Nusvenska

Nusvenska är den svenska som talas och skrivs sedan sekelskiftet 1900.^[1] Man brukar koppla August Strindbergs verk till början av den nusvenska epoken. 1900-talet kännetecknas språkligt av att ett standardspråk, "rikssvenska", blir allt vanligare beroende huvudsakligen på masskommunikation genom radio och TV. Dessutom lånades många ord in från engelskan, framför allt efter andra världskrigets slut 1945.

År 1906 genomfördes en stor stavningsreform. År 1943 föreslog folkskollärarkåren att svenskan ska bli helt ljudenlig, det vill säga att älg ska stavas som älj och sova som såva. Detta avböjdes dock på grund av samhörighetsprincipen. Enligt ljudenlighetsprincipen skulle till exempel giva stavas jiva samtidigt som gåva skulle stavas med g.

Under perioden försvann verbkongruensen i numerus (han drog, de drogo) successivt ur skrift. Den hade tidigare försvunnit ur talspråket på 1600-talet. Rester av gammal morfologi finns kvar i nusvenskan i stelnade uttryck som till sjöss, till skogs och man ur huse. Även konjunktivens ställning försvagades.

Nusvenskan förändrades hela tiden i mitten av 1900-talet och människor påverkades bland annat av TV och massmedia, dialekterna trängdes undan och allt fler flyttade från landsbygden och in till tätorterna.

Skriftspråket blev under 1900-talet rakare och enklare med kortare meningar. Talspråksformer slog igenom i skrift; till exempel ersätts ej och icke av inte. Under slutet av 1990-talet och 2000-talets första decennium uppstod SMS- och chattspråk.

Under 1900-talet domineras lånorden av ord med ursprung i engelska, som till exempel sport, rekord och match.

Se även

Källhänvisningar

^ nusvenska i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 3 juni 2017.

[ne-1] nusvenska i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 3 juni 2017.

[1]