Norrland

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Norrland (olika betydelser).
Sverigekarta med Norrland markerat.
Norrland enligt gammal indelning, omfattande delar av nuvarande Finland, före 1809 en del av Sverige.

Norrland är den nordligaste och största av Sveriges tre landsdelar och består av fem län: Gävleborgs, Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Landsdelen har nio landskap: Gästrikland, Hälsingland, Härjedalen, Jämtland, Medelpad, Ångermanland, Västerbotten, Norrbotten och Lappland. Norrland har en area på 261 292 km², vilket utgör cirka 59 procent av Sveriges yta. Den fastboende befolkningen uppgår till 1 158 173 invånare (2013[1]), vilket endast utgör cirka 12 procent av Sveriges befolkning, och återspeglas i Norrlands låga befolkningstäthet, cirka 4,4 invånare per km².

Norrland sträcker sig utmed bergskedjan Skanderna som gör terrängen bergig. Inlandet väster om högsta kustlinjen har aldrig varit täckt av hav och större insjöar och saknar därför de finkorniga sedimentjordarter som är mest lämpade för jordbruk. Jordbruket nådde inte landsdelen förrän under yngre bronsålder, vilket har bidragit till att inlandet är glesbefolkat. Järnåldersfynd visar emellertid att välstånd uppstod på norrländska handelsplatser till följd av att omfattande mängder järn utvanns ur de många myrmarkerna och järnrika sjöarna i Södra norrlands inland, och av att pälshandel bedrevs med en fångstkultur längs med norrländska älvar för leverans främst till Mälardalen och vidare till kontinenten.[2]

Den stora tillgången på skog medförde att många vattensågar har lokaliserats till Norrland sedan 1500-talet, och järnbruk sedan 1600-talet. Sveriges industrialisering kan anses ha inletts med ångsågar längs med Norrlandskusten, med start 1849, något som resulterade i en omfattande nettoinflyttning till Norrland. Den pågick till 1930-talet, och befolkningstillväxten varade till omkring 1960. Sedan tidigt 1900-tal är en omfattande del av Sveriges elproduktion, massaindustri, gruvbrytning och elintensiv tillverkningsindustri lokaliserad till Norrland; se Skogslänens bruttoregionprodukt.

Alternativa Norrlandsgränser[redigera | redigera wikitext]

      Norrland                      Gräns för norrländska mål                      Dalälven                      Biologiska norrlandsgränsen                      Skogslänens södra gräns                      Norrlandsterrängens gräns

Förutom definitionen av Norrland baserat på landskapsgränser betraktas ibland den biologiska Norrlandsgränsen (Limes Norrlandicus, klimat- och växtgeografisk gräns mellan södra och norra barrskogsregionen) som gräns mellan Norrland och Svealand. Den följer i hög grad samma gräns som den kulturhistoriska fäbodgränsen, vilken löper från nordligaste Bohuslän till mellersta Uppland. I skolgeografin talade man förr (något felaktigt) om Dalälven som nordlig gräns för ädellövskog, kräftor, slott och adelsmän. Norrlandsterrängens gräns är en topologisk gräns mellan högland och slättland och liknar högsta kustlinjen. Den sträcker sig från norra Bohuslän över Mellansverige, parallellt med Norrlandskusten, där den möter vattnet söder om Sundsvall.[3][4] I det norrländska dialektområdet ingår emellertid inte dialekter från Gästrikland, södra Hälsingland och genuin härjedalska.

Ursprungligen ingick Österbotten i begreppet Norlanden och med tiden även Finska Västerbotten och Finska Lappland, fram till 1809. Regioner som tidvis exkluderats från begreppet Norrland är Gästrikland, som tillhörde Svealand till 1400-talet;[5] Jämtland och Härjedalen, som tillhörde Trøndelag i Norge fram till 1645 samt Lappland till slutet av 1600-talet. Kvänland (delar av dagens Norrbotten) och norra Västerbotten hade fram till 1300-talet tätare kontakter västerut och österut än söderut, men knöts därefter närmare det svenska riket och blev därmed också en del av Norrland.

Norra Sverige som statistiskt riksområde åsyftar Norrland samt Värmlands län och Dalarnas län,[6] ofta kallade skogslänen. I SMHI:s distriktsindelning av väderkartor åsyftar Norra Sverige samma område som Norrland.[7] I andra sammanhang kan det åsyfta allt som inte ingår i Mellansverige och Södra Sverige, det vill säga Norrland utom Gävleborgs län.

Norrlandslänens gräns sammanfaller inte helt med de landskapsgränser som vanligen definierar gränsen mellan Norrland och Svealand. Landsdelen inkluderar även de delar av Härjedalen som tillhör Dalarnas län, och exkluderar de delar av Dalarna som tillhör Jämtlands eller Gävleborgs län, och de delar av Gästrikland som tillhör Västmanlands eller Uppsala län.[8]

Den administrativa norrlandsgränsen (som går från sydöst mot nordväst) går på tvärs för skogslänens gräns såväl som terränggränsen, den biologiska norrlandsgränsen och den kulturella gränsen (vilka går från nordöst mot sydväst). Den administrativa norrlandsgränsen är en ekonomisk-historisk gräns, som orsakats av att Bergslagen och Dalarna sedan tidig medeltid starkt bundits till Mälardalen-Uppland. Likaså har Värmland-Dalsland trots sin norrlandsliknande natur av tradition varit knutet till Västkusten.[8]

Indelning i mindre områden[redigera | redigera wikitext]

Riksområdet Norra Sverige är uppdelat i följande statistiska riksområden:[6]

Nedre Norrland åsyftar Västernorrlands län, Jämtlands län och Gävleborgs län i exempelvis Hovrätten för Nedre Norrland, Nedre Norrlands Producentförening och Nedre Norrlands militärområde.

I SMHI:s distriktsindelning av väderkartor avser Norra Norrland landskapen Västerbotten, Norrbotten och Lappland, det vill säga samma område som Övre Norrland utom två Ångermanländska kommuner till följd av att läns- och landskapsgränser inte sammanfaller. Södra Norrland omfattar landskapen Gästrikland, Hälsingland, Jämtland, Härjedalen, Medelpad och Ångermanland[7], det vill säga väsentligen samma område som Nedre Norrland.

Begreppen Mellersta Norrland, Mellannorrland, Mittsverigeregionen och Region Mitt har olika definition i olika sammanhang, men samtliga innefattar Sveriges geografiska mittpunkt.

Nästan alla postnummer som börjar på 8 och alla som börjar på 9 ligger i Norrland. Alla riktnummer som börjar på 09 och 06, och många som börjar på 02, tillhör Norrland.

Liksom de andra landsdelarna (Svealand och Götaland) saknar Norrland i dag egen administrativ betydelse, men begreppet används dagligen, till exempel i statistik och i väderprognoser.

I Harnäs, på gränsen mellan Gästrikland och Uppland, finns den enda byggnad som är placerad i både Norrland och Svealand.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Redan 1329 omtalas i en latinsk urkund Östernorlandia som beteckning för Österbotten. Rimligen innebär det att också Västernorrlanden fanns vid samma tid, men det namnet kan inte påvisas förrän omkring 1620. Det samlande namnet Norrlanden dyker upp för första gången 1435 i ett brev från Karl Knutsson (Bonde), där det står att bud utgått till Hälsingland och "annorstädes i Norrlanden". Denna pluralform är den ursprungliga och uttrycker att termen omfattade flera land eller landskap på båda sidor om Bottenhavet och Bottenviken. I Karlskrönikan, som färdigställdes vid mitten av 1400-talet, nämns "all Norland" som det område som skulle upplåtas åt Erik Puke.[5]

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Odlingslandskap vid Stora Blåsjön.

Norr om biologiska norrlandsgränsen återfinnes skogslänen, som ingår i den globala taigan, och domineras av barrskog (gran och tall). Lövskogsinslaget består av härdiga björkar och rönn.

Den skandinaviska fjällkedjan (Skanderna) ingår i bergskedjan Kaledoniderna, som bildades för 510-380 miljoner år sedan vid en kontinentalkollision mellan Baltika (dagens Nordeuropa) och Laurentia (dagens Grönland och Nordamerika), vilket resulterade i intensiv bergskedjebildning liknande den som gav upphov till nuvarande Himalaya. Fjällkedjan gör att terrängen, särskilt i inlandet, är bergig och kuperad, som högst 2 104 meter över havet (det högsta berget Kebnekaise).[8] Norra Sverige saknar större slätter, men plattare områden förekommer längst upp i nordost längs kusten och vid finska gränsen, samt enstaka utspridda slätt- och myrområden i delar av Norrland.[8]

Norra Sveriges inland ligger ovanför högsta kustlinjen[9] som aldrig varit täckt av hav och större insjöar. Området saknar de bördiga marina leror och andra finkorniga sediment som avsatts på havsbottnen och som blivit goda odlingsområden i övriga landet. Den sena våren och korta vegetationsperioden på nordliga breddgrader begränsar också odlingsmöjligheterna.[8]

Större delen av Norrlands yta upptas istället av morän, som möjliggör mindre diversifierad odling än södra Sverige. Moränen är vanligen moig och sandig, och sådana marker domineras av tallskog. Granskog dominerar Jämtlands och södra Gästriklands kalkrika morän, liksom den brutna terrängen i Höga kusten och Medelpad. I de vidsträckta granitområdena i det inre av Norrland är stenblocksfrekvensen hög, och denna terräng har bara undantagsvis odlats. Flyttblock av imponerande format finns på många platser i Norrland. Ovanför trädgränsen i fjällområdet växer inte heller skog. I Norrlands kustområden förekommer järnsulfidhaltiga sediment (svartmocka) som vid oxidation ger låga pH-värden i mark och vatten. Sedimenten orsakar rostangrepp och kraftiga sättningar om det används som byggnadsmark.[8]

Eftersom inlandsisen var tjock över Norrland sker den postglaciala landhöjningen snabbare i området än i övriga landet, idag med 8 millimeter årligen längs med Norrlandskusten från Ångermanland och uppåt, och 6 millimeter i större delen av övriga Norrland. Höga kusten-området i Ångermanland har haft särskilt stor landhöjning, upp till 800 meter sedan landet trycktes ned, resulterande i att högsta kustlinjen i Sverige är allra högst här, cirka 286 m över nuvarande havsnivå vid Skuleskogen, medan den bara är 160 meter över havet vid Luleälven i Norrbotten.[9]

Mängden goda odlingsarealer är således begränsad till främst kustremsan (med undantag för den bergiga och brutna kusten från Medelpad till höga kusten i Ångermanland) samt älvdalarna och södra delen av Gästrikland. Bördig mark finns även i Storsjöbygden i Jämtland, som visar likheter med slätter i Mellansverige, samt Dellenområdet i Hälsingland, där en meteoritkrater uppstod för 100 miljoner år sedan.[8]

Älvar och vattenkraft[redigera | redigera wikitext]

De flesta av de norrländska älvarna är längre än södra Sveriges vattendrag, och hinner ofta bli ganska breda innan de når havet. Deras flöde går i allmänhet i östlig riktning, från fjällområdet till Östersjön. Vattendelaren mellan Östersjöns och Atlantens avrinningsområden följer på dessa breddgrader väl Kölen, det vill säga den del av Skanderna som följer svensk-norska gränsen.

Sveriges vattenkraftproduktion är koncentrerad till dammbyggen vid flertalet älvar.

Här följer en förteckning över Norrlands älvar med uppgift om vattenkraftproduktion år 2010:[10]

Summa: 52,1 TWh/år exklusive Dalälven.

Norrlands älvar utom Dalälven och mindre vattendrag står för 80 procent av Sveriges vattenkraft (66,2 TWh år 2010),[10] och 36 procent av Sveriges totala elproduktion (144,6 TWh år 2010).[11]

Klimat[redigera | redigera wikitext]

Norrland har ett för det mesta tempererat klimat med stora temperaturskillnader, förutom nordligaste delen som har ett subarktiskt klimat. Dygnsmedeltemperaturen längs kusten avtar från c:a 17 °C vid Gävle ner till 14 °C vid Haparanda. I fjällen stannar emellertid dygnsmedeltemperaturen för juli strax över 10 °C. Sveriges lägsta temperatur uppmättes den 2 februari 1966 i Vuoggatjålme, Lappland, med -52,6 grader[12].

