Norge

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Norge (olika betydelser).

Koordinater: 65°N 13°Ö / 65°N 13°Ö / 65; 13

Kongeriket Norge
Kongeriket Noreg
Flagga Statsvapen
ValspråkAlt for Norge (kung Haralds motto)
Eidsvolleden 1814: Enige og tro til Dovre faller
Nationalsång: Ja, vi elsker dette landet

Huvudstad
(och största stad)
Oslo
Officiella språk Norska (bokmål, nynorska)
Statsskick Parlamentarisk demokrati och
konstitutionell monarki
 -  Kung Harald V
 -  Statsminister Erna Solberg
Nationalförsamling Stortinget
Självständighet från svensk-norska unionen 
 -  Deklarerad 7 juni 1905 
 -  Erkänd 26 oktober 1905 
Yta
 -  Totalt 385 1701 km² (67:e)
 -  Vatten (%) 6 %
Demografi
 -   års uppskattning 5 109 056[1] (116:e)
 -  Befolkningstäthet 13,26/km² (165:e)
BNP (PPP) 2006 års beräkning
 -  Totalt $207 033 miljoner (46:e)
 -  Per capita $44 648 
HDI (2012) 0,955[2] (1:a)
Valuta Norsk krone (NOK)
Tidszon UTC + 1
Topografi
 -  Högsta punkt Galdhøpiggen, 2 469 m ö.h.
 -  Största sjö Mjøsa, 368 km²
 -  Längsta flod Glomma, 598 km
Nationaldag 17 maj
Nationalitetsmärke N
Landskod NO, NOR2
Landsnummer 47
1Inkluderat Svalbard och Jan Mayen
2Svalbard och Jan Mayen har tilldelats landskoderna SJ och SJM och Bouvetön har tilldelats BV och BVT.
Karta över Norge

Norge, formellt Konungariket Norge (norska, bokmål: Kongeriket Norge, nynorska: Kongeriket Noreg), är en konstitutionell monarki i norra Europa, väster om SverigeSkandinaviska halvön. Förutom mot Sverige har Norge landgräns mot Ryssland och Finland i de nordligaste delarna. De närbelägna öarna Svalbard, Björnön och Jan Mayen står under norskt självstyre och betraktas som en del av kungadömet, medan Bouvetön i södra Atlanten och Peter I:s ö i södra Stilla havet är underordnade Norge men inte räknas som en del av riket. Norge har även gjort anspråk på Dronning Maud LandAntarktis.

Landsnamnet skrivs Noregnynorska, till fornnordiska Norðrvegr, Norvegr, Noregr, "vägen mot norr" (jfr. engelskans "Norway", fornengelska "Norþweg"). Formen "Norge" kommer troligen från den gamla dativformen "Noregi"[3].

Norge är en av de nationer som grundade militäralliansen Nato 1949 och ingår där fortfarande och deltar i vissa gemensamma militärövningar årligen under gemensam Natoflagga.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Norges historia

Tidig historia[redigera | redigera wikitext]

Norge blev ett enat rike under 1000-talet och hade under storhetstiden på 1200-talet överhöghet över Färöarna, Shetlandsöarna, Orkneyöarna, Hebriderna, Man, Island och Grönland, det så kallade Norgesväldet. Enligt vissa historiker innebar Digerdöden år 1349 ett hårt slag, och landet hamnade i skuggan av sina grannländer.[4] Genom Kalmarunionen (1397 till 1523) och giftermålet med det danska kungahuset kom Norge under danskt inflytande. Den ursprungliga norska högadeln gick starkt tillbaka och förlorade inflytande.[5]

Under åren med Danmark förlorade Norge på 1600-talet några av sina gamla territorier, landskapen Bohuslän (Båhuslen), Jämtland (Jemtland), Härjedalen (Herjedalen) och socknarna Idre (Idre) och Särna (Serna) till Sverige. Napoleonkrigen, med Danmark som förbundsförvant med Frankrike, betydde slutet för danskarnas tid i Norge. Vid fredskongressen i Kiel år 1814 tvingades Norge att gå med i en personalunion med Sverige, men utan öarna i Nord-Atlanten. Kraftiga nationella invändningar ledde emellertid till en norsk författning och valet av Kristian Fredrik till kung 17 maj 1814. Men den svenske kronprinsen, senare kungen Karl XIV Johan vägrade erkänna Norges självständighet och Sverige gick till anfall. Efter några veckors krig, blev ett fredsavtal mellan Sverige och Norge undertecknad i Moss den 14 augusti 1814. Genom konventionen i Moss gick Norge i en personalunion med Sverige. Anmärkningsvärt var att Norge inte längre skulle vara en erövring tillhörande den svenska kungen, utan vara en jämbördig part i en personalunion. Norge behöll sin nya grundlag med de förändringar som unionen krävde, och nationalförsamlingen Stortinget valde den svenske kungen Karl XIII till kung även i Norge den 4 november (under namnet Karl II[källa behövs]).

