Nobels fredspris

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Nobels fredspris
Beskrivning Fredspris
Utdelare Norska Nobelkommittén
Plats Oslo
Land  Norge
Första utdelning 1901
Återkommande Årligen
Tidpunkt 10 december
Oslo rådhus inför utdelningen av Nobels fredspris 2008
Prisvinnarna 2007, Al Gore och representanten för FN:s klimatpanel Rajendra Pachauri, på balkongen på Grand Hotel i Oslo.
Henri Dunant delade det första fredspriset med...
Internationella rödakorskommittén har tilldelats fredspriset tre gånger – 1917, 1944 och 1963.
1922: Fridtjof Nansen (t.v.) Kung Haakon VII och kronprins Olav.
1935: Carl von Ossietzky (t.v).
Priset till Willy Brandt 1971.
FN-organ och personer knutna till FN har tilldelats fredpris 1945, 1951, 1961, 1981, 1982, 1988, 2001 och 2007.
2003: Shirin Ebadi.
2008: Martti Ahtisaari (t.h.).

Nobels fredspris är ett av de fem Nobelprisen, inrättade genom Alfred Nobels testamente.

Alfred Nobels testamente säger att priset skall tilldelas de som "hafva gjort menskligheten den största nytta" och att en femtedel tilldelas "den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser".[1] Dessutom gällde dessa förutsättningar vad som gjorts under det gångna året. Detta frångicks dock av praktiska skäl av Nobelkommittén redan från början.

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Det är inte klarlagt varför Alfred Nobel ville att fredspriset skulle administreras av Norge, som vid tiden för Nobels död var i union med Sverige. Den norska nobelkommittén menar att en anledning kan ha varit att Nobel ansåg Norge ha en mindre militaristisk tradition än Sverige och därmed vara bättre lämpade att dela ut priset. Mot slutet av 1800-talet hade också Norge nära samarbete med den Interparlamentariska unionen och dess ansträngningar att lösa konflikter genom medling och skiljenämnder.[2]

Pristagare utses i mitten av oktober av Norska Nobelkommittén som består av fem ledamöter utsedda av det Norska Stortinget. Till skillnad från övriga nobelpris kan även organisationer, och inte bara personer, tilldelas fredspriset.[3] Prisceremonin äger rum i stadshuset i Oslo den 10 december. Det är det enda nobelpris som delas ut i Oslo; de övriga prisen delas ut samma dag i Stockholm. Priset har delats ut sedan 1901. Ett längre uppehåll gjordes 1939–1943 på grund av andra världskriget och Nazitysklands ockupation av Norge.

Totalt har 15 kvinnor tilldelats priset, vilket är mer än inom någon annan kategori.

Kontroverser och kritik[redigera | redigera wikitext]

När tysken Carl von Ossietzky erhöll priset 1935 förvägrades han, av den nazityska regeringen, att lämna koncentrationslägret som han befann sig i. Året därefter förbjöd Nazitysklands regim tyskar att ta emot Nobelpriset.[4]

Då fredspriset ofta gäller insatser som kan vara mer politiska till sin natur har valet av pristagare tenderat att bli omstritt oftare än fallet med de vetenskapliga nobelprisen. Kritik har gällt dem som erhållit priset såväl som personer som inte erhållit priset. Några kritiska exempel är: Henry Kissinger 1973[5], Yassir Arafat, Yitzak Rabin och Shimon Peres 1994[källa behövs], Al Gore 2007[källa behövs], Barack Obama 2009[källa behövs] och Europeiska Unionen 2012.

Då ingen pristagare kan sägas ha medverkat till att stående arméer minskats eller avvecklats, har priset mer blivit en prestigesak som också ges ut till personer vars gärningar kan förväntas bli av fredligt slag. t.ex. USA:s president Barack Obama. Skarp kritik har från olika håll inte sällan framförts mot norska Nobelkommitténs val av pristagare, till exempel i böcker som Nobels Fredspris: Visionen som försvann av Fredrik S. Heffermehl, 2011.[6]

Det nyare svenska humanitära priset Right Livelihood Award erbjöds före sitt instiftande Nobelkommittén som ett komplement avsett för de många individer och grupper, som verkar för en fredlig, human utveckling mer i det tysta och lokalt, men avvisades och blev i stället ett fristående pris, utdelat dagen före nobelprisen och ibland benämnt som ett "alternativt nobelpris".

