Nordkorea

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 39°30′N 126°30′Ö / 39.500°N 126.500°Ö / 39.500; 126.500

조선민주주의인민공화국[1]
Demokratiska Folkrepubliken Korea
Flagga Statsvapen
Valspråk강성대국
(Stark och blomstrande nation)
Nationalsång: Aegukka
Huvudstad
(och största stad)
Pyongyang
Officiellt språk Koreanska
Statsskick Juche-republik[2]
 -  Statschef Kim Yong Nam
 -  Evig president Kim Il-sung¹
 -  Högsta ledaren Kim Jong-Un[3]
Självständighet 15 augusti 1945 (från Japan)[4] 
 -  Deklarerad 1 mars 1919 
 -  Erkänd
Yta
 -  Totalt 120 540 km² (99:e)
 -  Vatten (%) 4,87 %
Befolkning
 -   års uppskattning 24 051 218 (2008)[5] (48:e)
 -  Befolkningstäthet 200/km² (55:a)
BNP (PPP) - års beräkning
 -  Totalt - (-)
 -  Per capita
Valuta Nordkoreansk won (₩) (KPW)
Tidszon KST (UTC+9)
Topografi
 -  Högsta punkt Paektusan, 2 744 m m ö.h.
 -  Största sjö -, km²
 -  Längsta flod -, km
Nationaldag 9 september
Nationalitetsmärke KP
Landskod KP
Landsnummer 850
1 Död 1994, utnämnd "Evig president" 1998
2 Död 2011
Nordkorea
Chosŏn'gŭl 조선민주주의인민공화국
Hancha 朝鮮民主主義人民共和國
McCune-Reischauer Chosŏn Minjujuŭi Inmin Konghwaguk
Reviderad romanisering jo-seon Min-ju-ju-ui In-min Gong-hwa-guk

Nordkorea, officiellt Demokratiska folkrepubliken Korea (조선민주주의인민공화국; Chosŏn Minjujuŭi Inmin Konghwaguk), är en republik i östra Asien, omfattande den norra halvan av Koreahalvön. I söder gränsar Nordkorea till Sydkorea, i norr till Kina och genom en smal sektion till Ryssland. Landet kallas lokalt vanligen för Chosŏn (hangul: 조선; hanja: 朝鮮; Chosŏn"). I Sydkorea används olika namn, vanligen Pukhan (hangul: 북한; hanja:北韓; "Norra Han").

Nordkorea bildades när Korea skulle rekonstrueras efter den japanska ockupationen under andra världskriget. Kommunistiska och nationalistiska strömningar som polariserade norra respektive södra halvan gjorde att två republiker utropades 1948, det kommunistiska Nordkorea och det nationalistiska Sydkorea, som båda gjorde anspråk på att representera det koreanska folket. Konflikten ledde till Koreakriget (1950-1953) mellan de två koreanska republikerna och som formellt ännu inte är avslutat med ett fredsavtal. Nordkoreas regim fick initialt stöd av Sovjetunionen, som efter 1960 delvis ersattes av Kina. Regimen har dock hela tiden fört en självständig politik (Juche) som präglas av en mycket repressiv diktatur och en omfattande personkult av landets ledare.[6] Nordkorea är ett av världens mest isolerade länder och dess industri och livsmedelsproduktion är starkt eftersatta vilket under 1990-talet ledde till omfattande svält.[7]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Nordkoreas historia; för historia före 1945, se Koreas historia

Landets tillkomst[redigera | redigera wikitext]

Sedan de japanska styrkorna kapitulerade vid andra världskrigets slut 1945, delades landet upp i två ockupationszoner, den norra styrd av Sovjetunionen och den södra av USA. I det politiska vakuum som uppstod efter kriget bildades i den södra delen flera rivaliserande grupper som påstods utgöra den nya koreanska regeringen. Tre veckor efter Japans kapitulation, den 6 september, hölls en kongress i Seoul med omkring 1 000 delegater och representanter från alla delar av Korea.[8] Kongressen bildade en folkkommitté på 75 medlemmar som skulle inneha den provisoriska makten och förbereda för allmänna val.

Minst hälften av kommittén bestod av kommunister. General John Hodge som förestod de amerikanska styrkorna valde att ignorera dessa rörelser och använde den tidigare japanska administrationen, vilket upplevdes som förolämpande av koreanerna. Så småningom utvisades japanerna och Hodge vände sig i stället till Syngman Rhee, en Princetonutbildad konservativ exilledare och antikommunist. Rhee passade in i de amerikanska förväntningarna men hade svagt stöd bland koreanerna. Rhee utvecklades till en korrupt och hänsynslös ledare utan större intresse i att utveckla demokrati i landet.[9][10]

Norr om den 38:e breddgraden skapades folkkommittéer under sovjetisk ledning, och i februari 1947 vid en kongress för kommittéerna i Pyongyang bildades folkets församling med Kim Il Sung som ledare. Kim Il Sung var en exilpolitiker som under den japanska ockupationen på 1930-talet flydde till Sovjetunionen. 1945 ledde han koreanska styrkor i Röda armén. Kim Il Sung genomförde en jordreform, även om småjordbruk fortsatte att vara privatägda. Han slog ner all opposition till kommunistregimen, vilket resulterade att många oppositionella och antikommunister tog skydd i Sydkorea.[11]

Inom kort var både den norra och södra zonen underställda två ideologiskt olika odemokratiska regimer som bedrev aktivt propagandakrig. 1947 fanns i Sydkorea 20 000 politiska fångar.[12]

