Nils Dacke

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Dacke leder hit. Fler betydelser, se Dacke (olika betydelser)
För andra betydelser, se Nils Dacke (olika betydelser).
Nils Dacke frihetskämpen. Staty från 1956 av Arvid Källström på Gamla Torget i Virserum.
Nils Dackes avhuggna huvud, tecknat i Johan Petri Klints krönika. Där beskrivs Dackes död på följande vis: Vtij thenne månat (augusti 1543) sende Germund Suenson på Calmare slott höffuesman förnemde Per Skriffare medh nåkra knecter wtt att sökia effter Nils Dacka honom til att fånga eller nederleggia, funno the så honom vtij en skogh heter Rödeby Schog i Blekindhe; effter att Per Skriffare wijste huar han ther hade sin röffare kulo, bleff han tem warsse och flox söckte effter honom, och icke kunde få honom leffandes fatt, sköte the honom i hiel, och förde honom dädan till Calmare, ther hans krop bleff quarterett på tijo stagell, och hans huffwudh sattes på en lagom hög ekestubba, och vppå hans huffud enn koppar crono.

Nils Dacke, född cirka 1510 i Vissefjärda socken, Småland, död i augusti 1543 på Ollatorpets äng nära Flaka i Torsås, Kalmar län, var en småländsk bonde och upprorsledare.

Nils Dacke blev känd som ledare för ett bondeuppror i Småland, den så kallade Dackefejden. Nils Dacke med meningsfränder motsatte sig bland annat skattetrycket i Småland och som katolik införandet av evangelisk-luthersk kristendom i området, allt under kung Gustav Vasas centralmaktssträvanden i Stockholm. Till detta ska läggas Gustav Vasas konfiskering i de småländska kyrkorna av kyrksilver och annat som de småländska bönderna under århundraden samlat ihop. [1]

Upproret slutade dock i nederlag. Dackes män besegrades eftersom upprorsmakarna saknade de ekonomiska resurser och politiska inflytande som Gustav Vasa åtnjöt, och Dacke sköts av fogdens män.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Nils Dacke föddes sannolikt cirka 1510 i Vissefjärda socken, Småland.

Första gången Dacke påträffas i svensk historieskrivning är 1536, då han ska ha dräpt en fogde i en serie mindre oroligheter i Småland. Vid denna tid ska Dacke redan ha varit i 30-årsåldern och ha haft minst en son. Vad sonen hette är däremot oklart. Efter detta befann han sig på flykt undan rättvisan under en längre period, innan han slutligen överlämnade sig till tinget där han dömdes att betala 200 mark i böter, en mycket stor summa under denna tid. Med hjälp av folk/släktingar i sin hembygd Södra Möre härad lyckades han dock samla ihop pengarna. Han bosatte sig sedan i ett nybyggartorp vid Lyckebyån vid gränsen till Blekinge.

Dackefejden - kamp mot "Gustav Vasas fogdevälde och förtryck" 1542-1543[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Dackefejden

Några år senare dyker dock Dackes namn åter upp i historien. Denna gång som ledare för ett uppbåd bönder i häradet som beslutat sig för att med egna händer ta tag i den lokale fogdens övergrepp mot bönderna i trakten (enligt historikern Lars-Olof Larsson har detta första anfall klara drag av blodshämnd). Ett par månader senare befinner sig Dacke i en maktposition som han inte räknat med som ledare för bönderna i Småland. Efter att ha slutit ett fredsavtal med Gustav Vasa den 8 november 1542 istället för att bege sig mot Stockholm med sina trupper, verkar det faktiskt som om Dacke försökt att uppfylla upprorets slagord, "gammelt och fornt", genom att som herre på Kronoberg återinföra gränshandeln med Danmark, återta den katolska gudstjänsten i kyrkorna, med mera.

