Norrländska mål

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Norrländska mål är ett av det svenska språkområdets sex olika dialektområden. Det omfattar svenska dialekter i huvudparten av Norrland utom i Gästrikland och södra Hälsingland, där sveamål talas. Undantag är också genuina folkmål från Härjedalen och nordvästra Jämtland (Frostviken), som traditionellt brukar räknas som varianter av den norska dialekten trönderska, medan jämtskan i övrigt betraktas som norrländskt mål präglat av att vara mellanled mellan de dialekter som talas vid den norrländska kusten och trönderskan i Trøndelag i Norge.[1][2]

De norrländska målens sydgräns mot sveamålen går genom Hälsingland, så att de nordhälsingska målen räknas till de norrländska dialekterna och de sydhälsingska till de uppsvenska målen. En alternativ dragning följer Medelpads sydgräns.[2]

Svenskans gamla nordgräns i Norrbottens kustland följde i stort sett den östra och norra gränsen för Nederkalix och Överkalix socknar. I lappmarkerna gick en ungefärlig språkgräns från nordspetsen av Överkalix socken i en båge mot söder till Porjus, varefter den följde Stora Luleälv till gränsen mot Norge.[3]

De svenska dialekter som har sitt ursprung i fornnordiskan ska inte förväxlas med de finsk-ugriska språk (nord- och sydsamiska samt meänkielidialekter) som funnits mycket längre i åtminstone de nordligaste delarna av Norrland. Dessa språk har många lånord från nordiska språk, medan det finns få exempel på det omvända. Dock finns några studier som diskuterar möjligheten att vissa särdrag i nordskandinaviska dialekter, inklusive finlandssvenska, tornedalssvenska, norrländska och nordnorska mål, härrör från assimilering av finsk- och samisktalande personer i nordisktalande kultur.[4][5][6][7][8]

Historiska rötter[redigera | redigera wikitext]

De norrländska målen har uppkommit genom påverkan från dels det norska (västnordiska) Tröndelag, dels det uppsvenska (östnordiska) området i söder. Det västliga inflytandet verkar ha varit särskilt starkt under århundradena före och i början av vikingatiden. Växelverkan mellan västnordiskt och östnordiskt fortsatte sedan under hela medeltiden. När det norrländska området alltmer kom under centralsvensk påverkan under nya tiden försvann många västliga drag.[9] Det starka västliga inflytandet lever kvar bland annat i de många ortnamn som slutar på -ånger (vik). Även sockennamn som Skön och Indal har västligt ursprung. Norrbottensmålen är i mindre utsträckning än övriga norrländska dialekter påverkade västerifrån.[10] Störst västlig/norsk - eller, om man så vill, minst sydlig/uppsvensk - påverkan finns i Jämtmålen.[11]

Vissa norrländska mål, i synnerhet de mellan Umeå till Kalix, skiljer sig mer än rikssvenska gör i förhållande till norska och danska. De har till exempel behållit kasusformerna dativ och ackusativ, i likhet med till exempel färöiska och isländska, samt många av de diftonger som användes i fornnordiskan. Skelleftemålet har exempelvis bevarat diftongerna ai (djait/get), au (laus/lös), ei (veill/vild) och öy (öynger/yngre).

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Precis som när det gäller andra folkmål är det svårt att dra några skarpa gränser för de norrländska målen. Utbredningsområdena för olika karaktäristiska företeelser har olika gränser (isoglosser), vilket framgår av nedanstående sammanställning av fenomen som anses typiska för de norrländska målen.[3] Notera att de norrländska särdragen även delas med flertalet norska dialekter, främst östnorska. Även uppsvenska delar vissa särdrag med norrländska.