Då USA 1947 lyfte Koreafrågan inför FN tillsatte generalförsamlingen en kommission vars uppgift var att utreda möjligheterna för allmänna val för hela Korea, då man ansåg att denna fråga endast kunde lösas av det koreanska folket.[13] Sovjet motsatte sig varje form av FN:s inblandning och val hölls bara i den södra delen, med kommunistisk bojkott av valet. Rhee vann valet och blev den nya Republiken Koreas president. En månad senare utropades Demokratiska Folkrepubliken Korea i Pyongyang. 1949 ökade spänningen mellan dessa länder och propagandaradio från Nordkorea hotade med invasion. I Sydkorea fängslades tusentals vänsteraktivister. I juni 1949 lämnade USA:s styrkor Sydkorea. Samtidigt pågick Berlinkrisen och det amerikanska fokuset flyttades bort från Asien.[14]

I norr valde de sovjetiska ockupanterna att godkänna den provisoriska regeringen och dess krav på ett snabbt tillbakadragande av alla utländska trupper, det sovjetiska tillbakadragandet var officiellt fullbordat den 25 december 1948[15] medan det i praktiken fanns kvar ett stort antal militära och civila rådgivare[16], och allmänna val kunde därför genomföras i norra Korea i november 1946.[10]

Kim Il Sung försökte flera gånger hos Stalin att få stöd att få anfalla Sydkorea, men Stalin tvekade då han kände sig osäker på hur USA skulle reagera. Först när Sovjets atombomb var färdigutvecklad, var han säker på att USA inte skulle intervenera i ett avlägset krig. Samtidigt bildades också Folkrepubliken Kina under Mao. Stalins godkännande var således signalen för att inleda invasionen.[17]

1950-1953 utkämpades Koreakriget mellan USA-ledda FN-styrkor och Sydkorea på ena sidan, och Nordkorea samt kinesiska frivilligbrigader på den andra sidan, när kommuniststyrkor invaderade Sydkorea den 25 juni. Nordkoreanerna avancerade fort och i september ockuperade de nästan hela Sydkorea, utom området kring Pusan. FN beslutade att sända en militär styrka till Korea. Efter en invasion bakom fronten vid Inchon trycktes de nordkoreanska styrkorna norrut och FN-styrkorna intog stor del av Nordkorea vid november 1950. Stalin och Mao tvekade först att ge militärt stöd. Mao beslutade dock att sända "frivilliga" som stöd till nordkoreanerna, och 1951 bistod även Sovjetunionen med flygunderstöd. FN-styrkorna pressades då söderut och 4 januari föll Seoul andra gången i kommunisternas händer. 14 mars återtogs Seoul av amerikanerna och senare i mars återetablerades den 38 breddgraden som frontlinje och samtalen för vapenstillestånd inleddes.

Koreakriget[redigera | redigera wikitext]

Amerikanska B-26:or bombar Wonsan

Den 25 juni 1950 startade Koreakriget efter att nordkoreanska trupper korsat den 38:e breddgraden (enligt nordkoreansk historieskrivning korsade sydkoreanska trupper 38:e breddgraden först[18]). Efter kriget, som avslutades genom vapenstillestånd 27 juli 1953, dock utan något formellt fredsavtal, går gränsen mellan Nord- och Sydkorea utmed den 38:e breddgraden och är världens förmodligen mest militariserade område. Den går allmänt under beteckningen DMZ, eller "den demilitariserade zonen". Se även Koreanska muren.

Återuppbyggnaden av landet[redigera | redigera wikitext]

Inledningsvis var den nordkoreanska centralplanerade industrin mycket produktiv och det var länge den norra delen av landet som var mest industrialiserad. Den hårda diktaturen, i kombination med en stelbent planekonomi har dock haft förödande effekter på landets ekonomi och efter Sovjetunionens fall kom situationen att ytterligare förvärras, landets svåra ekonomiska situation kulminerade under andra halvan av 1990-talet när landet genomled en period av mycket svår hungersnöd som landet till stora delar ännu inte har återhämtat sig ifrån. Under förevändning att man fruktar ett angrepp från USA har landets resurser till stor del satsats på militär upprustning och även på utvecklandet av kärnvapen.

Det amerikanska fartyget Pueblo, som tillfångatogs av Nordkorea 1968, vilket fick USA att utfärda en officiell ursäkt till Nordkoreas regering

Nordkorea blir en kärnvapenmakt[redigera | redigera wikitext]

Länge var innehavet av kärnvapen inte bekräftat av Nordkorea eller av någon oberoende källa; Nordkoreas ledare antydde dock ofta innehav, och landet pekades ut som en potentiell kärnvapenmakt. I februari 2005 gick dock den nordkoreanska regeringen officiellt ut med sitt kärnvapeninnehav och den 9 oktober 2006 meddelade man att man utfört en underjordisk provsprängning av en kärnladdning.

Nordkorea har ansetts fortsätta att föra en konfrontativ politik mot omvärlden. Den provskjutning av missiler den 5 juli 2006 som bland annat inkluderade ett test av långdistansroboten Taepodong-2 har setts som en styrkedemonstration från Nordkoreas regering för att vinna fördelar i de internationella förhandlingar som förs mellan Nordkorea, USA och ett antal andra länder. Det nordkoreanska utrikesdepartementet har dock uppgett, skriver tidningen Folkets Korea, att provskjutningen endast skedde i syfte att öka militärens förmåga till självförsvar, och menar att Nordkorea ej lyder under internationell lag och därför har rätt att göra så. De uppger vidare att den nordkoreanska regeringen är positiv till kärnvapennedrustning på den koreanska halvön, på ett förhandlande och fredligt sätt. Departementet har även framfört att kärnvapeninnehav ej kommer att vara nödvändigt då USA ej längre behandlar landet som en fiende.