I fjällen är nederbörden hög och uppgår till cirka 1 000 millimeter per år, detta tack vare milda västvindar som strömmar in från Atlanten via Norge. Utanför fjällkedjan är nederbörden däremot betydligt lägre på grund av läget i en regnskugga. Längre inåt landet är det fastlandsklimat med långa, torra och kyliga vintrar, samt korta, och betydligt mildare somrar med låg årsnederbörd[8]. Norr om polcirkeln går solen inte ner under sommaren, och midvinternatten avbryts där endast av några timmars gryning och skymning.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Stenålder (fram till 1700 f.kr.)[redigera | redigera wikitext]

Hällristningar vid Nämforsen, Ångermanland, från yngre stenålder och äldre bronsålder.
Av 52 svenska hällmålningar har merparten återfunnits i Mellannorrland, och anses vara från en stenålders- och bronsålderskultur som spreds från Atlantkusten.[13]

Norrlands inland var det sista området i Europa som blev fritt från inlandsisen. Nordöstligaste Norrland verkar ha varit den del som först blev tillgängligt för kolonisation, för det är där som de äldsta spåren efter människor har hittats (ca 10 600 år gamla).[14] Detta är ny kunskap: fram till 1990-talet fanns de äldsta kända boplatserna i södra Norrland. Eftersom renben inte hade hittats på dessa boplatser ansågs det inte ha funnits någon neolitisk renjägartid i Norrland av samma slag som i Sydskandinavien.[15]

Under 2000-talets första decennium hittades emellertid flera mycket gamla boplatser eller lägerplatser med renben i Norrbottens län. Den hittills äldsta har återfunnits i Aareavaara i Pajala kommun, och daterats till ca 10 600 år cal B.P.,[16] (dvs cirka 8650 f.kr.). Knappt fyra mil västerut, i Kangos, finns en liknande boplats som är omkring tusen år yngre.[17] Ungefär samtida med boplatsen i Kangos, eller något senare, är den vid Dumpokjauratj i Arjeplogs kommun. Där dominerar renen helt födan i det benmaterial som kunnat identifieras.[18][19]

Dessa mycket gamla boplatser eller lägerplatser har det gemensamt att de tillkommit kort efter att inlandsisen drog sig tillbaka från nordost. De sydligare delarna av Norrland var då fortfarande täckta av is eller låg under vatten, vilket innebär att landförbindelse saknades med södra Sverige. Däremot är de äldsta fynden vid Aareavaara samtida med Komsakulturen vid den norska Ishavskusten, vilket gör att en invandring från norr verkar ligga nära till hands. En invandring från nuvarande Finland, med koppling till den ryska Butovokulturen är också tänkbar.[14][20] I angränsande delar av norra Finland verkar det som om de första människorna efter istiden kom från den norska kusten till Utsjoki och norra Enare, medan Enontekis (närmast den svenska gränsen) däremot har tydliga förbindelser söderut.[21]

Fångstgrop på Långön i nordvästra Ångermanland (Jämtlands län).

I södra Norrland är de äldsta daterade boplatserna från årtusendet 7000–6000 f.Kr. Fynden vid dessa boplatser passar väl in i en tradition som sträcker sig från norra Tyskland och norrut, vilket innebär att kolonisationen här bör ha skett från söder eller väster.[20] Kopplingar finns till Fosna-Hensbackakulturen vid Atlantkusten.[15]

Världens äldsta skida, kalvträskskidan, har hittats i byn Kalvträsk, sydväst om Skellefteå i Västerbotten, och är daterad till 3200 f.Kr.[22] Skifferkulturen med blomstringstid cirka 3300–2000 f.Kr. förekommer endast i norra Skandinavien, och utmärks av slipade skifferspetsar och skifferknivar med ornamentförsedda djurhuvudskaft, samt kraftiga husgrunder och konturhuggna jaktristningar i närheten av fångstgropar, ofta nära sjöar och åars utlopp. Fångstgropar associeras främst till älgjakt. Kulturen förmodas ha levt på fiske och jakt av vikaresäl, och kan tidvis ha varit bofast. Större hällristningar finns i Glösa och Gärdesån (Jämtland), Norrforsen (Västerbotten) och Nämforsen (Ångermanland). Ett flertal hällmålningar återfinnes främst i Mellannorrland.

Hedningahällan i Enångers socken, Hälsingland, har heterogen keramik från 2000–2200 f.Kr. återfunnits som indikerar kulturmöte mellan den sydliga gropkeramiska kulturen (samlar-jägarkultur utbredd i sydöstra och södra Sverige) och den östliga Kiukaiskulturen (en sammansmältning av stridsyxekultur och kamkeramiska kulturen som främst återfinnes i Finland). Vete och korn har påträffats, men tros vara medförda till platsen, och inte lokalt odlade.[23]

Bronsålder (1700–500 f.kr.)[redigera | redigera wikitext]

Det fyrtio meter långa bronsåldersröset i Svartviks by i Norrala socken i Hälsingland (Riksantikvarieämbetets fornlämnings-ID: Norrala 19:1). Groparna i långröset är sannolikt rester efter igenrasade gravkistor. Det mindre långröset intill – Norrala 19:2 – är sexton meter långt och har en bevarad gravkista av kantställda hällar (ej i bild).

En vanlig fornlämningstyp från bronsåldern är de gravrösen som ligger som ett pärlband i kustlandet, nära den dåvarande strandlinjen. Det finns mer än 2 000 rösen längs hela Norrlandskusten, flest i Hälsingland, Medelpad och Ångermanland. De ligger på en höjd över havet som gör att de kan dateras till perioden 1200–700 f.Kr. Rösena har en inre konstruktion med en gravgömma som är mycket lik gravhögarna i Sydskandinavien under äldre och yngre bronsålder. De anses därför vara synliga spår av förbindelser mellan syd och nord under den aktuella perioden.[24]

Klimatet blev successivt kallare och våtare under perioden 2000 till 500 f.kr. och har sedan dess varit ungefär som dagens klimat. Granskogen är sedan denna tid dominerande i Norrland.

Odling och betesdrift introducerades i Hög och Hälsingtuna socknar i södra Hälsinglands inland under yngre bronsålder, där odling har daterats till 1000 f.kr. och kontinuerligt fortsatt på närliggande område under järnålder. Den odlande kulturen når Hälsinglands kustland kring år 400 f.kr. Spår av odling och bebyggelse saknas i Gästrikland under bronsålder och förromersk järnålder, men kan möjligen bero på att den dolts av senare odling på samma plats.[23]

Nya fynd har gjorts av en bronsåldersgård mellan Backen och Baggböle i Umeå, Västerbotten, med spår av långhus, odling och rester från metallhantering.[25][26]

En uppdelning mellan södra och norra Norrland skedde omkring 800 f.Kr., där den norra delen uppvisar ett markant östligt inslag i fyndmaterialet med bl.a. asbestkeramik av finsk typ. Asbestkeramiken visar spår av brons- och järnframställning och har av vissa forskare associerats till en församisk kultur.[27]

Järnålder (500 f.kr.–1050 e.kr.)[redigera | redigera wikitext]

Fem distinkta men interagerande järnålderssamhällen har identifierats i Norrland, var och en i sin avgränsade region och med sina särskilda näringsgrenar:[28]

  1. Norra inlandet
  2. Norra kustlandet
  3. Södra inlandet
  4. Mellannorrland
  5. Södra kustlandet

Norra inlandet[redigera | redigera wikitext]

Strax före vår tideräknings början började den renskötande halvnomadiska samiska kulturen att ta form. Norra inlandet övergår till storskalig tamrenskötsel och säsongsflyttningar mellan fjäll- och skogsnära boplatser, sannolikt till följd av internationell efterfrågan på renprodukter som gav upphov till ett handelsöverskott som visas genom metallfynd.[29][28]

Ett samiskt urspråk utvecklades under perioden, förmodligen ur ett samisk-finskt urspråk, som i sin tur härrör från ett finsk-ugriskt urspråk. Fornsamiskan har sedan delat upp sig i flera samiska språk.

Norra kustlandet[redigera | redigera wikitext]

I norra Norrlands kustremsa (norr om dagens Örnsköldsvik) utgörs en stor del av fornlämningarna från järnåldern av så kallade nykuströsen (järnåldersrösen) och tomtningar. Tomtningar anses vara grunder till enkla hyddor som använts i samband med jakt och fiske i yttersta havsbandet.[30] Det finns få föremålsfynd i tomtningarna, vilket gör det svårt att koppla dem till någon viss etnisk grupp. Arkeologen Noel Broadbent menar sig dock ha funnit belägg för att tomtningarna användes av kustsamer, grundat på vad som tolkats som en björngrav i en av tomtningarna på Bjuröklubb i Västerbotten, och att björngravar anses vara en typiskt samisk lämning.[31] Per H. Ramqvist beskriver istället samhället som en havsbrukande befolkningsgrupp, som handlar med sälskinn, tran och fisk.[28][32]

Sangishögen i Kalix kommun är den nordligaste kända järnåldersgravhögen, daterad till mellan 400-800 e.kr, och har tolkats som spår av en tidig bofast jordbrukande befolkning med anknytning till den mellannorrländska bondekulturen.[33]

Folkgruppen kväner och småkungariket Kvänland nämns i källor från slutet av 800-talet, och tros vara en finsktalande grupp jägare, fiskare och krigare i norra Skandinavien, bland annat Tornedalen. Sangis älv tros sedan åtminstone tidig medeltid ha utgjort språkgräns mellan det nordiska och finsktalande området.[källa behövs]

Mellannorrland[redigera | redigera wikitext]

Schematisk karta över 13 självständiga provinser från folkvandringstid i Fenno-Skandinavien, som har identifierats utifrån närhet mellan bondesamhällets centralorter, och tolkats som möjliga småkungariken.[34]
I Gene fornby i Ångermanland fanns långhus (bilden visar en rekonstruktion) i två perioder mellan första århundradet och 550 e. Kr., samt grophus och en smedja.
Forsaringen, vars runinskrift är Skandinaviens äldsta kända rättskälla, från 900-talet, möjligen 1000-talet. Collage: Sven Rosborn.

Arkeologiska fynd av bondekultur (som enligt ovan funnits i Hälsingland och Västerbotten sedan bronsålder) har även återfunnits i Medelpad, invid sjön Marmen, sedan förromersk järnålder, samt i Gästrikland och Ångermanland sedan tiden kring kristi födelse. Exempel på rika fyndplatser är Forsa socken (Hälsingland) där två fornborgar finns registrerade, storhögarna och hövdingagraven i Högom (Selångers socken, Medelpad), Gene fornby (Själevads socken, Ångermanland) där långhus och grophus har rekonstruerats, samt Storsjöbygden (Jämtland). Höggravfält finns upp till Resele socken i Ångermanälvens dalgång och Arnäsbacken i Arnäs socken i kustlandet, båda inom Ångermanland. Det sistnämnda gravfältet har daterats till 600–900 e.Kr. I Bureå socken i Västerbotten finns bland annat en labyrint bevarad.

Ett självständigt småkungarike tros ha uppstått i den fyndtäta geografiska triangeln mellan Norrala socken (vid dagens Söderhamn), Mjälleborgen (Östersund) och Gene (Örnsköldsvik),[34] och ingick i den nordisktalande kultursfären. Området motsvarar ungefär det som i medeltida källor kallas Hälsingland, i sentida källor kallat storhälsingland.

Lämningar efter blästerugnar, slagghögar, kolningsgropar och depåer av smidbart ämnesjärn återfinnes i södra Norrlands inland, på boplatser i närheten av myrar och järnrika sjöbottnar, varifrån malm kunde insamlas. Omfattande järnproduktion skedde längs med Ljungan i Jämtland och västra Medelpad. Handel förmodas ha skett vid två rika "järngårdar" vid kusten, dels i Selångers utskeppningshamn (vid en lättframkomlig landförbindelse mellan havet och Ljungan), dels i Kvissle (vid Ljungans mynning nedanför Viforsen). Gårdarna tappade sin elitbetonade prägel på 500-talet och fram till vikingatid, och de samhälleliga strukturerna i hela Mellannorrland kollapsade på 600-talet,[35] sannolikt till följd av konkurrens från järnproduktion som då uppstått i Gästrikland och sydvästra Hälsingland.[2]

Längs med Indalsälven och Ångermanälven bedrevs istället skinn- och pälshandel. En fångstkultur, eventuellt samisk, levde i Södra norrlands inland (se nedan) sida vid sida med bondekulturen, och stod för skinnvarorna. [2]

Huvudavnämare för järn- och skinnhandel var Mälardalen, som i sin tur hade handelsförbindelser med övriga Europa. Romerska mynt och silverskatter har återfunnits på ett flertal fyndplatser i Norrland, särskilt längs Ångermanälven, men även kring Birsta i Sköns socken i Medelpad, nära Indalsälvens dåvarande mynning.[2] Goten Jordanes skriver år 551 om en rad olika folk som bor på ön Scandia eller Scandza. (Sc)Rerefennae eller finni (möjligen skridfinnar, dvs samer) bor längst bort. Om suehans, svearna, säger han, »Det är också detta folk, som med sina indirekta handelsförbindelser med många andra folkstammar, skickar mörkblå pälsar till romarnas nytta och tjänst».[36] »Blå» betyder här svart, och kan syfta på fjällrävens päls eller andra mycket mörka pälsverk.[37]

I Mellannorrland finns under järnålder exempel på kulturellt inflytande västerifrån, från Tröndelag och Jämtland, medan handelsutbytet främst var söderut med Svealand. Exempelvis finns flera ortnamn med efterledet -ånger (det nordligaste exemplet är Lövånger) som anses ha kommit med en tidig invandring av en jordbrukande befolkning från Norge till Mellannorrland.[38]

Rikligt med vikingatida runinskrifter finns i Hälsingland och Medelpad, de flesta från 1000-tal, främst längs med kusten upp till Sköns socken i Medelpad, möjligen till Nordingrå i Ångermanland,[39] men även Frösöstenen i Jämtland. Den äldsta bevarade nordiska rättskällan är sannolikt Forsaringen från Hälsingland, av de flesta forskare daterad till 900-talet,[40] av andra medeltid[41].