  • Vokalbalans
Ord som i fornsvenskan var långstaviga (där stamstavelsen innehöll lång vokal och konsonant eller kort vokal följd av lång konsonant eller konsonantgrupp) har fått försvagad eller bortfallen ändelsevokal. Exempel på försvagad ändelsevokal är kastä (kasta) och backä (backe). Exempel på bortfall (typiskt för Jämtland och Västerbotten) är kaast och baack. Ord som i fornsvenskan var kortstaviga (där stamstavelsen bestod av kort vokal och kort konsonant) har däremot bevarat ändelsevokalens kvantitet. Exempel är ord som tala, komma osv. Vokalbalans är även ett viktigt särdrag hos östnorska dialekter.[3]
Ändelsens utveckling har alltså varit beroende av stamstavelsens kvantitet under fornsvensk tid. Denna företeelse kallas för vokalbalans. Medelpadskan är det sydligaste av kustmålen som har vokalbalans. I Hälsingemålen heter det kasta, springa osv. Vokalbalansen blir särskilt tydlig i substantivens bestämda pluralformer: rikssvenskans hästarna heter i vissa norrländska mål hästa, medan dagarna heter dagana.[3]
Alla samiska dialekter, särskilt östsamiskan, har haft liknande form av vokalbalans långt innan nordiska språk talades i norra skandinavien. En teori som framförts är därför att vokalbalans i nordskandinaviska dialekter beror på skandinavisering av samer, främst sydsamer, på 1300-1600-talet i dialektområdet.[4]
  • Tilljämning
Ord som ursprungligen var kortstaviga har ofta fått en långt gången assimilation av stamvokalen efter ändelsen. Exempel är färä (fara) och vuku (vecka) (Jämtland), firi (farit) och skyri (skurit) (Västerbotten). Detta fenomen, som kallas för tilljämning, har sitt centrum i folkmålen i övre Dalarna och Tröndelag och sträcker sig därifrån norrut.[3]
  • A och tjockt l
Fornsvenskt a framför den gamla konsonantförbindelsen har bevarats, och har blivit ett tjockt l, "L", till skillnad från rd i rikssvenska. Så till exempel i svaL (grässvål) och aL (årder). Detta är något som de norrländska målen har gemensamt med dels dalmål och norska mål, dels målen i Österbotten.[3]
  • Främre sje-ljudet
I främst norra Norrland används det främre sje-ljudet, som uttalas med tungspetsen nära tandvallen (området mellan övertänderna och gommen). Detta är en postalveolar konsonant, som betecknas [ʂ] eller [ʃ]. Ljudet kan lätt kan sammanblandas med tje-ljudet ([ɕ]), som är ett tonlöst j-ljud där tungryggen tryggs mot tandvallen och tungspetsen läggs strax nedanför undertänderna. I Mellansverige och södra Norrland används vanligen det mellersta sje-ljudet, som kan beskrivas som en tonlös koartikulerad palatoalveolar och velar[12] frikativ med rundad och relativt sluten mun som skrivs fonetisk som [ɧf].[13] Vid rs-ljud (exempelvis försöka eller ursäkta) använder många talare i Mellansverige och södra Norrland det främre sje-ljudet. Skillnaden mellan individer är dock stor. Det bakre sje-ljudet ([ɧx]) används i södra Sverige.[13] I bland annat finlandssvenskan och engelskan, där man inte gör skillnad på sje-ljud och tje-ljud, används också det främre sje-ljudet, exempelvis engelskans she, ofta efter ett t-ljud ([tʃ]), exempelvis i chicken.
  • Artikel före egennamn
Egennamn i argumentposition föregås av en artikel, identisk med den svaga formen av personligt pronomen. Exempel: ja tala me a Lisa/n Erik igår. Detta gäller exempelvis dialekter från Medelpad, Ångermanland och Västerbotten. Mönstret skiljer sig från germanska språk men liknar bl.a. romanska språk. [14]
  • Förmjukning
Inuti ord framför palatal vokal blir g, k och sk till j, tj och sj. Exempel är skojin (skogen) och ryddjin (ryggen). Detta kallas för förmjukning. Fenomenets sydgräns går tvärs genom Uppland, Västmanland och Värmland. Det förekommer också i Österbotten och i flertalet dialekter i Norge.[3]
  • Bortfall av -er
I presens av starka verb bortfaller -er. Man säger till exempel han bit (han biter) och han spring (han springer). Detta är ett drag som de norrländska målen har gemensamt med dalmål och flertalet norska mål.[3]
  • Huvudtryck på slutleden
I sammansatta ord ligger huvudtrycket ofta på slutleden, till exempel i ord som näverták och kaffepánna. Detta är karaktäristiskt för större delen av Norrland[3] Det förekommer även i Uppland och Södertörn.[3]
  • Sammansättningar med adjektiv
Sammansättningar med adjektiv som förled är vanligare än i riksspråket. Så kan man exempelvis säga långhåre (det långa håret) och grannväre (det granna vädret). Detta förekommer även i uppsvenska och finlandssvenska mål.[3]

Indelning[redigera | redigera wikitext]

De norrländska dialektområdenas indelning. Kartan är mer detaljerad när det gäller förhållandena i Övre Norrland än för resten av Norrland.[9][15]

När det gäller att dela upp de norrländska målen i undergrupper finns samma problem som för den övergripande indelningen: olika karaktärsdrag förekommer inom olika områden. De medeltida socknarna har dock spelat stor roll för hur målen har utvecklats. Även sådana socknar som bröts ut på 1600-talet, som Överkalix och Burträsk, kan ha starka dialektala särdrag.