Unionsupplösning[redigera | redigera wikitext]

Norge blev fullt självständigt 1905 genom att ensidigt förklara sin självständighet från den Svensk-norska unionen. Därigenom avskaffades den gemensamma kungamakten och utrikespolitiken, som i princip var det enda gemensamma politikområdet. Tidigare hade riksståthållarämbetet avskaffats, men kronprinsen eller hans son som uppnått myndig ålder kunde dock vid unionsupplösningen fortfarande vara vicekung av Norge. Dessutom fattades vissa beslut av kungen i Stockholm med närvarande norska statsråd.

1890-talet hade Norges olust med unionen ökat starkt. Att Sverige gång på gång nekat Norge att ha en egen utrikespolitik och ett eget konsulatväsen bidrog till detta. Det senare hade rent praktiskt en stor betydelse för den betydande norska handelsflottan. Det hela kulminerade med att Stortinget år 1905 beslutade att Oscar II inte längre kunde räknas eller fungera som norsk konung eftersom han motiverade sitt nekande till regeringens avskedsansökan med att han inte kunde utse en ny regering, sedan regeringen avgått i protest. Regeringen avgick i protest när kungen inte ville stadfästa Stortingets beslut om ett norskt konsulatväsen. Många fruktade att krisen kunde sluta som år 1814, att Sverige återigen skulle gå till krig mot Norge och som den starka parten diktera en bitter fred. Förhandlingar i Karlstad mellan de båda ländernas regeringar lyckades dock skapa ett fredligt slut på unionen. Den norska tronen erbjöds de svenska prinsarna, men alla tackade nej. Det blev istället Danmarks prins Carl som tackade ja, och valdes till kung - men endast på villkoret att det norska folket först fick säga sitt i en folkomröstning om monarki eller republik. 75% röstade för kungadömet och prins Carl kröntes i Nidarosdomen som Håkon VII av Norge. Hans son Alexander, som han hade med sin drottning Maud, upphöjdes till kronprins och fick namnet Olav (Olav V av Norge).

Andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Den 9 april 1940 började Tyskland sitt anfall mot Norge. Städerna Molde, Elverum, Kristiansand, Steinkjer, Voss och Namsos skadades svårt i tyska bombanfall. Narvik, utskeppningshamnen för malm från svenska Malmberget, Kiruna, blev skådeplats för den första segern för den brittiska flottan mot tyskarna. Den svenska malmen från Narvik var mycket viktig för tyskarnas vidare krigföring. Det tog 62 dagar för tyskarna att erövra Norge. Därefter upprättade de en marionettregering med Vidkun Quisling som regeringschef. Sänkningen av den tyska kryssaren Blücher i Oslofjorden gav kungafamiljen och den lagliga regeringen tid att fly till Storbritannien. Då Tyskland kapitulerade 1945 befann sig 350 000 tyska soldater i Norge. Stupade norrmän under de fem åren beräknas till drygt 10 000. Av dessa var 700 judar. 9 000 norrmän hade suttit i tyska koncentrationsläger. Finnmark fylke var den del av Norge som drabbats hårdast. De flyende tyska soldaterna brände byarna och förstörde 1944 och 1945 nästan all infrastruktur under sitt försök att fördröja Röda armén. Civilbefolkningen på nära 60 000 tvångsförflyttades söderut.

Efterkrigstiden[redigera | redigera wikitext]

Efter andra världskriget kom de norska socialdemokraterna under Einar Gerhardsen att dominera politiken. Politiken följde keynesianismen med tyngdpunkt på statligt finansierad industri och samarbete mellan fackförbund och arbetsgivarorganisationer. Norge kom att fortsätta med den statliga kontroll som införts under kriget, priskontroll och rationering kom att fortsätta ända fram till 1960.

