Norra Kapprovinsen
| Norra Kapprovinsen (Noord-Kaap) | |
| Northern Cape | |
| Provins | |
 | |
| Land |  Sydafrika
|
|---|---|
| Huvudstad | Kimberley |
| Area | 361 830 km²[1] |
| Folkmängd | 1 058 060 (2007)[1] |
| Befolkningstäthet | 3 invånare/km² |
| Grundad | 1994 |
| Geonames | 1085596 |
| Språk | afrikaans 68 % setswana 20,8 % [1] |
 Lägeskarta
| |
| Wikimedia Commons: Northern Cape | |
| Webbplats: www.northern-cape.gov.za | |
Norra Kapprovinsen (afrikaans: Noord-Kaap; tswana: Kapa Bokone; xhosa: Mntla-Koloni; engelska: Northern Cape) är en stor, glest befolkad provins i nordvästra Sydafrika. Den är landets till ytan största provins, men dess minsta till befolkningen, med runt en miljon invånare på 361 830 km². Den gränsar till Botswana i norr och till Namibia i nordväst, och har kust mot Atlanten i väst. Huvudstad är Kimberley.
Provinsen tillkom 1994, då Kapprovinsen delades i tre.
Natur[redigera | redigera wikitext]
Stora delar av provinsen består av torrt och halvtorrt slättlandskap med buskvegetation. Oranjefloden rinner genom provinsens östra delar, och utgör i den västra delen gräns mot Namibia. Längst i norr ligger Kalahari Gemsbok nationalpark.
Befolkning[redigera | redigera wikitext]
Norra Kapprovinsen är sparsamt befolkad, och stora ytor är helt folktomma. Närmare 80 % av befolkningen bor i städer. I och omkring Kalahariöknen lever sanfolket. Omkring 68 % av invånarna har afrikaans som modersmål, och 21 % setswana.
Näringsliv[redigera | redigera wikitext]
Provinsen är mycket rik på mineraler, och har en betydande gruvdrift. Kimberley är centrum för Sydafrikas diamantutvinning. Dessutom utvinns bland annat koppar, asbest och mangan. I övrigt finns en del jordbruk, med stor fårhållning (karakulfår), och odling av frukt, jordnötter, majs och bomull. I provinsen produceras även vin.
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ”Northern Cape”. Store norske leksikon. http://snl.no/Northern_Cape. Läst 11 mars 2010.
- ^ [a b c] ”SA Yearbook 2008/9: The Land and Its People.”. 7 april 2009. Arkiverad från originalet den 5 juli 2010. https://web.archive.org/web/20100705101606/http://www.gcis.gov.za/resource_centre/sa_info/yearbook/2009/chapter1.pdf. Läst 10 mars 2010.
| |||||||