Fredspriskonserten[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Nobels fredspriskonsert

Den norska fredspriskonserten debuterade 1994 och har sedan dess ägt rum en dag efter prisutdelningen i arenan Oslo Spektrum. Konserten har alltid varit uppmärksammad på grund av de årligen inbjudna fredsambassadörerna/värdarna och mångfalden av internationella musikaliska artister.

Kronologisk lista över pristagare[redigera | redigera wikitext]

År Pristagare Anledning/Verksamhet Nationalitet
1901 Henri Dunant, Frédéric Passy Grundare av Röda Korset respektive Franska Freds Föreningen Schweiz, Frankrike
1902 Élie Ducommun, Albert Gobat Högt uppsatta ledamöter i Internationella Fredsbyrån Schweiz
1903 Randal Cremer Grundare av International Arbitration League Storbritannien
1904 Institut de droit international Studier av internationell rätt
1905 Bertha von Suttner Engagemang i fredsrörelsen Österrike-Ungern
1906 Theodore Roosevelt Medlare i det rysk-japanska kriget USA
1907 Ernesto Moneta, Louis Renault President for fredsforbundet i Lombardo respektive professor i internationell rätt Italien, Frankrike
1908 Klas Pontus Arnoldson, Fredrik Bajer Grundare Svenska freds- och skiljedomsföreningen respektive hedersordförande Internationella Fredsbyrån Sverige, Danmark
1909 Auguste Beernaert, Paul Henri d'Estournelles de Constant Engagemang i fredsrörelsen Belgien, Frankrike
1910 Permanent International Peace Bureau (Permanenta Internationella Fredsbyrån) Fredsarbete
1911 Tobias Asser, Alfred Fried Initiativtagare till Conférences de Droit international privé i Haag respektive grundare av tidningen Die Waffen Nieder Nederländerna, Österrike-Ungern
1912 Elihu Root Medling USA
1913 Henri La Fontaine President för Permanenta Internationella Fredsbyrån Belgien
1914 Inget pris utdelades[f 1]
1915 Inget pris utdelades[f 1]
1916 Inget pris utdelades[f 1]
1917 Internationella rödakorskommittén Arbetet med tillvaratagande av krigsfångarnas intressen
1918 Inget pris utdelades[f 1]
1919 Woodrow Wilson[a] Initiativtagare till Nationernas Förbund USA
1920 Léon Bourgeois President för Nationernas Förbund Frankrike
1921 Hjalmar Branting, Christian Lous Lange Sveriges delegat i Nationernas förbund respektive Generalsekreterare för Interparlamentariska unionen Sverige, Norge
1922 Fridtjof Nansen Initiativtagare till Nansenpasset Norge
1923 Inget pris utdelades[f 1]
1924 Inget pris utdelades[f 1]
1925 Sir Austen Chamberlain, Charles G. Dawes Utarbetade Locarnofördraget respektive initiativtagare till Dawesplanen Storbritannien, USA
1926 Aristide Briand, Gustav Stresemann Var med och utarbetade Locarnofördraget Frankrike, Tyskland
1927 Ferdinand Buisson, Ludwig Quidde Grundare av Kommissionen för Mänskliga Rättigheter respektive engagemang i internationellt fredsarbete Frankrike, Tyskland
1928 Inget pris utdelades[f 1]
1929 Frank B. Kellogg Utarbetade Briand-Kelloggpakten USA
1930 Nathan Söderblom Ledare för den ekumeniska rörelsen Sverige
1931 Jane Addams, Nicholas Murray Butler President för Women's International League for Peace and Freedom Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet respektive förkämpe för Briand-Kelloggpakten USA
1932 Inget pris utdelades[f 1]
1933 Sir Norman Angell Medlem av Nationernas Förbunds exekutiva kommitté Storbritannien
1934 Arthur Henderson President for Nationernas Förbunds nedrustningskonferens 1932-1934 Storbritannien
1935 Carl von Ossietzky Journalist och pacifist Tyskland
1936 Carlos Saavedra Lamas Medling i konflikten mellan Paraguay och Bolivia 1935 Argentina
1937 Robert Cecil Grundare och president för International Peace Campaign Storbritannien