Södra inlandet[redigera | redigera wikitext]

I Södra norrlands inland fanns ett fångst- och jägarsamhälle som kraftigt ökade exploateringen av området till följd av nära handelsförbindelser med jordbruksbefolkningen i Mellannorrland.[28] Från äldre järnålder har den gamla kultplatsen Nämforsen i Ångermanland och fornborgen i Mjälleborgen i Jämtland framhållits som möjliga marknadsplatser.[2] Högre upp i Ångermanälven, på Långön i Hoting, finns en gravplats från 1000-talet, där man bland annat hittat en pung av ödleskinn. Ödlan var en varan från Indiska halvön, och måste ha förts dit på långa handelsvägar. Gravskicket på Långön är skandinaviskt, men där finns också kärl av asbestkeramik, som brukar anses vara typiska för den tidiga samiska kulturen. Troligen är detta en plats där handelsutbyte skett.[42]

Södra kustlandet[redigera | redigera wikitext]

Småskalig renskötsel och älgfångst för husbehov bedrevs Norrlands södra kustland under järnåldern.[28]

Äldre medeltid (1050–1250)[redigera | redigera wikitext]

Ruinen av Kvissle kapell, en romansk gårdskyrka från omkring år 1200. Bakom syns storhögarna från folkvandringstid.
Västerhus kapell i Jämtland byggdes i sten under 1100-talet. Här visas Hove Kirke i Sogn og Fjordane fylke som var av liknande konstruktion. En träkyrka byggdes sannolikt i mitten av 1000-talet på samma plats.

Under medeltiden gick det historiska mellannorrland under namnet Hälsingland, första gången nämnt i skrift i slutet av 1000-talet[43], i sentida källor kallat Storhälsingland. Detta område hade en oklar utsträckning norrut. (Hälsinglands norra gräns i dagens Finland kom att sträcka sig till Ule älv och Ule träsk enligt källa från 1328.[44])

Norrlands kristnande[redigera | redigera wikitext]

Undersökningar av den så kallade Skelettåkern i Björned, Torsåker, i Ångermanland, visar att det var en begravningsplats från folkvandringstid till 1200-talet, där man övergick till kristet gravskick senast i början av 1000-talet. Begravningsplatsen tolkas som en tidig gårdskyrkogård, sannolikt tillhörande en gårdskyrka uppförd på privat initiativ, och övergavs förmodligen efter att en gemensam sockenkyrka hade byggts.[45]

Härjedalens och Jämtlands kristnande inleddes efter Slaget vid Stiklestad 1030 och var enligt Frösöstenen slutförd när den restes 1050, sannolikt efter inflytande från Nidaros (Trondheim) i Norge. Emellertid kom Jämtland, som vid den tiden var självständigt från Norge och Sverige, tidigt att inordnas under Uppsala stift.

Stenfinn (Staffan), "Hälsinglands apostel", var biskopsvigd missionär som omkring år 1060 utsändes från Hamburg-Bremen,[46] och enligt traditionen döpte många hälsingar, men efter 1072 jagades bort och led martyrdöden, begravdes i Norrala och kom att dyrkas som helgon. Kyrkor började därefter byggas, ofta vid etablerade handels-, tings- och kultplatser, ibland av förmögna personer som gårdskyrkor. I södra Norrland tillkom de första socknarna, förutom kring kungsgårdarna, utifrån geografiskt sammanhållna bygder, antagligen under perioden 1150–1300[47] Stenkyrkor vars byggnadsår har uppskattats till senast 1200-talet har bland annat funnits på följande orter:

I Mellannorrland upprättades under medeltiden vandrings- och ridleder både västerut (Sankt Olofsleden var en pilgrimsled mellan Selångers utskeppningshamn i Medelpad och Nidaros i Norge) och söderut (Norrstigen var en förhistorisk led som med tiden kom att gå längs hela Norrlandskusten).

Olika språkgruppers utbredning i norr[redigera | redigera wikitext]

Vad gäller nordligaste Norrland visar fynd av mynt och metallprydnader från samiska offerfyndplatser snarare på öst-västliga än nord-sydliga förbindelser under 1000-, 1100- och 1200-talen. Handelsförbindelserna med västra Finland och Karelen (senare del i Novgorod) var av allt att döma täta.[48]

Det avspeglar sig också i nordligaste Norrlands kolonisationshistoria. I Tornedalen etablerades en fast, jordbrukande befolkning någon gång på 1000-talet. Den slutsatsen har dragits bland annat på grundval av arkeologiska undersökningar som genomförts av ett icke-kristet gravfält och en marknadsplats på Kyrkudden i Hedenäset. Resultaten tyder på att de första jordbrukarna i Tornedalen hade sitt ursprung i Övre Satakunda och Tavastland i nuvarande Finland. Det kan också finnas en östligare komponent, eventuellt från Karelen.[49]

I Luleälvens mynningsområde etablerades ett permanent jordbruk någon gång mellan 1000- och 1200-talet. Även här märks klara överensstämmelser österut. Den finskspråkiga jordbrukskulturen från Tornedalen tycks alltså ursprungligen ha sträckt sig så långt söderut som till Luleå.[50] Den finskspråkiga befolkningen i området kallas ofta för kväner eller tornedalingar, och deras språk har senare utvecklats till dialekten meänkieli.

Även den tidiga, nordisktalande befolkningen har lämnat spår efter sig i form av ortnamn. I norra Norrlands kustland finns ortnamn som är sammansatta av förkristna personnamn och efterleden -mark, och som har ansetts representera en lokal nybyggarexpansion före 1300. Den här typen av bynamn är vanligast i södra Västerbotten men förekommer även längre norrut: 14 i Umeå socken, sju i Bygdeå, två i Lövånger, nio i Skellefteå, fem i Piteå och ett enda i Luleå. Längre norrut förekommer denna typ av ortnamn inte.[51][52]

Den samiska befolkningen dominerade vid den historiska tidens början det som i medeltida källor kallades lappmarken (ungefär dagens Lappland), men samexisterade även med jordbrukande befolkning i samtliga övriga landskap i dagens Norrland, och sannolikt även Värmland och Dalarna. Exempel på en fyndplats utanför lappmarken som av vissa forskare tolkats som samisk boplats, offerplats och begravningsplats är Vivallen i nordvästra Härjedalen, från 1100-talet. Genom handel levde samerna i ekonomisk symbios med bondebefolkningen. I takt med att den germanska jordbrukarbefolkningen uppodlade allt större landområden, trycktes den samiska halvnomadiska jägar-samlarkulturen tillbaka, eller bildade blandkulturer och assimilerades i dessa områden.[53]

Samernas närvaro i norra Norrlands kustland är omdiskuterad. Arkeologen Noel Broadbent har hävdat att den tidiga jordbrukarbebyggelsen i kustlandet har drag som visar på ett samiskt ursprung och existensen av kustsamer vid Bottenviken. Några av de äldsta ortnamnen i kustlandet, till exempel Kåddis utanför Umeå, anses också vara samiska.[54]

Yngre medeltid (1250–1520)[redigera | redigera wikitext]

Kartan visar hur dåvarande Hälsinglands kungsgårdar och husabyar placerats med regelbundna mellanrum på eller invid gamla centralorter längs den förhistoriska kustlandsvägen Norrstigen under medeltiden (Gästrikland räknades då ännu till Uppland). De äldsta kungsgårdarna nämns i Hälsingelagen.
En rekonstruerad kartbild över hur lappbyarna antas ha sett ut på 1500-talet. Samer levde även utanför samebyar och fjälltrakter. Källor från 1600-talet och senare talar om skogssamer och sockenlappar i Ångermanland, Medelpad, Jämtland, Hälsingland, Gästrikland och Härjedalen, som i många fall assimilerades in i den nordiska kulturen.

Hälsingelagen[redigera | redigera wikitext]

I den svensktalande befolkningens gemensamma landskapslag, Hälsingelagen (bevarad från 1320), är Umeå och Bygdeå de nordligaste socknar som nämns vid namn. Det dåtida Hälsingland omfattade således dagens Hälsingland, Medelpad, Ångermanland och åtminstone södra Västerbotten. Enligt lagen slapp invånarna i Umeå och Bygdeå samt området norr därom ledungsplikten, och de skulle betala bågaskatt, medan övriga Hälsingland betalade skatt i skinn och lärft.

Hälsingland hade vid ingången till 1300-talet ett löst förhållande till Sverige. Så sent som 1317 slog hälsingarna ihjäl sveakungens skatteuppbördsman, men år 1331 hade beskattningen accepterats och statsmakten började se Hälsingland som del av Sverige. Ännu år 1374 lydde Hälsingland under sin egen landskapslag, som därefter ersattes med landslagar.

Hälsingland är vid denna tid administrativt indelad i tre delar, tredingar:

  • Alir, som finns belagt redan 1232 och som omfattade södra Hälsingland,[55]
  • Sunded, som omfattade norra Hälsingland, samt
  • den nordligaste tredingen, som troligen var Medelpad (tidigare var den etablerade uppfattningen att det var Nordanstig i dagens Norra Hälsingland pga omnämnande av Norrstigen).[56]

Hälsingelagen nämner sex kungsgårdar, i flera fall nära tidiga stenkyrkor och storhögar, som kom att bli viktiga som residens för fogdar. Dessa har identifierats till följande platser:

I Gästrikland, som då tillhörde Uppland, fanns följande kungsgårdar:

Kolonisering av Norrbottens och Finska Västerbottens kustland[redigera | redigera wikitext]

I och med Nöteborgstraktaten 1323 reglerades gränsen mellan Novgorods och Sveriges intresseområden.[59] Ungefär samtidigt vidtog den svenska kronan åtgärder för att stärka sitt inflytande över nordligaste Norrland genom att området mellan Skellefte älv och Ule älv uppläts för att bebyggas och uppodlas. Detta gav upphov till två kända kolonisationsprojekt. Det första berörde området kring Lule älv, som uppläts till ett konsortium bestående av Olov Björnsson, ärkebiskop i Uppsala, Johannes Ingemarsson, kunglig fogde över Hälsingland, och Nikolaus Farthiegnsson, storman med gods i Ångermanland, Medelpad och Gästrikland.[60] Det andra berörde området kring Pite älv, som uppläts till riksrådet Nils Abjörnsson.[61] Av ett stadfästelsebrev som Magnus Eriksson formulerade 1335 framgår att Nils Abjörnsson då redan hade byggt bostäder och flyttat familjer till Piteåtrakten samt lagt ned både pengar och arbete på projektet. Det finns däremot inga uppgifter om att det projekt som berörde Lule älvdal omsattes i praktiken.[62] I ett brev av kung Magnus Eriksson år 1340 fastslogs att alla "som åå Christo tro, eller till Christna tro sig omwenda wele" fick ta sig mark och ägor i Lappmarken, under förutsättning att de betalade skatt till kungen och brukade Hälsinglands lag och sedvänjor.[63][64]

Det arkeologiska materialet visar också att det östliga handelsinflytandet i norra Norrland upphörde efter 1200-talet. Av allt att döma lyckades Sverige under 1300-talet utvidga sin sfär längs hela den västra sidan av Bottenviken och vidare fram till vattendelaren mellan Torne och Kemi älvar.[65] Den svenska handeln i området kom nu att skötas av birkarlarna, vilka förmodligen även tidigare verkat inom området och då haft en koppling till Republiken Novgorod. De fick den svenska kronans skydd för sin verksamhet i Tälje stadga 1328, och betalade själva en skatt eller avgift till kungen i gengäld.[66] Ryssland, som upptog Republiken Novgorod, hävdade så sent som på 1490-talet rätt över marken norr om Bjuröklubb i dagens Skellefteå.[67] Detta skedde i samband med att ryssarna under våldsamma former krävde skatt av invånarna i Kemi, Ijo och Limingo socknar i dagens Finland (vilka ingick i det område som Sverige efter Nöteborgsfreden betraktade som sitt), men det finns inga uppgifter om att ryssarna i handling skulle ha hävdat sin överhöghet väster om Bottenviken.[59]

När namnet Norrlanden började tas i bruk under 1400-talet sträckte sig området från Hälsingland runt Bottenviken och söderut till Ule älv, senare Pyhäjoki.[8] Vid samma tid började man också räkna Gästrikland till Norrlanden och låta Dalälven bilda områdets sydgräns mot resten av Sverige.[5] På 1500-talet omfattade "Norrlanden" Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland och Västerbotten (inklusive det landskap som sedan 1800-talet kallas Norrbotten samt finska Västerbotten).[5]

Norrlands äldsta stad är Gävle (som vid den tiden emellertid inte räknades till 'Norrlanden'). Orten får stadsprivilegier år 1446, men har nämnts som stad redan 1413.