Ett enigt säkerhetsråd röstade den 15 juli 2006 för en resolution som kräver att Nordkorea "upphör med all aktivitet" som har med ballistiska robotar att göra. Resolutionen beslutade också om sanktioner mot landet vilket innebär att ingen av FN:s medlemsstater får göra affärer med Nordkorea som främjar utvecklingen av dess robotprogram. För att undvika ett kinesiskt veto står det inget i resolutionen om FN-stadgans kapitel 7 som innebär tvingande åtgärder och även möjliggör användandet av vapenmakt för att få en stat att rätta sig efter ett FN-beslut. Efter en underjordisk provsprängning av en kärnladdning den 9 oktober 2006 infördes FN-sanktioner mot Nordkorea som förbjuder export och import av militärmateriel. Lyxartiklar får heller inte säljas till det nordkoreanska ledarskiktet och deras tillgångar fryses utomlands. FN:s resolution tillåter också att nordkoreanska fartyg inspekteras för att se till att sanktionerna efterlevs. Den 13 februari 2007 slöt Nordkorea ett avtal med Sydkorea, USA, Ryssland, Kina och Japan, enligt vilket landet avvecklar kärnkraftsreaktorn i Yongbyon i utbyte mot ekonomiskt och energipolitiskt bistånd.

5 april 2009 genomförde Nordkorea en uppskjutning av en kommunikationssatellit med hjälp av raketen Taepodong-2. Uppskjutningen betraktas av USA, Japan och Sydkorea som ett brott mot säkerhetsrådets resolution 1718 som Nordkorea åtagit sig att följa, eftersom raketen som använts skulle kunna bestyckas med kärnvapen och nå ända in i USA. Den nordkoreanska sidan hävdar dock att uppskjutningen skedde i fredligt forskningssyfte.[19]

25 maj 2009 genomförde Nordkorea ytterligare ett kärnvapenprov. Klockan 03.00, svensk tid, detonerades en underjordisk laddning, och man är nu osäker på deras budskap gällande handlingen. Bombens storlek kan jämföras med den som USA fällde över Hiroshima i slutet av andra världskriget.

Politik[redigera | redigera wikitext]

Valurna i en vallokal, som användes vid lokalvalet i Pyongyang juli 2007. På bilden finns kimjongilian och de ofta förekommande fotografierna av Kim Il Sung och Kim Jong Il

Nordkoreas nuvarande konstitution skrevs 1998. Den stadgar att Nordkorea är en socialistisk stat, som ska styras i enhet med jucheideologins principer, som de formulerades av landets grundare Kim Il Sung. Parlamentet, Högsta folkförsamlingen, har säte i Pyongyang och hyser 687 ledamöter, valda i enmansvalkretsar för femåriga mandat. Denna utser regeringen som i sin tur leds av en premiärministern, sedan 2007 Kim Yong-il (ej att förväxla med Kim Jong-il).

Sedan Nordkoreas sista president, Kim Il Sung, avled 1994 är presidentposten i praktiken avskaffad och de formella uppgifterna överförda på högsta folkförsamlingens ordförande Kim Yong Nam medan presidentens verkställande makt överförts till Kim Jong Un i hans roll som överbefälhavare. En del bedömare [källa behövs] menar att ledarna Kim Il Sung och Kim Jong Il betraktas som folkets frälsare och att personkulten kring dem är så stark att de upphöjts till en närmast gudalik status.

I realiteten anses Nordkorea av de flesta oberoende bedömare vara en repressiv kommunistdiktatur[20] och all laglig politisk verksamhet kanaliseras genom Demokratiska fronten för fosterlandets återförening, som helt domineras av kommunistpartiet, Koreas arbetarparti. Detta drar i realiteten upp riktlinjerna för landets politik under ledning av dess generalsekreterare, sedan 1994 Kim Jong-il. 1998 ändrades grundlagens förord, så att Kim il-Sung kallas Republikens evige president.

Inför parlamentsvalen vart femte år utser Demokratiska frontens lokala organisationer sina kandidater i varje valkrets varpå dessa går till val utan motkandidater. Kandidaterna är fördelade mellan frontens tre partier, Koreas Arbetarparti, Chondoistiska Chongupartiet och Koreas socialdemokratiska parti, där det första erhåller klart högst representation. Politisk verksamhet utanför dessa tre partier är inte tillåten. Partiernas och därmed landets politik dras i praktiken helt upp av Koreas arbetarparti. Övriga partier saknar i praktiken helt politisk självständighet.

Politisk representation och mänskliga rättigheter[redigera | redigera wikitext]

Enligt Nordkoreas internationella vänskapsorganisation, Korean Friendship Association, är Nordkorea en flerpartidemokrati som garanterar yttrandefrihet för sina medborgare.[21] Denna uppfattning delas dock inte av alla utländska bedömare. Sveriges utrikesdepartement skriver i sin rapport om situationen för de mänskliga rättigheterna i landet att Nordkorea har "en av världens mest repressiva politiska regimer", att yttrandefriheten i praktiken är mycket begränsad samt att landets politiska system inte innehåller någon mekanism som gör det möjligt för folkflertalet att i praktiken förändra landets ledarskap[22]. Nordkorea betecknas i västvärlden ofta som en totalitär stat och som en av världens mest slutna stater och tilldelades i tidskriften The Economists demokratiindex lägst index av de stater i världen som anses självständiga. Den nordkoreanska befolkniningen är indelad i ett strikt kast-liknande system, songbun, som har stor påverkan på varje medborgares livschanser.[23]

Nordkorea erbjuder mycket begränsad insyn från omvärlden gällande livsvillkor för dess invånare. Amerikanska kommittén för mänskliga rättigheter i Nordkorea (U.S. Committee for Human Rights in North Korea) har 2003 publicerat en rapport om arbets- och fångläger i landet som bygger på vittnesmål och satellitbilder. Rapporten som är skriven av David Hawk, tidigare UNHCR-medarbetaren i Kambodja, hävdar att lägren används för förvaring av tiotusentals politiska och kriminella fångar, liksom illegala flyktingar som har skickats tillbaka från Kina. I de flesta fallen har fångarna inte dömts till sina livstidsstraff. De politiska fångarna åtföljs i lägren av upp till tre generationer av familjer, men tillåts inte träffa släkten. Fångarna arbetar under slavförhållanden i gruvor och industriprojekt. Rapporter redovisar också om användning av tortyr, tvångsaborter och tvångssterilisering. Nordkoreas regering avfärdar dessa uppgifter.[24] 2013 upptäcks vad som tros vara ett nybyggt fångläger via satellitbilder. Anläggningen har inte varit synlig på tidigare satellitbilder. Ett 20 kilometer långt stängsel omger det nya området. Det som tros vara ett nytt fångläger gränsar till det tidigare kända Camp 14, vilket är ett av få läger vilket människor som rymt kunnat berätta om.[25] Shin Dong-hyuk är den enda det finns kännedom om som har fötts i Camp 14 och lyckats fly.[26] Detta har dokumenterats i boken Flykten från Läger 14 : den dramatiska rymningen från ett nordkoreanskt fångläger, författad av Blaine Harden.[27]

