Nikolaj Karamzin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Nikolaj Karamzin

Nikolaj Michajlovitj Karamzin (ryska: Николай Михайлович Карамзин), född 12 december (1 december g.s.) 1766 i Michajlovsk i guvernementet Simbrisk, död 3 juni 1826 i Sankt Petersburg, var en rysk författare, språkvetare och historiker.

Karamzin räknas som en rysk motsvarighet till Jules Michelet, Edward Gibbon, Erik Gustaf Geijer, och Zacharias Topelius. Det konservativa blocket inom den ryska adeln som var emot tsarens reformer fick stöd av Karamzin.

Tidig karriär[redigera | redigera wikitext]

Karamzin var av tatariskt ursprung, och inträdde i krigstjänst 1783, men lämnade den redan 1784 för att odelat ägna sig åt litterära studier. År 1789 företog han en resa genom Tyskland, Schweiz, Frankrike och England, skildrad i hans epokgörande Brev av en rysk resenär ( Pisma russkogo putesjestvennika), som han publicerade (1791–92) i den av honom uppsatta Moskovskij Journal.

Han utgav sedan den vittra kalendern Aglaja (1793, 1794), redigerade de poetiska antologierna Aonidy (1796, 1797) och begynte 1802 tidskriften Vjestnik Evropy (Europas budbärare, inte att förväxla med den av Michail Stasiulevitj 1866 uppsatta tidskriften av samma namn).

Skönlitterärt författarskap[redigera | redigera wikitext]

Redan 1787 översatte han William Shakespeares Julius Caesar och Gotthold Ephraim Lessings Emilia Galotti och gav ett modernt uppslag till den ryska vitterheten på prosa genom filantropiskt sentimentala bynoveller, Bednaja Liza, 1792 (Den arma Liza) och Frol Silin (översatt på svenska 1806) samt de starkt idealiserade historiska berättelserna Borgmästarinnan Marfa, Natalia bojardottern m. fl.

Historiskt författarskap[redigera | redigera wikitext]

Han övergick till historiska studier och blev 1803 rikshistoriograf. Vid den stora eldsvådan i Moskva 1812 förstördes hela hans bibliotek, men lyckligtvis räddades manuskriptet till hans monumentala livsverk, Istorija Gosudarstva Rossijskago (Det ryska rikets historia; 11 band, 1816–24, det 12:e efter hans död 1829; många upplagor), som egentligen bort heta "De ryske tsarernas historia till 1611".

En berömd utgåva med illustrationer av Boris Tjorikov utkom 1836 med titeln Живописный Карамзин (Illustrerad Karamzin).

Politiska ståndpunkter[redigera | redigera wikitext]

En sann vän av autokratin, prisade Karamzin det ryska självhärskardömet i konservativ anda. Frånsett de värdefulla noterna, saknar Karamzins historia vetenskaplig karaktär, men i stilistiskt avseende är den ett mästerverk för sin tid. Samma konservativa tendens genomgår hans filosofiska och politiska småskrifter, däribland hans märkliga memorial Om det gamla och det nya Ryssland (skrivet 1811, tryckt i Berlin 1861 och i Sankt Petersburg 1870), vari han skarpt uppträdde mot Michail Speranskijs "liberala nyhetsmaken" och mot alla eftergifter i den polska frågan.

Genom sin ortodox-religiösa och nationellt konservativa åskådning i förening med sin starka personlighet och stilistiska konst fick Karamzin stort inflytande på den kulturella utvecklingen i Ryssland som grundläggare av den riktning, som fått namnet "officiell narodnost", tsarisk nationalism på ortodox, folklig grund.

Bibliografi {utgivet på svenska)[redigera | redigera wikitext]

  • Julia, eller förnuftets seger öfwer paszionerna 1797
  • Berättelser af N. Karamsin 1806


Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till Nikolaj Karamzin.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]