Tidigmodern tid (1520–1789)[redigera | redigera wikitext]

Administration[redigera | redigera wikitext]

Trots övriga Europas urbanisering under medeltiden, och att förutsättningar för norrländska städer kan synas ha varit goda, skulle det dröja ända in på 1580-talet innan kungen beslutade sig för att grunda de första norrländska städerna, Hudiksvall, Härnösand och Umeå, förutom medeltidsstaden Gävle, som räknades till Norrland från 1500-talet. Först på 1620-talet inleddes en stor stadsgrundningsvåg som resulterade i ett pärlband av städer längs med den dåvarande norrlandskusten, på båda sidor om Bottenhavet, upp till Torneå i norr.[57] Vågen inleddes som en konsekvens av en resa genomförd av riksrådet Johan Skytte runt Bottenhavet år 1619.[68] Städerna tillkom i en ny merkantilistisk anda för att öka exporten, förbättra infrastrukturen och stärka kronans ställning kring Bottenhavet. Nästan samtliga städer hade någon form av närliggande föregångare i form av en handels- eller marknadsplats, ofta invid en hamn, ibland kungsgård, öd, tingsplats, borg eller medeltida försvarskyrka av klövsadeltyp (försedd med dubbla torn). Dessa centralorter hade sedan tidigare funktioner som i andra landsdelar var knutna till städer, exempelvis fogderesidens, prostsäte eller stormannasäte.[57]

I början av 1600-talet lydde hela det dåvarande Norrland under samma ståthållare och kallades då för ståthållardömet Norrland eller Norrlands län. Dess sydgräns öster om Bottenhavet gick då vid kusten söder om Vasa och sträckte sig inåt mot nordost. När Sverige delades in i län genom 1634 års regeringsform klövs det gamla Norrland i två delar. Den ena delen, Västernorrlands län, kom att omfatta landskapen Hälsingland, Medelpad, Ångermanland och Västerbotten (med Norrbotten och lappmarkerna ända upp till Norra ishavet). Dess östra gräns gick vid kusten vid Torneå och fortsatte norrut en bit öster om Torneälven. År 1637 bröts Västerbottens län ut ur Västernorrlands län och 1641 införlivades Gästrikland, som dittills utgjort änkedrottning Maria Eleonoras livgeding, i Västernorrlands län. Länsindelningen har därefter ändrats många gånger, men aldrig mer har hela Norrland utgjort ett administrativt område.[8]

Jämtland och Härjedalen införlivades 1645 i det svenska riket efter dansk-svenska krigen. Därefter talade man under en tid gärna om "Jämtland och Nordlanden", innan landskapet ansågs utgöra en del av Norrland.[5]

År 1647 bröts Härnösands stift ur Uppsala ärkestift. Utbrytningen gjordes för att öka den svenska närvaron i de två nyerhållna landskapen Jämtland och Härjedalen. Stiftet omfattade hela dagens Norrland utom Gävleborgs län, fram till 1904 då Luleå stift (norra Norrland) bröts ur.

I de norrländska landskapen infördes aldrig någon häradsindelning, utan tingslagen baserades på landskaps- och sockenindelningen.

Inflyttning från öster[redigera | redigera wikitext]

Målningen "Trälar under penningen" av Eero Järnefelt visar Savolaxfinnarnas svedjebruk.

Man räknar med att 12 000 skogsfinnar eller svedjefinnar, flyttade från Savolax och norra Tavastland i dagens Finland, och blev nybyggare i Hälsingland, Medelpad, Ångermanland Värmland, Dalarna, Västmanland och Norge, främst mellan 1570 till början av 1600-talet, vilket gav upphov till många nya byar i vad som kom att kallas finnskogarna. Skogsfinnarna bröt effektivt ny mark genom svedjebruk. De lärde sig svenska och blev tvåspråkiga, men bibehöll sin folktro. Orsaken till inflyttningen var kolonisationspolitik och skattelättnader på initiativ av Karl IX, samt krig och brist på obruten mark i Finland.

Lappmarkerna börjar kolonialiseras[redigera | redigera wikitext]

Jokkmokks marknad har anor som går tillbaka åtminstone till 1606, när hertig Karl lät anlägga kyrkan.

Medan den svenska kronan redan under 1300-talet hade tagit kontrollen över norra Norrlands kustland gällde detsamma inte inlandet. Visserligen beskattades samerna – Gustav Vasa avskaffade i mitten av 1550-talet birkarlarnas gynnade ställning och införde i stället direkt beskattning genom lappfogdar.[69] Skatteuppbörd och rättsskipning ägde rum på marknadsplatser både inom och utanför lappmarkerna, men någon permanent svensk närvaro fanns inte inom lappmarkerna förrän hertig Karl 1606 lät anlägga kyrkplatser i Lycksele, Arvidsjaur, Jokkmokk och Enontekis. Senare under 1600-talet inrättades kyrk- och marknadsplatser även i Åsele och Arjeplog.[70]

Ett av de första stegen för att utbilda samiska präster togs när Nicolaus Andreæ, kyrkoherde i Piteå, inrättade en sameskola 1617. En handfull samer fick där en grundläggande utbildning. Herr Nils utgav också 1619 en mässbok och en ABC-bok på samiska, vilket blev de första tryckta böckerna på detta språk.[71] Sedan herr Nils avlidit ersattes hans skola 1632 av Skytteanska skolan i Lycksele, som blev en viktig institution under lång tid.[72]

Staty av den förste nybyggaren i Lycksele lappmark år 1678, Johan Philipsson, vid Örträsks hembygdsgård.
Nasafjälls silvergruva på en karta från 1646. Siffrorna avser olika gruvhål, utom 17 som är kyrkogården.

Kronans intresse för lappmarkerna intensifierades sedan silvermalm upptäckts på Nasafjället i Pite lappmark 1634. Vad andra europeiska stater fick resa till Amerika för att utvinna hade Sverige alltså inom sitt eget territorium. Piteå silververk byggdes upp på Nasafjället och fungerade fram till 1659, då det brändes ned av norska styrkor.[73] Det efterträddes av Luleå silververk med hytta i det som nu heter Kvikkjokk.[74]

Verksamheten vid de första metallindustrierna i lappmarken var helt och hållet beroende av samisk medverkan. De var de enda som bodde i lappmarkerna, och de var de enda som kunde ombesörja de tunga och långväga transporterna med sina renforor. Samerna fick ersättning för sina insatser, men fick ändå i många fall tvingas in i tjänsten, eftersom de inte samtidigt kunde sköta sina vanliga sysslor. Om de vantrivdes alltför mycket flyttade de helt enkelt till en annan lappmark eller till Norge. Svenska myndigheter blev därför mer och mer intresserade av att få svenska och finska jordbrukare att slå sig ned som nybyggare i lappmarkerna. Förutom den nytta detta kunde ha för bergverken skulle nybyggesverksamhet också öka kronans skatteintäkter, eftersom samer och nybyggare förutsattes kunna utöva sina respektive näringar sida vid sida.[72]

Den som aktivt tog tag i frågan om lappmarkernas kolonisation var Johan Graan, som var son till en same som uppfostrats av Nicolaus Andreæ och utbildat sig till präst. Johan Graan blev landshövding i Västerbottens län (som omfattade hela norra Norrland och tidvis även Österbotten) 1653. År 1671 sände han ut lantmätaren Jonas Persson Gedda för att mäta upp lappmarkerna och hitta lämpliga ställen för nybyggen. Resultatet blev en karta över Umeå lappmark. Utifrån erfarenheterna av denna kartläggning skrev landshövding Graan sedan ihop det dokument som kom att ligga till grund för 1673 års lappmarksplakat.[75]

1673 års lappmarksplakat innebar att de som anlade nybyggen inom lappmarkerna fick privilegier i form av 15 års frihet från alla slags skatter och utlagor, därefter skattläggning till samma skatt som "sjelfva Lapparna" samt frihet från knektutskrivning i alla tider. Detta följdes 1695 av ytterligare ett plakat där det fastslogs att nybyggarna inte bara hade privilegier utan även skyldigheter: de som ville komma i åtnjutande av friheterna fick inte "lägga sig allena på öfverflödigt svedjande" utan skulle ägna sig åt att bryta upp permanenta åkrar och ängar.[76]

Omgående började också nybyggen anläggas i lappmarkerna. Ett av de första var Örträsk i Lycksele lappmark, som anlades av finnen Johan Philipsson omkring 1678. Många av nybyggena i Lycksele och Åsele lappmarker anlades av personer med finsk härkomst, som var uppfödda inom finnskogarna i södra Norrland och Mellansverige.[77] Svenskar från kusttrakterna kom snart efter.

Lappmarken ansågs länge utgöra en särskild landsända som inte hörde till "det egentliga Norrland", en uppfattning som åtminstone delvis levde kvar ännu i slutet av 1800-talet.[5] Nordisk Familjebok noterar 1912 att ”norrlänningarna själfva räkna likväl hvarken Gästrikland och Hälsingland eller Lappland till det egentliga N.”[78]

Trolldomsprocessernas tid[redigera | redigera wikitext]

Det stora oväsendet var den mest intensiva perioden av de svenska häxprocesserna, och började 1668 i Lillhärdal i Härjedalen med att barnvittnet Gertrud Svensdotters utpekade Märet Jonsdotter, och processen resulterade i minst åtta avrättningar. Dessförinnan hade häxprocesserna sällan lett till avrättningar. Häxprocesser spred sig därefter som en löpeld över landet under de kommande åtta åren, och några norrländska socknar drabbades särskilt under denna period:

När det gäller samerna kunde dessa fortsätta att utöva sin gamla religion ganska obehindrat långt in på 1600-talet, bara de såg till att infinna sig till gudstjänsterna. På 1680-talet kom myndigheterna till insikt om att det fortfarande grasserade "trolldom" i lappmarkerna och att den samiska trumman alltjämt var i aktivt bruk. År 1685 avfattade därför Karl XI en skrivelse till konsistorium i Härnösand om att åtgärder måste vidtagas. Detta ledde till omfattande så kallade trolldomsrannsakningar på samtliga kyrkplatser i lappmarkerna. Samerna utsattes för pressande förhör och tvingades att lämna in sina trummor, under hot om bestraffning både i jordelivet och i livet efter detta. I den mån den traditionella samiska religionen utövades därefter skedde det i tysthet.[79]

En del samer vägrade finna sig i detta, vilket ledde till rättsliga följder. Så avrättades samen Lars Nilsson från Pite lappmark 1693 för trolldom.

Krigstid[redigera | redigera wikitext]

Nästan hela Västerbottens regemente stupade i Poltava 1709. Omkring 3 000 karoliner ur Jämtlands regemente[ifrågasatt uppgift] omkom under katastrofen på Öjfjället 1718-1719.

På 1500-talet hade ett antal Norrlandsfänikor bildats, som på 1600-talet organiserades som Norrlands storregemente. Storregementet splittrade 1624 till Västerbottens regemente (ur vilket Jämtlands dragonregemente bryts ut 1646) och Hälsinge regemente. Flertalet socknar i Medelpad och Ångermanland får efter 1661 ansvar för båtsmanshållet till Norrlands båtsmanskompani.

Nästan hela Västerbottens regemente stupade vid slaget vid Poltava 1709, vilket får effekt på regionens demografi.

Flera tusen man ur Jämtlands dragonregemente ingick 1718-1719 i Karl XII:s norska fälttåg under stora nordiska kriget. Fälttåget gick emellertid mycket dåligt i och med att hösten förde med sig kyla, genom logistiska problem samt sjukdomar. Efter Karl XII:s död, under marschen åter till Jämtland, blåste en kraftig snöstorm upp på Öjfjället vid nyår 1719. Många soldater var illa klädda, över 3 000 dog på fjället och av de överlevande förfrös många sina händer, fötter, armar och ben. Marschen har fått namnet katastrofen på Öjfjället. De kroppar som blev kvar i fjällen bidrog enligt sägnen till att rovdjursstammen i området märkbart växte.

Norrlandskusten drabbades hårt av rysshärjningarna under de sista åren av stora nordiska kriget, 1719–1721. Umeå (som även hade bränts ned 1714 av ryssarna) Hudiksvall, Sundsvall (i samband med slaget vid Selånger), Söderhamn, Härnösand, Piteå och ett antal mindre bruksorter anfölls, plundrades och brändes ned. Det ryska anfallet mot Gävle 1719 slogs dock tillbaka av svensk militär.

Kost[redigera | redigera wikitext]

Fäbodtåg med fäbodjäntor och vallgosse ankommer till fäbodvall (illustration i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige av hans besök i Hälsingland, 1908).

Fäboddrift förekom i hela Norra Sverige samt Uppland, men främst i Härjedalen, Jämtland och Dalarna, åtminstone sedan 1500-talet. Fäbodkulturen fick sin blomstringsperiod på 1800-talet. Med fäbodkulturen följde konserverande mjölkhushållning som långmjölk, messmör, mesost, rörost och grynost.

Åtminstone sedan 1500-talets krigföring då salt blev en bristvara har lågsaltad fermenterad fisk, så kallad surströmming, varit en vanligt förekommande norrländsk konserveringsmetod.

Älgen var vid sidan av bävern (den senare främst för pälsens skull) det viktigaste Norrländska bytesdjuret, men blev på 1600- och 1700-talet sällsynt och försvann nästan helt. I norra Norrland hade bönderna sedan bågaskattens tid full jakträtt medan det var förbjudet i resten av Sverige till 1789 då alla bönder fick jakträtt på sina ägor. Renkött har alltid varit ett viktigt inslag i mathållningen, inte minst hos samerna. Vid älvmynningarna var lax ett vanligt inslag i kosten, liksom Fjällröding i fjällkedjans sötvatten. De många norrländska myrmarkerna gjorde hjortron utmärkande för Norrland.