Hoeryongfånglägret kallas ett av de fångläger som finns i landet. En f.d vakt vid namn Kwon Hyuk och andra vittnen har rapporterat om att systematiska massavrättningar och ihjälgasningar av hela familjer förekommer som en del av militära experiment och resultaten dokumenteras noggrant av forskare och militärer. I ett av dessa utspridda läger sägs upp mot 50.000 fångar hållas, och totalt sägs det att cirka 200.000 fångar i läger finns i hela landet.[28] Det uppskattas att ungefär 40 procent av människor i fångläger dör av tortyr, undernäring eller sexuellt våld.[25]

Enligt den tyska tidningen Stern använder den nordkoreanska militären fysiskt och psykiskt handikappade barn som försökskaniner när man testar biologiska och kemiska stridsmedel.[29]

I juli 2010 släppte Amnesty International en rapport som utmålade Nordkoreas sjukvård som eftersatt och bristfällig. Amnesty påstod också att man, trots att sjukvård officiellt är gratis i landet, måste betala läkare för att få vård. Men redan dagen efter att Amnesty publicerat denna rapport gick Världshälsoorganisationen, WHO, ut i en presskonferens och avfärdade Amnestys uppgifter. WHO hävdade att Amnestys rapport var ovetenskaplig och baserad på gamla uppgifter och enskilda historier från människor som inte befinner sig i landet. Världshälsoorganisationen menar vidare att man har genomfört hundratals fältuppdrag i Nordkorea och inte ett enda av dessa har rapporterat några sådana uppgifter som Amnesty publicerat[30]. I april 2010 uttalade sig WHO:s generalsekreterare, Margaret Chan, i en presskonferens[31] och hävdade då att hon var imponerad av sjukvården i Nordkorea.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Karta över Nordkorea

Huvudartikel: Nordkoreas geografi

Korea utgörs av en halvö som sticker ut 1 100 km från det asiatiska fastlandet. Landets högsta punkt är Paektusan på 2 744 meter. Gränsen till Kina utgörs av floderna Tumen och Yalu.

Det lokala klimatet är relativt tempererat med mer nederbörd på sommaren under en kort regnperiod kallad jangma, och ibland bittert kalla vintrar. Nordkoreas huvudstad och största stad är Pyongyang. Andra stora städer är Nampo i väster, Kaesong i söder, Sinuiju i nordväst, Wonsan och Hamhung i öster samt Chongjin i norr.

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Nordkorea är indelat i tre administrativa nivåer. Den högsta nivån utgörs av nio provinser och en direktstyrda stad (huvudstaden Pyongyang). De administrativa indelningarna på lägre nivåer består av städer, distrikt och län.[5]

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

En satellitbild som illustrerar de stora elektricitetsskillnaderna mellan Nordkorea och dess grannländer.

Planekonomi och självförsörjning[redigera | redigera wikitext]

Nordkorea har en av världens mest centralstyrda och isolerade ekonomier. Juche-politiken innebär att nordkoreanerna ska klara sig på egen hand. Ledningen är mycket ovillig att släppa ifrån sig information, och de officiella siffrorna sägs ha lite med verkligheten att göra[vem?]. Statligt ägda industrier producerar nästan allt i landet, och regeringen har fokuserat in industrin på tung och militär tillverkning på bekostnad av konsumentprodukter. Det nordkoreanska statligt ägda flygbolaget heter Air Koryo.

Den traditionella statliga industrin baseras i huvudsak på förädling av inhemska produkter, såsom textilier, mineraler och jordbruksprodukter. De senaste åren har dock ett intensivt industriell utbyte med Kina och Sydkorea lett till att moderna fabriker byggts. Industriparken i Kaesong, där sydkoreanska företag byggt fabriker som försörjs av energi och råvaror från Sydkorea och arbetskraft från Nordkorea, anställer idag 15 000 nordkoreanska arbetare och planerades för att 2012 anställa 500 000. [32]

Ekonomin byggdes upp efter vapenstilleståndet 1953 som en självförsörjande planekonomi med hjälp av sovjetiskt och kinesiskt bistånd. Tekniskt sett är den mesta utrustningen i fabrikerna maskiner som stammar från Sovjetunionen byggda på 1970-talet. Efter Sovjetunionens upplösning 1991 förlorade landet en av sina viktigaste kunder för sin export och sin viktigaste biståndsgivare vilket ledde till en djup ekonomisk nedgång som var som värst vid slutet av 1990-talet. Så många som två miljoner beräknas ha dött av svält.[33] Landet är beroende av mat från utlandet, men enligt rapporter har denna inte alltid delats ut till de mest behövande.[33][34]

En ständig svår energikris råder sedan Sovjetunionens fall och Nordkorea förlorade möjligheten att importera kol och olja därifrån till subventionerade priser. Kina förser än idag Nordkorea med subventionerad olja, men i betydligt mindre kvantiteter än vad Sovjetunionen gjorde. Huvuddelen av Nordkoreas energi kommer från vattenkraft, men återkommande översvämningar har skadat många vattenkraftverk. Den nordkoreanska kolgruveindustrin har haft en avtagande produktion sedan slutet av 1980-talet. Brist på elektricitet och föråldrad utrustning ledde till en negativ produktivitetsutveckling under 1990-talet. Under senare år har en modernisering av kolgruveindustrin genomförts där nya maskiner köpts in från Kina, det är dock oklart hur mycket detta kunnat höja produktiviteten med tanke på den fortsatta energikrisen.[källa behövs]