Till lappmarkerna kom svenskan med nybyggare på 1700- och 1800-talen. Alla kom inte från samma plats, och en del hade finska eller samiska som modersmål. Det ledde till både dialektblandning och språkblandning. I merparten av lappmarkerna saknas kustsocknarnas ålderdomliga dialektdrag som dativböjning, diftonger och liknande. Skillnaderna är dock stora mellan olika delar av lappmarken, beroende på nybyggarnas härkomst. Ett visst inslag av samiska lånord finns, både i Lappland och i området närmast nedanför lappmarksgränsen. Ett exempel är ordet koxik för lavskrika.[15]

Ett sätt att dela in de norrländska målen är det följande.[2][9]

Kalixmål[redigera | redigera wikitext]

Området omfattar den medeltida Kalix socken (nuvarande Kalix och Överkalix kommuner). [15] Liksom andra dialekter i Norrbotten har Kalixmålen många ålderdomliga drag. Flera fornnordiska diftonger har bevarats, liksom gamla konsonantförbindelser som sj, stj och lj. Dativ förekommer, bland annat efter preposition. Verben har åtminstone delvis kvar sina pluralformer.

Kalixmålen indelas i

En skillnad mellan dessa är bland annat att de gamla konsonantförbindelserna mb, nd och ng kvarstår i Överkalixmålet, men inte i Nederkalixmålet. Exempelvis heter "kam" kemb i Överkalix, men kap i Nederkalix. Överkalixmålet är mer påverkat av samiska och tornedalsfinska än andra svenska dialekter.[16] [17]

Lulemål[redigera | redigera wikitext]

Lulemål talas inom den medeltida Luleå socken (nuvarande Boden och Luleå kommuner). Det sträcker sig också in i den östligaste delen av Lule lappmark, ungefär upp till Vuollerim. [15] Det kan indelas i

Karaktäristiskt är bland annat en rik förekomst av diftonger. Fornnordiskans ai, au och öy finns bevarade som ei (stein för sten), eo (heok för hök) och oi (hoi för hö). Lulemålet har också många vokaler som avviker från standardspråket. Exempelvis motsvaras riksspråkets i av öi (röis för ris) och u av eo eller eu (heos för hus).[9]

Pitemål[redigera | redigera wikitext]

Pitemål talas inom den medeltida Piteå socken (nuvarande Piteå och Älvsbyns kommuner) samt en bit in i den sydligaste delen av Jokkmokks kommun och i norra Arvidsjaurs kommun i Pite lappmark.[15] Här finns bevarade fornspråkliga drag, som diftonger i ord som göuk (gök) och stein (sten). Konsonantförbindelserna mb, nd och ng finns ofta kvar, exempelvis i kamb (kam). Speciellt för Pitemålet är att fornsvenskans långa a har förblivit a framför n, men inte annars. Så heter det lan (lån) men båt (båt). [18] En annan egenhet med pitemål är vissa likheter med engelskan. Sålunda används I på samma sätt som i engelskans I för jag. Inte som i (syd-)svenskans i för ni. Precis som i engelskan är det också viktigt att skilja på j-ljud med dj-uttal och sådana med j-uttal. Exempel, jär betyder är, men djär betyder gör. Ett uttryck som I jär åll alen, har samma orföljd, språkmelodi och samma innebörd som engelskans I am all alone.

Nybyggarmål[redigera | redigera wikitext]

Nybyggarmål är en beteckning som skulle kunna gälla alla de svenska dialekterna i Lappland. Karl-Hampus Dahlstedt begränsar det dock till de delar av Norrbottens läns inland där de svenska dialekterna inte överensstämmer med något särskilt bygdemål i kustlandskapen, eftersom den svensktalande befolkningen flyttat dit från många olika platser. Ett typiskt sådant nybyggarmål finns i Arjeplog, bestående av en blandning av riksspråk, Pitemål och Umemål. Där finns också samiska språkvanor, exempelvis avsaknad av det tjocka l som annars är allmänt i norrländska mål.[15] Ett annat typiskt område är Malmfälten.

