Norsk litteratur

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Norsk litteratur är skriftlig och muntlig litteratur som ursprungligen har berättats på norska.

Forntid och medeltid[redigera | redigera wikitext]

Till den tidigaste norska litteraturen räknas runinskrifterna på Tunestenen, från Tune i Østfold. Att datera ristningen har varit svårt, men den antas ha tillkommit på 300-talet e.Kr.. En senare inskription, från 700-talet är Eggjastenen från Sogn. Båda inskriptionerna är huggna med runor ur den äldre runraden.

Isländska handskrifter från 1200- och 1300-talen vittnar om en betydelsefull norsk, vikingatida litteratur. Till epokens mest kända skalder hörde Brage Boddesson, även kallad Brage den gamle. Han levde troligen på första hälften av 800-talet och ett stycke ur hans kväde Ranarsdrapa om jarlen Ragnar Lodbrok citerades av Snorre Sturlasson i dennes Edda. En annan vikingatida skald var Eyvindr Skáldaspillir. Eyvindr, som levde på 900-talet, var på mödernet i rakt nedstigande led, släkt med Harald Hårfager. Eyvindr var skald vid kung Håkon Adalsteinsfostres hird. Eyvindr skrev sitt mest omtalade skaldestycken, Hákonamál, sedan kungen avlidit efter slaget på Stord 961. Dikten hyllade Håkons tapperhet och hur kungen ankom till Valhall och dennes möte med självaste Oden. Eyvindr har ansetts som en mindre originell diktare sedan påfallande likheter mellan hans egen dikt och andra skaldestycken fastslogs redan av Snorre Sturlasson. Tillnamnet Skáldaspillir (av spilla, att föröda) anknyter just till denna påstådda brist på originalitet.

Till vikingatidens yppersta norska litteratur räknas eddadiktningen. Denna diktning är känd huvudsakligen genom den isländska handskriften Codex Regius. Eddadikterna tros ha tillkommit i västra Norge samt på Island mellan 800- och 1000-talet. Det finns tre huvudkategorier eddadikter:

Metriskt dominerade versmåtten drottkvätt, ljodahattr och fornyrdislag den norska, lyriska litteraturen från vikingatiden till 1300-talet.

Med övergången till kristendomen cirka år 1000 upphörde stort sett den norska hirdskaldetraditionen. På 1200-talet uppstod på nytt gynnsamma förhållanden för litteratur runt kung Sverre Sigurdssons hov. Dit tillreste isländska skalder som skrev krönikor över norska regenter. Under Håkon Håkonssons regeringstid förekom riddardiktning. Redan under 1200-talet hade en europeiskinspirerad balladdiktning etablerat sig i Norge. Dock nedtecknades inga norska medeltida ballader i sin samtid.

Klassikern Konungs skuggsjá (Kungaspegel) är en milstolpe i norsk litteraturhistoria. Verket skrevs som en lärobok i prinsuppfostran, nämligen till Magnus Lagaböters söner. Ingen namngiven författare har kunnat knytas till Konungs skuggsjá, men texten återspeglar ett vitt spektra av kunskaper: om teologi och astronomi, om litteratur. Texten berättar att jorden är rund och att det lever folk på andra sidan jordklotet. Berättelsen är utformad i dialogform där en son ställer frågor till sin far som sedan undervisar i skilda ämnen: angående praktiska och moraliska råd angående handel, hur man för sig i finare sammanhang samt hur man för krig.

Ett annat medeltida skaldestycke var Solsången; denna anses vara från 1200-talet. Den grönländska sången om Atle skrevs av norrmän som bodde på Grönland. Ursprungsförfattaren är dock okänd.

Under 1300-talet försämrades villkoren för litterär produktion i Norge.

Norska humanister[redigera | redigera wikitext]

På mitten av 1500-talet, då den norska litteraturen fick ett uppsving, hade danskan nått en dominerande ställning som litteraturspråk i Norge, allteftersom det danska kulturella och politiska inflytandet gjorde sig gällande. Den språkliga utvecklingen kan avläsas i en rad norska 1500-talsskildringar: bland annat i Hamarkrönikan, Absalon Pederssøn Beyers skrift Om Norigs Riges samt i texter av Peder Claussøn Friis.

Barock[redigera | redigera wikitext]

Barockens svulstighet och frodighet hade några få språkrör i Norge under 1600-talet. De flesta av dessa hade nära anknytning till kyrkan. Det gällde den originelle och provisielle Petter Dass (1647-1707). Utbildad i Bergen och Köpenhamn förknippas hans namn idag ändå blott med den norra landsänden där han var präst, i Alstahaug, de arton sista åren av sitt liv. Dass skildrade nordnorskt folkliv, landskapet och landsändens klimat i ett par dikter - Den nordske Dale-viise och Nordlands Trompet. Nordlands Trompet utgavs 1739, postumt, och överhuvudtaget trycktes få av Dass texter under diktarens kända livstid. Ändå cirkulerade dikterna i form av handavskrifter. Dass skrev på danska, men använde stundom särnorska uttryck vilket bidrog till ökad autenticitet och precision i skildringen av förhållandena i Nordnorge. Av religiösa texter kan nämnas lovsången Herre Gud! Dit dyre Navn og Ære - en av många psalmer från Dass penna samt samlingen Katechismus-Sange, utgiven första gången 1715, innehållande tolkningar av katekesen på vers. Dass skrev även dikter med motiv från den bibliska historien, vilka samlades och utkom med titeln Alle Evangelia Sangviis forfattet.