Nordkoreas föråldrade kraftnät medför stora överföringsförluster, vilket bidrar till att förvärra energikrisen ytterligare.[källa behövs]

Sedan 1999 har dock Nordkoreas ekonomi vuxit stadigt. Men 2006 drabbades landet återigen av svåra översvämningar, samtidigt som utrikeshandeln drabbades i efterspelet av landets kärnvapenprov, vilket resulterade i en 1,1% negativ tillväxt.[35]

Naturtillgångar[redigera | redigera wikitext]

Nordkorea besitter rika tillgångar på koppar, guld, zink, nickel och sällsynta jordartsmetaller som molybden, vilka till stor del utvinns genom kinesiska företag. Det finns också stora tillgångar av antracit, som är en viktig råvara i produktionen av syntetfibern vinalon.[36]

Jordbruk[redigera | redigera wikitext]

Jordbruket har långsamt förbättrats under senare år, men är fortfarande mycket ineffektivt. Brist på gödsel, återkommande naturkatastrofer och lokala förhållanden – liten odlingsbar yta (22% av landets areal[37]) och kort odlingssäsong har begränsat landets produktion av spannmål till omkring en miljon ton mindre än vad som krävs även enligt de lägsta internationella standarderna.

En miljöekonomisk katastrof som inträffat under 1990-talet är den omfattande erosionen som slitit med sig mycket värdefull jordbruksmark och förvärrat jordbrukets situation ytterligare, orsakat främst av översvämningar och torka, men också av skogsskövling för att få tag i exportbart ädelträ och att den jordbindande vegetationen ersatts av odlingar längs med bergssidor. Sedan 2005 bedriver Nordkorea ett projekt tillsammans med FN:s jordbruksorgan FAO för att återplantera skog och skapa avledningar för Taedongfloden i syfte att stoppa jorderosionen.[38]

Ekonomiskt utbyte med omvärlden[redigera | redigera wikitext]

Den 20 maj 2007 återupptog man för första gången sedan Koreakriget reguljära kommersiella fartygsförbindelser med Sydkorea. Enligt planerna ska tre lastfartyg i månaden frakta varor mellan Raijin i Nordkorea och Busan i Sydkorea.[39]

12 december 2007 återupptog man reguljära tågförbindelser mellan Nord- och Sydkorea för första gången sedan 1951. Inledningsvis kommer tågen att gå från Dorasan till Panmun och föra byggnadsmaterial från Sydkorea till Nordkorea och färdiga produkter tillbaka till Sydkorea.[40]

Under 2011 uppgick handeln mellan Kina och Nordkorea till 5,63 miljarder amerikanska dollar, enligt sydkoreanska uppskattningar. Det är nästan tre gånger mer än under 2007, då värdet var 1,98 miljarder.[41] Av Nordkoreas utrikeshandel utgjorde Kina 67 procent (2007), men andelen steg till 73 procent (2008), 83 procent (2010) och 89 procent (2011). Nordkoreas export utgörs huvudsakligen av stenkol och järnmalm.[42]

2007 2008 2009 2010 2011
Nordkoreas export till Kina (miljarder US$) 0,58 2,46
Nordkoreas import från Kina (miljarder US$) 1,39 3,17
Handel med Kina (miljarder US$) 1,98 5,63
Kinas andel av Nordkoreas utrikeshandel 67 % 73 % 83 % 89 %

Ekonomiska reformer[redigera | redigera wikitext]

När Sovjetunionen upplöstes på juldagen 1991 och det ekonomiska understödet därifrån upphörde i början av 1990-talet drabbades Nordkorea lika hårt som Kuba, Etiopien och andra sovjetunderstödda stater. Nordkoreas grundare Kim Il-sung dog 8 juli 1994 och därefter upphörde staten att gratis distribuera mat till folket, vilket ledde till omfattande svält. Allt sedan dess har omvärlden frågat sig om inte Nordkorea måste börja reformera sitt näringsliv på samma sätt som Kina, efter Mao Zedongs död 1976, gjorde under Deng Xiaoping, och som Vietnam gjort med Doi moi-politiken sedan 1986. Några verkningsfulla reformer har emellertid hittills inte visat sig.


Centralstyrning efter sovjetisk förebild etablerades i Nordkorea redan under slutet av 1940-talet. Böndernas irritation över att partifunktionärerna försökte undervisa dem i marxistisk filosofi, ledde 1960 till införandet av Ch'ŏngsan-ni-metoden, där partifunktionärerna uppmanas göra besök på fälten och ge praktiska tips, hellre än politisk teori. Inom industrin infördes i december 1961 det så kallade Taean-systemet, en hierarki av kommittéer där fabrikschefen delar kommandot med en partisekreterare.

I mars 1984 minskades centralstyrningen inom tillverkningsindustrin genom att fabrikschefer gavs ett visst självbestämmande inom ramen för centralt fastställda produktionskvoter. Efter ett studiebesök i en fabrik den 3 augusti 1984, uppmuntrades tillverkningen av konsumentprodukter baserade på lokala råvaror. Den så kallade 3 augusti-rörelsen har lett till att fabriker har öppnat lokala butiker för att få avsättning för sina konsumentprodukter. Bakom båda dessa reformer låg Kim Jong-il, medan hans far ännu satt vid makten.

1995, året efter Kim Il-sungs död, infördes principen om "militären först" (sŏn'gun), som ger krigsmakten generellt företräde till ekonomiska resurser.

