryssland. Västvännerna å sin sida pekade på allt som var fel i Ryssland och buntade ihop de västliga länderna till en enda massa där de föreställde sig en mer eller mindre sorglös plats i sina fantasier. Egentligen delade de båda grupperna många åsikter, båda föraktade livegenskapen och var bekymrade över den klyfta som fanns mellan landets elit och folket. I frånvaro av något som helst inhemskt forum där man kunde debattera samhällsfrågor kom vissa diskussioner att föras i små diskussionscirklar och framför allt i form av hetsiga flygblad som spreds.

Både Nikolaj Gogol och Fjodor Dostojevskij brukar räknas till slavofilerna medan Alexander Herzen kan sägas vara västvän. I ett infall av välvilja hade Nikolaj släppt igenom Gogols pjäs "Revisorn" som var en satir över Nikolajs egna ämbetsmän. Den handlar om en man som åker ut på landsbygden och utger sig för att vara revisor och där avkräver de rädda bönderna en rad materiella fördelar. Nikolaj, som såg premiären på Alexandrateatern, ska ha haft hjärtligt roligt.^{[källa behövs]}

Krisen i Polen

Något som Nikolaj var synnerligen förskräckt över var de liberala idéer som uppstod överallt. Världen efter franska revolutionen var en helt annan än den varit före; Ryssland hade i Napoleon I:s framfart blivit djupt chockerade precis som alla andra, och kampen på liv och död hade slutligen vunnits. Men det gällde att vara på sin vakt för att bevara ordningen som den var, därför såg Nikolaj allt som hade med republikanism och liberalism som livsfarligt och det måste stampas ut till varje pris. Han såg inte dekabristupproret som en desperat reaktion från ett undertryckt civilt samhälle, utan som en konspiration som omfattade hela Europa och syftade till att störta den legitima monarkin samt alla moraliska och religiösa principer tillsammans med den. Det var ur det perspektivet Nikolajs handlande mot Polen 1831 ska ses.

I Paris hade 1830 åter en revolution brutit ut, den så kallade Julirevolutionen, den hade spridit sig likt ringar på vattnet till övriga Europa och så nått Polen, vilket till största delen var underställt Ryssland även om landet ifråga hade tämligen fri ställning. Men man var inte nöjd med situationen utan krävde total självständighet, precis som många andra gjorde vid den här tiden. Nikolaj var föga medgörlig: han sände in trupper som krossade polackernas frihetskamp och därefter försvann varje spår av självständighet. Summariska dödsdomar, tortyr och förvisning till Sibirien följde. Landet ställdes under tsar Nikolajs direkta överhöghet "för evigt", man krävde att ämbetsmän skulle tala flytande ryska och att gator, hus och så vidare försågs med ryska namn.

Efter att ha kuvad Polen hjälpte Nikolaj 1832 sultanen av Osmanska riket genom att 1832 sända ryska trupper till Egypten för att slå ned Muhammed Ali av Egyptens uppror. 1848 Ockuperade han de upproriska Donaufurstendömena och hjälpte till att slå ned frihetsrörelsen i Ungern.

Den ryska armén och livegenskapen

Nikolaj hade själv som 18-åring deltagit på paraden längs Champs-Elysées i Paris då de allierade firade sin triumf över Napoleons Frankrike. Både engelsmän, preussare och österrikare visste att de hade ryssarna att tacka för mycket då deras bidrag till segern var ovärderligt. Men sedan dess hade armén förfallit och blivit omodern, detta mycket till följd av Nikolajs eget styre. Isoleringen av landet för att skydda sig mot farliga idéer medförde inte bara att politiska idéer hindrades utan också att den industriella revolutionens budskap i princip inte fick något som helst fäste i Ryssland.

Värre var att även om den fått det hade det blivit svårt att komma ifatt: problemet var livegenskapen. Efter Nikolajs tid och efter Krimkriget, som fullständigt uppenbarade alla brister, blev det fullständigt nödvändigt att göra något åt saken. En militär reformator påpekade att varje gång en livegen blev soldat befriades denne från livegenskapen och alltså kunde man inte, utan att hela den sociala ordningen kom i gungning, låta alla de män man behövde göra militärtjänst. Rekryteringssystemet, skattesystemet, utbildningen och rättssystemet gick helt enkelt inte att reformera på ett tillräckligt sätt eftersom det förutsatte livegenskapens avskaffande. Slavofiler och västvänner var rörande eniga om att detta var Rysslands stora akilleshäl i utvecklingssträvandet jämfört med Europa; en av västvännerna jämförde det med ett sprintlopp där den ena är bunden till händer och fötter och den andre inte är det. Dessutom var faktiskt också de flesta av tsarerna motståndare till livegenskapen.