En viktig 1600-talsdiktare var Bergensbaserade Dorothe Engelbretsdatter. Hennes far var domprost i Bergen och hennes make, tyskättade Ambrosius Hardenbeck blev med tiden också präst. Engelbretsdatters diktning präglades mycket av de personliga sorger som följde henne genom livet, allteftersom maken och hela sju av deras nio avkommor dog. Bedrövelserna återspeglades i diktsamlingen Siælens Sang-offer första gången utgiven 1678. Första upplagan uppgick till blygsamma 24 exemplar. 1685 kom en andra samling - Taare-Offer. Dikterna handlar till stor del om tröst genom Gudstro, omvändelse och glädje. Genom en kunglig resolution 1684 erhöll Engebrestsdatter skattefrihet livet ut och av allt att döma kunde hon leva på sitt författarskap.

Upplysningstiden[redigera | redigera wikitext]

Ludvig Holberg är en portalgestalt i alla skildringar av det upplysningstida Skandinavien. Holberg hör hemma både i norsk och dansk litteraturhistoria. Han föddes och tillbringade större delen av uppväxten i Bergen och kom till Danmark första gången i artonårsåldern. Holberg är internationellt ojämförligt mest känd som dramatiker och som skapare av komedier med världsrykte. Komedierna tillkom under några intensiva år - mellan 1722 och oktober 1728, då stadsbranden i Köpenhamn lade en stor del av staden i aska. Missmod präglade Danmark efter branden och pietimen bredde ut sig. Holberg övergav komedigenren för historieskildringar och filosofiska essäer. Totalt sett Holberg verksam inom alla upptänkliga genrer. Holberg skrev på danska, med få undantag: hans enda roman är skriven på latin Nicolai Klimii iter subterraneum (Niels Kliims underjordiska resa). Handlingen tar för övrigt sin början i Bergen på Fløyfjellet.

De norske Selskab[redigera | redigera wikitext]

På 1770-talet bildade norska studenter och litterära begåvningar i Köpenhamn en klubb kallad Det norske Selskab. Som mest hade klubben över 120 enrollerade medlemmar, av vilka endast ett tiotal har gått till eftervärlden som diktare. Sällskapet hade en fast träffpunkt på Anna Cathrine Juels kafé. Vid sina sammankomster roade sig medlemmarna med att bland annat skriva dikter, vilka nedtecknades i sällskapets versprotokoll. Originalprotokollen har gått förlorade. 1775, 1783 och 1793 lät Sällskapet trycka och ge ut häften med medlemmarnas diker. Sällskapet upplöstes 1813, varefter en motsvarande förening bildades i Christiania 1818.

Till klubben hörde bland andra Johan Herman Wessel. Wessel skrev pjäsen Kierlighed uden Strømper, en parodi på franskklassiskt drama. Han är känd för humoristiska versberättelser i det korta formatet samt för fyndiga gravskrifter och påhittade eftermälen. I en svensk kontext kan Wessel närmast jämföras med Anna Maria Lenngren.

1800-tal : nationalromantik och realismen[redigera | redigera wikitext]

"De fyra stora"[redigera | redigera wikitext]

1900-1940[redigera | redigera wikitext]

Den norska litteraturen under andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

1945-2000[redigera | redigera wikitext]

Ett genombrott för modernismen i norsk skönlitteratur skedde först i mitten av 1960-talet, med tidskriften Profil som den viktigaste arenan för litterära debutanter. Paal-Helge Haugen och vestlandspoeten Einar Økland ingick i denna krets.

I kretsen runt Profil ingick även begåvningarna Dag Solstad och Espen Haavardsholm, som först var hängivna litterära experimentörer, men de ändrade båda inriktning när radikaliseringen i samhället tilltog. Solstad och Haavardsholm genomförde det som i tidens anda kallades självproletarisering och övergick till att skriva romaner med uttalad socialisisk tendens. En annan författare som manade till arbetarkamp var Tor Obrestad, mest känd för sin strejkskildring från Rogaland Sauda! Streik!. Flera författare anknöt på det tidiga 1970-talet till glesbygden, till exempel Edvard Hoem med sin roman Kärlekens färjturer, (svensk översättning 1978).

Tor Åge Bringsværd, tillsammans Jon Bing, introducerade nära nog på egen hand Science fictiongenren i Norge. Även genren dystopiska skildringar fick norsk representation genom Knut Faldbakkens två Oår romaner: Aftonlandet och Sweetwater.

Källor[redigera | redigera wikitext]