1938 Nansenbyrån Internationell hjälporganisation
1939 Inget pris utdelades[f 2]
1940 Inget pris utdelades[f 2]
1941 Inget pris utdelades[f 2]
1942 Inget pris utdelades[f 2]
1943 Inget pris utdelades[f 2]
1944 Internationella rödakorskommittén
1945 Cordell Hull En av initiativtagarna till Förenta Nationerna USA
1946 Emily Greene Balch, John R. Mott För hennes arbete i Women's International League for Peace and Freedom Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet respektive president YMCA USA
1947 Friends Service Council, American Friends Service Committee
1948 Inget pris utdelades[f 2] (tänktes ges till Mahatma Gandhi men han blev mördad innan.)[källa behövs]
1949 Lord Boyd Orr Storbritannien
1950 Ralph Bunche Medling i Palestina, 1948 USA
1951 Léon Jouhaux FN-delegat Frankrike
1952 Albert Schweitzer Grundare av Lambarene sjukhuset, Gabon Tyskland
1953 George C. Marshall Utformare av Marshallplanen USA
1954 Förenta Nationernas flyktingkommissariat
1955 Inget pris utdelades[f 1]
1956 Inget pris utdelades[f 2]
1957 Lester Bowles Pearson Arbetet med Suez-krisen och Mellanöstern frågan Kanada
1958 Georges Pire Ledare för hjälporganisationen för flyktinar l'Europe du Coeur au Service du Monde Belgien
1959 Philip Noel-Baker Livslångt engagemang i fredsfrågor Storbritannien
1960 Albert Lutuli Ordförande ANC, arbetet mot apartheid Sydafrika
1961 Dag Hammarskjöld (postumt) Förstärkning av FN-organisationen Sverige
1962 Linus Pauling Kampanjledare mot kärnvapenprov USA
1963 Internationella rödakorskommittén
1964 Martin Luther King Kampanjarbete för medborgerliga rättigheter USA
1965 FN:s barnfond Biståndsorganisation
1966 Inget pris utdelades[f 1]
1967 Inget pris utdelades[f 2]
1968 René Cassin Ordförande Europadomstolen Frankrike
1969 International Labour Organization (ILO) Verka för bättre arbetsvillkor och sociala rättigheter för arbetstagare
1970 Norman Borlaug Forskningsarbete för grödor, forskningsledare International Maize and Wheat Improvement Center USA
1971 Willy Brandt Förbundskansler, utarbetande av den västtyska östpolitiken Västtyskland
1972 Inget pris utdelades[f 3]
1973 Henry Kissinger, Le Duc Tho Delat pris för utarbetande av fredsplan i Vietnam USA, Vietnam
1974 Seán MacBride, Eisaku Sato Irland, Japan
1975 Andrej Sacharov Människorättsförkämpe Sovjetunionen
1976 Betty Williams, Mairead Corrigan Fredsarbete i Nordirland Nordirland (Storbritannien)
1977 Amnesty International Människorättsarbete för samvetsfångar
1978 Anwar al-Sadat, Menachem Begin Fredsavtal mellan Israel och Egypten Egypten, Israel
1979 Moder Teresa Grundare av Missionaries of Charity Albanien
1980 Adolfo Pérez Esquivel Icke-våldsarbete mot juntan i Argentina Argentina
1981 Förenta Nationernas flyktingkommissariat
1982 Alva Myrdal, Alfonso García Robles Nedrustningsarbete genom FN:s försorg Sverige, Mexiko
1983 Lech Wałęsa Ledare för fackföreningsrörelsen Solidaritet Polen
1984 Desmond Tutu Arbete mot apartheid Sydafrika
1985 Internationella läkarrörelsen mot kärnvapen[8] Information kring katastrofala följder av kärnvapen[9] Internationell organisation
1986 Elie Wiesel Överlevare från förintelsen, livslångt människorättsarbete USA
1987 Oscar Arias Sánchez Fredsarbete i Centralamerika Costa Rica
1988 FN:s fredsbevarande styrkor För möjliggörande av FN:s föresatser
1989 Den 14:e Dalai Lama (Tenzin Gyatso) Frihetsarbetet för Tibet, konsekvent motstånd till våld Tibet (Kina)
1990 Michail Gorbatjov För sin roll i fredsprocessen Sovjetunionen
1991 Aung San Suu Kyi För sitt icke-våldsarbete för demokrati och mänskliga rättigheter Burma
1992 Rigoberta Menchú Människorättsarbete med fokus på ursprungsbefolkning Guatemala