Erfarenheterna från andra världskriget och banden till Storbritannien och USA medverkade starkt till att Norge tidigt valde sida i kalla kriget och var med att grunda Nato 1949. Norge var även med och grundade Efta. Landet har i två folkomröstningar 1972 och 1994 sagt nej till medlemskap i EU.

I slutet av 1960-talet hittades olja i Nordsjön (Ekofisk) och inkomsterna därifrån har spelat en betydande roll för skapandet av dagens Norge, som tillhör de rikaste staterna i världen. Landet var 2004 världens tredje största oljeexportör efter Saudiarabien och Ryssland.[6] Inkomsterna från oljeutvinningen har staten samlat i Oljefonden. Under 1980-talet inleddes ekonomisk liberalisering av den konservativa regeringen med målet att bekämpa den höga inflationen. Detta kom att fortsätta även sedan socialdemokraterna kom tillbaka till makten under Gro Harlem Brundtland.

Norge toppade år 2006, för femte året i rad, FN:s "Human Development Index" och har en av världens högsta inkomstnivå per capita.

Fredagen den 22 juli 2011 Kl. 15.26 detonerades en bomb i regeringskvarteren i Oslo med 8 döda och 15 skadade som följd.[7][8][9] Strax efter angreps socialdemokraternas ungdomsläger på Utøya utanför Oslo med skjutvapen av en person förklädd till polis. 69 personer dödades och 12 skadades.[7][8][9] Den då 32-årige Anders Behring Breivik kunde strax därefter gripas för dåden, och tragedin har alltsedan dess satt en avgörande prägel på det norska samhället.[10] (Se vidare: Terrorattentaten i Norge 2011)

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Den ekonomiska tillväxten i Norge har varit mycket hög sedan 1970-talet. Med en icke köpkraftsordnad BNP/capita på drygt 83000 US-dollar (2008) är landet ett av världens allra rikaste.[11] Som jämförelse var Förenta Staterna BNP/capita knappt 47 000 US-dollar år 2008.[12] Norge har dessutom en av världens jämnaste inkomstfördelning, vilket avspeglas sig i FN:s Human Development Index. I november 2010 var arbetslösheten 2,7 procent, vilket är lågt jämfört med de flesta OECD-länder, och den lägsta siffra i Europa. Högst är arbetslösheten i Oslo med 3,5 procent och den lägsta arbetslösheten finns i Sogn og Fjordane med 1,9 procent.[13] Medelnettoinkomsten per invånare var i oktober år 2010, 36 700 norska kronor (42 040 svenska kronor) i månaden.[14][15]

Välståndet grundar sig i att landet är välförsett med naturtillgångar som skog, vattenkraft, olja, naturgas och fisk. I synnerhet har olje- och gastillgångarna bidragit starkt till den höga ekonomiska tillväxten. Överskottet av oljeintäkterna investeras i Statens Pensjonsfond-Utland, den så kallade oljefonden. Fonden investerar i utländska aktier och åtaganden. I maj 2014 var värdet 5 300 miljarder norska kronor (runt 5830 miljarder svenska kronor).[16]

Ekonomisk utveckling de senaste två decennierna[redigera | redigera wikitext]

Under de senaste årtiondena har oljeindustrin dominerat norsk industri och Norges ekonomiska utveckling har varierat i linje med oljepriserna på världsmarknaden. Trots att Norges BNP per capita, 99 557 US dollar (2013)[17], är bland de högsta i världen har de genomgått flera lågkonjunkturer de senaste åren. Detta har orsakat svängningar i Norges ekonomi. För att motverka detta inrättades 1990 särskild fond, ”Statens petroleumfond”, som idag bytt namn till ”Statens pensjonsfond – Utland”. Statsbudgeten ska finansieras av fastlandsekonomin och inte av de oljeinkomster som man sedan 1995 beslutat ska avsättas i fonden. Dock beslutade Stortinget 2001 att 4 % av den beräknade årliga avkastningen från oljefonden får användas i statsbudgeten. Under finanskrisen (2009-2010) beslöt man dessutom att öka användningen av oljeintäkter från fonden för att motverka krisen så mycket som möjligt. I oktober 2012 var fondens värde 3 723 miljarder NOK, den blev då världens största statliga investeringsfond. [18] 2001 börsintroducerades oljebolaget Statoil, 2013 ägde staten Norge 67% av aktierna i företaget.[19] Idag är börsvärdet 563 miljarder NOK.[20] Olja och gas stod 2010 för 21% av norsk BNP, 26% av statens intäkter, 47% av hela exporten och 25% av Norges investeringar.[21] Norges största exportvara är naturligtvis olja och gas, men andra viktiga exportvaror är också metaller, fisk, maskiner, och kemiska produkter.[22] Mellan år 2000-2008 ökade BNP med ca 3 % varje år. 2009, när finanskrisen drabbade Norge minskade landets totala ekonomi med 1,7%, men 2010 och 2011 fortsatte ökningen igen med 0,7% respektive 1,7%.[23] Norges ekonomi har hotats av överhettning, på grund av den starka norska kronan har detta förhindrats och stigande löne- och energikostnader likaså. 2008 nådde de dock 4%, men sjönk ned till 0% 2012. Arbetslösheten har minskat från 3,6% till 3% mellan år 2010-2012.[24]