Den 3 oktober 2001 presenterade Kim Jong-il ett reformprogram, som sattes i verket 1 juli 2002. Under planeringsstadiet kallades detta 3 oktober-reformen, men senare 1 juli-reformen (July 1st Economic Management Reform Measures of 2002).[43]

Under juli 2012 rapporterades[44] om en planerad reform för näringslivet, främst jordbruket, kallad "28 juni-reformen" eller "June 28 economic policy" eller "a new economic management system in our own style", som skulle träda i kraft i 1 oktober[43] och innebära att stora kollektivjordbruk (10–25 hushåll) delas i mindre enheter (3–4 hushåll) och ges ett ökat resultatansvar, där staten köper en förutbestämd del av skörden till marknadspris, med avdrag för kostnader för utsäde, markarrende med mera, och kollektivet får behålla resten. Det är det första försöket till ekonomisk reform sedan Kim Jong-un tog över ledarskapet.[45] Kritiker har invänt att även om statligt uppköp av skörden till marknadspris låter bra, så kan staten fortfarande bestämma kostnaden för utsäde och arrende helt godtyckligt. Det är också oklart hur reformen ska finansieras, om den uppköpta spannmålen ska säljas subventionerat till konsumenter.[44] Analytiker menar att syftet med reformen snarare är att stärka ledargarnityrets makt, än att förbättra levnadsvillkoren för Nordkoreas befolkning.[46] Vice premiärminister Roh Du Cheol tros ligga bakom reformförslaget.[47] Han låg också bakom den ekonomiska reformen 1 juli 2002. Som pilotprojekt började jordbruksreformen genomföras i tre län (Taehongdan, Kimhyŏngjik, Kimjŏngsuk) i provinsen Ryanggang.[48]

Nordkoreansk mat och dryck[redigera | redigera wikitext]

Paekrosul är en brandyliknande typ av sprit (starksprit baserad på vindruvor) i en låda av äldre design och en flaska som korkas igen med en plastkork.

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Nordkoreanska dagisbarn

Nordkoreas befolkning är en av de etniskt och språkligt mest homogena i världen: den stora majoriteten är koreaner, med koreanska som modersmål, med endast mycket små kinesiska och japanska minoriteter.

Nordkorea har en beräknad medellivslängd på 67,3 år, eller 65,1 år för män och 69,3 år för kvinnor. Detta innebär att Nordkorea har aningen längre medellivslängd än världsgenomsnittet.[49]

Till skillnad från Kina som försökt hålla nere befolkningstillväxten med till exempel enbarnspolitik och skattepålagor för föräldrar har Nordkorea länge försökt stimulera barnafödande genom både barnbidrag och kostnadsfri barnomsorg. Trots detta så har Nordkorea en ganska långsam befolkningstillväxt med cirka 0,785% per år (2007)[50].

Könsfördelningen i den nordkoreanska befolkningen är ganska jämn. Kvinnorna utgör 50,5% av befolkningen och männen 49,5%, sett till hela befolkningen. Det föds aningen fler pojkar än flickor i Nordkorea, 51,2% av de nyfödda är pojkar och 48,8% är flickor, och pojkarna utgör också 50,7% av befolkningen under 15 år. Bland befolkningen som är mellan 15 och 64 år utgör männen 49,5% av befolkningen och kvinnorna 50,5%. Bland den del av befolkningen som är över 65 är dock könsfördelningen betydligt snedare, där männen endast utgör 35,7% av befolkningen och kvinnorna 64,3%.[50].

Språk[redigera | redigera wikitext]

Koreanska är officiellt språk precis som i Sydkorea. Syd- och nordkoreaner har inga problem med att förstå varandra, men under årens lopp har skillnaderna blivit större mellan dialekterna i Nord- och Sydkorea. Den dialekt som används i officiella sammanhang i Nordkorea är Seouldialekten som även är den officiella varieteten i Sydkorea.

En annan stor dialekt av koreanska i Nordkorea är Hamgyŏngdialekten som talas i Hamgyŏng och Ryanggang i Nordkorea samt i Koreanska autonoma prefekturen Yanbian i Kina.

Kinesiska tecken (i Nordkorea kallade hancha) används inte i officiella sammanhang i Nordkorea (även om det är obligatoriskt att lära sig det i den nordkoreanska grundskolan), utan endast det inhemska skriftsystemet chosŏn'gŭl. Nordkorea använder officiellt McCune-Reischauersystemet för transkribering, men även reviderad romanisering förekommer ofta i nordkoreanska texter.

Utbildning[redigera | redigera wikitext]

Nordkorea har 11 års obligatorisk skolgång bestående av ett förskoleår, fyra år i så kallad folkskola och sex år i vidareutbildning med valbar inriktning.[källa behövs] Efter den obligatoriska delen av skolgången finns tre olika högre utbildningsformer: universitet, yrkesskola och teknisk högskola[källa behövs]. Två kända högskolor i Nordkorea är Kim Il Sung-universitetet och Pyongyangs vetenskapliga och tekniska universitet. Även doktorandutbildningar finns i anslutning till universiteten.

Vuxenutbildning har varit högt prioriterat i Nordkorea, främst i form av studiecirklar, men också genom s.k. "fabrikshögskolor" som erbjudit kvällskurser och intensivkurser för arbetare. Fabriks- och kontorsarbetare ska i Nordkorea ha 2 timmar av arbetsdagen till studier i någon form[källa behövs].

Läskunnigheten i Nordkorea är mycket hög. 99 % av nordkoreanerna över 15 år är läskunniga (siffran är 99 % både för män och kvinnor).[51]

Religion[redigera | redigera wikitext]

Skulpturer i ett gammalt buddhistiskt tempel

Nordkorea har ett buddhistiskt och konfucianskt arv liksom en inhemsk schamanistisk tradition, främst den så kallade chondoismen. Officiellt har Nordkorea religionsfrihet, men kritiker menar att så inte är fallet i praktiken.[52][53][54] Enligt den lista som Open Doors, en kristen missionsorganisation för förföljda kristna, sammanställer, är Nordkorea med stor marginal det land som förföljer kristna hårdast.[55] Religionsfriheten finns inskriven i grundlagen, men där föreskrivs också att religionen inte får användas som ett redskap för att dra in utländska makter eller störa den sociala ordningen.[56]

Chondoismen företräds i Nordkoreas parlament av Chondoistiska Chongupartiet som leds av den sydkoreanska dissidenten Ryu Miyŏng.