1993 Nelson Mandela, F. W. de Klerk Delat pris för det fredliga borttagandet av apartheid Sydafrika
1994 Yassir Arafat, Shimon Peres, Yitzhak Rabin För arbetet att möjliggöra en fredsprocess i Mellanöstern Palestina, Israel
1995 Joseph Rotblat, Pugwashrörelsen Arbete för nedrustning av kärnvapen Polen
1996 Carlos Filipe Ximenes Belo, José Ramos-Horta Fredarbete i Östtimor Östtimor
1997 International Campaign to Ban Landmines, Jody Williams Delat pris för att förbjuda och röja minor USA
1998 John Hume, David Trimble För insatserna att komma till en fredlig lösning i Nordirlandskonflikten Nordirland (Storbritannien)
1999 Läkare utan gränser (Médecins Sans Frontières) För humanitära insatser på alla kontinenter
2000 Kim Dae-jung Fredsarbete i Östasien, speciellt arbetat med Nordkorea Sydkorea
2001 FN, Kofi Annan För arbetet med en fredligare och bättre organiserad värld Ghana
2002 Jimmy Carter För arbetet att nå fredliga lösningar på internationella konflikter USA
2003 Shirin Ebadi För arbetet med demokrati och mänskliga rättigheter, i synnerhet för barn och kvinnor. Med fokus på Iran. Iran
2004 Wangari Maathai Insatser för hållbar utveckling, demokrati och fred Kenya
2005 IAEA, Mohamed el-Baradei För arbetet att förhindra att civil kärnkraftsutveckling används militärt Egypten
2006 Grameen Bank, Mohammad Yunus Skapandet av ekonomisk och social utveckling med mikrokrediter Bangladesh
2007 Al Gore, IPCC För skapandet och spridandet av kunskap om människoskapad klimatpåverkan USA
2008 Martti Ahtisaari För arbetet att nå fredliga lösningar på internationella konflikter Finland
2009 Barack Obama För skapandet av ett nytt klimat i internationell politik USA
2010 Liu Xiaobo För hans långa och icke-våldsamma kamp för centrala mänskliga rättigheter i Kina. Kina
2011 Ellen Johnson-Sirleaf, Leymah Gbowee, Tawakkul Karman För deras icke-våldskamp för kvinnors säkerhet och deras rätt till fullt deltagande i fredsbyggande arbete. Liberia, Liberia, Jemen
2012 Europeiska unionen För att i över 60 år ha bidragit till fred, försoning, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa.
2013 Organisationen för förbud mot kemiska vapen För dess omfattande arbete att förstöra kemiska vapen.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Priset utdelades 1920, eftersom den norska nobelkommittén under 1919 inte ansåg att någon gjort sig förtjänt av utmärkelsen. Enligt prisstatuterna kan man då vänta med utdelandet för år 1919 och genomföra detta senare, när juryn senare fått fram en godtagbar kandidat.[7]
  1. ^ [a b c d e f g h i j] Prissumman fonderades i sin helhet till fredsprisfonden.
  2. ^ [a b c d e f g h] Prissumman fonderades med 1/3 till huvudfonden och 2/3 till fredsprisfonden.
  3. ^ Prissumman fonderades i sin helhet till huvudfonden.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nobelprize.org: Nobels testamente
  2. ^ http://nobelpeaceprize.org/en_GB/about_peaceprize/why-norway/
  3. ^ Norska Nobelinstitutet: From Nomination to Ceremony (engelska)
  4. ^ Nobelprize.org: Carl von Ossietzky - Biography (engelska)
  5. ^ Tønnesson, Øyvind (29 June 2000). ”Controversies and Criticisms”. Nobelprize.org. http://nobelprize.org/peace/articles/controversies/index.html. Läst 26 september 2012. 
  6. ^ Nobels Fredspris: Visionen som försvann, av Fredrik S. Heffermehl, Leopard Förlag, 2011
  7. ^ "The Nobel Peace Prize 1919 – Woodrow Wilson". Nobelprize.org. Läst 23 mars 2013. (engelska)
  8. ^ International Physicians for the Prevention of Nuclear War
  9. ^ Svenska Läkare mot Kärnvapen

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]