Geografi, klimat och miljö[redigera | redigera wikitext]

Satellitbild av Norge under vintern.
Huvudartiklar: Norges geografi och Norges klimat

Norge utgör den västra delen av Skandinavien i Nordeuropa. Den kuperade kustlinjen tillsammans med stora fjordar och tusentals öar sträcker ut sig över 2 500 km. Norge delar en 2 542 km lång landgräns med Sverige, Finland och Ryssland åt öster. I väster och söder gränsar Norge till Norska havet, Nordsjön och Skagerrak. I norr ligger Barents hav (se även Norges ytterpunkter).

Med sina 385,252 km² (inklusive Svalbard och Jan Mayen) är Norge något större än Tyskland, men det norska landskapet domineras huvudsakligen av berg och höglänt terräng med förhistoriska glaciärer och varierad topografi. Det mest iögonfallande inslaget är fjordarna; djupa havsvikar omgivna av branta sidor och med en grundare tröskel i mynningen. Den längsta är Sognefjorden.

Typiskt landskap i Västnorge vid byn Geiranger.

Marken består till största delen av granit och gnejs men skiffer, sandsten och kalksten är också vanligt. På grund av Golfströmmens rådande rörelse från väster har Norge ett varmare klimat och mer nederbörd än många andra platser på samma nordliga breddgrad, särskilt längs kusten. Fastlandet har fyra distinkta årstider med kallare vintrar och mindre nederbörd inåt land. Den nordligaste delen har ett subarktiskt kustklimat medan Svalbard har ett arktiskt tundraklimat.

Norges högsta berg är Galdhöpiggen (omkring 2 469 m ö.h.). Ibland anges Glittertind som högre med en höjd på 2 472 m ö.h., men då är istäcket inräknat, vilket ju i tjocklek är föränderligt (själva berget når 2 452 m ö.h.).

På grund av Norges höga latitud finns det många varierande säsonger av dagsljus. Från slutet av maj till slutet av juli går solen aldrig riktigt ned i delar av landet norr om polcirkeln, och resten av landet har upp till 20 timmars dagsljus om dygnet. Omvänt från slutet av november till slutet av januari går solen aldrig upp över horisonten i norr och solen är bara uppe en kortare stund i resten av landet. Genom hela landet finns dramatiskt vacker natur och vackra landskap. Södra Norges västra kust och Nordnorges kust anses vara bland de finaste kuststräckorna i världen.

Religion[redigera | redigera wikitext]

Omkring 77 % av befolkningen tillhör Norska kyrkan, den evangelisk-lutherska statskyrkan[25]. Det finns också andra kristna trossamfund som tillsammans omfattar cirka 5 procent av befolkningen. Dit hör bland annat den romersk-katolska kyrkan och pingströrelsen (med över 45 000 medlemmar vardera), Den evangelisk lutherske frikirken, Metodistkyrkan, baptister, sjundedagsadventister och Frälsningsarmén. Bland de icke-kristna religionerna är islam störst med cirka 2 procent av befolkningen (eller 75 761 medlemmar). Övriga religioner omfattar totalt knappt en procent av befolkningen. Runt fem procent av invånarna tillhör inget statsbidragsberättigat trossamfund eller livssynsorganisation.[26]

Norge omdanades 1536/1537. 1569 bestämdes att endast protestanter fick vistas i landet. Fram till 1845 fick norrmän inte gå ur statskyrkan, då Dissenterloven infördes. Denna lag avskaffades 1969 då religionsfrihet infördes i landet. 1891 fick icke-kristna rätt att organisera sig.