Efter att potatisen spreds började potatispalt förekomma över hela riket, liksom blodpalt och paltbröd, vilka försvann under 1800-talet på de flesta håll, men än idag är populära i Norra Norrland. Bolackare (lösdrivande bolagskarlar), och andra skogsarbetare och flottare i skogskojor långt från hemorten, lagade ofta kolbullar för att få energi till det hårda kroppsarbetet.

Näringsliv och ekonomisk struktur[redigera | redigera wikitext]

Före industrialiseringen fanns inga slott i Norrland förutom Gästrikland (Gävle slott och Gysinge herrgård). I äldre litteratur sägs att Norrland saknar adel, men som motexempel kan nämnas de adlade släkterna Bure, Graan (samiskt ursprung), von Rosenheim och Björnram, samtliga med band till Bureätten; en norrländsk ämbetsmannasläkt som under 1500- och 1600-talen var inflytelserik på riksnivå. De norska medeltida riddarätterna Skancke och Blix har rötter i Jämtland, och några grenar har även introducerats som svensk adel, men de flyttade tidigt till trakten kring Trondheim och andra delar av dagens Norge och Sverige.

Den stora tillgången på skog medförde att järnbruk byggdes i Norrland sedan 1600-talet, vilket gav upphov till ett stort antal bruksorter. De flesta bruk försörjdes med malm från bergverk i andra delar av landet, exempelvis Bergslagen. Brukspatroner byggde herrgårdar på flera av orterna. Det första bruket som erhöll privilegier i Gästrikland var Järbo i dagens Sandvikens kommun, 1637. Först i Hälsingland var Ljusne 1653, i Medelpad Galtström 1673, i Ångermanland Graninge 1673, i Norrbotten Melderstein 1738 och i Västerbotten Robertsfors 1758.[80]

Härnösands gymnasium grundades 1658, bland annat i syfte att utbilda samisktalande präster, och Gefle gymnasium 1669. Den första norrlänning som blir medicine doktor var Nils Gissler 1744, som blev provinsialläkare i Härnösand 1762. 1764 inrättades lasarettet i Umeå, 1767 byggdes Gävle lasarett, och 1788 uppfördes Härnösands lasarett.

De norrländska landskapen drabbades särskilt hårt under nödåren 1696-97, då tidig frost förstörde en stor del av skörden.[81]

Modern tid (1789–nutid)[redigera | redigera wikitext]

Illustration av missväxtåren 1867–1869 i Norrland. En moder ligger döende medan sonen äter på en känga och en man täljer bark från trädet utanför (ur tidningen Fäderneslandet 1867).

Vid finska kriget 1809, vann ryssarna hela Finland, och intog en del av norra Sverige, inklusive Skellefteå och tillfälligt Umeå. Efter freden i Fredrikshamn 1809 behöll ryssarna Finland inklusive Österbotten, finska Västerbotten och finska Lappland, det vill säga de delar av dåvarande Västerbotten och Lappland som är belägna öster om Torne-Muonio-Könkämä älv.

Missväxt, sjukdom och emigration[redigera | redigera wikitext]

Under missväxtåren 1867–1869 medförde en serie misslyckade skördar under flera år att förråden tog slut och den fattiga befolkningen, främst i Norrland, dog i tusental till följd av undernäring och sjukdomar.[82] Tiggeriet blev mer utbrett under perioden, och många norrlänningar flyttade till andra platser, främst inom Norden. Omfattande välgörenhetsinsamlingar genomfördes, men kom sällan de fattigaste till godo.

I synnerhet i Norrbotten rapporterades missväxt 1902, med risk att kreaturen skulle svälta ihjäl. Välgörenhetsinsamlingar anordnas i södra delen av Sverige.[83] Emigrationen till Amerika når en topp året efter. I Norrland åkte många via Trondheims hamn till England, och vidare över Atlanten. Norrlandslänen hade före sekelskiftet inte drabbats av samma massutvandring som andra delar av landet beroende på att regionen - liksom Amerika - höll på att koloniseras och industrin expanderade.

Norrland, främst inlandet, var den landsdel som drabbades hårdast av Spanska sjukan 1918–1920, där Jämtlands län var det län som hade högst andel döda och Arjeplogs kommun hade den största andelen döda i Sverige med cirka tre procent av kommuninvånarna.[84]

Industrialisering[redigera | redigera wikitext]

Gruvarbetare vid Malmberget, Lappland, på 1890-talet.
Sandvikens jernverk, Gästrikland (fotografi i Nils Holgerssons underbara resa, 1908.)
Skogsarbetare vid timmerkoja i Mellannorrlands inland (ur Nils Holgerssons underbara resa, 1908).
Sundsvallsbranden (bilden) är den största branden i Sveriges i historia, och inträffade samma dag som Umeå stadsbrand, den 25 juni 1888.
Sågverk på Alnön, Medelpad (ur Nils Holgerssons underbara resa, 1908.)
Finnforsens gamla kraftstation i Skellefteälven invigdes 1908 och är ett av de äldsta vattenkraftverken i Norrland.

Skogslänens tillgång till barrskog och långa älvar möjliggjorde omfattande flottning av virke från inlandet till kustnära sågverk. Vattensågar hade byggts sedan 1500-talet vid vattendrag och älvmynningar, och kom att dominera mellannorrlands kustlandskap på 1800-talet. Lagar om flottning hade införts på 1700-talet i fiskeristadgarna. För att bereda en flottled förbi Storforsen fick Magnus Huss från Sundsvall i uppdrag att genomföra sprängningar i en rullstensås, som visade sig vara för porös för att motstå vattentrycket. Den 6 juni 1796 slutade det hela med en av Skandinaviens största naturkatastrofer, när timmerrännan skar genom grusåsen och hela Ragundasjön på endast fyra timmar tömdes på allt sitt vatten, varvid vattenfallet Gedungsen torrlades och förvandlades till Döda Fallet, en flodvåg sköljde utmed Indalsävens dalgång ända ned till kusten och Indalsälvens sträckning förändrades i såväl Jämtland som Medelpad.

Sveriges industrialisering inleddes enligt vissa historiker med att ångsågar byggdes längs Norrlandskusten, varav den första startades i Tunadal i Sköns socken 1849. Den ursprungliga lokalbefolkningen fortsatte att ägna sig åt jordbruk, utan istället rekryterades ett stort antal sågverksarbetare från andra regioner, exempelvis Värmland, Norrbotten och Finland. Mellannorrlands kustområde kallades "lilla Amerika", därför att människor valde mellan att flytta dit eller att emigrera till USA. Under år 1890 stod skogsnäringen för 40 procent av Sveriges andel i exporten. Åren 1900 - 1920 ökade papper och pappersmassa sin andel av Sveriges export, från runt 8 procent till nära 40 procent.

Träpatroner byggde upp stora kapital, och byggde herrgårdar och slott, men anklagades av inlandets skogsägare för tvivelaktiga affärsmetoder, kallat baggböleri, och kom i konflikt med arbetarna, exempelvis vid Sundsvallsstrejken 1879 och händelserna i Ådalen 1931 då militär sköt ihjäl och skadade deltagare i ett demonstrationståg. Flottningen kom under 1960-1970-talen att ersättas av timmerbilstrafik.

Malmbrytningen i Malmberget i Gällivare kommun inleddes 1741, men kom igång på allvar i samband med att järnvägen Malmbanan år 1902 satte hamnarna i Narvik och Luleå i förbindelse med malmfälten i Malmberget såväl som Kiirunavaara i Kiruna kommun, båda i Lappland. På 1920-talet upptäcktes ett värdefullt malmområde med höga halter guld, silver och koppar i Boliden, som ligger i det sulfidmalmsrika Skelleftefältet i Västerbotten. Hanteringen av den speciella malmtypen, som bland annat innehåller arsenik, utvecklades och förfinades i Rönnskärsverken. Nya gruvor öppnades efter hand, och tillsammans med smältverk och transporter bidrog de till ett starkt industriellt uppsving i skellefteåregionen under 1930- och 1940-talet.[8]

Infrastruktur[redigera | redigera wikitext]

Som beskrivits ovan antyder uppgifter i Hälsingelagen ett framväxande system av farleder och vägar under 1300-talet, men fram till 1600-talet skedde nästan alla transporter via vattendragen, antingen med båt eller på vintervägar på isen, vilket begränsade resandet till vissa perioder. Under sommaren var ridvägar och gångstigar det enda farbara på land. Ridvägarna gick över höjder och längs vattendelare för att undvika vattendrag och minimera behovet av broar. På vintrarna kördes särskilda vintervägar upp förbi backiga avsnitt. Vagnar och kärror på vägarna blev inte vanliga på vägarna i Norrland förrän på 1600-talet.[8]

Norrstigen, senare kallad Kustlandsvägen, gick mellan kyrkplatserna utmed Norrlandskusten, och den var sannolikt lika gammal som dessa. Fram till början av 1600-talet var den en ren ridväg, men förbättrades sedan ettapvis från söder till norr så att det gick att köra vagnar. De större älvarna korsades med färja medan mindre vattendrag fick träbroar. Under samma tid färdigställdes flera vägar i det inre av Gästrikland och Hälsingland.[8]

Bland de tidiga tvärgående förbindelserna är de medeltida pilgrimslederna genom Härjedalen och Jämtland, postrodden över Kvarken samt ett flertal längre vintervägar i bland annat Hälsingland och Norrbotten.[8] Marknadsresor vintertid till bland annat Uppsala, Falun, Røros, Levanger och Trondheim skedde i kolonner, så kallade foror.[8]

Under 1700-talet fortsatte arbetet med vägarna, även om det dröjde till slutet av 1700-talet innan några av de inre kustsocknarna i Övre Norrland fick körväg. Vid denna tid genomfördes även ett antal större brobyggen, i Jämtland en bro över Järpströmmen 1712, en bro över Indalsälven 1713 och en bro över Hårkan 1732. I Västerbotten byggdes Lejonströmsbron över Skellefte älv 1737. Från mitten av 1700-talet började man uppföra stenbroar över mindre vattendrag, först och främst i de södra norrlandslänen. Ett exempel är Gustavsbron över Gavleån 1772.[8]

1800-talets folkökning ledde till ökat vägbyggandet i Norrland. 1841 bildades Kongliga styrelsen för allmänna wäg- och wattenbyggnader och statsbidrag utgick därmed till allmänna väg- och brobyggen, vilket gav byggandet extra fart. Av militärstrategiska skäl bekostade staten även en väg av hög standard från Dalarna genom inre Norrland till finska gränsen vid Karungi. Vissa byar bröt även körvägar till närmaste flottbara vattendrag för flottning av tjärtunnor.[8]

De första nord-sydliga järnvägarna som förband Norrland med södra Sverige var sträckan Uppsala-Gävle Järnväg invigd 1874, Norra stambanan Gävle-Ånge 1881, och Stambanan genom övre Norrland Ånge-Boden 1894, förlängd med Haparandabanan 1915. Norr om Gävle förlades dessa i inlandet av militärstrategiska skäl - banan var svårare att angripa där - och kompletterades med tvärbanor. Detta förorsakade långa färdtider mellan de kustnära norrländska städerna. Ostkustbanan från Stockholm förlängdes därför med sträckan Gävle-Härnösand 1927. Höga kusten var ett hinder för kustnära trafik ända till 2010, då Ostkustbanan utökades med Botniabanan Härnösand-Umeå.

Höga kusten har även utgjort en utmaning för vägbyggen. Under byggandet av den första Sandöbron 1939 störtade gjutformen för spannet samman, och 18 arbetare förolyckades.

Härnösand fick som en av de första städerna i Europa gatubelysning år 1885. Under 1900-talets första hälft byggdes vattenturbiner i ett stort antal norrländska älvar och vattendrag, som kom att dominera svensk vattenkraft. Se statistik ovan. Elintensiv industri har under 1900-talet förlagts till Norrland, till följd av god till gång till elkraft till lågt pris. Striden om Vindelälven 1962 blev en vändpunkt för utbyggnaden av fler älvar. Fyra nationalälvar, Kalix älv, Torne älv, Piteälven och Vindelälven, liksom en rad andra älvsträckor och åar, är genom riksdagsbeslut skyddade från vidare utbyggnad.

Kulturell utveckling[redigera | redigera wikitext]

År 1842 startade ett folkskoleseminarium och en navigationsskola i Härnösand. Folkskollärarseminarier inrättades 1878 i Umeå (enbart för kvinnliga studenter) och 1907 i Luleå. Ur dessa utvecklades med tiden Umeå universitet (grundat 1965), Luleå tekniska universitet (universitetsstatus 1997) och Mittuniversitetet (universitetsstatus 2005).

I industrialiseringens spår följde utveckling av starka folkrörelser i Norrland, bland annat frikyrkliga väckelserörelser och arbetarrörelse. Arbetarrörelsen i Norrbotten blev särskilt radikal, där SKP värvade många medlemmar. På 1920- och 30-talen emigrerade de så kallade Kirunasvenskarna främst från Norrbotten till Sovjetunionen för att bidra till kommunismens införande, varav flera internerades och avrättades under Stalins utrensningar. Attentatet mot Norrskensflamman 1940 ledde till fem döda och fem skadade. Attentatet utfördes av fem militärer, en stadsfiskal och en journalist. Orsaken var den antikommunistiska hetsstämning som följde på tidningens (och hela SKP:s) ställningstagande mot Finland och för Sovjetunionen under finska vinterkriget.