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Masspel i Pyongyang, 1998

1946 grundades det "Nordkoreanska förbundet för litteratur och konst" (Puchosǒn munhak yesul ch'ongdongmaeng), som indelades i sju underavdelningar vilka vart och en representerade olika konstarter. Förbundets uppgift var att främja personkulten av Kim Il-sung och Koreas arbetarpartis politik och till skillnad från andra kulturförbund i Östblocket intog nationalismen det främsta rummet i propagandan.[57]

Genom framgångsrik nationalistisk propaganda lyckades Nordkorea locka till sig många framträdande kulturpersonligheter som tjänat den japanska kolonialmakten. Bland dessa återfanns bland annat dansaren Choi Seung-hee, författarna Kim Sa-ryang och Ri Ki-yong, och dramatikern Song Yŏng. Till skillnad från många av sina kolleger i Sydkorea bestraffades inga av dem för sitt tidigare samröre med Japan.[58]

Ett viktigt inslag i den officiella nordkoreanska kulturen är anordnandet av masspel, där hundratusentals människor bildar olika former och bilder. Dessa har rötter tillbaka ända till den japanska kolonialtiden och har mycket gemensamt med liknande masspel i de före detta kommunistiska staterna i Östeuropa.[59]

Nordkorea är också känt för sin omfattande produktion av propagandaaffischer som kan betinga höga pris på den internationella marknaden.[60]

Mat[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Koreanska köket
Kimchi, Koreas nationalrätt

Den koreanska nationalrätten är en kålbaserad maträtt som kallas kimchi.

Internationella rankningar[redigera | redigera wikitext]

Organisation Undersökning Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Index of Economic Freedom 2010 179 av 179
Reportrar utan gränser Pressfrihetsindex 2009 174 av 175
Transparency International Korruptionsindex 2008 N/A
United Nations Development Programme Human Development Index 2006 N/A

Sport[redigera | redigera wikitext]

Ishockey: Nordkorea ligger 43:a på 2010 års IIHF:s världsrankinglista.