Statsskick och politik[redigera | redigera wikitext]

Huvudartiklar: Norges politik och Monarki i Norge

Norge är en konstitutionell monarki med en demokratiskt och parlamentariskt utsedd regering. Norges grundlag från 1814 och sedvanerätt utgör det konstitutionella ramverket. Monarken, som formellt styr riket, har i huvudsak ceremoniella uppgifter. Grundlagen ger monarken rätten att självständigt utnämna sina statsråd men sedan 1884, då parlamentarism infördes, har det blivit så att Norges statsminister måste ha stöd i Stortinget. Formellt sett kan monarken utnämna vem han vill som statsråd i Norges regering, men i praktiken utnämns statsråd på förslag av statsministern.

Norges lagstiftande församling, Stortinget, består av 169 ledamöter från år 2005, valda från 19 regioner, fylken. Valsystemet är proportionellt med val vart fjärde år. Stortingets arbete indelas i sessioner, som sträcker sig från första vardagen (måndag-lördag) i oktober till sista vardagen i september nästföljande år. Stortinget är en enkammarförsamling som sammanträder i plenum. Stortinget stiftar lagar, antar statsbudget, kontrollerar regeringen och statsförvaltningen samt beslutar om de övergripande politisk riktlinjerna för statlig verksamhet.

Fram till 2009 fanns det en uppdelning inom Stortinget i Odelsting och Lagting, vilka hade något olika uppgifter. Medan Odelstinget väckte åtal i riksrätt och behandlade lagförslag i en första läsning, utgjorde Lagtinget riksrättens domarnämnd och bekräftade Odelstingets lagförslag i en andra läsning. Grundlagsändringen som upphävde indelningen i Odelsting och Lagting beslutade Stortinget om 20 februari 2007.

Politiken i landet har under efterkrigstiden dominerats av Arbeiderpartiet. 1972 och 1994 röstade landet emot att ingå i den Europeiska unionen. Norge avskaffade dödsstraffet (i fredstid) 1902. Norge har 86 ambassader utomlands och 60 länder har ambassad i Norge.

Norges säkerhetspolitik[redigera | redigera wikitext]

Den 4 april 1949 deltog Norge i bildandet av Nato. Valet stod mellan att vara neutral och lita till Sveriges rustningskapacitet, eller ingå förbund med Storbritannien och USA, och eftersom Norges industriella grund var mycket liten valde man valmöjligheten till förbund. Norge har idag ca 23 000 man i sina väpnade styrkor. Landet ingår i ett flertal internationella fredsuppdrag, vanligtvis efter FN:s anvisningar. Norge, som har ringa förmåga att på egen hand försvara sig mot ett väpnat angrepp, förordar ofta kollektiv säkerhet.

Försvar[redigera | redigera wikitext]

Armén[redigera | redigera wikitext]

Den norska armén består av följande operativa förband:[27]

Värnplikt[redigera | redigera wikitext]

Norge har allmän värnplikt för män och kvinnor. I praktiken inkallas ungefär 15 % av de värnpliktiga till grundutbildning. Grundutbildningens längd är 12 månader, men försök har under 2013 påbörjats med 18 månaders värnplikt.[28] 2013 infördes kvinnlig värnplikt i Norge. Den skall börja gälla från 2015.[29]

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Norges demografi

Norge passerade 5 000 000 invånare den 19 mars 2012)[30], varav lite över 600 000 bor i Oslo kommun. Omkring Oslo och det som definieras som Østlandsområdet bor ungefär 1,9 miljon människor. Den största delen av Skandinaviens samisktalande befolkning bor i Norge. Folkmängden i Norge ökade med 1,3 % 2012. Av invånarna är 50,01 % män och 49,99% kvinnor. Uppdelat i åldrarna (1.1.2013): 0–15 år 19,6 %, 16–66 år 67,0 % och 67 år och äldre, 13,3 %.[31]

När det gäller etniskt ursprung är den största delen av befolkningen nordisk eller nordgermansk, medan en mindre del i norra delen av landet är samisk eller finsk. Under de senaste åren har invandring utgjort mer än hälften av befolkningstillväxten och en ökande andel av befolkningen är invandrare, 7,3 % per 1 januari 2003 och ca 10% i januari 2008.[32] De största invandrargrupperna var januari 2008 från Polen (32.100), Pakistan (29.100), Sverige (26.200) och Irak (22.900).[32] Irakierna, somalierna och många av östeuropéerna är nyanlända. De utgör grupper som den norska staten försöker integrera. Många av de pakistanska invandrarna har varit i landet längre (de allra första ankom sent på 60-talet) och de första av tredje generationens "norsk-pakistanier" har fötts.