Stugmöten utan prästs medverkan förbjöds i Sverige i samband med konventikelplakatet, med undantag för 1800-talets byabön ledd av bonde som var bönpräst i nykolonialiserad norrländsk glesbygd. Många norrländska bönpräster blev sedermera lekmannapredikanter eller ordförande i EFS-församlingar, och byabönen fick betydelse för norrländsk väckelse.[85] EFS-församlingar blev således särskilt stora i norra Ångermanland och Västerbotten. Samerna kristnades inte förrän sent i historien, främst genom 1800-talets norrländska Laestadianism, trots många tidigare försök.

Arbetsmarknadspolitik[redigera | redigera wikitext]

Fram till 1900-talets mitt har statlig skatte- och bidragspolitik syftat till att styra flyttströmmar till Norrland och stimulera näringslivsinvesteringar, och därefter till att styra flyttströmmar från Norrland, och fortfarande stimulera näringslivet. Efter 1930-talets depression har regionen uppvisat långsammare befolkningsutveckling än landet i övrigt, och efter år 1960 har befolkningsutvecklingen varit negativ. Majoriteten av Norrlands kommuner, liksom småkommuner över hela Sverige, har sedan dess drabbats av glesbygdsavfolkning, resulterande i debatt om flyttlasspolitik. En positiv befolkningsutveckling finns endast på vissa högskoleorter längs med kusten, samt några orter nära norska gränsen som försörjer sig på besöksnäringen. Det exportberoende näringslivet karaktäriseras av tillväxt, inte minst i Norrbotten på 00-talet, men är konjunkturberoende, vilket bland annat 1800-talets bruksdöd och 1970-talets stålkris visar.

På senare år har många statliga bidrag ersatts av det kommunala utjämningssystemet och EU:s strukturfonder. En rad statliga myndigheter har utlokaliserats från Stockholm till olika orter i Norrland.

Bruttoregionprodukt[redigera | redigera wikitext]

Statistik finns som visar att skogslänen (Norrland samt Värmlands och Dalarnas län), där 17,9 procent av Sveriges befolkning bor, har en bruttoregionprodukt (BRP - mätt i löneinkomster) på 16,6 procent av Sveriges BNP, men att så mycket som 41,6 procent av Sveriges produktion från näringsgrenen jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske härrör från regionen, liksom 34,4 procent av Sveriges energiproduktion, 22,6 procent av varuproduktionen, och 20,3 procent av Sveriges gruvproduktion, mineralutvinnings- och tillverkningindustri (2008).[86] Den kommun i Sverige som har i särklass högst BRP per capita är Jokkmokk.[87]

Inofficiell Norrlandsflagga, korad i en tävling i tidningen Året Runt 1992.[88] Norrlandsförbundet valde emellertid en flagga med gult kors mot grön botten redan på tidigt 1970-tal, identisk med Ölands landskapsflagga som togs fram vid ungefär samma tid.

Norrländsk identitet och kulturell särart[redigera | redigera wikitext]

Norrland är den enda av Sveriges landsdelar som inte grundar sig på någon folkstams ursprungliga utbredning (om inte samer och hälsingar räknas som folkstammar), i motsats till Götaland (götar) och Svealand (svear och gutar). Ändå diskuteras förekomsten av en norrländsk identitet och folksjäl i litteratur, forskning och regionalpolitik avsevärt mer ofta än en svealändsk eller götaländsk identitet, inte minst på senare tid i samband med diskussioner om en stor Umeåcentrerad Region Norrland. Många människor som bor i norra Sverige känner sig som norrlänningar parallellt med att man har en landskapsidentitet, medan man i södra Sverige har sin regionala identitet enbart i landskap och län men inte landsdelar.[89] Begreppet norrlänning används såväl som självepitet, inte sällan med stolthet, som av människor från andra landsdelar.

Norrlänning och norrländsk som begrepp kritiseras emellertid för att inbjuda till allt för stora generaliseringar kring kulturella särdrag.[90] Det förekommer att personer med rötter i Norrland inte vill bli kallade norrlänningar därför att man har sin identitet i en mindre region,[91] eller därför att man uppfattar uttrycket som en stereotyp.

Begreppet norrlänning har gett upphov till den mindre frekventa antonymen sörlänning, som främst används inom Norrland, ibland pejorativt, men även som självepitet av människor som bor i Norrland men har rötter i södra Sverige.

Norrländska mål[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Norrländska mål
Norrländska dialektområden.[92][93]

Norrländska är inte en specifik eller enhetlig dialekt, utan en grupp besläktade svenska dialekter. Det norrländska dialektområdet innefattar Norrland utom Gästrikland och södra Hälsingland (där uppländska mål talas, ingående i svealändska dialektområdet). En alternativ gräns mellan det norrländska och uppländska dialektområdet är Medelpads sydgräns. Genuina dialekter i Härjedalen och nordvästra Jämtland (Frostviken med centralort Gäddede) räknas inte heller till norrländska mål, utan är varianter av den norska dialekten trönderska. I delar av Norrland talas sedan lång tid tillbaka dessutom finsk-ugriska språk såsom nordsamiska och sydsamiska, samt tornedalsfinska och andra meänkielidialekter.

Exempel på gemensamma drag i flertalet norrländska mål är:

  • försvagad eller bortfallen ändvokal (kastä eller kast istället för kasta, och sitt istället för sitter),
  • tilljämning eller assimilation av stamvokal efter ändelsevokal (färä istället för fara),
  • tjockt l i vissa ord,
  • sammansättningar med adjektiv (långhåre istället för det långa håret),
  • främre sje-ljud,
  • annorlunda betoning av vissa ord (en norrlänning betonar Isak och Internet på första ledet och med akut accent, som på engelska, men uttalar Ö-vik med grav accent med huvudtryck på slutledet, samt Maria med huvudtryck på mittenledet)
  • avsaknad av pluralböjning på adjektiv (husen är stor istället för husen är stora),[källa behövs]
  • en rad dialektala ord och uttryck.

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Norrlands befolkningstäthet är koncentrerad till kusten och större studentstäder. Av Norrlands befolkning bor 63 procent i kustkommuner,[94] och i Norra Norrland är skillnaden mellan kust och inland ändå mer påtaglig.

Några variabler av demografisk och socioekonomisk natur har karterats på kommunnivå för att pröva om någon av norrlandsgränserna kan ses i statistiken. Det mest påtagliga sambandet som hittades var mellan skogslänens gräns och gränsen för regionalpolitiskt stöd, något som kan beskrivas som en sammanvägning av arbetslöshet, befolkningstäthet med flera variabler.[4] Att leva tillsammans utan att vara gift är mycket vanligare norr om fäbodgränsen än söder, redan innan sambo blev vanligt på 1970-talet i resten av landet, och längre tillbaka i tiden jämfördes så kallade Stockholmsäktenskap med de många samboförhållandena i norra Sverige.[4][95] Andelen personer med eftergymnasial utbildning är låg i många Norrländska småkommuner, men detta följer inte någon av norrlandsgränserna, och skiljer sig inte från övriga landet mer än vad som kan förväntas utifrån andelen som bor på studentorter och i större kommuner — dit utbildningen är lokaliserad och där arbetsmarknaden är differentierad.[4]

Andelen män och andelen personer över 65 års ålder är avsevärt högre i Norrlands inlandskommuner än i övriga landet, men låg på större studentorter. Övertorneå är den kommun i Sverige som har lägst andel kvinnor (47,5 procent). Bjurholms kommun har lägst andel personer i arbetsför ålder (50,6 procent i åldern 18-64 år). Jämtlands län är det län som har lägst andel utrikes födda (6,5 procent), och Ovanåker den kommun (3,8 procent). I Norrlands inland är självmordsfrekvensen högre än i landet i genomsnitt.

Befolkningsutveckling[redigera | redigera wikitext]

En långsam kolonialisationsprocess har gjort att Norrland har uppvisat något snabbare befolkningstillväxt än övriga landet fram till mitten av 1800-talet, och bebyggelsen fick först då sin maximala utbredning. Befolkningsökningen var emellertid avsevärt snabbare än i riket i övrigt under 1800-talets senare decennier fram till 1930-talet, till följd av en omfattande inflyttningsvåg efter skogsindustrins genomslag.[8] Under perioden 1960 till 2010 har Norrlands folkmängd sjunkit med 5,4 procent. Under samma period steg rikets folkmängd med 25,6 procent. Se även statistik över folkökning och folkmängd för Norrlands län och växande kommuner nedan.

Befolkningsutvecklingen i Norrland 1749–2010[96][97]
År Folkmängd Del i rikets folkmängd
1749
  
142 688 8,3 %
1763
  
168 797 8,6 %
1772
  
179 709 8,8 %
1795
  
228 597 10,0 %
1800
  
239 132 10,2 %
1805
  
244 191 10,1 %
1810
  
243 408 10,2 %
1815
  
257 099 10,4 %
1820
  
273 248 10,6 %
1825
  
293 630 10,6 %
1830
  
317 263 11,0 %
1835
  
333 909 11,0 %
1840
  
345 372 11,0 %
1845
  
373 271 11,3 %
1850
  
398 496 11,4 %
1855
  
429 749 11,8 %
1860
  
464 651 12,0 %
1865
  
502 727 12,2 %
1870
  
520 293 12,5 %
1875
  
570 586 13,0 %
1880
  
628 742 13,8 %
1885
  
678 980 14,5 %
1890
  
743 709 15,5 %
1895
  
789 179 16,0 %
1900
  
860 254 16,7 %
1905
  
903 221 17,1 %
1910
  
944 917 17,1 %
1915
  
989 479 17,3 %
1920
  
1 0322 62 17,5 %
1925
  
1 073 860 17,7 %
1930
  
1 096 649 17,9 %
1935
  
1 122 358 18,0 %
1940
  
1 124 158 17,6 %
1945
  
1 155 059 17,3 %
1950
  
1 185 986 16,8 %
1955
  
1 215 607 16,7 %
1960
  
1 220 142 16,3 %
1965
  
1 194 143 15,4 %
1970
  
1 180 660 14,6 %
1975
  
1 196 662 14,6 %
1980
  
1 207 799 14,5 %
1985
  
1 193 212 14,3 %
1990
  
1 201 878 14,0 %
1995
  
1 208 866 13,7 %
2000
  
1 167 609 13,1 %
2005
  
1 156 150 12,8 %
2010
  
1 153 719 12,3 %

Indelningar[redigera | redigera wikitext]

Län[redigera | redigera wikitext]

Norrlands statliga förvaltning är idag indelad i 5 län, vart och ett med sitt eget landsting. De fyra nordliga tillhör Norra sjukvårdsregionen, medan Gävleborgs landsting ingår i Uppsala-Örebro sjukvårdsregion.

Län Bokstav Kod Yta (km²) Folkmängd Inv/km² Folkändring
1993-2008[98]
Residensstad Inrättat Nord/Syd
Norrbottens läns vapen Norrbottens län BD 25 &&&&&&&&&&098911.&&&&&098 911 &&&&&&&&&0249479.&&&&&0249 479 2,5 -6,4 % Luleå 1810 1
Västerbottens läns vapen Västerbottens län AC 24 &&&&&&&&&&055432.&&&&&055 432 &&&&&&&&&0261397.&&&&&0261 397 4,7 +0,4 % Umeå 1638 2
Västernorrlands läns vapen Västernorrlands län Y 22 &&&&&&&&&&021678.&&&&&021 678 &&&&&&&&&0242749.&&&&&0242 749 11,2 -6,9 % Härnösand 1762 4
Jämtlands läns vapen Jämtlands län Z 23 &&&&&&&&&&049443.&&&&&049 443 &&&&&&&&&0126410.&&&&&0126 410 2,6 -6,6 % Östersund 1810 3
Gävleborgs läns vapen Gävleborgs län X 21 &&&&&&&&&&018191.&&&&&018 191 &&&&&&&&&0279333.&&&&&0279 333 15,4 -4,5 % Gävle 1762 5

Datum: 2014-06-30[99]

Landskap[redigera | redigera wikitext]

Sedan 1634[förtydliga][källa behövs] har Norrland (i västra rikshalvan) bestått av följande landskap:

Landskap Län Titulär[förtydliga][källa behövs] (innan 1884) Area
(km²)
Folk-
mängd[1]
Inv./
km²
Lappland vapen.svg Lappland Västerbottens, Norrbottens och
Jämtlands län
Grevskap &&&&&&&&&0109702.&&&&&0109 702 &&&&&&&&&&092539.&&&&&092 539 0,8
Norrbotten vapen.svg Norrbotten Norrbottens län - &&&&&&&&&&026671.&&&&&026 671 &&&&&&&&&0193384.&&&&&0193 384 7,3
Västerbotten vapen.svg Västerbotten Västerbottens län Grevskap &&&&&&&&&&015093.&&&&&015 093 &&&&&&&&&0214894.&&&&&0214 894 14,2
Ångermanland vapen.svg Ångermanland Västernorrlands, Jämtlands och
Västerbottens län
Grevskap &&&&&&&&&&019800.&&&&&019 800 &&&&&&&&&0130344.&&&&&0130 344 6,6
Jämtland vapen.svg Jämtland Jämtlands, Västernorrlands och
Västerbottens län
Grevskap &&&&&&&&&&034009.&&&&&034 009 &&&&&&&&&0112997.&&&&&0112 997 3,3
Medelpad vapen.svg Medelpad Västernorrlands län Grevskap &&&&&&&&&&&07058.&&&&&07 058 &&&&&&&&&0124440.&&&&&0124 440 17,6
Härjedalen vapen.svg Härjedalen Jämtlands och Dalarnas län Grevskap &&&&&&&&&&011954.&&&&&011 954 &&&&&&&&&&&09764.&&&&&09 764 0,8
Hälsingland vapen.svg Hälsingland Gävleborgs och Jämtlands län Hertigdöme &&&&&&&&&&014264.&&&&&014 264 &&&&&&&&&0129151.&&&&&0129 151 9,1
Gästrikland vapen.svg Gästrikland Gävleborgs och Uppsala län Grevskap &&&&&&&&&&&04181.&&&&&04 181 &&&&&&&&&0150660.&&&&&0150 660 36

Vatten är ej medräknat i arean.