Fotboll: Nordkoreas damlag är ett av de bästa i världen och efter stora framgångar med juniorlandslagen hoppas man på att slå sig in med stornationerna Tysklands damlandslag i fotboll, USA:s damlandslag i fotboll och Brasiliens damlandslag i fotboll. Nordkoreas herrar har varit med i fotbolls-VM två gånger. Första gången år 1966 då de nådde kvartsfinal efter att bland annat ha vunnit över Italien. Andra gången 2010 nådde de inte vidare framgångar, efter att ha hamnat i en grupp bestående av Portugal, Brasilien och Elfenbenskusten.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Administrative Divisions and Population Figures (#26)” (PDF). DPRK: The Land of the Morning Calm. Permanent Committee on Geographical Names for British Official Use. 2003-04. http://www.pcgn.org.uk/North%20Korea-%20Land%20of%20the%20Morning%20Calm-%202003.pdf. Läst 10 oktober 2006. 
  2. ^ http://www.korea-dpr.com/politics.htm
  3. ^ http://www.expressen.se/nyheter/1.2664090/har-blir-han-nordkoreas-hogsta-ledare
  4. ^ ”Korea, North”. CIA World Factbook. 2007. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/kn.html. Läst 1 augusti 2007. 
  5. ^ [a b] United Nations Statistics Division; Preliminary results of the 2008 Census of Population of the Democratic People’s Republic of Korea conducted on 1-15 October 2008 (pdf-fil)
  6. ^ Brian Myers, "Ideology as Smokescreen: North Korea's Juche Though," Acta Koreana 11, no. 3 (2008): 161-82.Libris 12043225
  7. ^ Hoare (2012), ss. 128-30.
  8. ^ Ögonvittne i Nordkorea, Anna Louise Strong, Stockholm 1998, ISBN 91-630-7587-3, s 7-8, tillgänglig online
  9. ^ Peter Hennessy Cold War s91-95 ISBN 978-0-349-12080-5
  10. ^ [a b] Ögonvittne i Nordkorea, Anna Louise Strong, Stockholm 1998, ISBN 91-630-7587-3, s 8-9
  11. ^ Peter Hennessy Cold War s95-96
  12. ^ Ögonvittne i Nordkorea, Anna Louise Strong, Stockholm 1998, ISBN 91-630-7587-3, s 8
  13. ^ ”FN:s generalförsamlings resolution 112”. Förenta Nationerna. 14 november 1947. http://www.un.org/documents/ga/res/2/ares2.htm. Läst 2007-09-18. 
  14. ^ Peter Hennessy Cold War s96-97
  15. ^ Ögonvittne i Nordkorea, Anna Louise Strong, Stockholm 1998, ISBN 91-630-7587-3, s 19
  16. ^ Utrikespolitiska institutet, Landguiden, om Nordkorea - landguiden.se
  17. ^ Peter Hennessy Cold War s97-100
  18. ^ Churchill and the Bomb av Ernie Trory besökt 2007-09-17
  19. ^ Nordkorea sköt upp kritiserad raket, Svenska dagbladet, 5 april 2009, läst 5 april 2009
  20. ^ ”Freedom in the World, 2006”. Freedom House. http://freedomhouse.org/template.cfm?page=22&year=2006&country=6993. Läst 13 februari 2007. 
  21. ^ The DPRK FAQ 5 maj 2005 läst 14 december 2007
  22. ^ http://www.manskligarattigheter.gov.se/dynamaster/file_archive/070305/35c83a354a24db33b7d4d94eaed73ca7/Nordkorea%5f2006.pdf
  23. ^ Robert Collins, Marked for Life: Songbun, North Korea's Social Classification System (Washington, DC: Committee for Human Rights in North Korea, 2012).
  24. ^ David Hawk The Hidden Gulag: Exposing North Korea’s Prison Camps Prisoners’ Testimonies and Satellite Photographs, U.S. Committee for Human Rights in North Korea
  25. ^ [a b] Svt, 2013. Larsson, T. http://www.svt.se/nyheter/varlden/google-earth-avslojar-nordkoreas-nya-fanglager. Läst 26 jan 2013.
  26. ^ ”The Wall Street Journal Asia”. Is There a New Gulag in North Korea?. http://blogs.wsj.com/korearealtime/2013/01/21/is-there-a-new-gulag-in-north-korea/. Läst 26 januari 2013. 
  27. ^ Stockholms stadsbibliotek. https://biblioteket.stockholm.se/titel/288972
  28. ^ "Revealed: the gas chamber horror of North Korea's gulag." The Guardian. [This article was published on guardian.co.uk at 00.49 GMT on Sunday 1 February 2004.] http://www.guardian.co.uk/world/2004/feb/01/northkorea 2009-10-10
  29. ^ "Tödliche Experimente: Nordkorea soll Giftgas an Kindern testen" Stern.de [24. Juli 2009, 17:33 Uhr] http://www.stern.de/politik/ausland/toedliche-experimente-nordkorea-soll-giftgas-an-kindern-testen-707179.html 2009-10-10
  30. ^ http://news.bostonherald.com/news/international/general/view/20100716who_criticizes_amnesty_report_into_north_korea_health/
  31. ^ http://www.maximsnews.com/news20100501MNUNWHOMargaretChanDPRK11005010103.htm
  32. ^ Inter-Korean Industrial Zone in North to Expand Speedily The Korea Times 4 oktober 2007 läst 14 december 2007
  33. ^ [a b] N Koreans 'starving to death' BBC News 2001-01-09, läst 2009-03-31
  34. ^ Children of the Secret State, dokumentärfilm, 2000
  35. ^ North Korea Ends Seven-Year Growth Streak Industry Week 17 augusti 2007 läst 9 december 2007
  36. ^ Hoare 2012), pp. 394-5
  37. ^ CIA - The World Factbook -- Korea, North läst 12 december 2007
  38. ^ North Korea applies new knowledge in water management FOA Newsroom 21 april 2005 läst 10 december 2005
  39. ^ N. Korean Ship Sails in South Waters WTOPnews 20 maj 2007
  40. ^ First Train in 56 Years Crosses Border The Korea Times 11 december 2007 läst 12 december 2007
  41. ^ N. Korea's trade with China nearly tripled over past 5 years, The Korea Herald (engelskspråkig sydkoreansk dagstidning), 7 oktober 2012; läst 21 oktober 2012.
  42. ^ DPRK china trade triples in five years, North Korea Economy Watch (blogg), 8 oktober 2012; läst 21 oktober 2012.
  43. ^ [a b] New Economic Policy to Start October 1st, Daily NK, 10 september 2012; läst 21 oktober 2012.
  44. ^ [a b] North to Try Weak Agricultural Reform, Daily NK, 11 juli 2012; läst 21 oktober 2012.
  45. ^ 3rd Broadcast Promoting Economic Change, Daily NK, 23 juli 2012; läst 21 oktober 2012.
  46. ^ June 28th Policy: It's Regime Security, Stupid, Daily NK, 28 augusti 2012; läst 21 oktober 2012.
  47. ^ Roh and Pak on an Economic Tightrope, Daily NK, 13 juli 2012; läst 21 oktober 2012.
  48. ^ 6.28 Policy Goes Live in 3 Yangkang Counties, Daily NK, 20 juli 2012; läst 21 oktober 2012.
  49. ^ United Nations World Population Prospects: 2006 revision
  50. ^ [a b] CIA - The World Factbook -- Korea, North läst 14 december 2007
  51. ^ ”The World Factbook -- Korea, North”. cia.gov. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/kn.html. Läst 2007-12-14. 
  52. ^ Yang Jung A (17 april 2008). ”"A Prison without Bars" Released by the USCIRF” (på engelska). Daily NK. http://www.dailynk.com/english/read.php?cataId=nk01600&num=3533. Läst 7 januari 2012. 
  53. ^ ”Report: North Korea Publicly Executes Christian Woman for Distributing Bible” (på engelska). Associated Press. 24 juli 2009. http://www.foxnews.com/story/0,2933,534728,00.html. Läst 7 januari 2012. 
  54. ^ ”Europaparlamentets resolution om Nordkorea”. Europaparlamentet. 15 juni 2006. http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+TA+P6-TA-2006-0280+0+DOC+XML+V0//SV. Läst 7 januari 2012. 
  55. ^ ”Country Profiles - The worst 50 countries for persecution of Christians” (på engelska). Open Doors. http://www.opendoorsuk.org/resources/country_profiles.php. Läst 7 januari 2012. 
  56. ^ ”Socialist Constitution of the Democratic People's Republic of Korea” (på engelska). NovexCn.com. http://www.novexcn.com/dprk_constitution_98.html. Läst 7 januari 2012. 
  57. ^ Brian Myers, Han Sǒrya and North Korean Literature: The Failure of Socialist Realism in DPRK (Ithaca, N.Y.: East Asia Program, Cornell University, 1994), ss. 38ff.
  58. ^ B. R. Myers, The Cleanest Race: How North Koreans See Themselves-and Why It Matters (Brooklyn, N.Y.: Melville House, 2010), loc 327.
  59. ^ Hoare (2012), ss. 260-61. Ett mycket känt masspel är Arirang, som framförs varje år sedan 2002.
  60. ^ D. J. Heather och Koen de Ceuster, North Korean Posters: The David Heather Collection (München: Prestel, 2008).

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]