Nordvästerbottniska mål[redigera | redigera wikitext]

Området omfattar den norra delen av landskapet Västerbotten, främst den medeltida Skellefteå storsocken (inklusive Norsjö), samt en del av Pite lappmark (Malå och Arvidsjaur).[15] Liksom i de norrbottniska kustmålen finns här många ålderdomliga drag. Dit hör användning av dativ, inte bara efter prepositioner utan också efter vissa adjektiv och verb. Fornnordiska diftonger har bevarats i många mål men ändå utvecklats i olika riktning. Exempelvis kan öra i olika nordvästerbottniska dialekter uttalas som bland annat ööyr, ääyr och aajr.[19]

Sydvästerbottniska mål[redigera | redigera wikitext]

Detta dialektområde omfattar Umeälvens dalgång från Umeå upp till Tärna och Sorsele, samt Bygdeå och Holmön. I Lycksele lappmark talas en dialekt som starkt påminner om målen i Umeå, Vännäs och Degerfors (Vindeln). Den tunnas visserligen ut ju närmare man kommer gränsen mot Norge, men ända uppe i Tärna kan man känna igen Umemålets gamla grundstomme. I Sorsele finns inslag av nordvästerbottniska.[15] I de sydvästerbottniska målen finns bevarade diftonger, exempelvis i bein (ben) och ööys (ösa). Detta är ett drag som skiljer dem från ångermanländska Nordmalings- och Bjurholmsdialekterna i söder men förenar dem med de nordvästerbottniska målen i norr. Ett särdrag är att man i de sydvästerbottniska målen vanligen skjuter in ett g mellan den äldre diftongen au och ett efterföljande r eller tjockt l. Ett exempel är ordet öger (stengrund), som i norra Västerbotten heter aur och längre söderut ör.[19]

Övergångsmålen mellan Ångermanland och Västerbotten[redigera | redigera wikitext]

Området omfattar Nordmaling och Bjurholm samt Örträsk.[15] Här finns likheter med dialekterna nolaskogs, exempelvis utveckling av fornnordiskans hv- till gv- (gvit i stället för vit).[20]

Ångermanländska mål[redigera | redigera wikitext]

Området omfattar Ångermanland utom Nordmalings och Bjurholms socknar, som ingår i ett eget område, och dessutom Åsele lappmark. Lappmarksmålen i Åsele och Vilhelmina har till stor del bevarat sin ångermanländska karaktär och dessutom utvecklat den på ett självständigt sätt. Ett undantag är Fredrika socken, som låg vid sidan av invandringsstråken från Ångermanland, vilket ledde till att språket där närmast liknar riksspråk. Dikanäs i Vilhelmina kommun intar en mellanställning gentemot dialekten i Lycksele lappmark.[15]

Området brukar indelas i

Medelpadsmål[redigera | redigera wikitext]

Området omfattar Medelpad utom den västligaste socknen Haverö, där Hogdalsmål talas.[15] Medelpadsmålen är relativt enhetliga i förhållande till andra norrländska landskapsmål. Den viktigaste yttre språkgränsen går i söder, mot Hälsingemålen, där gränsen går för den vokalbalans som är karaktäristisk för norrländska dialekter. Ett drag som skiljer vissa Medelpadsdialekter (exempelvis Indals-Liden och Selånger) från angränsande mål är uttal av såväl kort som långt i och y långt fram ("hårt" eller "dentalt"), det vill säga Viby-i. I Borgsjö och Torp har y blivit i, medan ö uttalas e-haltigt. Detta drag finns även i Hälsingemål och delar av Härjedalen. Andra drag är gemensamma med dialekterna i Ångermanland, exempelvis tjockt n-ljud efter lång vokal i ord som van och måne. I nordligaste Medelpad märks också ett östjämtskt inflytande.[21][22][23]

Jämtmål[redigera | redigera wikitext]

Till Jämtmålen hör dialekterna i Jämtland utom övre Frostviken (det så kallade Lidmålet).[15] I ännu större utsträckning än andra norrländska mål ligger jämtmålen mellan ett östligt och ett västligt kraftfält i fråga om språklig påverkan. Den flerhundraåriga kulturella och språkliga, och senare även politiska, tillhörigheten till Norge innebar att många västliga språkdrag, som utjämnades i de norrländska kustmålen, har levt kvar i jämtskan. Dit hör till exempel vokalismen u i ord som bu (bod) och ku (ko).[11] Ett ålderdomligt språkdrag är förekomsten av diftonger.[11]

Hogdalsmål[redigera | redigera wikitext]

Dessa mål talas i Haverö och Ytterhogdal.[15]

Hälsingemål[redigera | redigera wikitext]