Största kommuner[redigera | redigera wikitext]

Följande fem norrländska kommuner hade störst befolkning 2014:

  1. Umeå kommun
  2. Gävle kommun
  3. Sundsvalls kommun
  4. Luleå kommun
  5. Skellefteå kommun

Växande kommuner[redigera | redigera wikitext]

Av Norrlands 54 kommuner är det endast följande tio som har haft en positiv befolkningsutveckling under 25 år (1985 till 2010). Sex av kommunerna förutspås en positiv befolkningsutveckling påföljande 25 år (2010 till 2035).[100] :

Kommun Befolkningsutveckling
1985-2010
Prognosticerad befolknings-
utveckling 2010-2035
Umeå &&&&&&&&&&&&&036.&&&&&036 % &&&&&&&&&&&&&010.&&&&&010 %
Åre &&&&&&&&&&&&&&06.&&&&&06 % &&&&&&&&&&&&&&09.&&&&&09 %
Krokom &&&&&&&&&&&&&&04.&&&&&04 % &&&&&&&&&&&&&&07.&&&&&07 %
Gävle &&&&&&&&&&&&&&08.&&&&&08 % &&&&&&&&&&&&&&06.&&&&&06 %
Östersund &&&&&&&&&&&&&&05.&&&&&05 % &&&&&&&&&&&&&&03.&&&&&03 %
Sundsvall &&&&&&&&&&&&&&03.&&&&&03 % &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 %
Hudiksvall &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 % &&&&&&&&&&&&&0-2.1000000-1 %
Luleå &&&&&&&&&&&&&013.&&&&&013 % &&&&&&&&&&&&&0-3.1000000-2 %
Piteå &&&&&&&&&&&&&&05.&&&&&05 % &&&&&&&&&&&&&0-4.1000000-3 %
Haparanda &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 % &&&&&&&&&&&&0-11.1000000-10 %

Största tätorter[redigera | redigera wikitext]

Följande orter hade störst befolkning 2010:

  1. Umeå
  2. Gävle
  3. Sundsvall
  4. Luleå
  5. Östersund

Historiska städer[redigera | redigera wikitext]

Följande norrländska orter hade status som stadskommuner innan begreppet stad tappade sin kommunalrättsliga innebörd 1971:

Stad Landskap Län 1970 Stadsprivilegier/
stadskommun från
Boden Norrbotten Norrbottens län 1919
Bollnäs Hälsingland Gävleborgs län 1942
Gävle Gästrikland Gävleborgs län 1446*
Haparanda Norrbotten Norrbottens län 1842
Hudiksvall Hälsingland Gävleborgs län 1582
Härnösand Ångermanland Västernorrlands län 1585
Kiruna Lappland Norrbottens län 1948
Kramfors Ångermanland Västernorrlands län 1947
Luleå Norrbotten Norrbottens län 1621
Lycksele Lappland Västerbottens län 1946
Piteå Norrbotten Norrbottens län 1621
Sandviken Gästrikland Gävleborgs län 1943
Skellefteå Västerbotten Västerbottens län 1845
Sollefteå Ångermanland Västernorrlands län 1917
Sundsvall Medelpad Västernorrlands län 1621
Söderhamn Hälsingland Gävleborgs län 1620
Umeå Västerbotten Västerbottens län 1588/1622**
Örnsköldsvik Ångermanland Västernorrlands län 1894
Östersund Jämtland Jämtlands län 1786

*) Gävle nämns som stad 1413, och räknas till Norrland från 1500-talet.
**) Umeå fick stadsprivilegier i ett första försök 1588, men stadsbildningen förverkligades inte. Nya privilegier utgavs 1622.

Världsarv[redigera | redigera wikitext]

Följande norrländska platser finns på FN:s världsarvslista:

Nationalparker[redigera | redigera wikitext]

Följande naturområden är skyddade som nationalparker:

Kulturreservat[redigera | redigera wikitext]

Följande kulturpräglade landskap var skyddade som kulturreservat 2011:

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”Folkmängd i landskapen den 31 december 2013”. Statistiska centralbyrån. http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Befolkning/Befolkningens-sammansattning/Befolkningsstatistik/25788/25795/Helarsstatistik---Forsamling-landskap-och-stad/373922/. Läst 18 augusti 2014. 
  2. ^ [a b c d e] Per H. Ramqvist, Utbytessystem under det första årtusendet e.kr. - Idéer utgående från tre mellannorrländska älvar
  3. ^ ”Limes Norrlandicus i Sverige”. Sveriges Nationalatlas. 2000-11-01. http://www.sna.se/webbatlas/kartor/kopia/limes_norrlandicus_i_sverige.html. Läst 16 november 2012. 
  4. ^ [a b c d] Lars-Erik Borgegård, Norrlandsgränsen - finns den?, SCB, VälfärdsBulletinen Nr 3 2002.
  5. ^ [a b c d e f] Ahnlund, Nils (1942). ”Landskap och län i Norrland: en historisk-administrativ översikt”. Norrland : natur, befolkning och näringar (1942): sid. 233-254.  Libris 10914041
  6. ^ [a b] ”Karta över NUTS-indelningen i Sverige (fr.o.m. 2008-01-01” (PDF). Statistiska Centralbyrån. http://www.scb.se/Grupp/Hitta_statistik/Internationell_statistik/_Dokument/NUTS_1_2_3_20080101.pdf. 
  7. ^ [a b] SMHI:s distriktsindelning
  8. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r] Lars-Erik Edlund, red (1995). Norrländsk uppslagsbok: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. [Lapp-Reens]. "Band 3". Tore Frängsmyr. Umeå: Norrlands universitetsförlag. sid. 253–324. Libris 1610873. ISBN 91-972484-1-X 
  9. ^ [a b] Karta över högsta kustlinjen och landhöjning, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, 2010-08-10.
  10. ^ [a b] Vattenkraftproduktion
  11. ^ Svensk elproduktion 2010
  12. ^ ”Svenska köldrekord”. SMHI. 14 november 2011. http://www.smhi.se/kunskapsbanken/meteorologi/svenska-koldrekord-1.5114. Läst 10 februari 2013. 
  13. ^ Gjerde, Jan Magne: Rock Art and Landscapes: Studies of Stone Age rock art from Northern Fennoscandia. Tromsö, Norway. University of Tromsö, 2010. Åtkomstdatum 3 januari 2012.
  14. ^ [a b] Möller, Per; Östlund, Olof; Barnekow, Lena; Sandgren, Per; Palmbo, Frida; Willerslev, Eske (2013). ”Living at the margin of the retreating Fennoscandian ice sheet: The early Mesolithic sites at Aareavaara, northernmost Sweden” (på engelska). The Holocene "23" (1): sid. 104–116. doi:10.1177/0959683612455546. http://hol.sagepub.com/content/23/1/104. 
  15. ^ [a b] Baudou, Evert (1995[1992]). Norrlands forntid: ett historiskt perspektiv. Kungl. Skytteanska samfundets handlingar, 0560-2416 ; 45. Umeå: Skytteanska samf. sid. 54–58. Libris 7617822. ISBN 91-7191-227-4 (korr.) (inb.) 
  16. ^ ”Stenåldersboplatser i Aareavaara”. Norrbottens museum. http://www.nll.se/sv/Kultur/Kulturarv-och-museum/Norrbottens-museum/Arkeologi/Aldre-stenalder/De-hittills-aldsta-daterade-stenaldersboplatserna-i-Norrbotten-ar-omkring-10600-ar-gamla-och-finns-i-Aareavaara-nagra-mil-norr-om-Pajala-/. Läst 9 februari 2013. 
  17. ^ Östlund, Olof (2005). ”Stenåldersboplatsen i Kangos - nästan 10.000 år i glömska: den tidigaste kolonisationen i Norrbotten”. Norrbotten "2005,": sid. 141–149 : ill.. 0546-3467. ISSN 0546-3467.  Libris 10448797
  18. ^ Bergman, Ingela; Påsse, Tore; Olofsson, Anders; Zackrisson, Olle; Hörnberg, Greger; Hellberg, Erik; Bohlin, Elisabeth (2003). ”Isostatic land uplift and Mesolithic landscapes: lake-tilting, a key to the discovery of Mesolithic sites in the interior of Northern Sweden” (på engelska). Journal of Archaeological Science "30": sid. 1451–1458. 
  19. ^ Bergman, Ingela. ”Gropar i Arjeplog”. Sápmi: Samiskt informationscentrum. http://www.samer.se/2255. Läst 3 februari 2013. 
  20. ^ [a b] Knutsson, Helena; Knutsson, Kjel (2012). ”The postglacial colonization of humans, fauna and plants in northern Sweden” (på engelska). Arkeologi i norr "13": sid. 1–28. 
  21. ^ Kankaanpää, Jarmo; Rankama, Tuija (2005). ”Early Mesolithic pioneers in Northern Finnish Lapland”. i Knutsson Helena (på eng). Pioneer settlements and colonization processes in the Barents region. Vuollerim papers in hunter-gatherer archaeology, 1653-302X ; 1. Vuollerim: Vuollerim 6000 år. sid. 109–161. Libris 10000245. ISBN 91-974562- 1-7 
  22. ^ ”Kalvträskskidan”. Västerbottens museum, Svenska skidmuseet. http://www.vbm.se/utstallningar/svenska-skidmuseet/kalvtreskskidan.html. Läst 8 mars 2010. 
  23. ^ [a b] Katarina Eriksson, Maria Persson, Bo Ulfhielm (maj 2008). ”Arkeologisk forskningshistorik över Gävleborgs län. Rapport 2008:05” (PDF). Länsmuseet Gävleborg. http://konstmoten.com/files/1/85/94/2008-05_arkforsknhist.pdf. Läst 16 november 2012. 
  24. ^ Baudou, Evert (1995[1992]). Norrlands forntid: ett historiskt perspektiv. Kungl. Skytteanska samfundets handlingar, 0560-2416 ; 45. Umeå: Skytteanska samf. sid. 100. Libris 7617822. ISBN 91-7191-227-4 (korr.) (inb.) 
  25. ^ Umeåregionen förhistoria skrivs om, Pressmeddelande, Västerbottens museum, på Mynewsdesk, 1 oktober 2013.
  26. ^ Arkeologiska fynd avlöser varandra, Västerbottenskuriren Umeå 4 oktober 2013.
  27. ^ Baudou, Evert (1995[1992]). Norrlands forntid: ett historiskt perspektiv. Kungl. Skytteanska samfundets handlingar, 0560-2416 ; 45. Umeå: Skytteanska samf. sid. 110–111. Libris 7617822. ISBN 91-7191-227-4 (korr.) (inb.) 
  28. ^ [a b c d e] Per H. Ramqvist (2007), "Fem Norrland: Om norrländska regioner och deras interaktion", Arkeologi i Norr 10, Umeå universitet, sid 153-180. (Arkiverad på archive.org)
  29. ^ Aikio, Ante (2004), ”An essay on substrate studies and the origin of Saami”, i Hyvärinen, Irma; Kallio, Petri; Korhonen, Jarmo, Etymologie, Entlehnungen und Entwicklungen: Festschrift für Jorma Koivulehto zum 70. Geburtstag, Mémoires de la Société Néophilologique de Helsinki, "63", Helsinki: Société Néophilologique, s. 5–34 
  30. ^ Westin, Gunnar (1962). ”Övre Norrlands forntid”. Övre Norrlands historia, del I: tiden till 1600. sid. 75 
  31. ^ Broadbent, Noel; Storå Jan (2010) (på eng). Lapps and labyrinths: Saami prehistory, colonization and cultural resilience. Washington, DC: Smithsonian Institution Scholarly Press. Libris 11914601. ISBN 978-0-9788460-6-0 (hardcover : alk. paper) 
  32. ^ Lars Liedgren, Per H. Ramqvist, Noel Broadbents lappar och labyrinter, Fornvännen 2012
  33. ^ Sanigshögen
  34. ^ [a b] Karta över Nordens småkungariken. Ursprungligen publicerad i Per H. Ramqvist (1991), "Perspektiv på regional variation och samhälle i Nordens folkvandringstid".
  35. ^ Mogren, Mats (2000). Faxeholm i maktens landskap: en historisk arkeologi. Lund studies in medieval archaeology, 0283-6874 ; 24. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Libris 7223531. ISBN 91-22-01890-5, s. 68–73, 93.
  36. ^ Jordanes, övers. A. Nordin 1997, s. 39; jfr Zachrisson 1997a).
  37. ^ Inger Zachrisson, Vittnesbörd om pälshandel? Ett arkeologiskt perspektiv på romerska bronsmynt funna i norra Sverige, Fornvännen 105 (2010).
  38. ^ Holm, Gösta (1987). ”Språkgrupper i forntidens Norrland.”. Bebyggelsehistorisk tidskrift (Uppsala : Swedish Science Press, 1981-) "1987:14,": sid. 57-60. ISSN 0349-2834. ISSN 0349-2834 ISSN 0349-2834.  Libris 3251578
  39. ^ Muntlig uppgift om runinskrift - Nordingrå 110:2, Riksantikvarieämbetet.
  40. ^ Källström, Magnus, "Forsaringen tillhör 900-talet", Fornvännen 105 (2010), s. 228-232.
  41. ^ Löfving, Carl, "Forsaringen är medeltida", Fornvännen 105 (2010), s. 48-53.
  42. ^ Lars-Erik Edlund, red (1995). Norrländsk uppslagsbok: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. [Lapp-Reens]. "Band 3". Tore Frängsmyr. Umeå: Norrlands universitetsförlag. sid. 101. Libris 1610873. ISBN 91-972484-1-X 
  43. ^ Adam av Bremen nämner Halsingland i slutet av 1000-talet.
  44. ^ Drotsen Knut Jonsson (1328), Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven nr 3558
  45. ^ Grundberg 2006, sidan 72.
  46. ^ Enligt Adam av Bremen 1072
  47. ^ Kraft, John (2005). Ledung och sockenbildning. Kungsängen: Upplands-Bro kulturhistoriska forskningsinstitut. Libris 9958830. ISBN 91-88076-26-1 (inb.) 
  48. ^ Fjellström, Phebe (1986). Samernas samhälle i tradition och nutid: [Lappish society in tradition and the present day]. Stockholm: Norstedt. Libris 8345682. ISBN 91-1-863632-2 (inb.) 
  49. ^ Wallerström, Thomas (1995). Norrbotten, Sverige och medeltiden: problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi. D. 1. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. sid. 137. Libris 2003698. ISBN 91-22-01676-7 
  50. ^ Wallerström, Thomas (1995). Norrbotten, Sverige och medeltiden: problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi. D. 1. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. sid. 100. Libris 2003698. ISBN 91-22-01676-7 
  51. ^ Holm, Gösta (1970). ”Några äldre ortnamn”. i Fahlgren Karl. Umeå sockens historia. [Umeå]: [Drätselkammaren]. sid. 55. Libris 895474 
  52. ^ Westin Gunnar, Westin Gunnar, Olofsson Sven Ingemar, red (1962). Övre Norrlands historia. D. 1, Tiden till 1600. Umeå: Norrbottens och Västerbottens läns landsting. sid. 133–135. Libris 126591 
  53. ^ Harrison, Dick. Jarlens sekel - en berättelse om 1200-talets Sverige, sid 733 ff, Ordfront förlag 2002.
  54. ^ Broadbent, Noel; Storå Jan (2010) (på eng). Lapps and labyrinths: Saami prehistory, colonization and cultural resilience. Washington, DC: Smithsonian Institution Scholarly Press. sid. 193–209. Libris 11914601. ISBN 978-0-9788460-6-0 (hardcover : alk. paper) 
  55. ^ Brink, Stefan (1990). Sockenbildning och sockennamn: studier i äldre territoriell indelning i Norden = Parish-formation and parish-names : studies in early territorial division in Scandinavia. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi, 0065-0897 ; 57. Studier till en svensk ortnamnsatlas, 99-0382294-4 ; 14. Uppsala: Gustav Adolfs akad. sid. 312. Libris 7748329.. ISBN 91-85352-17-9 
  56. ^ Blomkvist, Nils (1986). ”Bondelunk och utmarksdynamik: samhällsutveckling i Medelpad och Ångermanland före 1600”. Ångermanland Medelpad (Härnösand : Ångermanlands och Medelpads hembygdsförbund, 1986–1994) "1986,": sid. 49–103 : ill.. ISSN 0283-5878 ISSN 0283-5878.  Libris 3284825.
  57. ^ [a b c] Grundberg, Leif (2006). Medeltid i centrum: europeisering, historieskrivning och kulturarvsbruk i norrländska kulturmiljöer; Doktorsavhandling. Kungl. Skytteanska samfundets handlingar, 0560-2416 ; 59. Studia archaeologica Universitatis Umensis, 1100-7028 ; 20. Umeå: Institutionen för arkeologi och samiska studier, Umeå universitet. Libris 10261967.. ISBN 91-7264-202-5 (inb.). http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-924 
  58. ^ Grundberg, Leif (2005). ”Kungens gård i Bjärtrå”. Stora Ådalen : kulturmiljön och dess glömda förflutna : Styresholmsprojektet -en monografi (2005): sid. [424]–[523] : ill..  Libris 10009388.
  59. ^ [a b] Gallén, Jarl (1968). Nöteborgsfreden och Finlands medeltida östgräns. [D.] 1. Skrifter / utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland ; 427:1. Helsingfors: Svenska litteratursällsk. i Finland. Libris 486741 
  60. ^ Ärkebiskop Olof i Uppsala, Johan Ingemarsson, fogde över Helsingland, Nils Farthiegnsson och Peter Unge.. ”Överenskommelse om delning av Lule älv med dess omgivningar och bifloder” (PDF). Svenskt diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven, SDHK 3462. http://fmpro.ra.se/ra/medeltid/pdf/3462.pdf. Läst 22 mars 2012. 
  61. ^ ”Kung Magnus giver Nils Abjörnsson till evärdelig besittning Pite älv och dess tillhörande område... (DS 3134).” (PDF). Svenskt diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven, SDHK 4147. http://fmpro.ra.se/ra/medeltid/pdf/4147.pdf. Läst 23 mars 2012. 
  62. ^ Wallerström, Thomas (1995). Norrbotten, Sverige och medeltiden: problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi. D. 1. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Libris 2003698. ISBN 91-22-01676-7 
  63. ^ ”K. Magnus Erikssons frihetsbref för dem, som nedsätta sig i Lappmarken, dat. Telge d. 16 Mars 1340.”. Handlingar rörande Skandinaviens historia XXIX. 1848. sid. 16–18 
  64. ^ Wallerström, Thomas (1995). Norrbotten, Sverige och medeltiden: problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi, del I. Lund Studies in Medieval Archaeology 15:1. sid. 49-50 
  65. ^ Wallerström, Thomas (1995). Norrbotten, Sverige och medeltiden: problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi. D. 1. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. sid. 232. Libris 2003698. ISBN 91-22-01676-7 
  66. ^ Wallerström, Thomas (1995). Norrbotten, Sverige och medeltiden: problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi. D. 1. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. sid. 240–250. Libris 2003698. ISBN 91-22-01676-7 
  67. ^ Lundström, Ulf. ”Skellefteås och norra Västerbottens historia under 1000 år”. Lokalhistoriskt institut, Skellefteå museum. http://lokalhistoria.skelleftea.org/historia.htm. Läst 8 maj 2010. 
  68. ^ Sellberg, Erland. Johan Skytte. Svenskt biografiskt lexikon. 32. sid. 502
  69. ^ Olofsson, Sven Ingemar (1962). ”Övre Norrlands historia under Gustaf Vasa och hans söner”. i Gunnar Westin. Övre Norrlands historia, del I: tiden till 1600. sid. 314–317 
  70. ^ Bergling, Ragnar (1964). Kyrkstaden i övre Norrland: kyrkliga, merkantila och judiciella funktioner under 1600- och 1700-talen 
  71. ^ Bygdén, Leonard (1923–1926). ”Piteå landsförsamling”. Härnösands stifts herdaminne. http://www.solace.se/~blasta/herdamin/index.htm 
  72. ^ [a b] Göthe, Gustaf (1929). Om Umeå lappmarks svenska kolonisation 
  73. ^ Bromé, Janrik (1923). Nasafjäll: ett norrländskt silververks historia. Stockholm: Nordiska bokhandeln. Libris 410491 
  74. ^ Awebro, Kenneth (1983). Luleå silververk: ett norrländskt silververks historia. Bothnica, 0281-0735 ; 3. Luleå: Norrbottens mus. Libris 8379663. ISBN 91-85336-33-5 
  75. ^ Norstedt, Gudrun (2011). Lappskattelanden på Geddas karta: Umeå lappmark från 1671 till 1900-talets början. Umeå: Thalassa. Libris 12091599. ISBN 978-91-972374-4-4 (inb.) 
  76. ^ Poignant Emil, red (1872). Samling af författningar angående de s.k. Lappmarksfriheterna. Stockholm: Samson & W. Libris 1584774 
  77. ^ Egerbladh, Ossian (1965). Ur Lappmarkens bebyggelsehistoria. 3, Örträsk : [utgångspunkt för kolonisationen av Lycksele lappmarks västra och mellersta delar]. Umeå. Libris 174944 
  78. ^ Norrland i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1913)
  79. ^ Bäckman, Louise (2006). ”Sydsamiska rötter”. Lyksälie (2006): sid. 31-40 : ill..  Libris 10329380
  80. ^ Harmens register över bruk i Sverige och Finland -1800, version från 21 februari 2006.
  81. ^ Missväxt och nödår i Sverige
  82. ^ Häger, Olle; Torell, Carl; Villius, Hans (1978). Ett satans år: Norrland 1867. Stockholm: Sveriges Radio. Libris 8358120. ISBN 91-522-1529-6 (inb.) [sidnummer behövs]
  83. ^ Hundra år i Sverige - 1902, Hans Dahlberg, Albert Bonniers, 1999
  84. ^ Bylesjö, M. Spanska sjukan och svälten : en studie av konsekvenserna av regeringens livsmedelspolitik och spanska sjukans verkningar i norra Sverige åren 1917-1920 (PDF), C-uppsats, 2003.
  85. ^ Hansson, Sven (maj 1996). Egil Johansson. red (PDF). SCRIPTUM NR 41: Byabön och bönbyar i gamla Ume socken. Rapportserie. Umeå: Forskningsarkivet vid Umeå Universitet. sid. 35. http://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:379908/FULLTEXT01. Läst 13 november 2012 
  86. ^ Bruttoregionprodukt (BRP), sysselsatta och löner (ENS95) efter region (riksområde) och näringsgren 2008, SCB 2010-12-22.
  87. ^ Regionfakta: BRP per invåndare och kommun 2008
  88. ^ Norrlands flagga var först en familjeflagga[död länk], Bohusläningen 2005-05-19.
  89. ^ Sveriges Radio P4 Jämtland: ”Den norrländska identiteten är stor” Intervju med professor Anders Lidström
  90. ^ Litteraturforskaren Anders Öhman i tidningsartikeln Ordets makt (Norrländska Socialdemokraten): ”Det är hemskt vanligt att klumpa ihop norrlänningar och regionen Norrland till något enhetligt.”
  91. ^ Kåseri av Michael Leijnegard: Det finns inga norrlänningar! Noia 64 mimetypes pdf.png PDF, Akuellt vid Umeå universitet, hösten 2004, s. 32: ”Orsaken till att jag vägrar vara norrlänning är att jag är västerbottning och vet hur stora skillnader det finns bara inom den gränsen.”
  92. ^ Lars-Erik Edlund, red (1995). Norrländsk uppslagsbok: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. [Lapp-Reens]. "Band 3". Tore Frängsmyr. Umeå: Norrlands universitetsförlag. sid. 319–320. Libris 1610873. ISBN 91-972484-1-X 
  93. ^ Övre Norrlands bygdemål
  94. ^ 723 286 bor i kommuner som har havsvattenareal, enligt SCB: ”Folkmängd i riket, län och kommuner 31 december 2011” (SCB) och SCB: ”Kommunarealer den 1 januari 2012” (Excel). Läst 15 mars 2012.
  95. ^ Från folkbrist till en åldrande befolkning – glimtar ur en unik befolkningsstatistik under 250 år, Statistiska centralbyrån 1999.
  96. ^ Statistiska centralbyrån. Sammanställd på regionfakta.
  97. ^ Statistiska centralbyrån. Historisk statistik för Sverige, statistiska centralbyrån, andra upplagan, 1969.
  98. ^ Regionalräkenskaper 1993-2008, SCB 2010-12-14.
  99. ^ ”Folkmängd i riket, län och kommuner 30 juni 2014”. Statistiska centralbyrån. 13 augusti 2014. http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Befolkning/Befolkningens-sammansattning/Befolkningsstatistik/25788/25795/Kvartals--och-halvarsstatistik---Kommun-lan-och-riket/244145/. Läst 13 augusti 2014. 
  100. ^ Kommunernas befolkningstillväxt 2010-2035 — prognos av SCB på uppdrag av Svenskt Näringsliv, september 2011.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]