Både Katarina den stora, Alexander I och även Nikolaj I ville helst av allt bli av med detta ok som gjorde att Ryssland kom så långt efter ekonomiskt. Men ingen av dem förekom sig att helt ta bort den, eftersom mycket starka krafter bland adeln krävde att den bestod, därför nöjde man sig som mest med att reformera den gradvis. Nikolaj sade: "Det råder ingen tvekan om att livegenskapen i dess nuvarande form är en olycka, uppenbar för alla, men att göra något åt den nu skulle naturligtvis vara än en mer förödande olycka."

Det saknades således några som helst moderna vapen och underhållet inom det ryska militären, som alltid varit mycket dåligt, var nu uselt. Kolera och hungersnöd härjade bland trupperna, och detta i fredstid. Den blivande krigsministern skrev om Ryssland: "På papperet var vi fullt utrustade men vid första militära handling blottades den förfärliga bristen i allt. Allt passade för paraden, men var odugligt i krig."

Sanningen var att den ryska armén, som under 1700-talet trots dåligt underhåll från statligt håll betraktats som en av världens bästa arméer och som nått sin kulmen efter 1812, nu hade hamnat ordentligt på efterkälken. Denna stora svaghet var ännu tämligen väl dold, men kom under nästa konflikt att bli smärtsamt uppenbar för ryssarna.

Krimkriget

De allierade bombarderar Sevastopol från alla håll.

Kontrollen över de heliga platserna i Palestina var den omedelbara orsaken till Krimkriget. Området låg under Osmanska rikets kontroll; ryssarna och osmanerna hade hamnat i tvist om de heliga platserna. Frankrike inträdde på katolikernas sida mot de ryskstödda ortodoxa; Frankrike under Napoleon III sågs med misstanke av Nikolaj. Tsaren trodde att han kunde locka Storbritannien till sin sida genom att erbjuda att de delade upp Osmanska riket mellan sig, men detta lyckades inte.

Inledningsvis gick kriget, som utbröt 1853 efter att sultanen inte gått med på tsarens krav, bra för ryssarna och turkarna fick se sig slagna både på Balkan och i Kaukasus. Under 1854 svängde dock bilden helt: Frankrike och Storbritannien ställde sig på samma sida och stödde turkarna genom att förklara Ryssland krig. Vidare uttalade Preussen och Österrike stöd för koalitionens ultimatum. Den ryska armén kunde omöjligt klara uppgiften och särskilt inte som man hade stora problem att få fram både vapen och mat till armén på de undermåliga vägarna. Engelsmän och fransmän inledde operationer i Östersjön under sommaren 1854, och landsatte trupper på Krimhalvön i september, vilket gett kriget dess namn. Där belägrades fästningen Sevastopol; förhållandena var fullkomligt bedrövliga på båda sidor och särskilt hos ryssarna.

Nikolaj slöt inte fred utan drabbades i februari 1855 av en förkylning som utvecklades till lunginflammation . Han lär till sin doktor ha sagt "Säg Mandt, måste jag dö?", varpå Mandt enligt sina memoarer hade svarat "Ja, Ers majestät". Om Nikolaj I:s regeringstid skriver historikern Pogodin: "Tyst som en kyrkogård, ruttnande och stinkande, både fysiskt och moraliskt." Han efterträddes av sin son Alexander.

Barn

1. Alexander II av Ryssland (1818-1881)
2. Maria (1819-1876), gift 1839 med Maximilian av Leuchtenberg (1817-1852)
3. Olga (1822-1892), gift 1846 med Karl I av Württemberg (1823-1891)
4. Alexandra (1825-1844), gift 1844 med Fredrik Wilhelm av Hessen-Kassel (1820-1884)
5. Konstantin (1827-1892), gift 1848 med Alexandra av Sachsen-Altenburg (1830-1911)
6. Nikolaj (1831-1891), gift 1856 med Alexandra av Oldenburg (1838-1900)
7. Mikael (1832-1909), gift 1857 med Cecilia av Baden (1839-1891)

Se även

• lista över Rysslands statsöverhuvuden
• Judiska bosättningsområdet i Tsarryssland

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Nicholas I of Russia, 16 januari 2014.

Noter

Företrädare: Alexander I	Kejsare av Ryssland 1825–1855	Efterträdare: Alexander II
Företrädare: Alexander I	Storfurste av Finland 1825–1855	Efterträdare: Alexander II
Företrädare: Alexander I av Ryssland	Kung av Polen 1825–1831	Efterträdare: titel avskaffad