Nukleosyntes

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kärnreaktioner som gav upphov till de lättaste grundämnena.

Nukleosyntes är fysikaliska processer som skapar nya atomkärnor ur tidigare existerande nukleoner och subatomära partiklar. Nukleonerna består av kvarkar som binds ihop av gluoner. Man anser att de första lätta isotoperna uppstod vid Big Bang, långt innan det fanns stjärnor.

Övriga grundämnen bildas genom kärnreaktioner i stjärnor vid olika tillfällen under deras livscykel.

Typer av nukleosyntes[redigera | redigera wikitext]

Man brukar skilja på fyra olika kända processer av kärnsyntes.

Nukleosyntes
Wpdms physics proton proton chain 1.svg
Angränsande ämnen
  1. De första nukleonerna, protoner och neutroner, anses ha uppstått i samband med Big Bang, då temperaturen (energitätheten) hade sjunkit till omkring 10 MegaKelvin. I loppet av de första tre minuterna skapades de enklaste atomkärnorna. Strax efter den förmodade Big Bang kom på så sätt vanlig materia i universum att bestå av cirka 24% helium, 76% väte (efter vikt) och mindre mängd av andra isotoper som deuterium, helium-3 och litium-7.
  2. Nukleosyntes av lättare atomkärnor försiggår huvudsakligen i stjärnor genom proton-protonkedjan, trippel-alfa-processen och CNO-cykeln. Vid sådana kärnreaktioner uppstår grundämnen som kol, syre, kisel upp till och med järn.
  3. Tyngre grundämnen än järn skapas främst vid supernovaexplosioner, eftersom de inte kan uppstå vid termodynamisk jämvikt. Stjärnor som har mer än fyra gånger solens massa har stadigt producerat tyngre atomer, men kommer, när kärnbränslet för fusionen tagit slut, att explodera som en supernova. I den sista fasen, när stjärnans kärna imploderar uppstår intensiv strålning, som kan producera de allra tyngsta atomkärnorna. Dessa atomer sprids sedan ut när stjärnan exploderar och blir en del av det interstellära mediet som nya stjärnor och planetsystem bildas ur.
  4. En fjärde process är så kallad spallation av kosmisk strålning.

På dessa sätt har universums massa i dag blivit fördelad på 74% väte, 24% helium, 1% syre, 0,5% kol och 0,5% andra grundämnen. Solen är en relativt ung tredje generationens stjärna med så kallad metallicitet på ca 1,6. Detta är en förutsättning för att planeter som jorden ska kunna bildas. Solsystemets planeter har ju ett högt innehåll av andra ämnen än väte och helium.[1]

Halten av olika grundämnen i solsystemet.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Charles H. Lineweaver; An Estimate of the Age Distribution of Terrestrial Planets in the Universe: Quantifying Metallicity as a Selection Effect (dec 2000)

Referenser[redigera | redigera wikitext]