Enligt gängse åsikt går de norrländska bygdemålens gräns mot de uppsvenska målen tvärs över Hälsingland. Landskapet är emellertid ett typiskt övergångsområde. Ur uppsvensk synpunkt finns skäl som talar för att låta gränsen sammanfalla med Hälsinglands sydgräns (genom Ödmården). Ur norrländsk synpunkt finns det å andra sidan skäl att låta den sammanfalla med Medelpads sydgräns, som avgränsar området för den norrländska vokalbalansen.[15]

Dialekternas förändring[redigera | redigera wikitext]

Den ökande rörligheten i samhället har inneburit att de genuina dialekterna har trängts tillbaka, i Norrland precis som på andra håll. Inte desto mindre kvarstår ofta en omisskännlig lokal färgning av språket, både hos dem som talar utjämnad dialekt och hos dem som talar regionalt standardspråk. Förutom karaktäristiska drag i satsintonationen har vissa grammatiska särdrag goda förutsättningar att överleva. Dit hör till exempel infinitivet måsta, presensformer som han gå och han ropa samt oböjd predikativ i en sats som dom ä trött.[9]

Dokumentation och bevarande[redigera | redigera wikitext]

Så gott som varje mindre ort har traditionellt haft sin egen särpräglade dialekt, där de större orterna av naturliga skäl haft större språkinflytande. Hur väldokumenterade olika genuina dialekter är idag beror oftast på en skara lokala entusiasters arbete, vid sidan av en del forskning inom ämnet nordiska språk, till exempel serien 'Svenska Landsmål och svenskt folkliv', av professor J. A. Lundell vid Uppsala universitet, där framför allt landsmålsalfabetet friskt användes från 1910-talet för nedteckning av dialekter. I många områden är de genuina dialekterna så gott som utdöda, medan man i andra har nått närmast officiell språkstatus. Bland några kända bör nämnas jämtska, där barn undervisas i relativt välutvecklade skriftspråk, och en flora av egen litteratur finns både i skrift och som ljudböcker.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Hansson, Åke (1995). Nordnorrländsk dialektatlas. Skrifter utgivna av Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå. Serie A, Dialekter, 0280-5553 ; 11. Umeå: Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet. Libris 7757524. ISBN 91-86372-27-0 
  • Rendahl, Anne-Charlotte, "Swedish dialects around the Baltic Sea", The Circum-Baltic languages: typology and contact, p.137-178, John Benjamins Publishing Company, 2001.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyklopedin, Norrländska mål
  2. ^ [a b c] Dahlstedt, Karl-Hampus (1971). Norrländska och nusvenska: tre studier i nutida svenska. Lund: Studentlitt. Libris 7276064. ISBN 91-44-07961-3 
  3. ^ [a b c d e f g h i j k] Wessén, Elias (1967). Våra folkmål. Stockholm: Fritze. Libris 459860. http://books.google.com/books?id=aKsPAQAAIAAJ&q=Wess%C3%A9n,+Elias:+%22V%C3%A5ra+folkm%C3%A5l%22&dq=Wess%C3%A9n,+Elias:+%22V%C3%A5ra+folkm%C3%A5l%22&hl=sv&ei=BccZTZyyJZSosQOjycGxAg&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=1&ved=0CCgQ6AEwAA 
  4. ^ [a b] Jurij Kuzmenko, "Den nordiska vokalbalansens härkomst", Svenska språkets historia
  5. ^ Kusmenko, Jurij. 2000. “Varifrån kommer konsonantförlängningen i öppen stavelse i svenska och norska dialekter?” Kors och tvärs i nordistiken. Föredrag från det 4:e studentkollokviet i nordisk språkvetenskap, hrsg. v. Jurij Kusmenko och Sven Lange, 120–132. Kleine Schriften des Nordeuropa-Instituts 20. Berlin: Humboldt-Universität.
  6. ^ Michael Rießler (2002), Samiskt och finskt substrat i nordskandinaviska dialekter, Philosophische Fakultät II.
  7. ^ Kusmenko, Jurij; Rießler, Michael (2000), “Traces of Sámi-Scandinavian Contact in Scandinavian Dialects”, Languages in Contact, Amsterdam – Atlanta, Studies in Slavic and General Linguistics, Vol. 28, pp. 209-224, Editions Rodopi B.V.
