Nils-Åke Hillarp

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Nils-Åke Hillarp, född 4 juli 1916 i Hässleholm, död 17 mars 1965, var en svensk forskare och en förgrundsgestalt till den svenska forskningen om monoaminer i hjärnan.[1]

Hillarp blev medicine doktor och docent i histologi Lunds universitet 1946, var prosektor där 1948–62 och professor i histologi vid Karolinska institutet från 1962.

Hillarps forskningsresultat kring det autonoma nervsystemets terminala fibersystem är av stor betydelse, liksom hans arbeten rörande mekanismerna för nervimpulsens överföring mellan celler. Hans kanske viktigaste insats är att han tillsammans med Bengt Falck utvecklade den globalt kända och erkända Falck-Hillarps fluorescensmetod, som gjorde det möjligt att överföra vissa monoaminer bl a de tre katekolaminerna, dopamin, noradrenalin och adrenalin samt serotonin (5-hydroxytryptamin) till fluorescerande substanser. Detta innebar att Hillarp och Falck nu kunde påvisa deras förekomst i centrala och perifera nervceller med unik precision och känslighet i fluorescensmikroskopet vilket därmed blev det första och helt avgörande beviset för att de kunde fungera som signalsubstanser (transmittorer). Det var alltså inte Arvid Carlsson som upptäckte att dopamin är en signalsubstans i hjärnan som Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet påstod i ett pressmeddelande 2000. Man lutade sig då mot arbeten som Carlsson och medarbetare publicerade 1957-1958. Verkligheten var den att Carlsson, Falck och Hillarp publicerade ett arbete 1962 i vilket de med användning av Falck-Hillarps fluorescensmetod kunde visa att noradrenalin i hjärnan fanns i nervceller och fungerade som signalsubstans men att man fortfarande inte var helt övertygad om i vilken celltyp dopamin fanns och vågade alltså inte säkert påstå att dopamin var en signalsubstans. Om Carlsson 1958 hade visat att så var fallet så hade självklart detta diskuterats i deras publikation av år 1962. Hillarp vid Karolinska institutet i Stockholm och Falck vid Lunds universitets medicinska fakultet hade 1962 många unga medarbetare runt sig som arbetade med transmittorfrågor med hjälp av Falck-Hillarps fluorescensmetod och det dröjde inte länge förrän dessa grupper hade visat att dopamin är en signalsubstans.Hillarp och Falck's arbete fullbordades under 1961, publicerades 1962 och blev banbrytande för fältet. En av publikationerna kom att tillhöra ”The 200 Most-Cited Papers of All Time", SCI 1945 – 1988”. Hillarps forskning har bland annat haft stor betydelse för den moderna farmakologiska behandlingen.[1]

Hillarp dog i ett aggressivt malignt melanom 49 år gammal.[1] Flera idag framgångsrika forskare har haft honom som handledare, bland dem Annica Dahlström, nobelpristagaren Arvid Carlsson, Kjell Fuxe, Lars Olson och Tomas Hökfelt.

Hillarp var son till köpmannen Nils Bengtsson och Hulda, född Johansson, samt bror till författaren Rut Hillarp.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Fakultetens Historia, lu.se - Fakultetens historia, Medicinska fakulteten, Lunds universitet, läst 2010-03-21