Nikolaj Nikolajevitj

Från Wikipedia
Nikolaj Nikolajevitj
Född18 november 1856 (ej angiven kalender, antar juliansk)[1][2][3]
Sankt Petersburg
Död5 januari 1929[4][3] (72 år)
Antibes, Frankrike
BegravdSt. Michael the Archangel Church
Medborgare iKejsardömet Ryssland
Utbildad vidNikolajs ingenjörsskola
SysselsättningIngenjör, militär
Befattning
Vicekung
MakaAnastasia av Montenegro
(g. 1907–1929)[5]
FöräldrarNikolaj Nikolajevitj[6]
Alexandra av Oldenburg
SläktingarPeter Nikolajevitj (syskon)
Utmärkelser
Sankt Alexander Nevskij-orden (1856)
Sankt Annas orden, första klass (1856)
Andreasorden (1856)
Ryska vita örnens orden (1856)
Sankt Stanislausorden, första klassen (1865)
Guldsabel "för tapperhet" (1877)
Georgsorden, fjärde klass (1877)
Rumänska Stjärnans orden (1878)
Sankt Vladimirs orden, tredje klass (1884)
Sankt Vladimirs orden, andra klassen (1890)
Storkors av Hederslegionen (1896)
Sankt Vladimirs orden, första klassen (1896)
Georgsorden, tredje klass (1914)
Médaille militaire (1915)
Georgsorden, andra klass (1915)
Storkorsriddare av Italienska kronorden
Frälsarens orden
Sankt Stefansorden
Heraldiskt vapen
Redigera Wikidata
Storfurst Nikolaj (1856-1929).

Nikolaj Nikolajevitj, född 6 november (18 november n.s.) 1856 i Sankt Petersburg, död 5 januari 1929 i Antibes, var en rysk storfurste och general. Han var son till storfurst Nikolaj och Alexandra av Oldenburg och sonson till tsar Nikolaj I.

Nikolaj Nikolajevitj deltog som medlem av generalstaben i rysk-turkiska kriget 1877-1878, blev regementschef vid kavalleriet 1884, generalinspektör för kavalleriet 1895, samt president i försvarsrådet, chef för gardena och högste befälhavare i Sankt Petersburgs milititärdistrikt 1905. Nikolaj arbetade energiskt för att höja den ryska arméns krigsberedskap och utnämndes till överbefälhavare för armén vid första världskrigets utbrott 1914. Han vann betydande framgångar mot Österrike-Ungern 1914-1915, men lyckades inte förhindra de stora nederlagen mot tyskarna i Ostpreussen och Polen. Av inrikespolitiska skäl entledigades Nikolajevitj i september 1915 från sitt befäl när Nikolaj II personligen övertog kommandot.[7]

Nikolajevitj utsågs i stället till vicekonung och befälhavare i Kaukasien. Efter tsarens abdikation i samband med februarirevolutionen 1917 blev Nikolaj åter överbefälhavare men avsattes kort därefter och internerades på Krim.

Han frigavs 1918 och tillhörde sen de åttiotal personer som evakuerades på det brittiska fartyget HMS Marlborough från Krim tillsammans med änketsaritsan Maria Fjodorovona i april 1919. Han emigrerade till Italien, varifrån han 1922 flyttade till Frankrike, där han fram till sin död var bosatt på slottet Choigny utanför Paris.[7]

Nikolaj åtnjöt internationellt högt anseende som militär. Han gifte sig 1907 i Jalta på Krim med sin brors svägerska, prinsessan Anastasia av Montenegro (1868-1935). De var barnlösa.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ unknown value, Nicholas (Russian Grand Duke), The Encyclopædia Britannicа, ”... was born Nov. 6 1856.”.[källa från Wikidata]
  2. ^ Николай Николаевич, Brockhaus och Efrons encyklopediska lexikon volym 21, ”... родился 6 ноября 1866 г.”.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b] Darryl Roger Lundy, The Peerage, Nikolai Nikolaievich Romanov, Grand Duke of Russia, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. ^ Encyclopædia Britannica, Nicholas Russian grand duke, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  5. ^ läst: 7 augusti 2020.[källa från Wikidata]
  6. ^ Николай Николаевич, Brockhaus och Efrons encyklopediska lexikon volym 21.[källa från Wikidata]
  7. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 19. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1148