  8. ^ Pinomaa, Mirja, 1974: ”Finsk interferens i tornedalssvenskan“. I: Språk och Samhälle 2. Språket i Tornedalen. Loman, Bengt (red.) Lund. 80–108.
  9. ^ [a b c d e] Edlund Lars-Erik, Frängsmyr Tore, red (1995). Norrländsk uppslagsbok: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. Bd 3, [Lapp-Reens]. Umeå: Norrlands univ.-förl. sid. 319–320. Libris 1610873. ISBN 91-972484-1-X (inb.) 
  10. ^ Holm, Gösta (1987). ”Språkgrupper i forntidens Norrland.”. Bebyggelsehistorisk tidskrift (Uppsala : Swedish Science Press, 1981-) "1987:14,": sid. 57-60. ISSN 0349-2834. ISSN 0349-2834 ISSN 0349-2834.  Libris 3251578
  11. ^ [a b c] Edlund Lars-Erik, Frängsmyr Tore, red (1994). Norrländsk uppslagsbok: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. Bd 2, [Gästr-Lantz]. Umeå: Norrlands univ.-förl. sid. 274–276. Libris 1610872. ISBN 91-972484-0-1 (inb.) 
  12. ^ IPA-publikationen The international phonetic alphabet (2005)
  13. ^ [a b] Rosenquist (2007), s. 33
  14. ^ Anders Holmberg och Görel Sandström, Vad är det för särskilt med nordsvenska nominalfraser, Dialektsyntaktiska studier av den nordiska nominalfrasen, 2003
  15. ^ [a b c d e f g h i j k l m n] Dahlstedt Karl-Hampus, Ågren Per-Uno, red (1954). Övre Norrlands bygdemål: berättelser på bygdemål med förklaringar och en dialektöversikt = Les parlers du Norrland septentrional (Suède): textes en patois avec des commentaires et un aperçu dialectologique. Skrifter / utg. av Vetenskapliga biblioteket i Umeå, 0501-0799 ; 1. Umeå: Vetenskapliga bibl. Libris 409962. http://books.google.com/books?id=Lb5GAAAAMAAJ&q=%22%C3%96vre+Norrlands+bygdem%C3%A5l:+ber%C3%A4ttelser+p%C3%A5+bygdem%C3%A5l+med+f%C3%B6rklaringar+och+en+dialekt%C3%B6versikt+%22&dq=%22%C3%96vre+Norrlands+bygdem%C3%A5l:+ber%C3%A4ttelser+p%C3%A5+bygdem%C3%A5l+med+f%C3%B6rklaringar+och+en+dialekt%C3%B6versikt+%22&hl=sv&ei=f9IZTYyAAoHGsAPU85DbCg&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=1&ved=0CCoQ6AEwAA 
  16. ^ Edlund Lars-Erik, Frängsmyr Tore, red (1995). Norrländsk uppslagsbok: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. Bd 3, [Lapp-Reens]. Umeå: Norrlands univ.-förl. sid. 187–188. Libris 1610873. ISBN 91-972484-1-X (inb.) 
  17. ^ Edlund Lars-Erik, Frängsmyr Tore, red (1996). Norrländsk uppslagsbok: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. Bd 4, [Regio-Övre]. Umeå: Norrlands univ.-förl. sid. 409. Libris 1610874. ISBN 91-972484-2-8 (inb.) 
  18. ^ Edlund Lars-Erik, Frängsmyr Tore, red (1995). Norrländsk uppslagsbok: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. Bd 3, [Lapp-Reens]. Umeå: Norrlands univ.-förl. sid. 390. Libris 1610873. ISBN 91-972484-1-X (inb.) 
  19. ^ [a b] Edlund Lars-Erik, Frängsmyr Tore, red (1996). Norrländsk uppslagsbok: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. Bd 4, [Regio-Övre]. Umeå: Norrlands univ.-förl. sid. 331–333. Libris 1610874. ISBN 91-972484-2-8 (inb.) 
  20. ^ Edlund Lars-Erik, Frängsmyr Tore, red (1996). Norrländsk uppslagsbok: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. Bd 4, [Regio-Övre]. Umeå: Norrlands univ.-förl. sid. 370. Libris 1610874. ISBN 91-972484-2-8 (inb.) 
  21. ^ Edlund Lars-Erik, Frängsmyr Tore, red (1995). Norrländsk uppslagsbok: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. Bd 3, [Lapp-Reens]. Umeå: Norrlands univ.-förl. sid. 138–139. Libris 1610873. ISBN 91-972484-1-X (inb.) 
  22. ^ Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan, 1882.
  23. ^ Nordisk familjebok / Uggleutgåvan, 1912.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]