Språk[redigera | redigera wikitext]

Norges officiella språk
  Neutral

Norska är officiellt språk i Norge. Skriftspråket består av de två varianterna bokmål och nynorsk varav flertalet av befolkningen skriver på bokmål. Ungefär 95% av Norges befolkning talar norska som modersmål. I Norge talas många dialekter och det råder stora skillnader, även mycket lokala sådana. De olika målen uppmuntras och har också en stark ställning i det offentliga livet. I Norge finns det också sex officiella minoritetsspråk: sydsamiska, lulesamiska, nordsamiska, kvänska, romanes (i Sverige kallat romani) och romani (i Sverige kallat svensk romani).

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Norge har en lång och stark tradition av folkmusik. Musikaliska förelöpare som Ole Bull och Ludvig Mathias Lindeman jämte klassiska tonsättare som Edvard Grieg och Johan Svendsen har besjälats av denna tradition. Mer moderna musiker A-ha och Röyksopp är även i andra hand arvtagare. Se även : Lista över norskspråkiga författare för norska författare. Den skriftliga traditionen är dock gammal, med Konungs skuggsjá, Knut Hamsuns verk, Petter Dass, Bjørnstjerne Bjørnson och Henrik Ibsen som exempel. Landet har väldigt många mindre litteraturpriser. Isländska Heimskringla, från 1100-talet beskriver Norge.

Norges mest kända målare är tveklöst Edvard Munch, men även Adolph Tidemand, Hans Gude och J.C. Dahl är internationellt kända. Några kända skulptörer är Gustav Vigeland, Arnold Haukeland och Nils Aas.

Norsk sport är präglat av landets europeiska arv, där fotbollen spelar en stor roll. Landets läge har gjort att man har många framstående utövare av vintersport, som Sonja Henie, Bjørn Dæhlie, Petter Northug och Kjetil André Aamodt för att nämna några.

Helgdagar[redigera | redigera wikitext]

Se också Flaggdagar i Norge

  • Nyårsafton
  • Nyårsdagen
  • Palmsöndagen
  • Skärtorsdag
  • Långfredagen
  • Påskdagen
  • Annandag påsk
  • Grunnlovsdagen 17 maj
  • Kristihimmelfärdsdag
  • Pingstdagen
  • Annandag pingst
  • Juldagen
  • Annandag jul

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Landsdelar[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Norges landsdelar

Norge är indelat i 5 landsdelar:

Fylken[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Norges fylken

Norge är indelat i 19 fylken:

Historiska landskap[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Landskap i Norge

I Norge finnes det 26 historiska landskap

Nationalsymboler[redigera | redigera wikitext]

Norge har två nationalblomster, ljung och fjällbrud.

Världsarv[redigera | redigera wikitext]

I Norge belägna platser upptagna på Unescos världsarvslista.

Kända norrmän[redigera | redigera wikitext]

Internationella rankningar[redigera | redigera wikitext]

Organisation Undersökning Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Index of Economic Freedom 2009 28 av 179
Reportrar utan gränser Pressfrihetsindex 2008 1 av 173
Transparency International Korruptionsindex 2008 14 av 180
United Nations Development Programme Human Development Index 2012 1 av 186