När våren 1543 kommer anfaller dock kungens trupper på nytt, i brott mot den överenskomna vapenvilan, och vinner en förkrossande seger när de lärt sig handskas med böndernas taktik. Enligt traditionen ska Nils Dacke ha blivit svårt sårad. Han fick båda benen genomskjutna under det avgörande slaget som skedde på den i Virserums socken belägna sjön Hjortens is. Hans män lyckas dock föra honom i säkerhet och han höll sig undan kungens trupper i två månader.

Dacke stupade till slut i augusti 1543 på Ollatorpets äng vid den gård han i början av upproret hade brukat, nära Flaka i Torsås, nuvarande Gullabo socken, allt i Södra Möre härad, Kalmar län, nära dåvarande riksgränsen mot Blekinge, Danmark. Han blev skjuten av fogdens män, som ska ha letts av en av hans gamla löjtnanter.

En minnessten är rest på platsen.[2]

Hans kropp blev postumt steglad efter upproret och utplacerad i Kalmar med bland annat huvudet på en påle vid galgbacken. Enligt oklara källor lät Gustav Vasa hans son svälta ihjäl i fängelsecell för att han var rädd för ett nytt uppror och följaktligen för dennes symbolvärde.

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

I de bygder där Dackefejden ägde rum och framför allt i sydöstra Småland är Nils Dacke alltjämt ett för alla välbekant namn. Statyer till minne av honom är resta i Södra Möre, Virserum - där ett avgörande slag under Dackfejden ägde rum i påskveckan 1543 - och på andra håll och gator och institutioner bär hans namn.

På hans gård Södra Lindön i Gullabo socken restes en minnessten över honom 1985. Inskriptionen lyder "Här på kronogården S Lindön bodde Nils Dacke tills han sköt den råe och illa tålde fogden Inge Andersson våren 1536. De ättlingar som bott på gården har fört den muntliga traditionen vidare. Stenen restes 1985 av Harald Svensson."[3] I Stora Flaka står en sten med orden "Nils Dacke bodde på kronotorpet Flaka 1539-1542. Han ledde böndernas kamp mot Gustav Vasas fogdevälde och förtryck 1542-1543. Stenen restes 1985 av Sven Petersson"[4] Vid Skärvet i Stenberga socken i Jönköpings län har en sten denna text: "Nils Dacke - kyrkans och fria handelns försvare vårdades här hos Måns Grym april-juni 1543."

Minnesmärkena och deras inskriptioner är i sig en märklig kulturtradition och visar hur ännu i dag Nils Dackes namn är kopplat till småländskt frihetspatos, kritik mot den framväxande centralmakten och hur Dacke i de bygder där han verkade ses som en frihetsledare och martyr. Han uppfattas som en "småländsk frihetshjälte, med ett stort symbolvärde för en tidlös kamp mot centralstyrt förtryck och förmyndarskap".[5]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Bo Alvemo, Dackefejden - det stora upproret, 2006
  • Bo Alvemo, Nils Dacke - rebellen, dokumentärroman, 2010
  • Bo Alvemo, Nils Dacke - vår okände kändis, 2011
  • Gerhard Hafström, "Nils Dacke före Dackefejden", Personhistorisk tidskrift, 1928
  • Alf Henrikson, "Dackefejden", Svensk historia, del II, 1963
  • Göran Johansson,"Ätten Silfverskiölds eventuella anknytning till Nils Dacke." Släkt och Hävd 2011, nr 1.
  • Lars-Olof Larsson, Det medeltida Värend, 1964, 4 uppl. 1975
  • Lars-Olof Larsson, Dackeland, 1979
  • Albert Vejde, "Nils Dacke och hans fejd", Hyltén-Cavallius-Föreningens årsskrift 1943.
  • Alf Åberg, Nils Dacke och landsfadern, 1960

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nils Dacke, den katolske bondehövdingen Författare: HELLSTRÖM, HANS ISBN: 978-91-89684-59-1 Förlag: VERITAS FÖRLAG Utgiven: 2009-09
  2. ^ tidningen Barometern 30 juli 1993
  3. ^ Barometern 18 maj 1985
  4. ^ Barometern 30 juli 1993
  5. ^ L-O. Larsson i Populär historia nr 6 2006.