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Folkemengd og kvartalsvise befolkningsendringar, 4. kvartal 2013”. ssb.no. 21 februari 2014. http://www.ssb.no/befolkning/statistikker/folkendrkv/kvartal. Läst 12 april 2014. 
  2. ^ ”Human Development Report 2013” (på engelska). Förenta nationerna. 2013. http://issuu.com/undp/docs/hdr_2013_en?mode=window. Läst 2013-04-04. 
  3. ^ Kvifor NOREG på nynorsk? - Språkrådet
  4. ^ Store norske leksikon, snl.no, Norge – 1130–1537: NORSK HØY- OG SENMIDDELALDER, läst 2009-05-20
  5. ^ "Den norske adel gikk sterkt tilbake i antall og ble sterkt inngiftet i svensk og dansk adel. Dermed ble også evnen og viljen til nasjonal selvhevdelse svekket.", Store norske leksikon, snl.no, Norge – 1130–1537: NORSK HØY- OG SENMIDDELALDER, läst 2009-05-20
  6. ^ ”France CAB”. Eia.doe.gov. Arkiverad från originalet den 2012-05-24. https://archive.is/u2Rn. [död länk]
  7. ^ [a b] ”92 døde - søket fortsetter”. Politiet. 23 juli 2011. https://www.politi.no/Kampanje_56.xhtml. Läst 23 juli 2011. [död länk]
  8. ^ [a b] ”Minst 87 döda i attackerna i Norge”. svt.se. 223 juli 2011. http://svt.se/2.22584/1.2486421/minst_87_doda_i_attackerna_i_norge. Läst 23 juli 2011. 
  9. ^ [a b] NRK nyheter, utsända av SVT 25 juli 2011.[död länk]
  10. ^ Mannheimer, Lasse (23 juli 2011). ”Anders Behring Breivik erkänner”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/varlden/anders-behring-breivik-erkanner. Läst 24 juli 2011. 
  11. ^ ”Norge | Nationalencyklopedin”. Ne.se. 1940-04-09. http://www.ne.se/lang/norge/271342/271302. 
  12. ^ ”United States - Wikipedia, the free encyclopedia”. En.wikipedia.org. http://en.wikipedia.org/wiki/USA. 
  13. ^ ”NAV - Arbeidsmarked”. Nav.no. 2010-12-17. http://www.nav.no/Om+NAV/Tall+og+analyse/Arbeidsmarked/261430.cms. 
  14. ^ ”Wage statistics. All employees, 2010”. ssb.no. 1 oktober 2010. http://www.ssb.no/english/subjects/06/05/lonnansatt_en/. Läst 29 april 2011. 
  15. ^ http://www.xn--smslntopplista-oib.se/blog/hitta-jobb/vanliga-yrken-loner-i-norge
  16. ^ http://oljefondet.no/
  17. ^ http://www.landguiden.se/Lander/Europa/Norge/Ekonomi], hämtad 2014-05-08 http://data.worldbank.org/indicator/NY.GDP.PCAP.CD hämtad 2014-05-18
  18. ^ http://globalis.se/Laender/Norge, hämtad 2014-05-08 http://www.landguiden.se/Lander/Europa/Norge/Ekonomi hämtad 2014-05-18
  19. ^ https://en.wikipedia.org/wiki/Statoil] hämtad 2014-05-18
  20. ^ http://www.landguiden.se/Lander/Europa/Norge/Ekonomi hämtad 2014-05-08 http://bors-nliv.svd.se/index.php/detail/index/45643 hämtad 2014-08-27
  21. ^ http://www.mi.se/files/PDF-er/internationellt/Norge.pdf hämtad 2014-05-18
  22. ^ https://www.landguiden.se/Lander/Europa/Norge/Utrikeshandel hämtad 2014-05-19
  23. ^ http://www.landguiden.se/Lander/Europa/Norge/Ekonomi 2014-05-08
  24. ^ http://www.landguiden.se/Lander/Europa/Norge/Ekonomi - hämtad 2014-05-08
  25. ^ Church of Norway, 2011 Statistisk Norway 2012-05-19
  26. ^ ”SSB: Tro og livssynssamfunn utenfor Den norske kirke, 2006” (på (bokmål)). Ssb.no. http://www.ssb.no/emner/07/02/10/trosamf/. 
  27. ^ Fakta om forsvaret 2013 2013-11-27.
  28. ^ Hæren vil utvide verneplikten med et halvt år2013-11-12.
  29. ^ I dag innføres kjønnsnøytral verneplikt 2013-11-12.
  30. ^ ”Imorgen blir vi fem millioner nordmenn”. dagbladet.no. 18 mars 2012. http://www.dagbladet.no/2012/03/18/nyheter/innenriks/folketall/utvandring/20731686/. Läst 20 mars 2012. 
  31. ^ ”Folkemengd etter alder, kjønn, sivilstand og statsborgarskap, 1. januar 2013”. ssb.no. 13 mars 2013. http://www.ssb.no/befolkning/statistikker/folkemengde. Läst 24 mars 2014. 
  32. ^ [a b] ”Polakker den største innvandrergruppen, SSB” (på (bokmål)). Ssb.no. http://www.ssb.no/emner/02/01/10/innvbef/. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Sök efter mer information på
Wikipedias systerprojekt: